Skáldskaparmál (AU) - Omskrifningar 12

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Anders Uppström
1806-1865
Skáldskaparmála-quædi
Snorra-Eddu


Öfversatta af
Anders Uppström


Skáldskaparmál
I. Omskrifningar


32. Huru guldet omskrifves


33. Ægers eld


106. Brage Skald: Fiskarnes bäcks (flodens) eld (guldet) mottog jag i dryckeslaget af konungen. Det gaf mig konungen för fjällens Fjölners (fjällens Odens: Suttungs) dryck (sången).



34. Glasers löf


107. Glaser (en lund) står med gyllene löf framför Segergudens (Odens) salar (Valhall).

107. Part. at hör till föregående rad.


36. Fullas hufvudbindel


108. Eyvind Skaldaspiller: Fullas ögonbryns valls (Fullas pannas) bindelsol (guldet) sken (lyste) under Håkans (neml. den Godes) hela lifstid å Ulls köls (skepps: sköldens) fjäll (berg: händerna) på skalderna (å skaldernas händer).

108. Teckning af Håkan den Godes frikostighet i motsats till snålheten hos Erik Blodyxas söner. Se här ofvan N:o 81, samt Harald Gråfälls saga, cap. 1. Angående Ull och Fulla, se Gylfaginning, 31 och 35.


37. Frey as gråt


109. Skule Thorstensson: Mången mordeldsfarbjudare (svärdskämpe: krigare) erhöll den morgonen desto flera Freyas tårar (desto mera guld), der som (emedan) vi fällde mannen. Närvarande voro vi der.

109. Det första parenthestecknet bortfaller. — at þvi läs at þar.


110. Einar Skuleson: Vi bära Gauts (Odens) stora brädes (sköldens) af dalfiskens (ormens: Fafners) läger (guld) svällande galla (skada: guldprydda svärd), der som (i hvilka) Mardölls (Freyas) gråt (guld) ligger mellan inristningarne.

110. Om Mardöll, se Gylfaginning, 35. Оm Fafner, se Fafnismál, samt Skáldskaparmál, 40. — látr, på andra ställen láttr, läger, förutsätter ett af det göt. verbet ligan, lag . . . , ligga, härledt substant lahtr = λέκτρο ν. Härledningen af láta, göt. letan, låta, måste således ogillas.


111. Den samme: Rodes (sjökonungens) taks (sköldens) starka is (svärdet) lider ej brist för (på) Ods sängkamrats (Freyas) ögons regn (guld). Tillegne sig (erhålle) konungen således (såsom belöning för hans frikostighet) ålderdom (en hög ålder)!

111. Jfr 169. — rœfs . . . ramsvelli . . . läs: rœfrs . . . ramsvell.


112. Den samme: Jag kan styra (jag eger) Hörns (Freyas) berömda dotter (Hnoss: en ypperlig prydnad); vi erhöllo en dyrbar klenod (ett svärd). Hafsbranden dånar (guld prunkar) å sköldens guldinlagda skada (å svärdet). Stridsgudinnans svans (örnens) underhållsanskaffare (krigaren: konungen) unnade mig Frodes säd (mjöl: guld). Freys systerdotter (Hnoss: svärdet) bär sin moders (Freyas) ögonlocks vätska (är prydt med guld).

112. hliþar läs hlifar. — Frodes mjöl — guld, se Skáldskaparmál, prosaiska framställningen, 43.


113. Den samme: Hafvets raska värn (den tappre sjökonungen) bjöd mig skålarnes öl (guld); nyligen var det. Väl (högeligen) rosar jag detta Njörds dotters (Freyas) barn (denna Hnoss, denna prydnad), som tillhört konungen (men nu tillhör mig).


114. Den samme: Gaf han, som leder striden, han, den modige sammanträngaren af Vafads (Odens) ting (anföraren i drabbningen), Vanabrudens (Freyas) starka dotter (Hnoss: en prydnad) åt mig. Svärdmötets (stridens) mäktige upphofsman ledde i säng hos skalden (förärade mig) Gefns mö (Freyas dotter: Hnoss) prydd med Gautreks (sjökonungens) svanvägs (skeppsvägs: hafvets) glöd (guld).


38. Jättarnes tal


115. Brage Skald: I honom hade jag den tredje otadlige (förträfflige) vännen, värst mot fiskvattnens (hafvets) bottenstens (klippans) Ales (jättens) tal (guldet), men bäst mot mig.

115. Om anledningen, hvarföre guldet kallas jättarnes tal, se Bragaræður, 56.



40. Episod om Sigurd Fafnersbane

116.

