Tjugoandra Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Ilmarinens bryllup
Maleri af Nikolai Kochergin

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Tjugoandra Sången

---

Tjugoudeandra Sången. Bruden göres färdig till afresan, och erinras om fordna och om kommande tider: 1—124. — Bruden gripes af sorg: 125 —184. — Man bringar henne slutligen till tårar: 185—382. — Bruden gråter: 383—448. — Bruden tröstas: 449—522.

---

När nu bröllop nog man hållit,

Gästabud tillfyllest firat,

Bröllop uti Pohjas stugor

Gästabud i Pimentola,

Sade Pohjolas värdinna

Till sin svärson Ilmarinen:

"Hvarför dröjer du, o brudgum,         Sång vid Brudens öfverlemnande. v. 7—124.

Höge ättling, landets prydnad?

Dröjer du för värdens godhet,

10. Eller för värdinnans huldhet,

Vakar du för pörtets skimmer,

Eller bröllopsskarans fägring?

"Ej för värdens, skull du dröjer,

Icke för värdinnans huldhet,

Vakar ej för pörtets skimmer

Eller bröllopsskarans fägring:

Nej, för jungfruns skull du dröjer,

För den unga brudens huldhet,

För din egen älsklings skönhet,

20. För den lockomhöljdas fägring.

"Brudgum, länge ren du bidat,

Bida än, min gode broder!

Än är ej din älskling färdig,

Ej din lifstids-vän i ordning:

Håret är till hälften flätadt,

Hälften återstår att fläta.

"Brudgum, länge nog du bidat,

Bida än, min gode broder!

Än är ej din älskling färdig,

30. Ej din lifstids-vän i ordning:

Nyss är ena ärmen påträdd,

Återstår ännu den andra.

"Brudgum, länge nog du bidat,

Bida än, min gode broder!

Än är ej din älskling färdig,

Ej din lifstids-vän i ordning:

Nyss är ena foten påskodd,

Återstår ännu den andra.

"Brudgum, länge nog du bidat,

40. Bida än, min gode broder!

Än är ej din älskling färdig,

Ej din lifstids-vän i ordning:

Nyss är ena vanten påträdd,

Återstår ännu den andra.

"Brudgum, som så länge bidat,

Gode broder, som ej tröttnat!

Nu den väntade är färdig,

Nu din fogel är i ordning.

"Gå då nu, du köpta jungfru,

50. Följ då med, försålda dufva!

Nu din bortgång är förhanden,

Afskedsstunden ren sig närmar:

Den dig bortför, står bredvid dig,

Den dig tager, står vid dörren,

Hingsten ren i betslet biter,

Släden väntar unga jungfrun.

"Du som pengar efterfikat,

Varit snar att räcka handen,

Snabb att ta emot en brudskänk,

60. Att på fingret ringen träda,

Må nu släden efterfika,

Snabbt i granna skrindan stiga,

Vara snar att utåt färdas,

Raskt begifva dig på resan!

"Unga flicka, ingalunda

Har du sett dig om förmycket,

Varit särdeles förståndig,

Om ett ångradt köp du slutit,

Som du evigt får begråta,

70. Som du år från år beklagar,

När ditt fadershem du lemnat,

Flyttat bort från fosterjorden,

Från din goda moders närhet,

Från din fostrarinnas gårdar.

"Huru lycklig var du icke

Hemma i din faders gårdar,

Vexte, blomman lik vid vägen,

Lik ett smultron uppå sveden;

Smör dig gafs, så snart du vaknat,

80. Mjölk, när du ditt läger lemnat,

Hvetebröd, när nog du hvilat,

Tjernfärskt smör, när upp du stigit;

När du smör ej ville äta,

Fick du skära för dig skinka!

"Inga sorger då du hade,

Ej det ringaste bekymmer:

Skogens furor lät du sörja,

Gärdselstörarne bekymras,

Tallarne på kärret klaga,

90. Björkarne på öde sandmon;

Sjelf du sväfvade som löfvet,

Fladdrade omkring som fjäriln,

Var ett bär på modrens marker,

Var ett hallon lik på Fältet.

