Tjugonde Sången (Kalevala, Collan)

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Dansk.gif Svensk.gif
Svensk.gif


Ilmarinens bryllup
Maleri af Nikolai Kochergin
Temaside: Finsk religion og mytologi


Kalevala


öfversatt af
Karl Collan


Tjugonde Sången





Tjugonde Sången. I Pohjola redes till bröllop; en väldig tjur slagtas: 1—118. — Öl brygges och bröllopsmat beredes: 119—516. — Bjudningar utsändas åt alla håll; endast Lemminkäinen lemnas objuden: 517—614.



Hvad är väl att nu besjunga,
Hvad skall nu vår sång förtälja?
Detta är att nu besjunga,
Detta skali vår sång förtälja:
Bröllopet i Pohja-gården,
Trolldoms-skarans dryckesgille.


Länge reddes ren till bröllop,
Länge samlades förråder
I den goda Pohja-gården,
10. Sariolas stora stugor.


Hvad har kunnat åstadkommas
Och hvad allt tillvägabringas
För den långa Pohja-festen,
Stora skarans dryckesgille,
Att förpläga bröllopsfolket,
Att den stora mängden mätta?


Fanns en oxe i Karelen,
Frodades en tjur i Finland,
Ej för stor och ej för liten,
20. Blott en kalf af vanlig storlek:
Svansen fläktade i Häme,
Hufvudet i Kemi rördes,
Hornens höjd var hundra famnar,
Nosens tjocklek hälften större;
På en vecka hermelinen
Sprang kring oxens plats vid klafven,
Svalan flög en dag på vägen
Mellan begge hornens spetsar,
Nådde dock med möda målet
30. Utan att på vägen hvila;
Sommar-ekorn lopp en månad
Utmed svansen, mot dess ända,
Hann dock icke hela vägen,
På en månad ej till slutet.


Denna tjurkalf, stark och väldig,
Denne Suomis stora oxe,
Leddes fram ifrån Karelen,
Öfver Pohjas åkerrenar;
Hundra män i hornen höllo,
40. Tusen togo tag kring nosen,
När på vägen oxen leddes,
Fördes fram till Pohja-gården.


Långsamt oxen nu sig närmar
Sariola-sundets mynning,
Betar gräs vid källans bräddar,
Når med ryggen upp till molnen;
Slagtare dock ej blef funnen,
Man att döda underdjuret,
Ej bland Pohjas söners skara,
50. Icke bland det stora slägtet,
Bland den ungdom, som då uppgick,
Icke ens bland äldre männer.


Kom till slut en åldrig fremling,
Wirokannas från Karelen,
Han sig yttrade och sade:
"Vänta, vänta, arma oxe,
När jag kommer med min klubba,
När jag slår ett slag med stången,
Arma djur, emot din skalle,
60. Lär du ej en annan sommar
Svänga särdeles på nosen,
Höja på ditt tjocka tryne
Här på dessa åkerrenar,
Invid Sariola-sundet!"


Gubben sig till slagt förfogar,
Wirokannas går att hugga,
Palvoinen att oxen fälla;
Oxen svänger på sitt hufvud
Och dess svarta ögon blänga:
70. Gubben upp i granen flyktar,
Wirokannas in i snåret,
Palvoinen i videt hoppar.


Efter slagtare man sökte,
Karl att stora oxen fälla,
Från Karelens sköna bygder,
Suomis vida landamären,
Sökte från det svaga Ryssland,
Från det stolta Svea-landet,
Lapplands vidtutsträckta gränser,
80. Turjas trollkonstrika trakter,
Sökte slutligen hos Tuoni,
Uti Manala, det mörka,
Letade, men fann dock ingen,
Sökte, varseblef ej någon.


Efter slagtare man sökte,
Karl att store oxen fälla,
På det vida hafvets yta,
Ute på de breda böljor.


Svart en man steg upp ur hafvet,
90. Fram ur böljans djup en hjelte,
Ute på det vida hafvet,
På dess breda, öppna yta;
Icke var han af de största,
Icke af de allra minsta:
Kunde ligga under skålen,
Kunde stå inunder sållet.


Hand af jern den gamle hade,
Svart som jernet var hans anlet,
Hjelm af sten hans hufvud täckte,
100. Skor af sten hans fötter höljde,
Gyllne knif han bar i handen
Med ett krokigt skaft af koppar.


Der fann Suomis oxe slagtarn,
Träffade till slut sin bane,
Fann den man, som honom fällde,
Den som underdjuret nedslog.


Mannen knappt sitt byte märker,
Förr'n han på dess nacke rusar,
Trycker tjuren ned på knäna,
110. Böjer bogen ned mot marken.


