Tjugofemte Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Ilmarinens bryllup
Maleri af Nikolai Kochergin

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Tjugofemte Sången

---

Tjugondefemte Sången. Bruden, brudgummen och den öfriga bröllopsskaran emottagas i Ilmarinens hemgård: 1—382. — Gästerna undfagnas i rikeligt mått med mat och dryck; Wäinämöinen sjunger och prisar värden, värdinnan, talmannen, brudsätan och alla gäster 383—672. — På hemfärden från bröllopet går Wäinämöinens släde sönder; han sammanfogar den ånyo och styr hemåt: 673—738.

---

Länge ren man väntat hade,

Länge väntat, utåt blickat

Efter bröllopsskarans ankomst

Uti Ilmarinens boning.

Ren de gamlas ögon fuktas,

Der de sitta invid fönstren,

Ren de ungas knän ses svigta,

Der de hålla vakt vid grinden,

Redan barnens fötter värka,

10. Der de stå vid stuguväggen,

Redan männens skodon nötas,

Der de ströfva kring på stranden.

Slutligen en vacker morgon,

Engång, medan dagen inbröt,

Hördes gny och dån ur skogen,

Ljöd från tallmon slädars rassel.

Lokka, vänliga värdinnan,

Kalevatar, fagra qvinnan,

Yttrade ett ord och sade:

20. "Det är sonens egen släde,

Nu han kommer hem från Pohja,

Vid sin unga jungfrus sida!

"Vänd dig nu mot dessa nejder.

Styr hit in till dessa gårdar,

Stugor af din fader byggda,

Redda af den ålderstigne!

Det är smeden Ilmarinen,

Kosan vänder han mot hemmet.

Stugorna, af fadren byggda,

30. Redda af den ålderstigne.

Hjerpar höras högljudt hvissla

På hans loka, gjord af ungträd,

Gyllne gökar glädtigt gala

På den granna slädens framkant,

Ekorrarne lustigt springa

Långsmed stängerna af lönnträd.

Lokka, vänliga värdinnan,

Kalevatar, sköna qvinnan,

Höjde nu sin röst och sade:

40. Talade med dessa orden:

"Byn har bidt på månens skifte          Sång vid Brudgummens hemkomst, v. 41—120.

Ungdomen på solens uppgång,

Barnen väntat bär på marken,

Sjön en tjärad båt sig önskat,

Ej på månen jag har väntat,

Ej det ringaste på solen:

Väntat har jag på min broder,

På min broder, på hans maka;

Qvällar, morgnar ut jag blickat,

50. Har ej vetat hvart han svunnit,

Trott att mön ej vore fullvext,

Att hon vore än för mager,

Då min son ej återvände,

Fast han dock med visshet lofvat

Komma medan spåren syntes,

Innan fjäten hunnit svalna.

"Ständigt såg jag ut hvar morgon,

Dagligen derpå jag tänkte,

Om ej vännens släde komme,

60. Brodrens skrinda icke åkte

In på dessa trånga gårdar,

Dessa smala boningsplatser;

Om ock häst af halm han hade,

Och hans släde blott två stöttor,

Hade den likväl jag prisat,

Kallat den till slädars släde,

Om den med sig bragt min broder,

Hemtat hem min vackre gosse.

"Så jag hoppades beständigt,

70. Utåt såg jag hela dagen,

Tills på sned mitt hufvud hängde,

Tills min fläta vreds åt sidan,

Tills jag skefvade på ögat,

Väntande min broders ankomst

Hit till dessa smala gårdar,

Dessa trånga boningsplatser;

Slutligt ock han synes komma,

Engång verkligen han nalkas,

Hemtar hem ett fagert anlet,

80. Har en blomsterkind vid sidan.

"Brudgum, du min gode broder,

Spänn din raske hingst ur redet,

Låt den gode hästen ledas

Till dess fordna betesplatser.

Till den kända hafrekrubban;

Bringa sedan oss din helsning,

Bringa den åt oss och andra,

Bringa den åt alla gäster!

"När du slutat har din helsning,

90. Gif oss då besked, förtälj oss,

Om du gjort en lycklig resa,

Om du frisk och sund har färdats,

När din svärmor du besökte,

Till din svärfars hem begaf dig.