"Nu från denna gård du bortgår,

Till en annan gård du kommer,

Der en annan mor befaller

I ett nytt och okändt hushåll.

Der är annat, här är annat,

100. Annat är i nya hemmet,

Annorlunda hornen ljuda,

Annorlunda knarrar dörren,

Annorlunda öppnas grinden,

Annat ljud dess gångjern gifva;

Ej du kan dess dörrar öppna,

Ej i grindarne dig svänga

Så, som gårdens egna döttrar;

Eld förstår du ej att tända,

Ugnen kan du icke värma

110. Så, som gårdens värd det önskar.

"Hur du trott, du unga jungfru,

Har du tänkt och har du menat,

Att du blott en natt blir borta,

Återvänder nästa morgon?

Icke för en natt du bortgår,

Ej för en och ej för tvenne,

Nej, för längre tid du vandrar,

Går för månader och dagar,

Från ditt fadershem för evigt,

120. För din lifstid från din inoder;

Gården är ett fotsteg längre

Tröskeln är ett stockhvarf högre,

När en annan gång du kommer,

När härnäst du återvänder!"

Flickan suckade, den arma,

Drog med suckar efter andan,

Sorg i hennes barm sig lade,

Tårar fyllde hennes ögon,

Sjelf hon talade och sade:

130. "Så jag tänkte, så jag trodde,

Så jag tyckte i min lefnad,

Sade i min blomningsålder:

Icke är du än en jungfru

Under egen moders uppsigt,

På din egen faders marker,

I din gamla moders gårdar;

Då först vore du en jungfru,

När en make hem du följde,

Höll' din ena fot på tröskeln

140. Och den andra i hans släde,

Då först sköte du i höjden,

Blefve du ett hufvud högre!

"Sådant var mitt hopp i lifvet,

Var mitt mål i blomningsåldern,

Som ett bördigt år förväntadt,

Motsedt såsom sommarskörden.

Nu är ren mitt hopp besannadt,

Nu är ren min bortgång nära,

Ena foten är på tröskeln

150. Och den andra ren i släden,

Men jag kan det ej förklara,

Hvad som ändrat har mitt sinne:

Ej jag går med fröjd i hjertat,

Icke skiljes jag med glädje

Från det gyllne hemmets gårdar,

Der jag sutit i min ungdom,

Från det hem, der upp jag vuxit,

Funnit bergning hos min fader:

Med bekymmer far jag, späda,

160. Skiljer mig med saknad hädan,

Går mot famnen af en höstnatt,

Färdas ut på vårens halka,

Att ett spår ej syns på isen,

Ej ett fotsteg märks på halkan.

Hurdant är väl andras sinne,

Huru andra brudars tankar?

Andra inga sorger känna,

Veta icke af bekymmer,

Såsom jag, beklagansvärda,

170. Jag, som dysta sorger närer

I ett hjerta, mörkt som kolet,

I ett sinne, svart som sotet!

Sådant är den sällas sinne,

Lynnet hos en lyckans gunstling,

Som en vårens morgonrodnad,

Som en sommarmorgons solljus;

Huru äro mina tankar,

Hur är väl mitt dystra inre?

Som den flacka insjöstranden,

180. Som en kant af mörka molnet,

Som en dunkel natt om hösten,

Som den mulna vinterdagen,

Mulnare ännu än denna,

Mera dyster än en höstnatt!"

Gårdens gamla tjensteqvinna,

Som för alltid der var bosatt,

Tog till orda nu och sade;

"Så det går, du unga jungfru!

Mins du icke, hvad jag sagt dig,          Sång, för att bringa Bruden til tårar. v. 188—382.

190. Hvad jag yttrat hundra gånger:

Blif ej glad, om friarn kommer,

Ej åt friarns mun dig fägna,

Lita ej på ögats blickar,

Ej uppå hans stolta fotsteg,

Ljufligt tal han för i munnen,

Tjusande hans öga blickar,

Om ock Lempo invid kinden,

Om vid munnen döden bodde!

"Så jag ständigt jungfrun rådde,

200. Lärde så min lilla syster:

När de store fästmän komma.

Landets främste till dig fria.

