Skáldskaparmál (AU) - Omskrifningar 1
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Snorra-Eddu
Öfversatta af
Anders Uppström
1. Arnor Jarlaskald: Nu tänker jag för männen omtala (besjunga) den modige jarlens egenskaper. Allfaders rostedryck tjuter (sången ljuder). Sent (omsider) lättas jag från mina bekymmer.
1. slíðrhugaðr häftigt sinnad, modig, af slíðr + hugaðr. Det förra förutsätter ett göt. sleiþrs = sleiþeis skadlig. Af annat ursprung deremot anser jag det plur. subst. slíðrir slida, hvilket närmast kan jemföras med det eng. slide glidning, slide glida, göt. usleiþan, egentl. utgå. Jfr förhållandet mellan smälta och *usmiltan, sleka (slicka) och *uslaigon, extendo och ital. stendo, expendo spendo, excurro scorro о.s.v. — Ýtar de utåt verkande, män, af part, út — brim hrosta rostedryck, öl. Det sednare ordet, äfven i Svenskan ännu bibehållet i rostkar, rostkäpp, rostugn, rostved, m. fl., torde i allmänhet hafva betecknat flätverk, halster, underlag; jfr fht. róst crates, craticula. — Оm Odens öl ss. betecknande sång, poesi, se Bragaræður, 57, 58.
2. Havard den Halte: Nu är örnens flygt (flyger örnen) öfver fältet (och visar sig) för Ægers hästars (skeppens) krigare (männerna). Jag tror, att de erhålla Hängegudens hembjudning och ringar (att de bjudas till Valhall och erhålla ringar af Oden).
2. iódraugr, af iór häst, göt. *aiws, skr. açvas, lat. equus, och draugr egentligen krigare, af göt. driugan göra krigstjenst; sedan manes , lemures, spectrum.
3. Viga-Glum: Undandrog sig hären (aktade sig kämparne) att gå med Hängegudens hattar (hjelmarne) utför kullen. Ej syntes dem täckeligt (behagligt) att våga sig i fara ....
3. Se Viga-Glums saga, cap. 27, 18. Anledningen till sången var en tvist emellan 2:ne Isländare om bättre rätten till en i hafvet påträffad, sjelfdöd hvalfisk, i hvilken tvist äfven Viga-Glum deltog. Denna halfstroph förekommer nedanför ännu en gång, se N:o 163, samt efterföljes i sjelfva sagan af halfstrophen N:o 268.
4. Räf: Ofta kom (förde) mig skeppsstammarnes lands (hafvets) blixtrars (guldets) hulde Balder (den frikostige krigaren) — han är (nu) död för skalden (mig) — till Korpagudens (Odens) helga bägare (ofta uppeggade mig krigaren att sjunga).
4. hrafna lár läs Hrafnásar.
5. Eyvind Skaldaspiller: Och Sigurd (Håkan Jarls fader), honom, som gaf åt Farmatyrs (Odens) svanor (korparne) Haddingavalets (de utvalda Haddingarnes, kämparnes) pelikandryck (korpadryck: blod), beröfvade landrådarne (konungarne: Harald Gråfäll och hans broder Erling) lifvet på Oglo.
5. Se Har. Gråf. saga, capp. 5, 6. — Vidare här nedanför N:o 212. — Haddingarne, så benämnda efter en sjökonung Hadding l. Haddinge.
6. Glum Geirason: Der var Segerguden (Oden) sjelf i Atals (sjökonungens) djurs (skeppens) hemsökningsalf (angripare: bistod han honom). Gudarne styrde detta männernas vindträd (skepp).
6. I st. f. er stÝrþu läs stÝrþu guð. — SigtÝr af sigr + tÝr. Det förra kommer af stammen SIG, hvaraf *seigan siga, desidere, och betyder således ursprungligen nederlag, clades, och vinna seger är egentl. åstadkomma ett nederlag. TÝr förutsätter ett göt. tius = lat. deus, skrt. dêvas, af rad. DIV splendere.