Fick du flickan, vann du väldet?

Har du störtat stridens portar?

Har din jungfrus slott du tagit,

Undanvräkt den fasta muren,

Har din svärmors golf du trampat,

100. Fått en plats på värdens långbänk?

"Men jag ser det, hvarför fråga,

Märker det, och hvi då spörja:

Frisk och sund min son har färdats,

Gjort en god, behaglig resa;

Dufvan fick han, väldet vann han,

Stridens portar har han krossat,

Störtat slottet, bygdt af bräder,

Nedfällt väggen, gjord af lindträd,

När sin svärmor han besökte,

110. I sin gode svärfars gårdar;

Knipan är uti hans värjo,

Dufvan är uti hans armar.

Sköna jungfrun vid hans sida,

I hans våld den vackra vännen.

"Hvem bar hit det falska budskap,

Hvem har väl det rykte utspridt,

Att vår brudgum tomhändt kommit,

Att förgäfves fålen sprungit?

Tomhändt ej vår fästman kommit,

120. Ej hans häst förgäfves sprungit,

Någonting ändock har hingsten,

Med sin hvita man, oss hemtat:

Höljd af svett är gode hästen,

Löddrig ypperlige fålen,

Som har lilla dufvan hitbragt,

Medfört unga, sköna jungfrun."

"Stig ur skrindan nu, du sköna,         Sånger vid Brudens emottagning. v. 127—382.

Upp ur släden, goda gåfva,

Uppstig utan att du lyftas,

130. Res dig utan att du höjes,

Om han är för ung, som lyftar,

Och för stolt, som upp dig höjer!

"När du rest dig upp ur släden,

Höjt dig upp från skrindans säte,

Träd då på den vackra vägen,

På den lefverbruna marken,

Som vår svinahjord har jemnat,

Gårdens många grisar trampat,

Som af fåren blifvit slätad

140. Och af hästars manar sopad.

"Stig med dufvaus nätta föttor,

Trippa som en årta trippar

Öfver dessa rena gårdar,

Öfver dessa jemna marker,

Gårdar, dem din svärfar utsett.

Dem din svärmor bragt i ordning,

Öfver sonens slöjdeplatser,

Öfver dottrens gröna lindor;

Sätt din fot på stugans trappa,

150. Tag ett steg på farstugolfvet,

Träd uti den vackra farstun,

Derifrån stig in i stugan,

Träd inunder frejdad takås,

Under dessa sköna sparrar!

"Redan hela denna vinter,

Redan under förra sommarn

Golfvets andbenstiljor knarrat,

Väntat att af dig beträdas,

Gyllne taket högljudt dånat,

160. Väntat dig att gå derunder,

Fönstren fröjdat sig och väntat

Dig, som skall vid fönstren sitta.

"Redan hela denna vinter,

Redan under förra sommarn

Låsen skramlat högt af längtan

Att af ringprydd hand bli lästa,

Trösklarne sig redan nedsänkt

För den stoltas fina fållar,

Dörrarne sig ständigt öppnat,

170. Väntande sin öppnarinna.

"Redan hela denna vinter,

Redan under förra sommarn

Stugan vändt sig kring af längtan

Efter den, som stugan sopar,

Farstun flyttat sig från stället,

Väntat den, som städar farstun,

Skjulen börjat framåt skrida,

Sökt den hand, som qvasten sköter.

"Redan hela denna vinter,

180. Redan under förra sommarn

Gården sänkt sig, börjat slutta,

Saknat den, som spånor plockar,

Loften lutat utaf längtan

Efter den, som går i loften,

Sparrar krökt sig, halkar böjt sig,

Väntat unga hustruns kläder.

"Redan hela denna vinter,

Redan under förra sommarn

Våra tåg af längtan klagat,

190. Saknat den, som der skall vandra,

Ladugården sökt sig närma

Den, som blir dess vårdarinna,

Boskapsgården vikit undan

För den and, som den skall trampa.

"Redan hela denna dagen,

Redan dagen härförinnan

Bästa mjölk-kon tidigt bölat

Efter den, som kärfven hemtar,

Unge fålen redan gnäggat

200. Efter den, som hö't skall gifva,

Vårens lam har bräkt af längtan

Efter den som fodret räcker.