Bör ett sådant svar du gifva,

Å din sida till dem säga,

Och med dessa ord dem svara,

Och på detta sätt dig yttra:

"Icke är jag, icke blir jag

Den, som låter mig behaga,

Att som hustru fjerran föras,

210. Hemifrån i träldom tagas!

Ej en flicka med mitt sinne

Kan som en trälinna lefva.

Vill i allt sig fogligt skicka,

Vänja sig vid ständig tuktan.

Gåfve någon mig ett ord blott,

Straxt han finge två tillbaka;

Ryckte någon mig i håret,

Grepe tag i mina lockar,

Skulle honom bort jag jaga,

220. Hastigt honom undandrifva!"

"Men du lydde ej min varning,

Hörde icke hvad jag sade,

Sjelfmant gick du in i elden,

Villigt i den heta tjäran,

Skyndade i räfvens släde,

Ställde dig på björnens medar,

Att i räfvens släde föras,

Att af björnen fjerran bringas,

Bort till träldom hos din svärfar,

230. Ständig träldom hos din svärmor.

"Till en skola nu du vandrar,

Från ditt hem du går att pröfvas;

Hård är skolan, dit du kommer,

Lång den pröfning som dig möter,

Tömmar ren man köpt derborta,

Bojor finnas i beredskap,

Ämnade för ingen annan,

Än för dig, beklagansvärda.

Alltför snart du får försöka,

240. Lär dig, arma, nogsamt känna

Hvassa käken hos din svärfar

Och din svärmors hårda tunga,

Svågerns kalla ord, och systerns

Spotska slängningar på nacken.

"Hör, o jungfru, hvad jag säger,

Hvad jag säger, hvad jag talar!

Blomman lik du var i hemmet,

Glädjen lik på fadrens gårdar;

Månljus nämnde dig din fader,

250. Och din mor sitt klara solsken,

Skimmer af en våg din broder,

Och sin blåa duk din syster;

Nu till annan gård du kommer,

Der en annan mor befaller.

Ingen likna kan ens moder,

Ingen fremling fostrarinnan.

Ej med fog en fremling rättar,

Ger en välment varning sällan;

Ruska nämns du af din svärfar,

260. Gammal släde af din svärmor,

Af din svåger tröskeltrappa,

Qvinno-utskott af hans syster.

"Då först vore du till nöjes,

Då, först då du skulle duga,

Om lik ångan ut du flöge,

Steg som röken ut på gården,

Sväfvade som löfvet undan,

Svingade dig bort, som gnistan.

"Ej du kan som fogeln flyga,

270. Ej som löfvet undansväfva, .

Ej som gnistan bort dig svinga,

Ej som röken fly på gården.

"O, min egen unga syster!

Bytt du har, och bortbytt mycket,

Bytt du har din hulde fader

Mot en hård och vresig svärfar,

Bytt din egen, ömma moder

Mot en svärmor, sträng och hårdsint,

Bytt din egen gode broder

280. Mot en öfvermodig svåger,

Bytt din systers milda saktmod

Mot din makes systers spotskhet,

Bytt ditt lärftbeklädda läger

Mot en plats vid sotig stockeld,

Bortbytt dina klara sjöar

Mot en pöl, af gyttja uppfylld,

Bytt den sandbetäckta stranden

Mot ett svart och dyfullt botten,

Bortbytt dina ljufva lunder

290. Mot af ljung betäckta hedar,

Dina bärbevuxna kullar

Mot förbrända, hårda sveder!

"Har du trott, du unga jungfru,

Tänkt och menat, späda dufva:

"Sorgen upphör, mödan slutar,

När du suttit qvälln till ända;

Bort till ro du då skall föras,

Bort att ostörd hvila njuta!"

"Ej till ro du bort skall föras,

300. Ej att ostörd hvila njuta;

Nu först gäller det att vaka,

Nu, först nu begynner sorgen,

Väckas hos dig tunga tankar,

Förorsakas dig bekymmer.

"När du än ej gick med mössa,

Gick du glad och obekymrad,

När du än var utan slöja,

Var du äfven utan sorger:

Mössan först bekymmer bringar,

310. Hufvan hemtar tunga tankar,

Linneduken dystert sinne,

Slöjan en oändlig oro.