1. Der sitter Sigurd,
sölad i blod;
Ormens hjerta
vid eld han steker;
ringarnes slösare
syntes mig klok,
om glänsande muskeln
glupskt han förtärde.

2. Der ligger Regin,
rådgör med sig sjelf,
vill svika den,
som svek ej anar;
hopsamlar vred
vrånga beskyllningar,
vill brottens anstiftare
brodren hämna.

116. Se Fàfnismål, stropherna 32, 33.


42. Episod om Midgårdsormen


117. Brage Skald: . . . då när å gamle Lits (jättens) mäns (jättarnes) fångbjudares (utmanares: Thors) krok Völsungarnes drycks (giftets) slingerål (Midgårdsormen) skrynklig hängde.

117. af ang boþa läs á fángboþa. — hrockin läs hrockinn. — Om Völsungarnes dryck, se Sinfjötla-lok.


Episod om Hamders och Sörles undergång


118. Brage den Gamie: 1. Kunde fordom Jormunrek med sina blodfärgade skaror vakna (vaknade fordom Jormunrek m. m.) vid (från) en elak dröm, i (under) svärdens larm. Strid blef i Randvers hufvudanförvandts (faders: Jormunreks) boning, då när Erps korpsvarta bröder (Hamder och Sörle) hämnades sina sorger (sin halfsyster Svanhilds undergång).

118. Jfr Goðrúnarhvöt och Hamdismál.
1. dróttir, plur. af drótt satellitium, göt. *drauhts af verbet driugan göra krigstjenst. Ordet drottinn drott, göt. *drauhtins, är af samma ursprung.


2. Flöt öfver bänkarne sockenalfens (stridsmannens) likdagg (blod). (Öfvergjutna) med blod fann man å golfvet afhuggna händer så väl som fötter. Föll i blod, förbränd, ölbrunnsskakaren (dryckeskärlets skakare: Jormunrek) hufvudstupa. Detta är å Leifes (sjökonungens) länders (hafvets) träds (sjömännens) löf (skölden) afbildadt.

2. leiþa läs Leifa.


3. Der (var det) så, att konungens svärdsmaster (hirdmän), vana vid seglets (sköldens) söm (börda), gjorde golfhästens (rummets) så (sängen) stå omgärdad (omgåfvo sängen i sofkammaren). Blefvo skyndsammast (ganska fort) Hamder och Sörle, de samrådige bröderna, förmedelst Hergauts (Odens) väninnas (Jordens) hala (och) hårda stenklot slagna.

3. gólf Hölqvis sá fylkir läs gólfhölqvis sá fylkis. — avanar läs andvanar. — standa: roten till detta verbum är i skr. sthâ, i grek. στα, i lat. sta. Man frågar då: hvarifrån kommer tillägget af n och d i den germano-skandinaviska roten af samma verb? Denna fråga torde med ledning af Sanskrit-språket kunna besvaras på det sätt, att man först delar standa i stan och da, dernäst antager att stan står i st. f. stam, och detta i st. f. sthâm, асc. sing. fem. af ett verbal-substantivum sthâ, actio standi, statio, och slutligen härleder da från roten dhâ, ponere, facere. Verbet standa, göt., fht., ags. standan betyder således egentl. stationem facere, i. e. stare. Det är ej omöjligt, att åtskilliga andra s. k. starka verber, t. ex. brinnan (brindan?) πρήθω, kunna ega ett mer eller mindre analogt ursprung, ehuru svårt det än kan vara att leda sådant i bevis. — havrþum läs hálum.


4. Mycket (ifrigt) lät stålens (spjutens) kastare (Jormunrek) genomborra (stena) Gjukes afkomlingar (dottersöner: Hamder och Sörle), dem som beröfvade Hilds anfalls (stridens) blåpansrade, flertaliga krigarskara lifvet; och alla ville löna Jonakers söner för rundfagra ännehugg (sticksår i pannan) och för eggens björkars (svärdens) gata (huggsåren).

4. stydja, egentl. stödja, sedan genomborra; jfr Völuspá, 26, samt berättelsen om Ragnar Lodbroks sons, Eriks, dödssätt. Strinnholm, Sv. Folkets Hist. I, 282.


5. Detta manfall (denna strid) och en mängd sägner (märkvärdigheter) ser jag å randens (sköldens) fagra botten. Ræs (sjökonungens) vagns (skeppets) måne (skölden) gaf mig Ragnar (neml. Lodbrok).

5. Se 187, 4.


43. Frodes mjöl - (Qvarnsången)


119.