"Redan hela denna dagen,

Redan dagen härförinnan

Gammalt folk vid fönstren suttit,

Barnen ströfvat kring på stranden,

Qvinnorna sig ställt vid väggen,

Gossarne vid farstudörren,

Väntat på den unga hustrun,

210. Längtat efter brudens ankomst.

"Hel dig gård, med all din fullhet,

Yttre gård med dina männer!

Hel dig trappa med din fullhet,

Trappa, du med dina gäster!

Hel dig farstu med din fullhet,

Hel dig skara under taket,

Hel dig stuga med din fullhet,

Barn på golfvets hundra tiljor!

Hel dig måne, hel dig konung,

220. Hel dig, unga bröllopsskara!

Aldrig förr har här väl funnits,

Icke nyss, förut ej heller,

Sådan stolt och ståtlig skara,

Bröllopsfolk, så skönt som detta!

"Brudgum, du min gode broder,

Vik det röda skynket undan,

Lyfta nu på silkesduken,

Låt oss denna mård beskåda,

Som du fem år efterfikat,

230. Gått och sett uppå i åtta!

"Har du medfört den du önskat?

Du har önskat få en dufva,

Mjellhvit mö i landet välja,

Fager flicka bortom hafvet.

"Men jag ser det, hvarför fråga,

Märker det, och hvi då spörja:

Du har dufvan med dig hemtat,

I din värjo är din blå-and,

Toppen af det träd, som grönskar

240. Rikast i den gröna lunden,

Grenen af den hägg, som blommar

Friskast i den friska skogen."

Satt ett litet barn på golfvet,

Barnet talade och sade:

"O, hvad har du hemfört, broder!

Skön hon är, som tjärvedsstubben,

Smärt, liksom en tjärutunna,

Lika reslig som en nystfot!

"Ser du nu, du arme fästman:

250. All din lifstid har du hoppats

Få en hundra markers jungfru,

En, som köptes blott med tusen:

Vacker mö du ock har fått dig,

Värd helt säkert mer än tusen!

Kråkan har du fått från kärret,

Fått en skata ifrån gärdet,

Fogelskrämman från en åker,

Svarta fogeln ifrån fältet!

"Hvad har hon väl gjort i tiden,

260. Sysslat hela denna sommar,

Då hon ej en vant har stickat,

Ej en strumpa ens åt slägten!

Tomhändt träder hon i stugan,

Utan skänker till sin svärfar,

Möss i hennes kista stöka,

Spetsa öronen i asken!"

Lokka, vänliga värdinnan,

Kalevatar, fagra qvinnan,

Hörde underliga talet,

270. Yttrade ett ord och sade:

"Usla barn, hvad har du yttrat,

Hvad har oförskämdt du ordat!

Klander må mot andra riktas,

Smädelser må andra drabba,

Men för ingen del vår jungfru

Eller någon här i gården!

"Onda ord du nu har yttrat,

Dåligt tal du fört i munnen,

Lik en nyfödd kalf du ordat,

280. Lika klokt, som gårdagsvalpen!

Herrlig mö vår brudgum vunnit,

Hemfört landets skönsta tärna,

Lik ett än ej moget lingon,

Lik ett smultron uppå kullen,

Lik en gyllne gök i trädet,

Liten siska, gömd i rönnen,

Brokig fink i björkens krona,

Mellan lönnens löf en svala.

"Ej han funnit ens i Tyskland,

290. Eller träffat bortom Estland

Denna täckhet hos en tärna,

Denna ljufhet hos en alla,

Denna skönhet i ett anlet,

Denna ståtlighet i vexten,

Eller denna armens hvithet.

Denna halsens smärta böjning!

"Tom ej heller bruden kommit

Pelsar har hon med sig hemtat,

Ryor har hon att oss bjuda,

300. Ylletyger hon oss bringar.

"Mycket denna jungfru redan

Vid sin egen slända spunnit,

"Vid sin egen spinnrock tvinnat

Och beredt med egna händer:

Väfvar af den största hvithet,

Bredda ut vid vinterbyket,

Blekta under vårens dagar,

Torkade i sommartider,

Goda, lena linnelakan,

310. Goda, höga hufvudkuddar,

Sköna, släta silkesdukar,

Täcken, bländande och hvita.