"Hur är jungfruns lif i hemmet?

Så en jungfru är i hemmet,

Som uti sitt slott en konung —

Endast svärdet dervid saknas.

Annat är med unga hustrun,

Så hon är i nya hemmet,

"Som en fånge, förd till Ryssland —

320. Endast vakten dervid saknas.

Flitig är hon hela dagen.

Böjer träget sina skuldror.

Svetten fuktar hennes anlet.

Fradga höljer hennes panna,

Men när hvilotimmen stundar,

Bedes hon i elden draga,

Jagas undan, drifs i ugnen,

Önskas i den ondes händer.

"Ega borde hon, den arma,

330. Den beklagansvärda flickan,

Laxens sinne, girsens tunga,

Insjö-abborns hela klokhet,

Mörtens matlust, löjans hunger,

Aktsamhet utaf en svart-and.

"Ingen enda kan väl ana,

Icke nio ens förutse,

Bland den goda modrens döttrar,

Bland de barn, den gamla vårdat,

Hvarifrån den grymme kommer,

340. Hvar en vildsint make uppstår,

Arg och bitande som vargen,

En som griper tag i håret,

Skingrar lockarne i luften,

Gifver dem till pris åt stormen!

"Gråt, o gråt, du unga jungfru,

Gråt rätt bittert, när du gråter.

Gråt nu näftals dina tårar,

Göpnetals din saknads floder,

Droppar gråt på fostrarns gårdar,

350. Sjöar på din faders stuggolf,

Gråt att hela stugan flödar,

Vågor gå på golfvets tiljor!

Gråter du ej nu tillfyllest,

Gråter du vid återkomsten,

När du detta hem besöker,

Finner der din gamle fader

Qväfd af röken i sin badstu,

Med en torkad qvast vid sidan.

"Gråt, o gråt, du unga jungfru,

360. Gråt rätt bittert, när du gråter!

Gråter du ej nu tillfyllest,

Gråter du vid återkomsten,

När du detta hem besöker,

Finner der din gamla moder

Liflös uti ladugården,

Död, med kärfven än i famnen.

"Gråt, o gråt, du unga jungfru,

Gråt rätt bittert, när du gråter!

Gråter du ej nu tillfyllest,

370. Gråter du vid återkomsten,

När du detta hem besöker,

Finner der din raske broder

Sjunken liflös ned vid tåget,

Fallen död på hemmets gårdsplan.

"Gråt, o gråt, du unga jungfru,

Gråt rätt bittert, när du gråter!

Gråter du ej nu tillfyllest,

Gråter du vid återkomsten,

När du denna gård besöker,

380. Finner der din hulda syster

Död på vägen ner till stranden

Med sitt klappträd under armen."

Djupt den arma flickan suckar,

Djupt hon suckar, hemtar andan,

Börjar slutligen att gråta,

Brister ut i bittra tårar.

Näftals gret hon sina tårar,

Göpnetals sin saknads floder

På sin faders rena gårdar,

390. Sjöar på sin faders stuggolf,

Derpå tog hon sjelf till orda,

Yttrade och sade slutligt:

"Mina systrar, ljufva siskor,

Mina fordna ungdomsvänner,

J, som vuxit vid min sida,

Hören alla hvad jag säger!

Ej jag vet och ej jag känner

Hvad det är, som hos mig kunnat

Förorsaka dessa sorger,

400. Uppväckt denna djupa oro,

Medfört dessa mörka tankar.

Åstadkommit denna ängslan.

"Annat tänkte, annat trodde,

Annat hoppades jag alltid:

Att som vårens gök få flyga,

Att på kullar glädtigt sjunga,

När till dessa dar jag kommit,

När till detta mål jag hunnit.

Ej jag får som göken flyga,

410. Ej på kullar glädtigt sjunga,

Lik en and jag är på vågen,

Årtan lik på vida viken,

Simmande i kylig bölja,

Skälfvande i isigt vatten.

"O min fader, o min moder,

O j älskade föräldrar!

