Tionde Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Ilmarinen smeder Sampo
Maleri af Akseli Gallen-Kallela

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Tionde Sången

---

Tionde Sången. Wäinämöinen återkommer till hemmet och uppmanar Ilmarinen att begifva sig till Pohjola, der han kunde vinna den unga Pohja-dottren genom att förfärdiga Sampo: 1—100. — Ilmarinen är dock föga hugad för denna färd; Wäinämöinen bringar honom då genom list till Pohjola: 101—280. — Ilmarinen smider Sampo, som af Pohjolas värdinna inneslutes i ett berg: 281—432. — Ilmarinen begär nu Pohja-dottrens hand, men hon afslår under åtskilliga förevändningar anbudet: 433—462. — Ilmarinen erhåller en båt, återvänder till Kalevala och omtalar för Wäinämöinen att han smidt Sampo färdig : 463—510.

---

Gamle trygge Wäinämöinen

Tog sin fåle, brun till färgen.

Spände hingsten uti redet,

Brune springaren för släden,

Sjelf han sig i släden slängde,

I sin skrinda upp sig höjde.

Slog sin raske häst med spöet,

Smällde till med perle-snärten.

Fålen springer, färden lider,

10. Släden glider, vägen aftar,

Medarne af björkträd knaka,

Lokan, gjord af rönnträd, knarrar.

Fram med gny och brak han färdas,

Åker öfver kärr och marker,

Öfver vida svedjesträckor;

Färdas fram en dag och tvenne.

Men uppå den tredje dagen

Till den långa bron han kommer,

Fram till Kalevalas moar,

20. Hem till Osmos åker-renar.

Höjde då sin röst och sade,

Yltrade och tog till orda:

"Ulf, du drömmaren må sluka,

Sjukdom, döda vrånge Lappen,

Som har sagt att jag ej mera

Lefvande skall hemmet skåda,

Ej, så länge tiden varar,

Medan gyllne månen strålar,

Hinna Wäinö-hemmets sveder,

30. Uppnå Kalevalas moar!"

Derpå gamle Wäinämöinen

Sjöng och öfvade sin vishet;

Sjöng en gran med blommig krona,

Blommig krona, gyllne grenar;

Styrde toppen upp mot himlen,

Höjde den tvärs genom molnen,

Spridde grenarne i luften,

Under himlen ut dem bredde.

Sjunger och sin vishet öfvar,

40. Sjunger månen upp att lysa

Uti granens gyllne krona,

I dess grenar Karlavagnen.

Nu med gny åslad han åker,

Fram emot det gyllne hemmet,

Sorgsen och med nedsänkt hufvud.

Med åt sidan nedtryckt mössa,

Öfver att han Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn,

Lofvat bort för egen räddning,

50. Till en lösen för sitt hufvud,

Bort till Pohjola, det mörka,

Till det skumma Sariola.

Hingsten stannade vid ändan

Af den nya Osmo-åkern;

Derpå gamle Wäinämöinen

Höjde hufvudet ur släden,

Hörde då ett dån ur smedjan,

Hammarslag ur smedens kolhus.

Gamle trygge Wäinämöinen

60. Sjelf sig in i smedjan skyndar;

Der stod smeden Ilmarinen

Hurtigt smidande och högljudt;

Sade smeden Ilmarinen:

"O du gamle Wäinämöinen,

Hvar har du så länge varit,

Tillbragt hela denna tiden?"

Gamle trygge Wäinämöinen:

Tog till orda sjelf och sade:

"Der jag varit har så länge,

70. Lefvat hela denna tiden,

Uti Pohjola, det mörka,

I det skumma Sariola,

Slunkit fram på Lapplands stigar,

Uti trolldomsmännens nejder!"