7. Eyvind Skaldaspiller: Gautatyr (Göternas gud: Oden) sände Göndul och Skögul att välja bland konungar, hvilken af Yngves ätt skulle till Oden fara och i Valhall vara.
7. Se Håkan d. Godes saga, cap. 33, str. 1. Göndul och Skögul: 2:ne af Odens tjenstemör.
8. Ulf Uggason: Rider den vidtfrejdade Hroptatyr (Oden) till sonens (Balders) ingalunda vida bål, men lofqvädet går öfver mina läppar (jag qväder).
8. blíþu läs víþu. — hvâptr mun, af göt. wopan gloriari.
9. Thjodolf den Hvinverske: Den slagna hopen låg der på sanden, egnad åt Friggs enögda make (Oden). Vi gladde oss öfver ett slikt dåd.
9. Hvín, n., ett district i Listers fögderi, södra Norge. — vitinum läs vitinn enum.—faðmbyggvir make, egentl. famnbyggare.
10. Hallfred: Genom svärdens trätor (strider) bringar vindens hästs (skeppets) raska egare Thridjes (Odens) löfhårade makа (Jorden: landet) under sig.
10. of sik läs und sik.
11. Eyvind: "Hermod och Brage!" sade Hroptatyr (Oden), "gån emot konungen, ty en konung, som tyckes vara en kämpe, kommer hit till salen."
11. Håk. God. s. cap. 33, str. 14.—Hermod och Brage, Odens söner, den förre i mythen om Balder bekant såsom gudarnes sändebud till Hel; den sednare var känd såsom skaldekonstens gud.
12. Kormak: Landutdelaren, han som binder björnen, pryder med en änneduk (pannbindel, hårband) diarnes fjärds (Asarnes drycks: mjödets, sångens) skickliga mångfaldigare (den utmärkta skalden). Ygg (Oden) använde seid (trolldom) för att erhålla Rind.
12. Se N:o 243. Att binda björnen, egentl. björnungen, anföres såsom bevis på mod och styrka.
13. Stenthor: Jag har att rosa (berömma mig af) Gunnlöds armars förfärliga bördas (Odens) undransvärdt gamla hornfors (horndryck: skaldeförmåga), och dock ringa (ehuru ringa den är).
13. forngervan läs forngervum. Om Odens forhållande till Gunnlöd, Suttungs dotter, för att komma i åtnjutande af Asa-mjödet, se Bragaræður, cap. 58; jfr dermed cap. 57, samt Hávamál, str. 106 o. f.
14. Ulf Uggason: Der tror jag Valkyrjorna och korparna följa Segerlunden (segerguden: Oden), som blef delaktig af det heliga offrets (Qvasers) blod (skaldemjödet). Han fick . . . så tänka vi inom oss.
14. Segerlund: om betydelsen af denna och dylika omskrifningar, se Skáldskaparmál, prosaiska afdelningen, cap. 31.
15. Egil Skallagrimsson: Blotar jag ej derföre åt Vilers broder (Oden), jordens gud, att jag är förnöjd (gör det gerna); dock har Mimers vän (Oden) gifvit mig ersättning för mina lidanden, när jag täljer det bättre är (nogare besinnar mig). Gaf mig Ulfvens motståndare (Oden), van vid striden, en idrott (färdighet), aflägsen (fri) från vank.
15. Se Egils saga, Sonartorrek, str. 22. Skaldestycke i anledning af sonen Bödvars död. — Verbet blóta betyder egentl. hedra någon med offer; construeras derföre fullständigt med acc. pers. och dat. rei — oc bagi läs of bagi. — vamm i äldre språket neutrum: jfr Lokaglepsa, Sthlms Uppl., str. 52.
16. Räf: Dig, herrlige Valgaut (Oden), van vid väldet (styresman) öfver vågfalkarnes (skeppens) snödrifvors (böljornas) vägs (hafvets) sal (himmelen), ega vi att gälda Fals (dvergens) dryck (tacka för skaldegåfvan).