"Goda fästmö, sköna fästmö,

Fästmö, blomstrande och fager!

Väl du var i hemmet aktad

Såsom flicka hos din fader;

Sök att alltid aktad vara

Såsom gift i mannens boning!

"Börja icke nu att sörja,

320. Skapa icke dig bekymmer!

Icke till ett kärr man fört dig

Eller till en bäck dig tagit —

Från en tufva, rik på näring,

Till en rikare man fört dig,

Från ett hem, der ölet flödar,

Till ett öfverflöd, än större.

"Goda jungfru, fagra fästmö,

Detta blott jag vill dig fråga:

Varseblef du vid din hitkomst

330. Stackar, yfviga i toppen,

Spanmålshögar, tofsbeprydda?

Denna gård rår om dem alla,

Denne brudgum dem har samlat,

Åkern plöjt och säden utsått.

"Unga jungfru, vackra jungfru,

Detta vill jag nu dig säga:

Du, som vetat väg till gården,

Lär dig nu i gården lefva!

Godt är här för dig att vara,

340. Skönt för hustrun blir att lefva:

Mjölksån i din vård du eger,

Ensam får du smöret sköta!

"Godt har jungfrun här att vara,

Skönt får dufvan här att lefva:

Rymlig här är badstulafven,

Breda äro stugans tiljor,

Värden jemngod med din fader,

Gårdsvärdinnan med din moder,

Sönerna din broders likar,

350. Döttrarna din egen systers.

"Om en längtan hos dig vaknar

Och om du med saknad minnes,

Hur din fader fisk dig fångat,

Hur din bror dig hjerpar hemtat,

Bed då ej derom din svåger,

Vänd dig icke till din svärfar,

Nämn din önskan för din make,

Blott för honom, som dig hitfört;

Icke ströfvar genom skogen

360. Något djur på fyra fötter,

Icke ilar genom rymden

Någon lättbevingad fogel,

Icke hvimlar ens i vattnet

Någon fisksvärm, ej den bästa,

Som din man ej vet att fånga,

Som din make ej dig hemtar!

"Godt har jungfrun här att vara,

Skönt har dufvan här att lefva,

Nödgas ej till qvarnen hasta,

370. Ej vid stampen sig bemöda;

Hvetet här med vatten malas,

Forsen fradgar invid qvarnen,

Vågen tvättar kärlen rena,

Hafvets skum dem skurar sjelfmant.

"O du gyllne by, du goda!

O du bästa fläck på jorden!

Lindor nertill, åkrar ofvan,

Byn belägen midt bland dessa,

Invid byn den sköna stranden,

380. Invid stranden vackra båten,

Der vår unga and får gunga,

Vackra vattenfogeln plaska!"

____________

Derpå stora bröllopsskaran

Blef med mat och dryck förplägad,

Rundligen med stora stekar,

Med de allraskönsta kakor,

Med ett godt och kraftigt kornöl

Och med vört, som brygts på hvete.

Der fanns kokad mat tillfyllest,

390. Nog att äta, nog att dricka,

Att ur röda fat förtära,

Att ur sköna skålar spisa:

Kakor att i bitar brytas,

Smör att bredas öfver brödet,

Sik att uti stycken skäras,

Lax att skiftas ut i skifvor,

Medelst knifvar, silfversmidda,

Bett, som voro guldbeslagna.

Oköpt rann det röda ölet,

400. Mjödet dracks ej för betalning,

Ölet flöt från sparrens ända,

Mjödet ur en uppställd tunna,

Läpparne af ölet sköljdes,

Sinnet lifvades af mjödet.

Hvem blef utsedd nu att sjunga,

Bedd att sånger skickligt qväda?

Gamle trygge Wäinämöinen,

Den evärdelige sångarn,

Sjelf begynner nu att qväda,

410. Sig till sångens värf förfogar;

Höjande sin röst han säger

Och med dessa ord han talar:

"Käre vänner, gode bröder,         Tacksägelse-sånger, v. 413—672.