1.
Nu äro komna
till konungshusen
spåvisa mör
Menja och Fenja.
De äro hos Frode,
Fridleifssonen,
de starka tärnor,
till träldom hållna.

2.
Fram till kupan
förda de blefvo,
af stenen gråa
gång de fordrade.
Ej Frode dem lofvar
lindring eller hvila
förr än han spörjer
slafvinnornas ljud.

3.
Ljud de bringa,
bragta från tystnad,
i kupans läggar,
de lätta stenar.
Bad han än de mör,
att mala de skulle.

119. 3. I Köpenhamns-Upplagan af 1848 öfversättes denna svåra stroph på följande sätt: "Illæ susurrum personare fecerunt strepitantis (molæ): constituamus capsos, moveamus lapides; ille iterum puellas molere jussit." Denna upplaga antager således, att leggjum och léttum äro verber, och att de 4 sista raderna i strophen innehålla dels en inbördes uppmaning, dels en anmärkning i forbigående af de malande slafvinnorna; men ingenting synes berättiga till ett sådant antagande. Fastmer visar ordställningen i de båda sista raderna, att åtminstone dessa åro yttrade af en tredje person, eller af den okände skald, som författat inledningen till den egentliga sången, hvilken ej börjar förr än i 5:te strophen. Den lugna, episka hållningen af samma inledning gör det ock för mig omöjligt att antaga, att de båda medlersta raderna af ifrågavarande stroph skulle innehålla en inbördes uppmaning af de båda slafvinnorna till hvarandra; denna skulle då komma ganska oförberedt och, hvad mera är, stå i strid med nästföregäende stroph, enligt hvilken malningen allaredan tagit sin början. För min del måste jag således аnsе leggjum och lèttum såsom noiminer, det förra med betydelsen lägg, det vill här säga, sten, och det sednare såsom adj. lätt, neml. för Fenja och Menja, ehuru tung för andra. Det återstår då att förklara þulu och þögnhorfinnar. Det förra är imperf. ind. af verbet þylja eller þula, þaul, þulum (sedan þulda, þuldum), þolinn eller þulinn, sermocinari, verba proferre, och det sednare eller þögnhorfinnar är i formellt hänseende genit. sing. fem, af þögnhorfinn från tystnad afvänd. Men hvarthän refererar sig denna genitivus? Icke till något föregäende ord och icke heller till något efterföljande. Enligt uttolkarnes antagande skulle den referera sig till ett underförstådt qvernar, af nom. qvern qvarn. Det är möjligt, att detta eger sin rigtighet; men medgifvas mäste då, att ellipsen blifver en ellips af det hardaste slag. Enklare synes mig vara att förändra þögnhorfinnar till þögnhorfnar (läs þögunhorfnar) samt hänföra detta till det föregående þœr, se. ambáttir. Den ordagranna öfversättningen af strophens 4 första rader blifver då: "dessa (neml. slafvinnorna), från tystnad afvända, frambragte ett tjut (buller) medelst kupornas läggar, medelst de (för dem, slafvinnorna) lätta qvarnstenarne.

4.
Sjöngo de och slängde
de snabba stenar,
att af Frodes trälar
de flesta somnade.
Då sjöng Menja,
till malnings hon kommit:

5.
”Malom gods åt Frode,
malom honom lycklig,
gods i mängd
å den glades qvarn!
Sitte han å skatter,
sofve han å dun,
vake han med glädje,
väl är då malet!

6.
Här skall ingen
den andra skada,
ej missdåd öfva,
ej mord begå,
ej hugga till
med hvassa svärdet,
om ock brodrens bane
bunden han funne.”

7.
Men Frode genast
genmälte då:
”ej längre I sofven
än salens gökar,
ej längre än sången
mig sjunga I hören!”

8.
”Du var ej, Frode!
vis fullkomligt,
du, vän till männer!
då mör du köpte.
Vår växt, vår styrka
ditt val bestämde,
men efter vår ätt
du icke sporde.

9.
Stark var Hrungner
som hans fader,
dock var Thjasse
än dessa starkare.
Idje och Örner
med oss äro slägt,
bergresars bröder
börd oss gifvit.

10.
Grotte ej kommit
ur gråa fjället,
och ej den hårda
hällen ur jorden,
bergresens mö
ej malde så,
om någon vetat
något om henne.

11.
Leksystrar vi voro
i vintrar nio,
i jordens skrymslor
starka uppfödda.
I spetsen vi stodo
for stora verk,
klippor vi flyttade
från deras plats.

12.
Stenar vi rullade
öfver resars gård,
att fältet i vågor
framför oss gick;
så slängde vi
snabba stenar,
tunga hällar,
som hjeltar dem fattat.