Derpå smeden Ilmarinen

Yttrade ett ord och sade:

"O du gamle Wäinämöinen,

Du, en siare evärdlig,

Säg hvad har du att förtälja

80. Från din färd, då hem du kommit?"

Sade gamle Wäinämöinen:

"Mycket har jag att förtälja:

Uti Pohja finns en tärna,

I den kulna byn en jungfru,

Som på friare ej aktar,

Som försmår de bäste männer:

Halfva Pohja prisar henne,

Ty hon är den skönsta tärna:

Månen sken på hennes panna,

90. Solen skimrade på bröstet,

Otava från hennes axlar,

Karlavagnen ifrån skuldran.

"Smed och broder Ilmarinen,

Du, en hamrare evärdlig,

Gå att denna tärna vinna,

Flickan med de fagra lockar!

Om du mäktar Sampo smida,

Sira ut det granna locket,

Får du flickan för din möda,

100. För ditt arbet’ sköna jungfrun."

Sade smeden Ilmarinen:

"O du gamle Wäinämöinen,

Så har du då bort mig lofvat,

Bort till Pohjola, det mörka,

Som en lösen för din frihet,

Såsom priset för ditt hufvud?

Aldrig nånsin här i lifvet,

Ej så länge månen strålar,

Vill jag nalkas Pohjas gårdar,

110. Sariolas timmerstugor,

Nejderna der männer dräpas,

Hjeltar uti hafvet dränkas."

Derpå gamle Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Ännu finns ett annat under,

Finns en gran med blomrik krona,

Blomrik krona, gyllne grenar,

Uppå Osmo-åkerns jordvall;

Månen i dess krona lyser,

120. Karlavagnen från dess grenar."

Sade smeden Ilmarinen:

"Detta ej för sannt jag håller,

Förrän sjelf jag går att se det,

Skådar det med egna ögon."

Sade gamle Wäinämöinen:

"Om du icke tror uppå det,

Må vi oss bege att skåda

Om det sannt är, eller osannt."

Ut de gingo att beskåda

130. Granen med sin blomsterkrona:

En var gamle Wäinämöinen

Och den andre Ilmarinen.

När de fram till stället kommit

Uppå Osmo-åkerns jordvall,

Smeden tätt invid sig ställde

Att den nya gran beundra,

Från hvars grenar Karlavagnen,

Från hvars krona månen lyste.

Derpå gamle Wäinämöinen

140. Sjelf till orda tog och sade:

"Nu, o smed, min egen broder,

Klättra upp att månen hemta,

Att nedtaga Karlavagnen

Ifrån granens gyllne krona!"

Derpå smeden Ilmarinen

Stiger i det höga trädet,

Upp emot den höga himlen,

Klättrar upp att månen hemta,

Att nedtaga Karlavagnen

150. Ifrån granens gyllne krona.

Granen med den sköna kronan,

Talln, med yfvig blomtopp, talar:

"O du man förutan insigt,

Ytterst oerfarne hjelte!

Oförståndigt upp du stigit,

Lik ett barn uti min krona,

För att nedta månens skenbild,

För att fånga falska stjernor!"

Nu den gamle Wäinämöinen

160. Började att sakta sjunga;

Sjunger vinden upp att hvirfla,

Luften att förbittrad rasa,

Derpå tager han till orda,

Brister ut och säger detta:

"Storm, tag honom med i båten

Vind, för honom i din farkost,

Bringa honom skyndsamt hädan

Bort till Pohjola, det mörka!"

"Vildt begynner vinden hvirfla,

170. Luften börjar häftigt rasa,

Tager smeden Ilmarinen,

Bringar honom skyndsamt dädan,

Bort till Pohjola, det mörka,

Till det skumma Sariola.

Derpå smeden Ilmarinen

Färdades med största snabbhet

Längsmed vindens väg i rymden,

Längsmed stormens stråt i luften,

Öfver månen, under solen,

180. Utmed Karlavagnens skuldror;

Uppå Pohjas gård han stannar,

Uppå Sariolas badväg,

Obemärkt af gårdens hundar,

Af dess gläfsare ej varsnad.

Louhi, Pohjolas värdinna,

Gumman med de glesa tänder,

Råkar ut på gården träda;

Sjelf hon yttrar då och säger:

"Hvem kan du bland männer vara,

190. Hvilken, ur de hjeltars skara?

Hit på vindens stråt du kommit,

Uppå vårdags-stormens slädväg.