16. þœr läs þèr. — hrannvalar läs hrannvala.
17. Einar Skålaglam: Jag lär erhålla på min lott att ösa (iskänka) Härgudens (Odens) vinskepps (bägares) vätska (mjödet) för (åt) fartygens raske påskyndare (anförare: att besjunga den raske skeppsanföraren); icke är jag nöjd med (använder jag) Freya i detta hänseende (icke anropar jag Freya om bistånd i denna angelägenhet).
17. hlitir läs hlítik. — Att iskänka Odens mjöd åt någon = att besjunga någon.
18. Ulf Uggason: Herrlig rider Heimdall på sin häst (Gulltopp) till bålet, som gudarne uppstaplade efter den mångkunnige Korpfrestarens (Odens) fallne son (Balder).
18. Gylfaginning, cap. 49.
19. Eiríksmál: "Hvad är det för drömmar?" sade Oden. "Jag tyckte mig före dagningen uppstiga, (och) Valhall utrymma (iordningställa) för den slagna skaran; jag väckte Einherjarne, jag bad dem uppstiga bänkarne att halmbeströ, dryckeskärlen att skölja; (jag bad) Valkyrjorna att bära vin, som om en konung komme.
19. Eiríksmál, ett qväde till Erik Blodyxas ära på föranstaltande af hans efterlemnade gemål Gunnhild. Se Fagrskinna, Christiania 1847, sid. 16 — leyðra af lauðr spuma, således aqua perfundere, abluere.
20. Kormak: Ung beder jag Yngves (Ynglingarnes stamfaders) folks allgilde (mäktige) allherrskare (Oden) hålla bågens bäfvande mark (handen) öfver mig. Hropt (Oden) for med Gungner (bar spjutet Gungner).
20. Ysu läs Ýs.
21. Thorolf: Hlidskjalfs konung (Oden), som hatar försvarsvapen, hade, der som Hareks (sjökonungens) män voro (lågo) slagne, för dem sjelfva sagt, hvad han tänkte (tillämnade åt dem).
21. hlifar styggr hatande försvarsvapen; jfr göt. hleibjan adjuvare, samt clipeus och στυγείν .
22. Eyvind: . . . honom (Asa-drycken), som den vidtbereste guden (Oden) flygande bar ur Surts (Suttungs) djupa dalar.
22. Om Odens resor till aflägsna länder, se Ynglinga-Sagan, cap. 7.
23. Brage: Det är mig berättadt, att Menniskofadrens (Odens) son (Thor) genast ville pröfva sin styrka med den af vattnet omgifne jordristaren (Midgårdsormen).
23. úri þafðan: det sednare ordet är enligt Köpenhamns-upplagans föredöme öfversatt med omgifven.
24. Einar: . . . ty de flesta, med många dygder begåfvade, i striden utmärkta män förmå hos Bestlas son (Oden) mindre än du. Ganska mycket bidrager jag till ditt beröm.
24. Angående Odens och hans tvenne bröders härkomst, se Gylfaginning, cap. 6. — Verbet vœra förutsätter ett göt. verjan lætari, i motsats till det verkliga unverjan indignari. Jfr det fht. wâri (wâr) verus, verax, wârjan probare, ags. være, vær benignus, mitis, fnd. vær tolerabilis, hilaris.
25. Thorvald Blönduskald: Nu har jag omfattat mycket i Börs sons, Bures sons (i Odens) mjöd (i sången: i min sång).
25. mjödr, skr. madhu mel; potus inebrians; gr. μέϑυ . — I st. f. greipar bonar bors läs greipat borar l. burar Börs. Jfr göt. baur filius; barn infans, af bairan, bar . . . parere. I ordet barn är bokstafven n lemningen af ett suffix för part. præt. pass.; se Bopp, Vergl. Gr. § 833 о. f. Hit höra några andra ord, såsom skarn, garn, lugn, lagn o. s. v.