J som mundtligt till mig talen,

Mina goda språk-kamrater,

Hören hvad jag säger! Sällan

Mun mot mun två dufvor mötas,

Syskon öga emot öga,

Bröder sida invid sida,

420. Hand i hand en moders söner,

Här i dessa öde trakter,

Dessa Pohjas sorgsna länder!

"Skola då en sång vi börja,

Oss till sångens värf förfoga?

Skalden tillhör ju att sjunga,

Vårens gyllne gök att gala,

Sinetär att tyger färga,

Kankatar att väfven sköta.

"Äfven Lapplands söner sjunga,

430. Qväda gladt i sina hö-skor,

När de elgens kött, det grofva,

Renens magra kött förtära;

Hvarför kan då jag ej sjunga,

Kunna våra barn ej qväda,

Vi, som oss med bröd förplägat,

Vi, som mättat oss med mjölmat?

"Äfven Lapplands söner sjunga,

Qväda gladt i sina hö-skor,

När de vatten tömt ur skålen,

440. Tuggat på ett stycke barkbröd:

Hvarför kan då jag ej sjunga,

Kunna våra barn ej qväda,

Då en mustig dryck vi druckit,

Styrkt oss med ett kraftigt kornöl?

"Äfven Lapplands söner sjunga,

Qväda muntert uti hö-skor,

När de kring en sotig stockeld,

Invid härdens kol sig lägrat:

Hvarför kan då jag ej sjunga,

450. Kunna våra barn ej qväda

Under vida frejdad takås,

Under takets sköna resning?

"Här ha männer godt att vara,

Här ha qvinnor skönt att vistas,

Här, vid sidan af ett ölfat,

Här, vid brädden af ett mjödkar.

Hela sund med sik stå för oss,

Hela notvarp lax bredvid oss,

Maten minskas ej af ätning,

460. Drycken ej, fastän vi dricke.

"Här ha männer godt att vara,

Qvinnor alltför bra att vistas;

Icke sorgsen här man spisar,

Ledsamt är ej här att lefva:

Här man spisar fri från sorger,

Utan ledsnad här man lefver,

Under denna värdens lifstid,

I värdinnans lefnadsdagar.

"Hvem skall nu tillförst jag tacka,

470. Värden eller ock värdinnan?

Ständigt fordna tiders männer

Tackat främst af alla värden,

Som från kärret hitfört huset,

Skaffat stugan hit ur skogen,

Tallar hit vid roten släpat,

Forslat furor fram vid toppen,

På en lämplig plats dem lägrat,

På en stadig grund dem uppfört,

Till en stor och rymlig stuga,

480. Till en prydlig gård för slägten,

Timrat väggarne i skogen,

Bjelkarne på åsens branter

Fått ur stenig jordmån spröten

Och från tallmon takets bräder,

Näfret från ett häggbergs höjder,

Mossan från de sanka kärren.

"Omsorgsfullt är stugan uppförd,

Huset stäldt på lämpligt ställe,

Hundra karlar derpå timrat,

490. Tusen hafva stått på taket,

Medan denna stuga byggdes,

Dessa plankor hop man fogat.

"Många gånger ren för värden,

Medan detta hus blef uppfördt,

Håret flugit har i vinden,

Pröfvat svåra vinterstormar;

Ofta har den gode värden

Lemnat vanten qvar bland stenar,

Hatten hängande i trädet,

500. Sjunkit ner till knä't i kärret.

"Ofta nog den gode värden

Bittida, vid dagens gryning,

Innan någon annan vaknat,

Innan byn det kunnat höra.

Stigit upp ifrån en stockeld,

Vaknat i sin granriskoja;

Ofta barr hans hufvud borstat,

Dagg bestänkt hans klara ögon.

"Derför får den gode värden

510. Många vänner ock i stugan,

Sångare, som bänken fylla,

Gäster, som vid fönstren fröjdas,

Som på golfvet glädtigt glamma,

Som i stuguhörnet stoja,

Som vid väggen stå derute,

Vandra öfver gärdets lindor,

Skrida af och an på gården,

Ströfva hit och dit vid stranden.

"Värden har till först jag prisat,

520. Nu jag prisar vår värdinna,

För de rätter hon har tillredt,

För det långa bordets råga.