Och på dig ej hundar skälla,

Ingen ullsvans mot dig gläfsar."

Sade smeden Ilmarinen:

"Hit jag icke heller kommit

Att af bygdens hundar rifvas,

Mot mig reta någon ullsvans

Här, vid obekanta dörrar,

200. Portar, dem jag icke känner".

Derpå Pohjolas värdinna

Sporde af den komne gästen:

"Har måhända du lärt känna

Och förnummit eller sport om

Den der smeden Ilmarinen,

Den så konsterfarne hamrarn?

Redan länge är han väntad,

Ren i många tider saknad

Här vid Pohjas landamären,

210. Att den nya Sampo smida."

Det var smeden Ilmarinen,

Sjelf han yttrade och sade:

"Väl har jag mig lärt att känna

Den der smeden Ilmarinen,

Ty jag sjelf är Ilmarinen

Den så konsterfarne hamrarn."

Louhi, Pohjolas värdinna,

Gumman med de glesa tänder,

Skyndade sig in i stugan,

220. Yttrade och tog till orda:

"Du min egen yngsta dotter,

Du, bland mina barn mig kärast,

Tag nu på dig allt det bästa,

Välj den hvitaste af drägter,

Med de allra skönsta fållar,

Fäst det vackraste vid bröstet,

Kring din hals det prydligaste,

Det mest granna vid din tinning,

Att af rodnad kinden strålar,

230. Att ditt anlets fägring varsnas?

Nu har smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn,

Kommit för att Sampo smida,

Sira ut det granna locket."

Det var Pohjas sköna tärna,

Landets pris och vattnets prydnad

Hon de bästa kläder valde,

Af den allra största renhet,

Uti femfald drägt sig klädde,

240. Fäste smycken på sitt hufvud,

Påtog spännen utaf koppar,

Prydde sig med gyllne gördlar.

Trädde ur sin bod i stugan,

Smög sig sakta in från gården;

Lifligt hennes ögon lyste,

Hög var hennes öronprydnad,

Vackert hela hennes anlet,

Röda voro hennes kinder,

Rikligt guld hon bar på bröstet,

250. Silfversmycken på sitt hufvud.

Sjelfva Pohjola-värdinnan

Förde smeden Ilmarinen

In i Pohja-gårdens pörten,

Sariolas timmerstugor;

Här med mat hon mannen mättar

Och med dryck förplägar honom,

Fägnar honom på det bästa,

Derpå yttrar hon och säger:

"Hör mig smed, o Ilmarinen,

260. Du, en hamrare evärdlig,

Om du mäktar Sampo smida,

Sira ut det granna locket

Af en svane-fjäders ända,

Af en mjölktår från en gallko,

Af ett enda litet kornfrö,

Af en sommar-tackas ullstrå,

Får du såsom lön min dotter,

Sköna jungfrun för din möda!"

Då tog smeden Ilmarinen

270. Sjelf till orda så och sade:

"Väl förmår jag Sampo smida,

Hamra hop det granna locket

Af en svane-fjäders ända,

Af en mjölktår från en gallko,

Af ett enda litet kornfrö,

Af en sommar-tackas ullstrå,

Jag som sjelf på himlen smidit,

Som på luftens lock har hamrat,

Då dess början ej var börjad,

280. Ej det minsta grand var färdigt.

"Nu han går att Sampo smida,

Att dess granna lock utsira,

Frågor efter ställets smedja,

Söker efter smedjeredskap;

Ingen smedja finns på stället,

Ingen smedja, ingen blåsbälg,

Ässja ej och städ ej heller,

Icke hammare, ej skaft ens.

Derpå smeden Ilmarinen

290. Yttrade ett ord och sade:

"Qvinnor gerna här må tveka,

Tölpar verket halfgjordt lemna,

Ej en man, om äfven sämre,

Om ock svagare han vore!"

