Tjugoåttonde Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Illustration til Sång 28
Skitse af Akseli Gallen-Kallela (1865-1931)

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Tjugoåttonde Sången

---

Tjugondeåttonde Sången. Lemminkäinen flyr från Pohjola, återvänder hem och frågar sin moder hvart han kunde begifva sig för att undgå Pohjolas härsmakt, som är i antåg emot honom ensam: 1—164. — Hans moder förebrår honom besöket i Pohjola och föreslår till en början åtskilliga mindre säkra tillflyktsorter, men råder honom slutligen att begifva sig öfver många haf till en ö, der hans fader fordom under krigstider lefvat i trygghet: 165—294.

---

Illustration til Sång 28
Skitse af Akseli Gallen-Kallela (1865-1931)

Unge Ahti Saarelainen,

Den förvägne Lemminkäinen

Söker nu att sig fördölja,

Att på flykten sig begifva,

Bort från Pohjola, det mörka,

Från den skumma Saragården.

Som en storm han styr ur stugan,

Flyr som röken ut på gården,

Att sin egen illbragd undgå,

10. Att för egna dåd sig dölja.

När han ut på gården kommit,

Blickar han åt alla sidor,

Söker der sin fordne fåle,

Får dock ej på fålen sigte,

Ser på åkern blott ett stenblock,

På dess vall en videbuske.

Hvar är nu ett råd att hemta,

Hvem skall här sitt bistånd gifva,

Att ej död må nå hans hufvud,

20. Ej hans hår af nöd må hotas,

Ej förderf hans lockar hinner

Här på dessa Pohja-gårdar?

Redan hörs från byn ett buller,

Stoj från närbelägna stugor,

Vapen blänka rundt kring bygden,

Ögon glimma genom fönstren.

Nu den muntre Lemminkäinen,

Sjelfve Ahti Saarelainen,

Nödgas att gestalt förbyta,

30. Måste här förändra skepnad:

Som en örn han upp sig höjde,

Sökte upp mot himlen stiga,

Men hans kind af solen sveddes,

Månen lyste på hans tinning.

Men den muntre Lemminkäinen

Höjer då en bön till Ukko:

"Jumala, du gode Ukko,

Stränge man i himlens höjder,

Du som luftens åska länkar,

40. Som beherskar alla strömoln!

Låt ett töcken ut sig breda,

Sänd ett litet moln på fästet,

I hvars skygd jag bort kan ila,

Till mitt hem tillbaka styra,

Till min egen goda moder,

Till den kära ålderstigna!"

Lättbevingad fram han flyger,

Ser sig då en gång tillbaka,

Och en spräcklig hök han märker;

50. Lågor brinna ur dess ögon,

Liksom förr i Pohja-sonens,

Uti Pohja-värdens ögon.

Sade då den gråe höken:

"Ha, min vän och broder Ahti,

Mins du än den sista striden,

Mins du fordna kämpalekar?"

Sade Ahti Saarelainen,

Kaukomieli gaf till gensvar:

"Hör mig hök, min lilla fogel!

60. Flyg du till ditt hem tillbaka

Och förtälj, då du har kommit

Fram till Pohjola, det mörka,

Hur en örn är svår att fånga,

Att med klorna sönderslita."

Ahti återkom till hemmet,

Till sin egen goda moder

Med en högst bedröfvad uppsyn,

Djupt betryckt uti sitt sinne.

Och sin moder här han möter,

70. Vandrande på boskapsvägen,

Gående vid gärdesgården;

Modren skyndar då att fråga:

"Du min egen yngste gosse,

Starkaste bland mine söner!

Hvarför är du så bedröfvad,

Då från Pohjola du kommer?

Har man kränkt dig der vid kannan

Under Pohja-gästabudet?

Om vid kannan man dig hånat,

80. Skall du få en bättre stånka,

Som din far i striden tagit,

Uti krig som byte vunnit."

Sade muntre Lemminkäinen:

"O min moder som mig burit!