13.
Men vi sedan
i Svithjods land,
spåmör tvenne,
i striden gingo:
jagade björnar,
bröto sköldar,
gingo igenom
gråpansradt folk;
en konung vi fällde,
en annan vi stödde,
lemnade den gode
Guttorm hjelp;
förr’n Knue fallit,
fanns ingen hvila.

brœddum läs beiddum.

14.
Så höllo vi ut
i halfår dessa,
att bland kämpar
kända vi blefvo.
Der skuro vi
med skarpa spjuten
blod ur såren,
och svärden färgade

15.
Nu äro vi komna
till konungshusen,
ingen beklagar
oss trälande mör;
smuts förtär foten
och frusenhet kroppen;
en qvarn vi drage,
dystert är hos Frode.

15. dólgs sjötul af dólg fiendskap, krig och sjötull sedator, här sedatrix, således egentl. krigsstillerska, poetisk benämning på den guldmalande qvarnen, för hvilkens skatter man kunde köpa befrielse från krigets bördor och lidanden.

16.
Händren borde hvila
och hällen stå:
malit har jag
hvad mig tillkommer.
Nu får ej hvila
åt händerna gifvas,
innan Frode
fullmalet tycker.

17.
Hårdna skola männers
händer som trynen,
och vapnen blodas.
Vakne du, Frode!
Vakne du, Frode!
om du höra vill
sånger våra
och sagor forna.

17. henda skulo höldar läs hendr skulo hölda.

18.
Eld ser jag brinna
öster om borgen,
väktarnes tecken’,
vette lär det kallas.
Kommer en här
hit i blinken,
bränner för kungen
konungsgården.

19.
Ej du behåller
Hleidres kungsstol,
de röda ringar
och rika smycken.
Handtaget fattom
fastare, mö!
Oss icke sölar
de stridandes blod.

19. vafnar läs valmar = valmœr, stridsmö, i vocativus.

20.
Malde min faders
mö med kraft:
hon männers död
i mängd förutsåg.
Flögo de stora
stöden från kupan,
med jern beslagna.
Malom än längre!

20. í Arnar-fjarvþ läs járnum varðar enl. Köpenh. uppl.

21.
Malom än längre!
Lär Yrsas son,
sonson till Halfdan,
hämnas på Frode.
Han skall benämnas
hennes son
och broder tillika;
båda vi veta det.”

21. Yrsas son, d. v. s. Rolf Krake, hvilkens fader var Danska konungen Helge, som i sin ungdom med Alöf från Saxland hade aflat Yrsa sjelf. Se Yngl. S. capp. 32, 33.

22.
Malde de mör,
sin makt de försökte,
grepos de unga
af jättemod:
handtagen skälfde,
sköts kupan omkull,
stenen. den tunga
i tu spräcktes.

23.
Men bergresens
brud så qvad:
”Frode! vi malit
måttet fullt;
mör nog länge
vid malningen stått.”

23. senn läs sem quantum. — munum hœtta minitabamur.


120. Einar Skuleson: Sporde jag, att Frodes mör med stor ansträngning malde grafbesökarens (ormens: Fafners) bädd (guld); konimgen later freden slitas (upphöra) för guldet (bekrigar guldet, låter guldet ej vara i fred: utdelar guld). Min vid lönnen (lönnskaftet) fästade yxas fagra sidor bära denna Fenjas mälder (detta guld). Den mjuke (gifmilde) konungens gods (skänk) pryder sångens styresman (skalden: mig).

120. mínar auxar läs minnar öxar. — feldrat läs feldrar.


121. Egil: Han gläder männernas mängd med Frodes mjöl (guld).

121. Se Höfuðlausn, 16.


44. Оm Rolf Krake


122. Ökom än eldarne i Adils hus.


123. Eldar den flyr ej, som öfver (dem) springer.


Fyrisvalls frö


124. Eyvind Skaldaspiller: Vi buro, о du stridslökens (svärdets) Ull (gud: о du krigare)! å hökarnes (falkarnes) fjäll (å händerna) Fyrisvallarnes frö (säd: guld) under Håkans (neml. den Godes) hela lifstid.

124. Se Harald Gråfälls saga, cap. 1.


Krakes säd


125. Thjodolf: Med Yrsas fosters (sons: Rolf Krakes) säd (med guld) besår (pryder) konungen de ledspaka (fingerälskande) ringarnes välplöjda, branta åker (de välbildade, nedåt hängande händerna) på sin lifvakt. Landets för laster sig tillvaratagande styresman (den förträfflige konungen) öser Krakes ljusa säd (guld) å hökens (falkens) af kött ljummilda ytor (å de varma händerna) på mig sjelf.