Hvartill gåfven j mig lifvet,

Hvartill fostrades jag arma? —

Blott att gråta dessa tårar,

420. Blott att bära dessa sorger,

Att af dessa qvalen qväljas,

Att af denna oro täras!

Förr du hade bort, o moder,

Sköna moder, som mig burit,

Ljufva du, hvars barm mig närde,

Du min hulda fostrarinna,

Linda stubbar i din linda.

Tvätta stenar invid stranden,

Än du tvättat denna dotter,

430. Lindat in din fagra flicka

Här till dessa stora sorger,

Dessa tryckande bekymmer!

"Dock lär mången om mig säga,

Ganska många torde tänka:

Tanklöst barn ej har bekymmer,

Gärdselstören inga sorger!

Sägen dock, j goda menskor,

Sägen aldrig mera sådant!

Flera qval mitt hjerta gömmer

440. Än i forsen stenar finnas,

Än i dålig jordmån pilar.

Strån af ljung på torra heden:

Ej en häst dem orkar draga.

Skodde fålen ej dem släpar

Utan att dess loka svigtar,

Böjda trädet häftigt skakar.

För min smärta, min, den spädas.

Blott for mina svarta sorger."

Sjöng ett litet barn på golfvet,

450. Späde gossen närmast ugnen:

"Hvarför gråter unga jungfrun,         Tröstesång till Bruden. v. 451–522.

Sörjer så uti sitt sinne?

Låt då hellre hästen sörja,

Svarte vallaken sig ängsla,

Jemra, med sitt jern i munnen,

Sörja, med sitt stora hufvud!

Hårdt är hufvudet hos hästen,

Hårdt dess hufvud, benen fasta.

Starkare är halsens krökning,

460. Hela kroppen mera kraftfull.

"Icke har du skäl att gråta.

Eller orsak till bekymmer:

Icke till ett kärr du föres.

Icke till en bäck du tages:

Föres från en fruktbar tufva

Till en vida mera fruktbar,

Från ett hem, der ölet flödar,

Till ett hem, än mera ölrikt.

"Om du vill åt sidan skåda,

470. Om du blicka vill mot höger,

Har du i ditt hägn en brudgum,

Starke mannen i din närhet.

God är mannen, god hans fåle,

Godt i allt är gårdens tillstånd;

Hjerpar ses med snabbhet flyga

Lekande omkring hans loka,

Trastar ses med glädje dröja

Sjungande vid okets remmar,

Gyllne gökar, sex till talet,

480. Ser man sväfva kring hans rankor,

Blåa foglar sju ses sitta

Galande på slädens framkant.

"Var för ingen del bekymrad,

Frukt utaf din moder, sörj ej!

Ej ditt läge skall försämras,

Bättre blifva skall ditt läge

Invid åkermannens sida,

Under raske plöjarns slädfäll,

Vid dens kind, som bröd dig bringar,

490. I den gode fiskarns armar,

Värmd utaf en elgskytts närhet,

Af en björnskytts varma famntag.

"Du har fått en man, den bäste,

Fått den ypperste af kämpar!

Aldrig ses hans bågar hvila,

Kogren qvar på knaggar hänga,

Ej hans hundar hemma ligga,

Ej på strå hans valpar vräkas.

Denna vår, ren trenne gånger,

500. Bittida vid dagens gryning

Har han vaknat vid en stockeld.

Uppstått från ett granrisläger;

Denna vår, ren trenne gånger,

Daggen fallit på hans anlet.

Trädens barr hans hufvud borstat,

Torra qvistar kammat honom.

"Mannen sina hjordar öker.

Sköter driftigt om sin boskap;

Hjordar eger denne brudgum,

510. Som i djupa skogar vandra,

Som vid åsens branter irra,

Tåga genom dalens botten,

Hundra nöt med horn i pannan,

Tusende med trinda jufver.

Stackar stå invid hans svedland.

Vid hvar bäck ett sädesupplag;

Hvarje alskog är en åker,

Hvarje åbrädd är ett kornland,

Hvarje stenig fläck bär hafre,

520. Hvarje strand är sådd med hvete,

Mynt i hvarje stenrös finnes,

Penningar bland smärre stenar."