Om vid kannan man mig hånat,

Kränkt jag hade alla värdar,

Hade hånat hundra kämpar,

Pröfvat tusen hjeltars styrka!

Sade Lemminkäinens moder:

90. "Hvarför är du då bedröfvad?

Blef din fåle öfverträffad,

Har man för din häst dig skymfat?

Om din hingst man öfverträffat,

Kan en bättre hingst du köpa,

Med din fars förvärfda medel,

Med hans samlade förråder!"

Sade muntre Lemminkäinen:

"O min moder, som mig burit!

Om man för min häst mig hånat,

100. Om min hingst man öfverträffat,

Hade värden sjelf jag hånat,

Bragt på skam hvarenda körsven,

Alla män och deras fålar,

Hjeltarne med deras hingstar."

Sade Lemminkäinens moder:

"Hvarför är du då så sorgsen,

Så bedröfvad i ditt sinne,

Då från Pohjola du kommit?

Hafva qvinnor dig begabbat,

110. Gårdens flickor dig beskrattat?

Om dig qvinnorna begabbat,

Gårdens flickor dig beskrattat,

Kan du andra lätt begabba,

Framgent andra mör beskratta."

Sade muntre Lemminkäinen:

"O min moder, som mig burit!

Om mig qvinnorna förhånat,

Gårdens flickor mig beskrattat,

Hade värden sjelf jag skymfat,

120. Kränkt hvarenda vacker qvinna,

Förolämpat hundra hustrur,

Gäckat tusen andra tärnor!"

Sade Lemminkäinens moder:

"Hvad går åt dig då, min gosse?

Någonting har säkert händt dig

På din färd till Pohjagården!

Kanske du för mycket ätit,

Ätit och derjemte druckit,

Och om natten på ditt läger

130. Skådat alltför svåra drömmar!"

Sade muntre Lemminkäinen,

Fällde dessa ord till gensvar:

"Gamla käringar må grubbla

Öfver nattligt drömda syner!

Mina nätters drömmar mins jag,

Mins än bättre mina dagars;

O min egen gamla moder!

Lägg nu vägkost i en påse,

Fyll med mjöl en liten lärftssäck,

140. Och med salt ett stycke linne:

Bort din gosse måste vandra,

Ut på väg från dessa nejder,

Långt från detta gyllne hemvist,

Dessa vackra goda gårdar;

Männer hvässa sina klingor,

Hjeltar slipa sina lansar!"

Ifrigt spörjer då hans moder,

Så hans fostrarinna frågar:

"Hvarför hvässas deras klingor,

150. Hvarför slipas deras lansar?"

Sade muntre Lemminkäinen,

Svarade den sköne Kauko:

"Sina svärd de alla hvässa,

Alla slipa sina lansar

Endast för mitt arma hufvud,

För min hals, jag olycksfulle;

Saker händt och dåd ha timat

Borta der i Pohjas gårdar:

Jag har dödat Pohjolainen,

160. Värden sjelf i Pohjagården,

Och till strid har Pohja rest sig,

Plötsligen stått upp till örlig

Mot mig, olycksfulle gosse,

Mot mig ensam, rundtomkring mig."

Modren tager då till orda,

Till sin son den gamla säger:

Det var detta som jag sade,

Derför har ju jag dig varnat,

Ständigt velat dig förbjuda

170. Att till Pohjagården draga;

Om du blifvit vid det rätta,

Stannat i din moders stuga,

Under egen moders vårdnad,

I din fostrarinnas gårdar,

Hade inga fejder börjat,

Inga stridigheter uppstått!

"Hvar skall du, min stackars gosse,

Hvar, du arme olycksburne,

För ditt dåd dig nu fördölja,

180. Hvar din egen illbragd undgå,

Att ej döden når ditt hufvud,

Att du icke halsen mister,

Att ditt hår ej nöd må hota,

Ofärd dina mjuka lockar!"

