Skáldskaparmál (AU) - Omskrifningar 7

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Anders Uppström
1806-1865
Skáldskaparmála-quædi
Snorra-Eddu


Öfversatta af
Anders Uppström


Skáldskaparmál
I. Omskrifningar


22. Thjodolfs sköld


68. Thjodolf den Hvinverske: 1. Huru skall talets verktyg (tungan) inför Thorleif med vedergällning belägga (värdigt besjunga) den stortalige jättens stridsväggs gälla bro (den ljudande skölden), den som kan pryda männer? Tre högst förträffliga gudars och Thjasses trygglösa (osäkra) färd ser jag å Hilds (stridsgudinnans) bonings (sköldens) rengjorda (blanka) sida.

68. Skalden meddelar i detta qväde en episod om Odens, Hæners och Lokes sammanträffande med Thjasse, samt dennes slutliga undergång. Allt detta var afbildadt på en sköld, hvilken skalden erhållit af en viss Thorleif. Genom det i ögonen fallande välbehag, hvarmed skalden dröjer vid beskrifningen af Thorleifs gafva, tilldelar han ock denne det utsöktaste beröm. Jfr för öfrigt Bragaræður, cap. 56, och Gylfaginning, cap. 26.
1. Denna stroph öfversättes i Köpenhamnsupplagan något annorlunda, men som mig synes, ej fullt tillfredsställande.


2. Härskarors styresmän (gudarne) flög jungfruns varg (Iduns röfvare: Thjasse) till mötes i dånens örns (den hvinande örnens) gamla drägt ej för kort tid (för lång tid sedan). Satte sig örnen, der som Asarne, I skafferskor! buro mat (satte kött) på elden. Var ej bergens borgherre (Thjasse) van vid blödighet (feg, försagd).

2. ei fyrir skömmu läs a fyrir skömmu. Da det enclitiska a: icke, nödvändigt förutsätter ett sjelfständigt a med samma betydelse, och då det nedanför, str. 6, uttryckligen säges, att det hvarom skalden talar, tilldrog sig för lång tid sedan, så finner jag i detta a det sjelfständiga negativa uttrycket, heldre än jag anser det för ett pleonastiskt tillägg till den följande præpositionen. Å parallelstället N:o 272, läses ofyr (o fyr) skömmu, hvilket rättas till a fyr skömmu, naturligtvis med samma betydelse. — árgefna läs árgnœfar l. árgefnar.


3. Svårmeddelelig var åt gudarne den medelmåttigt (icke) svekfria anrättningen. "Hvad", sade gudarnes hjelmbetäckta styresman, "kan vålla detta"? Mångvis började likhögens vågs (blodets) mås (örnen: Thjasse) från gammalt träd att tala. Var ej Hæners vän (Loke) honom huld (bevågen).


4. Fjällvargen (Thjasse) bad Fjät-Meile (den långfotade guden: Hæner) tilldela sig full lott af det heliga bordet (och bad) Korp-Asens (Odens) vän (Loke) blåsa. Jättarnes bevingade, mordgirige föreståndare (Thjasse) lät sänka sig (sänkte sig) ned, der som gudarnes svekfria värnare (försvarare) voro farne (uppehöllo sig).

4. fyllar feþr Meila läs fullan Fetmeila. — vagna egentl. hvalfiskarnes, här: jättarnes. Jfr Vagnhöfði bland jötna heiti pag. 211.


5. Skyndsamt bad jordens herre (Oden) Farbautes son (Loke) — han var ej täckelig bland män — dela (sönderskära) tjuderrepets hval (oxen). Men af breda bordet lade derefter (genast) Asarnes listiga fiende (Thjasse) upp fyra tjurlotter (låren och bogarne).

5. var-a, Cod. Reg. och Köpenh. uppl. hafva här vöru, hvilket ej passar till metern. — of-sviptandi läs ósvífrandi.


