Skáldskaparmál (AU) - Omskrifningar 10
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► | ![]() |
Snorra-Eddu
Öfversatta af
Anders Uppström
88. Orm Barröskald: Utanför vid stranden gnyr Ymers blod (hafvet); de lyckliga färdernas . . . .
89. Räf: Vågpressade bär vesterifrån mastkorgames förträffliga djur (skeppet) sina bogar (sidor) öfver hafvet. Jag väntar land framför brandåsen (bogsprötet). Det (skeppet) skafver (framgår öfver) hvalfiskens tak (hafvet).
90. Sven: . . . . då när fjällgårdens vid köld uppammade (kalla) (och) hårda (häftiga) hvirfvelvindar väfde och upprefvo den fala Ægers stormglada döttrar (böljorna).
90. tættu upprefvo, af tœta, hvilket förutsätter ett göt. tahtjan af ett subst. tahts, rad. TAH, hvadan veirbet tahjan lacerare. Jfr gr. rad. ΔAK, skr. DAÇ. Läsarten teygðu diffuderunt innebär en stegring af det föregäende; en motsats synes mig dock mera passande.
91. Räf: Gymers (Ægers) vindsvala trollqvinna (gemål: Ran) förer ofta, der som vågen brister (svallar), de snodda tågens björn (skeppet) i Ægers käftar (i förderfvet).
91. Se 278. — Verbet færa, rättare fœra, är ett derivatum af fara, fór . . . beslägtadt med πείρω bera, bar. . . är deremot beslägtadt med φέρω
92. Den samme: Men hafsbrantens Sleipner (vågens häst: skeppet) sliter, bestänkt af skum, sitt af röd sten öfverdragna bröst (sin rödfärgade bringa: framstam) ur den hvita Rans mun.
93. Einar Skuleson: En hård (häftig) stormvind har skyndsamt drifvit skeppet från land. Svanmarkens (hafvets) häst (skeppet) låter sjöns land (hafvet) sjunka ned i hvirfveln (undantränger vattnet).
93. black läs blackr.
94. Den samme: Mången styf årtulle reser sig; spända blifva tågen stundom af männernas händer; men fiskrefvens dånande mark (hafvet) drifver i krökning efter länderna (sköljer strändernas bugter).
95. Den samme: Af gran bära snäckans (skeppets) stammar förgyllda spånar (ribbor); holmfjettern (hafvet) framskjuter Heites (sjökonungens) korp (fartyget); ståtlig är den färden för konungen.
95. sí . . . holmfiötur . . . stafna läs sú . . . holmfiöturr . . . stafnar.
96. Den samme: Höstkall sköt ej (påskyndade ej) holmranden (holmgördeln: hafvet) sjöns frostbetäckta skid
(fartyget).
96. skotat läs skotað, d. ä. skaut-að. Den negativa tolkningen synes antagligare, än den positiva har kastat (jactavit), hvilken underförstår ett hefir. — heldum läs hèldum.
97. Den samme: Sönder springer (klyfves) de kalla ländernas tätt åtdragna gördel (hafvet) för (af) skeppsframstammarne.
98. Snæbjörn: Man säger, att skärens högst folkgrymma qvarnsten (söndergrusare: hafvet) utanför jordens kant (kusten) häftigt kringvreds (upprördes) af öarnas rings (hafvets) nio brudar (Ægers döttrar: vågorna), dem som under en lång tid malde (nötte) skeppens sidor. Med fartygets framstam ristar ledringens sönderskärare (ringutdelaren) Amlodes mälderbol (sjökonungens qvarn: hafvet).
98. hvat läs hvatt, hvilket halfassonansen också fordrar.
99. Einar Skuleson: Den starka skeppssömmen (skeppsfogningen: skeppsspiken) veknar (gifver efter) i Raknes (sjökonungens) bäfvande marks (det upprörda hafvets) brusande svall; dukens (seglets) skada (stormen) lössläpper (söndersliter) refven, der (hafvet) bleker (badar) tåget (tågvirket).