Sade muntre Lemminkäinen:

"Ingen sådan plats jag känner,

Dit jag kunde undanflykta,

För mitt eget dåd mig dölja;

O min moder, som mig burit,

190. Säg mig, hvar jag mig skall gömma!"

Lemminkäinens moder svarar,

Tager ordet sjelf och säger:

"Icke vet jag, hvart jag råder,

Hvart jag bjuder dig att fara:

Om du till en tall förbytt dig,

Eller till en en på sandmon,

Skall förderfvet dock dig drabba,

Ofärd äfven der dig hinna:

Ofta nog en tall på backen

200. Fälles ned och klyfs till pertor,

Ofta enarne på sandmon

Qvistas af till gärdsgårdsstörar.

"Om du blir en björk i dälden,

Eller ock en al i lunden,

Skall förderfvet dock dig drabba,

Ofärd äfven der dig möta:

Ofta nog en björk i dälden

Blir till klabbar sönderhuggen,

Ofta blifva lundens alar

210. Fällda ner, då marken svedjas.

"Gör du dig till bär på backen.

Till ett lingon uppå heden,

Här på egen mark till smultron,

På en annans mark till blåbär,

Skall förderfvet dock dig hinna,

Ofärd äfven der dig drabba:

Jungfrur skulle då dig plocka,

Tennbriskprydda mör dig taga.

"Går i hafvet du som gädda,

220. Som en sik i lugna elfven,

Skall dock döden der dig drabba,

Ett olyckligt slut dig hinna:

Ty en yngling, svart som sotet,

Skall sitt nät i vattnet sänka,

Ungfisk upp i noten draga,

Gammal fisk i nätet fånga.

"Gör du dig till ulf i skogen,

Till en björn i ödemarken,

Skall dock ofärd der dig drabba,

230. Äfven der förderf dig hinna:

Ty en yngling, mörk som sotet,

Skall då der sin spjutspets hvässa.

För att alla vargar döda,

För att skogens björnar fälla."

Nu den muntre Lemminkäinen

Yttrade ett ord och sade:

"Sjelf jag vet de vidrigaste,

Känner till de värsta ställen,

Der mig döden gripa kunde,

240. Der ett sorgligt slut jag funne;

Moder, du som gaf mig lifvet,

Som din egen mjölk mig gifvit,

Säg, hvart vill du jag skall flykta,

Säg, hvad är ditt bud, din vilja?

Döden står mig ren vid munnen,

Och min olycksdag vid skägget;

Blott en dag mitt hufvud qvarstår,

Knappast en så helt och hållet!"

Lemminkäinens gamla moder

250. Tog till orda sjelf och sade:

"Jag kan nämna dig ett ställe,

En den bästa plats i verlden,

Der en brottsling kan sig dölja,

Der han kan en tillflykt finna;

Ty ett stycke land jag minnes,

Känner till ett litet ställe,

Icke betadt, icke slaget,

Ej af männers klingor hemsökt.

Men då bör en ed du svära,

260. Ge ett dyrt och heligt löfte,

Att du ej på sexti somrar

Ut i härnad dig begifver,

Icke ens af lust till silfver,

Eller om du guld behöfver."

Sade muntre Lemminkäinen:

"Med en helig ed jag svär dig,

Att ej under första sommarn,

Icke ens uppå den andra,

Ut i stora strider draga,

270. Ut i krig, der klingor rassla;

Sår jag bär på mina skuldror,

Djupa hugg ännu i bröstet

Från förgångna glada dagar,

Tidigare kämpalekar

Uppå stridens vida valplats,

På de fält, der männer dödas."

Lemminkäinens gamla moder

Yttrar då ett ord och säger:

"Tag din faders egen farkost,

280. Res med den att dig fördölja!

Öfver nio haf begif dig,

Och det tionde till hälften,

Till en fjärdomfamnad holme,

Till en ö i öppna hafvet,

Der din fader förr sig dolde,

Dolde sig och fann en tillflykt

Under stridens långa somrar,

Under flere hårda krigsår;

Godt var honom der att vara,

290. Ljufligt att sin tid förnöta;

Dölj dig der ett år, och tvenne,

Vänd på tredje året åter

Till din faders kända stugor,

Till föräldrahemmets båtstrand!"