Fick han deraf rikligt byte?
Ringa byte blott han erhöll:
Köttet fyllde hundra såar,
Korfvens längd blef hundra famnar,
Båtar sju af blodet fylldes,
Tunnor sex af fettet fingos
För den stora Pohja-festen,
Sariolas bröllopsmåltid.


Byggd en stuga var i Pohja,
120. Gårdens pörte, vidt och rymligt,
Nio famnar lång var stugan,
Famnar sju i bredd den upptog.
Tuppen, som vid taket galar,
Höres icke ner till golfvet,
Hunden, som i hörnet skäller,
Hörs ej ända fram till dörren.


Sjelfva Pohjolas värdinna
Rörde sig vid golfvets fogning,
Framgick långsamt midt i stugan,
130. Eftertänkte i sitt sinne:
"Hvaraf skola öl vi göra,
Hvaraf spisöl skickligt brygga,
För det bröllop vi bereda,
Gästabudet, som skall gifvas?
Ej jag vet hur spisöl brygges,
Känner icke ölets ursprung."


Låg på ugnens mur en gubbe,
Sade gubben då på ugnen:
"Ölets ursprung är af kornet, Ölets ursprung, v. 139–424.
140. Kända drycken föds af humlan,
Föds dock icke utan vatten,
Icke utan häftig låga.


"Humlan, Remunens afkomling
Stacks som liten ned i jorden,
Plöjdes ormslång ned i myllan,
Sattes, stor som nässelplantan,
Nära intill Kalevas källa
Ner i Osmo-åkerns jordvall;
Deraf uppsköt då en telning,
150. Höjde sig en ljusgrön stängel,
I ett litet träd den uppsteg,
Klängde upp uti dess krona.


"Lyckans gubbe sådde kornet
I den nya Osmo-åkern;
Kornet frodades förträffligt,
Vexte väl och sköt i höjden
I ett hörn af Osmo-åkern,
Uppå Kaleva-sonens svedland.


"När en liten tid förlidit,
160. Susar humlan ren i trädet,
Hviskar kornet uppå åkern,
Sorlar källans vatten sakta:
"När må vi tillsamman komma
När må vi hvarandra möta?
Ledsamt är att ensam lefva,
Bättre två och tre tillsamman!"


"Osmotar, som ölet brygger,
Tärnan som bereder spisöl,
Gick att plocka korn från åkern
170. Tog sex korn från sädes-axet,
Knoppar sju från humlans stängel,
Öste åtta slefvar vatten,
Ställde grytan öfver elden,
Bragte blandningen att koka;
Öl af kornet hon beredde
Under sommarns bråda dagar,
Ytterst på en dimmig udde,
Spetsen af en töcknig holme,
I ett nygjordt kar, på bottnet,
180. I en så af björkträd fogad.


"Ölet fick hon brygdt omsider,
Men hon fick det ej alt jäsa;
Eftertänkte, öfverlade,
Yttrade ett ord och sade:
"Hvad skall härtill än man hemta,
Hvad kan vidare behöfvas
För att ölet måtte jäsa,
Att till skumning drycken komme?"


"Kalevatar, sköna tärnan,
190. Flickan med de fina fingrar,
Hon som alltid snabbt sig rörer,
Alltid lika flink på foten,
Framgick öfver golfvets fogning,
Midt på stugans golf sig svängde,
Ombesörjde ett och annat
Midt emellan tvenne kittlar;
Såg en sticka uppå golfvet.
Upptog stickan då från golfvet.


"Vände stickan, såg uppå den:
200."Hvad månn' deraf kunde blifva
I den sköna tärnans händer,
I den goda jungfruns fingrar,
Om i hennes hand den föres,
I den goda jungfruns fingrar?"


"Förde den i hennes händer,
I den goda jungfruns fingrar;
Jungfrun gnuggar sina händer,
Gnider dem emot hvarandra:
Så en ekorre hon skapar,
210. Låter hvita ekorrn födas.


"Börjar nu att barnet lära,
Undervisar lilla ekorrn:
"Ekorre, du kullens älskling,
Kullens blomma, markens täckhet,
Skynda hädan dit jag bjuder,
Dit jag bjuder, dit jag manar,
Bort till Metsola, det Ijufva,
Till det vakna Tapiola,
I ett litet träd dig svinga,
220. Klättra varsamt upp i kronan,
Att dig örnen icke griper,
Luftens fogel dig ej spänner;
Kottar bit från granens grenar,
Spetsar tag från tallens toppar,
Hemta dem i jungfruns händer,
Hit till Osmo-dottrens ölbrygd!"