Plats han söker för sin ässja,

Rum att breda ut sin blåsbälg,

Uppå markerna derborta

Invid Pohjas åker-ändor.

Söker en dag, söker tvenne,

300. Men uppå den tredje dagen

Finner han ett gråsprängdt stenblock,

Råkar på en hop af klippor,

Här sig smeden slutligt ställer,

Hamrarn hit sin eld förlägger:

En dag bälgarne han reder,

Bygger ässjan på den andra.

Derpå smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn,

Drifver ämnena i elden,

310. Smedjestoffet i sin ässja,

Tager trälar till att pusta,

Män med half manskraft alt fläkta.

Trälarne, de pusta ifrigt,

Draga bälgen oförtrutet,

Under trenne sommardagar,

Under trenne sommarnätter;

Stenar under deras hälar,

Klippor under tårna vexte.

Men uppå den nästa dagen

320. Sjelfve smeden Ilmarinen

Ned sig böjer för att skåda

Uti smideshärdens botten,

Hvad ur elden komma skulle,

Hvad som ginge fram ur lågan.

Fram ur elden står en båge,

Tränger sig ett gyllne armborst,

Gyllene, med silfverspetsar,

Med ett brokigt skaft af koppar.

Skön är bågen till att skåda,

330. Men den har dock onda vanor:

Fordrar hvarje dag ett hufvud,

Och de bästa dagar tvenne.

Sjelfve smeden Ilmarinen

Gläds häråt ej alltför mycket,

Bryter bågen uti stycken,

Kastar den i elden åter,

Låter sina trälar pusta,

Svage männen bälgen draga.

På den dag, som derpå följde,

340. Sjelfve smeden Ilmarinen

Ned sig böjde för att skåda

Uti smideshärdens botten:

Fram en båt ur elden trängde,

Röd en farkost steg ur hettan,

Guldutsirad var dess framstäf,

Tullarne af koppar gjutna.

Skön är båten till att skåda,

Men den har dock onda vanor:

Utan skäl i krig den drager,

350. Ut i örlig utan orsak.

Det var smeden Ilmarinen,

Ej han glades häråt heller,

Bryter båten uti stycken,

Kastar dem uti sin eldstad;

Låter sina trälar pusta,

Svage männen bälgen draga.

När den tredje dagen inföll,

Sjelfve smeden Ilmarinen

Ned sig böjde för att skåda

360. Uti bottnet af sin ässja:

Fram ur elden steg en qviga,

Guldbehornad, utur hettan,

Med sjustjernans blink på pannan,

Solens skifva på sitt hufvud.

Skön är qvigan till ätt skåda,

Men hon har dock onda vanor:

Ständigt sofver hon i skogen,

Stjelper mjölken ut på marken.

Det är smeden Ilmarinen,

370. Ej han glädes häråt heller,

Kon han hugger uti stycken,

Kastar dessa uti elden;

Låter sina trälar pusta,

Svage männen bälgen draga.

Nu uppå den fjerde dagen

Sjelfve smeden Ilmarinen

Ned sig böjde för att skåda

Uti smideshärdens botten;

Fram en plog ur elden trängde,

380. Steg, med bill af guld, ur hettan,

Bill af guld och skaft af koppar,

Och en silfverknopp på skaftet.

Skön är plogen till att skåda,

Men den har dock onda vanor:

Andras åkrar upp den plöjer,

Drager fåror öfver fälten.

Det är smeden Ilmarinen,

Ej han gläds åt detta heller,

Plogen bryter han i stycken,

390. Kastar dem uti sin ässja;

Tager vindarne att pusta,

Väderilarne att flåsa.

Vindarne, de pusta väldigt,

Östan pustar, vestan pustar,

Sunnanvinden ännu mera,

Nordan blåser på med styrka;

En dag pusta de, och tvenne,

Pusta inpå tredje dagen;

Lågan ut ur fönstret kastas,

400. Gnistor spraka ut ur dörren,

Dammet upp mot himlen flyger,

Röken tjock till molnen stiger.