"Sjelf hon stora bröd har bakat,

Talkkuna hon sjelf har tillredt,

Klappat den med flinka händer,

Snabbt med sina tio fingrar;

Vänligt bröden fram hon burit

Skyndsamt gästerna hon mättat,

Fläsk i rikligt mått dem bjudit,

530. Högtuppjästa gräddpiroger;

Betten böjts på våra knifvar,

Skaften ren från bladen lossnat,

Medan laxar här vi styckat,

Sönderhuggit gäddors hufvu'n.

"Ofta nog har vår värdinna,

Denna gårdens trägna husmor,

Vaknat före hanegället,

Uppstått, innan tuppen ropat,

Till bestyr för detta bröllop,

540. Medan rätterna hon tillredt,

Medan hon sin humla samlat,

Medan ölet var i brygden.

"Alltförväl har vår värdinna,

Denna gårdens trägna husmor,

Vetat att sitt öl bereda,

Att en smaklig maltdryck brygga

Af en säd, som grott tillfyllest,

Af ett malt med nödig sötma,

Som hon icke vändt med spaden,

550. Icke omrört med sin såstång.;

Nej, med händerna hon vändt det,

Rört det om med sina armar

I en rökbefriad badstu,

På en lafve, ren och sopad.

"Ännu aldrig vår värdinna,

Denna gårdens trägna husmor,

Låtit grodden blifva klibbig,

Maltet unket, kärft till smaken,

Ofta hon gått ner i badstun

560. Helt allena, midt i natten,

Utan att för vargar rädas

Eller frukta skogens vilddjur.

"Nu jag prisat har värdinnan,

Prisa vill jag nu vår talman!

Hvem är här till talman utsedd,

Vald att leda bröllopståget?

Bygdens bäste man är talman,

Nejdens prydnad vägen visat.

"Klädd är denne gode talman

570. I en rock af utländsk vadmal,

Tätt åtsittande kring bröstet.

Ledig och beqväm kring lifvet.

"Klädd är ock vår gode talman

I en smal kaftan af kläde:

Fållarne i sanden släpa

Och dess skörten nå till marken.

"Något litet skönjes skjortan,

Skymtar fram helt obetydligt:

Fin är väfven, som om Kuutar,

580. Tennbriskprydda tärnan, väft den.

"Äfven bär vår gode talman

Kring sitt lif en präktig gördel,

Väfd af solens sköna dotter,

Stickad af dess rosenfingrar

På en tid, då eld ej lyste,

Då man eld ännu ej kände.

"Klädd är ock vår gode talman

Uti sköna silkesstrumpor,

Strumpeband han bär af siden,

590. Snodder, brokiga, kring benen,

Virkade af gyllne trådar,

Rikt utsmyckade med silfver.

"Visst har ock vår gode talman

Goda skor af utländskt arbet';

Svanor likna de på strömmen,

Tvenne lommar på en åbrant.

Tvenne vildgäss i ett barrträd,

Två flyttfoglar uti skogen.

"Visst har äfven denne talman

600. Håret lagdt i gyllne lockar,

Skägget uti gyllne flätor,

Högrest mössa på sitt hufvud,

Hvilken högt bland molnen skimrar,

Skymtar fram bland skogens toppar:

Ej en sådan fås för hundra,

Köpes ej för tusen marker.

"Nu jag prisat har vår talman,

Prisar nu vår bröllopstärna!

Hvadan fick man bröllopstärnan,

610. Hvadan togs den lyckosamma?

"Dädan fick man bröllopstärnan,

Dädan togs den lyckosamma:

Bortom Tanikka, det fasta,

Utanför det nya slottet.

"Dock, ej derifrån hon kommit —

Ej den minsta grund det eger —

Dädan togs vår bröllopstärna,

Dädan kom den lyckosamma:

Bortom vattnen ofvan Dvina,

620. Från de öppna, vida fjärdar.

"Ej ens derifrån hon kommit —

Icke minsta grund det eger —

Fanns ett smultron uppå marken,

Rodnade på mon ett lingon,

Ljusgrönt gräs på åkern grodde,

Gyllne blomman stod i lunden,

Deraf ficks vår bröllopstärna,

Dädan kom den lyckosamma.

