Snorre Sturlesons Edda samt Skalda Efterspråk till Edda

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif


Håndskrift med Snorres Edda
Snorre Sturlesons
Edda samt Skalda


Öfversättning från Skandinaviska Forn-Språket:
Anders Jacob D. Cnattingius


Efterspråk


Nu är att säga unga skalder, som önska känna skaldespråket, och samla sig ordförråd af de gamla benämningar, eller begripa hvad som i sångerna förefaller dem mörkt, att de skola förstå och begagna denna bok till sin underrättelse och sitt nöje. Icke bör man förgäta eller neka dessa berättelser, så att man skulle borttaga poesiens gamla omskrifningar, hvilka de förnämste skalder hafva brukat, men icke skola de kristne tro på hedna Gudar, ej heller på desse berättelsers sanning, annorlunda än såsom i förespråket till denna bok är anmärkt, huru det tillgick, när menniskorna förvillades från den rätta tron; samt huru Turkarne och Asiaterne, som blifvit kallade Asar, förfalskade berättelserna om de händelser, som timade i Troja, på det att menniskorna skulle tro dem vara Gudar.

Kung Priamus i Troja var en stor konung öfver hela Turkiska krigshären och hans söner voro de tappraste i hela hans här. I Konung Priami palats var den utmärkta salen, som kallades Brimers sal eller dryckes-salen. Med den långa berättelse, som de anföra om Ragnaröcker, menas Trojanska kriget. Det är äfven berättadt, huruledes Åk-Thor brukade ett oxhufvud till bett och dermed uppdrog Midgårdsormen på skeppskanten, men ormen behöll lifvet på det sätt, att han åter sjönk i hafvet. Detta har afseende på den berättelsen, att Hektor fälde den väldige kämpen Volukron i den tappre Akilles’s åsyn, och lockade honom så med den dräptes hufvud, hvilket de liknade vid det oxhufvudet, som Åk-Thor begagnade; men när Akilles genom sitt öfvermod var kommen i denna förlägenhet, hade han ingen annan utväg for sin räddning, än att, fastän sårad, fly undan för Hektors dödande hugg. Det är berättadt, att Hektor så tappert utförde striden, och att hans harm var sa stor, när han såg Akilles, att ingenting var så starkt, att det kunde emotstå honom. Men när han förlorade den fördrifne Akilles, riktade han sin vrede mot Roddrus, hvilken han dödade; nu lämpa Asarne detta till den händelsen, att Ak-Thor misste ormen och i det stället dräpte jätten Hymer. Vid Ragnaröcker öfverföll Midgårdsormen plötsligt Thor, blåste etter på honom och blef hans bane: men Asarne ville nu icke säga, att Ak-Thor hade på det sätt dödt, att någon hade verkligen öfvergått honom, fastän det i sjelfva verket så var skedt. Än mera förvände de den berättelsen, när de sade, att Midgårdsormen fick der sin bane: anledningen dertill togs deraf, att, fastän Akilles dödade Hektor, så blef han fälld på samma plats af Elenus och Alexander, hvilken Elenus Asarne kalla Ala. De säga, att han hämnade sin broder och att han lefde, sedan alla Gudarne voro döde och den elden var slocknad, som förtärde Asgård och all Gudarnes egendom. Men Pirrus liknade de vid Fenrisulfven: denne dräpte Oden och väl borde Pirrus kallas en ulf efter deras tro, alldenstund han icke skonade de fridlyste ställen, utan dödade konungen i templet framföre Thors altare. Hvad de kalla Surts låga är Tröjas brand. Mode och Magne, Åk-Thors söner, kommo och krafde land af Ale eller Vidur: dermed menas Æneas, som undkom från Troja och sedan utförde många stora verk. Så är ock sagdt, att Hektors söner kommo till Frygien och togo i besittning det riket i samt fördrefvo derifrån Elenus.