6. Och glupskt åt (förtärde) derefter — detta skedde för längesedan — Njörns (jätteqvinnans: Skades) hungriga fader (Thjasse) å rutten ekstam okets björn (oxen), innan härfångets (bytets) djupsinnige (listige) vaktgud (vårdare: Loke) slog vallens (landets) klotrunda (tjocka) fiende (Thjasse) ofvanifrån med en stång mellan axlarne.

6. Niavrnar, Köpenh. uppl. Mörna (gigantidum). Men jfr nedanför, str. 12. Kan detta namn ega något sammanhang med den omständigheten, att Skade var Njörds maka? — ballaðan, Cod. Reg. ballastan (validissimum).


7. Då blef fast (fästades) Sigyns armars börda (Sigyns gemål: Loke), han som alla gudar frukta i (dess) bojor (ehuru bunden), vid skidgudinnans (skidlöperskans: Skades) fostrare (fader: Thjasse). Fastnade Stången vid Jötunhems starka trollkarl (Thjasse), men Hæners trogna väns (Lokes) händer vid stångens ända.


8. Flög med den sluge guden blodets fogel (örnen: Thjasse), glad öfver sitt byte, en lång väg, så att Ulfvens fader (Loke) var på vägen att slitas sönder. Då blef Thors följeslagare — tung var Lopt (Loke) — nära nog stympad. Den tappre konungens (Odens) samtalsvän (Loke) måste bedja om fred (förskoning).

8. tífa läs tífi. — Hvals . . . Miðjung läs hvats . . . mildings.


9. Till sig bad Hymers frände (Thjasse) skarornas höfding (Loke) föra den sorgläkande mön (Idun), henne som kände Asarnes ålderdomsbotemedel (botemedlen mot Asarnes ålderdom). Brisingasmyckets tjuf (Loke) bragte sedan gudarnes bänks gudinna (Idun) till bergens Nidads (konungs: Thjasses) Brunnåkers gårdar.


10. Blefvo ej de branta (höga) bergsryggarnes invånare efter den händelsen bedröfvade. Då var Idun nykommen söderifrån bland jättarne. Blefvo Ingefreys alla ätter (Asarne) gamla och gråa. Å tinget voro (funnos) särdeles vanställda gudar.


11. Till dess likens brusande sjöars (blodets) hund (Loke), I ölskänkerskor (I qvinnor)! de funno (och) I ölskänkerskor! den lede tjenaren och listiga lunden (guden) bundo. "Du skall bedragen, om icke med list" — Veid (Thor) talte så — "du förer den glädjeförstorande, herrliga mön åter, о Loke! dö."

11. hrynsiáfar läs hrunsœva. — Leifa þar läs leidiþir. — læva lund läs lævi lund. — veiþir mýils vâ-leiþar läs Veiðr mœlti svá leiðar.


12. Hörde jag så (det), att Hæners sinnes pröfvare (vän: Loke) — han föröfvade ofta svek under Asarnes lekar — sedan flög åstad, höljd i en höks pels (i falkhamn); och lömskt sinnad lade Njörns (Skades) fader (Thjasse), fjäderbladets (vingens) leks hurtige konung, örnens hvinande flygt efter hökens afföda (efter honom, som vid tillfället föreställde en hök: Loke).

12. Tecknen för den sednare parenthesen bortfalla och i st. f. leiþ . . . Regin läs leik . . . Reginn.


13. Skofvo (hyflade) de herrliga gudarne skaft, och åstadkommo skyndsamt en eld, men Greips (jätteqvinnans) friares (Ölvaldes) son (Thjasse) — ett hinder (hyfvelspånar) lades i vägen — svedes (uppbrännes). Detta är afbildadt å fjällens Finnes (Hrungners) fotblads bro (skölden), som tillhör mig. Ringens bäfvande (rörliga) kulle (denna sköld), med färger utsirad. mottog jag af Thorleif.

18. Juku läs hófu. — skóko läs skófu. — þaz = þat еs = pat er. — of-fat läs of fát. — Finn-stilia läs Finns ilia. — er bif um läs ek bifum. Jfr 64, 7.