"Munnen är hos bröllops tärnan

630. Nätt, som skottspoln är i Suomi,

Hennes klara ögon tindra

Liksom stjernorna på fästet,

Hennes höga panna liknar

Månen öfver hafvets vågor.

"Smyckad rikt är bröllopstärnan,

Halsen prydes af en guldked,

Hufvudet af gyllne plåtar,

Armarne af gyllne armband,

Fingrarne af gyllne ringar,

640. Öronen af gyllne hängen,

Pannan pryds af gyllne spännen,

Och af perlor ögonbrynen.

"Ren jag trodde månen lysa,

Då den gyllne brisken blänkte,

Ren jag trodde solen skina,

Då på halsen spännet lyste,

Trodde något fartyg sqvalpa,

När jag hörde hufvan fläkta.

"Så jag prisat bröllopstärnan;

650. Nu beser jag hela skaran,

Önskar se om den är vacker,

Om de gamle trygge sitta,

Om vår ungdom är behaglig,

Hela skaran stolt och ståtlig.

"Nu jag skaran har beskådat,

Fast jag ock på förhand känt den;

Aldrig har väl förr här funnits,

Torde ock härnäst ej finnas

Sådan stolt och ståtlig skara,

660. Sådan prydlig mängd af gäster,

Sådan trygghet hos de gamle

Och en så behaglig ungdom!

Vadmalsklädd är hela skaran,

Liknar skogen, höljd i rimfrost:

Nertill som en morgonrodnad,

Ofvantill som dagens gryning.

"Godt förråd på silfver funnits,

Guld för gästerna tillräckligt,

Mynt i säckar uppå marken,

670. Penningspåsar invid tågen,

För den bjudna bröllopsskaran,

Gästerna till pris och heder!"

Gamle trygge Wäinämöinen,

Sångens stöd för alla tider,

Nu sig satte i sin släde,

Styrde kosan emot hemmet;

Sånger sjöng han under färden,

Qvad med mycken konst och insigt,

Sjöng en sång och sjöng en annan,

680. Men vid tredje sången slutligt

Stötte mot en sten hans mede,

Brast en fjettra mot en stubbe;

Så gick sångarns släde sönder.

Brast för Wäinö slädens mede;

Fjettran bröts med brak i bitar,

Slädens sidor söndersprungo.

Sade gamle Wäinämöinen,

Yttrade och tog till orda:

"Finns väl här, bland denna ungdom,

690. Bland det slägte, som nu vexer,

Eller ock bland äldre männer,

Bland det slägte, som går unnan,

Den som ginge ner till Tuoni,

Sig till Manala begåfve,

För att Tuonis borr mig hemta,

Manas nafvare mig bringa,

Att jag laga kan min släde,

Skrindan åter sammanfoga?"

Såväl unga männer säga,

700. Som ock gamle honom svara:

"Icke finns bland denna ungdom,

Icke ens bland äldre männer,

Ej bland hela detta slägte,

En så oförfärad hjelte,

Att han ginge ner till Tuoni,

Sig till Manala begåfve,

För att Tuonis borr dig hemta,

Manas nafvare dig bringa,

Att du laga må din släde,

710. Skrindan åter sammanfoga."

Nu den gamle Wäinämöinen,

Den evärdelige sångarn,

Gick ånyo ner till Tuoni,

Vandrade till Manas stugor:

Borren bragte han från Tuoni,

Nafvaren från Manas stugor.

Derpå gamle Wäinämöinen

Qväder fram en skog, som blånar:

Skapar så en ek i skogen

720. Och en stadig rönn derjemte;

Dem begagnar han för släden,

Deraf böjer han sig medar,

Deraf väljer han sig fjettror,

Vrider sig deraf en loka.

Så han fick sin släde lagad,

Skrindan åter sammanfogad,

Spände fålen nu i redet,

Brune springarn för sin släde,

Sjelf han satte sig i släden,

730. Sänkte sig uti sitt åkdon;

Springarn sprang förutan piske,

Utan slag af perle-snärten,

Fram mot fordna foder-ställen,

Till bekanta betesplatser,

Bragte gamle Wäinämöinen,

Den evärdelige sångarn,

Ända fram till egna dörrar,

Till hans egen stugas tröskel.