125. Jfr 320. — ser = sær, af sóa, sera, sóinn så. I præteritum står r i st. f. s, således sera i st. f. sesa. Detta sa åter hänför sig enligt min tanke till Sanskrit-perfectet âsa fui, på samma sätt som da i brenda brände till dadhau posui, feci. Det samma gäller äfven om perfectbildningen af de öfriga hithörande verberna núa eller gnúa gnugga, snúa sno, róa ro, gróa gro, hvartill kan läggas slera (Fornm. s. 10, 379, 394) i st. f. sló af slá slå. Man skulle väl kunna invända, att det ofvanstående sera är uppkommet af det götiska perfectum reduplicatum saiso, och analogt dermed rera, grera; men då detta omöjligen kan sägas om nera, gnera, snera, slera så synes mig conseqvensen fordra att åt alla dessa perfectbildningar anvisa ett gemensamt ursprung. — jöfurr: ehuru sammanställningen af detta ord med aper κάπρος, ags. eofor eller eafor, fht. ëbar, nht. eber, ingalunda är mig obekant, sä önskade jag dock heldre föreslå en annan sammanställning, neml. med stammen till adjectivet jafn, göt. ibns, lat. æquus, och således skulle jöfurr egentligen beteckna den, qui vitam civium subditorum æqua lance pensitat, i. e. rex.


45. Hölges grafhög


126. Skule Thorstensson: Då när jag framför Svöld, för att vinna rikedom, rödfärgade Reifners (sjökonungens) takeldar (sköldeldar: svärden), bad jag (befallde jag, att man skulle) med ringar pryda den härföljande (krigiske) Hölges högtak (grafhög).


Synonymer å guld


127. Bjarkamál:
127. Hvilka föremål som här med de särskilda nomina propria betecknas, se de båda Eddorna på sina särskilda ställen, enligt registrens anvisning.

1. Den frikostige konungen
sitt folk begåfvade
med Fenjas arbete,
med Fafners midgård,
med Glasers glänsande löf,
med Granes fagra börda,
med Draupners dyrbara svett,
med Ormens dyna.

2. Gaf den frikostige konungen
och krigarne mottogo
Sifs hufvudsvårds fästen,
bågbetvingerskans (handens) is,
den för Uttern utpressade bötessumman,
Freyas tårar,
flodens eld,
jättens glänsande tal.

3. Gladde stridsbjudarn
mariner ganska manga,
gingo vi fagert prydda
med Thjasses tvisteord,
med Rhens röda malm,
med Niflungarnes trätoämne,
Konungen den stridsdjerfve,
vårde honom den tyst'e Balder (Vidar)!


46. Ytterligare omskrifningar å guld och silfver.


128. Thorleik den Fagre: Kastar den förträfflige konungen degelns börda (guld och silfver) å de glänsande falkplatserna (händerna) på männen. Den unge konungen gifver (utdelar) armläggens aska (eld: guld).


129. Einar Skålaglam: Lunds (Skånes hufvudstads: Danmarks) vid landets försvar tappre konung kan skada (skadar: utdelar) ledernas eldar (guld). Jag tror ej, att Rhenmalm (guld) tryter för (fatras) konungens man.


130. Einar Skuleson: Å bergets blods (vattnets) askas (guldets) förvaringsställens båda sidor (å båda händerna) ligger pungens både snö och eld (finnes både silfver och guld). Jag har att (jag bör) prisa fiendernas bekrigare (konungen).


131. Den samme: Hvarje dag dånar (sjuder) hafslågan (guldet) ofvanpå den hvita degelsnön (silfret: utdelas guld, icke silfver), men (ty) Heites (sjökonungens) hästs (skeppets) sidors besköldare (sköldbehängare: konungen) råder för (eger) ett mildt hjerta (frikostigt sinnelag). Aldrig må (kan man) för ålens dånande vägs (hafvets) eld (guld) smälta skålarnes snö (silfver: konungen utdelar så mycket guld, att silfver ej behöfver komma i fråga). Härarnes nedläggare utöfvar all slags djerfhet (ådagalägger djerfhet i alla sina företag).

131. veðr läs viðr = vinnr.


132. Thord Möraskald: Man ser på guldförödaren (guldutdelaren), du händernas lavas glanssändare (du ringutdelare: du frikostige man)! att svärdets lägers (lands: sköldens) Hermod (gud: häfföraren) hade en god fader.

132. seyma . . . látrs läs seima . . . láttrs.