Det var smeden Ilmarinen,

När nu trenne dar förlidit,

Ned han böjde sig att skåda

Uti djupet af sin ässja;

Såg att Sampo nu sig danat,

Att sig granna locket bildat.

Derpå smeden Ilmarinen,

410. Den evärdelige hamrarn,

Företager sig att smida,

Hamrar hurtigt med sin slägga,

Smider Sampo konsterfaret:

Vid dess ena kant en mjölqvarn,

Och en saltqvarn vid den andra,

Vid dess tredje kant en myntqvarn.

Nu begynte Sampo mala,

Granna locket snabbt sig svängde;

Mol en lår vid skymningstiden,

420. Mol en lår till hem-förtäring,

Mol en annan till försäljning

Och en tredje till förvaring.

Pohjas qvinna högt sig gläder,

Bringar nu den stora Sampo

ln i Pohja-gårdens kulle,

Uti koppar-bergets inre,

Bakom nio lås och riglar;

Der hon fäster Sampos rötter

På ett djup af nio famnar,

430. En rot in i moder-jorden,

Invid vattnets rand en annan,

En i hemmets höga kulle.

Derpå smeden Ilmarinen

Träder fram att mön begära,

Yttrar dessa ord och säger:

"Vill du nu bli min, o jungfru,

Nu, då Sampo blifvit färdig,

Med det brokigt sköna locket?"

Det var Pohjas fagra jungfru,

440. Sjelf hon talade och sade:

"Hvem skall då i nästa sommar

Och det år som derpå följer

Bringa gökarne att gala,

Våra foglar få att sjunga,

Om jag sjelf mig bort begifver,

Jag, ett bär, till andra nejder?

"Om jag, dufva, här försvunne,

Om jag, vildgås, vilseginge,

Om min moders frukt förkomme,

450. Om jag, röda lingon, flydde,

Skulle gökarne försvinna,

Alla glädjens foglar flykta,

Bort från dessa kullars toppar,

Bort från dessa åsars skuldror.

"Också lär jag aldrig hinna

Bli från jungfru-lifvet ledig,

Fri från än ej skötta sysslor,

Från min stora sommar-brådska:

Markens bär ej än jag plockat,

460. Har vid vikens strand ej sjungit,

Icke gått i svedjelunden,

Icke lekt uti min löfskog."

Derpå smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn,

Sorgsen och med nedsänkt hufvud,

Med åt sidan lutad mössa,

Eftertänker och begrundar,

Öfverlägger i sitt sinne

Hur han kunde hemåt färdas,

470. Bort till kända nejder komma

Ifrån Pohjola, det mörka,

Från det skumma Sariola.

Sade Pohjola-värdinnan:

"Hör mig smed, o Ilmarinen,

Hvarför går du så bedröfvad

Med åt sidan lutad mössa?

Längtar du att återvända

Till den fordna fosterjorden?"

Smeden Ilmarinen svarar:

480. "Dit allena står min längtan,

För att dö i egen hembygd,

Att i fosterjorden gömmas!"

Derpå Pohjolas värdinna

Mat och dryck åt mannen gifver,

I en båt hon honom sätter,

I dess bakstam, invid styret,

Kallar vädren upp att blåsa.

Nordanvindarne att hvina.

Härmed smeden Ilmarinen,

490. Den evärdelige hamrarn,

Reste af till eget hemland

Öfver hafvets blåa böljor;

Färdades en dag och tvenne,

Men uppå den tredje dagen

Fram till hemmet smeden hinner,

Till de bygder der han föddes.

Sporde gamle Wäinämöinen

Utaf smeden Ilmarinen,

"Smed och broder Ilmarinen,

500. Du, en hamrare evärdlig,

Har du smidt den nya Sampo,

Sirat ut det granna locket?"

Sade smeden Ilmarinen,

Sjelfve mästarn tog till orda:

"Ren den nya Sampo malat:

Snabbt sig svängde granna locket,

Mol en lår vid skymningstiden,

Mol en lår till hem-förtäring,

Mol en annan att försäljas,

510. Mol en tredje till förvaring."