"Ekorrn med den vida svansen
Nog förstod att skyndsamt springa,
Att den långa vägen löpa,
230. Hållen snabbt tillryggalägga,
Genom en skog, längs en annan,
Snedt igenom tredje skogen,
Bort till Metsola, det ljufva,
Till det trägna Tapiola;
Såg i skogen trenne granar,
Fyra än ej stora tallar,
I en gran han steg från dälden,
Upp i tallens topp på sandmon
Utan att af örnen gripas,
240. Att af luftens fogel spännas;
Bröt från granens krona kottar,
Spetsar tog från tallens toppar,
Omslöt kottarne med klorna.
Gömde dem i sina tassar,
Förde dem i tärnans händer,
I den goda flickans fingrar.


"Tärnan kastar dem i ölet,
Osmo-dottren i sitt spisöl:
Ölet börjar ieke jäsa,
250. Färska drycken vill ej skummas.


"Osmotar, som ölet brygger,
Tärnan som bereder spisöl,
Eftersinnade beständigt:
"Hvad skall hit ännu man hemta
För att ölet måtte jäsa,
Färska drycken fås till skumning?"


"Kalevatar sköna tärnan,
Flickan med de fina fingrar,
Hon som alltid snabbt sig rörer,
260. Alltid lika flink på foten,
Framgick öfver golfvets fogning,
Midt på stugans golf sig svängde,
Ombesörjde ett och annat
Midt emellan tvenne kittlar,
Varseblef ett spån på golfvet,
Upptog spånet då från golfvet.


"Vänder och betraktar spånet:
"Hvad månn' deraf kunde blifva
I den sköna tärnans händer,
270. I den goda jungfruns fingrar,
Om det förs i hennes händer,
I den goda jungfruns fingrar?"


"Hemtar det i hennes händer,
I den goda jungfruns fingrar;
Jungfrun gnuggar sina händer,
Gnider dem emot hvarandra,
Så en mård hon låter födas,
Liten mård med gyllne bringa.


"Börjar nu sin mård att lära,
280. Talar till den faderlöse:
"Lilla mård, min vackra fogel
Med det sköna, dyra skinnet,
Skynda hädan dit jag bjuder,
Dit jag bjuder, dit jag manar:
Spring till björnens stenrösgrotta,
Björnens gård i djupa skogen,
Der de bistra björnar kämpa,
Lefva än i all sin vildhet!
Samla dregel der i näfven,
290. Lät i handen fradga flyta,
Hemta den i jungfruns händer,
Hit på Osmo-dottrens skuldra!"


Mården med det gyllne bröstet
Nog förstod att skyndsamt springa,
Lopp med hast den långa vägen,
Hållen snart tillryggalade,
Öfver en elf, längs en annan,
Snedt utöfver tredje elfven,
Sprang till björnens stenrösgrotta,
300. Djupa hålan mellan klippor,
Der de bistra björnar slogos,
Lefde än i all sin vildhet
På en klippgrund, fast som jernet,
På en häll, så hård som stålet.
Fradga föll från björnens käftar,
Dregel dröp ur vilda gapet;
Mården tog i tassen fradga,
Lät i näfven dreglet drypa,
Förde det i tärnans händer,
310. I den goda jungfruns fingrar.


"Jungfrun kastar det i ölet,
Osmo-dottren i sitt spisöl,
Ölet börjar dock ej jäsa,
Mannadrycken fradgar icke.


"Osmotar, som ölet brygger,
Tärnan, som bereder spisöl,
Eftersinnade beständigt:
"Hvad kan vidare behöfvas,
För att ölet måtte jäsa,
320. Att till skumning drycken komme?"


"Kalevatar, sköna tärnan.
Flickan med de fina fingrar,
Hon, som alltid snabbt sig rörer,
Alltid lika flink på foten,
Framgick öfver golfvets fogning,
Midt på stugans golf sig svängde,
Ombesörjde ett och annat
Midt emellan tvenne kittlar,
Varseblef ett gräs på golfvet,
330. Upptog gräset då från golfvet.


"Vände gräset, såg uppå det:
"Hvad månn' deraf kunde blifva
I dert sköna jungfruns händer,
I den goda tärnans fingrar,
Om i hennes hand det hemtas,
I den goda jungfruns fingrar?"


"Hemtar det i hennes händer,
I den goda tärnans fingrar;
Jungfrun sina händer gnuggar,
340. Gnider dem emot hvarandra,
Så ett litet bi hon skapar,
Låter Mehiläinen födas.


"Börjar nu sin fogel lära,
Undervisar lilla biet:
"Mehiläinen, flinka fogel,
Lilla kung bland ängens blommor.
Flyg nu hädan, dit jag bjuder,
Dit jag bjuder, dit jag manar:
Till en ö på öppna fjärden,
350. Till en klippa uti hafvet,
Der en mö i slummer sjunkit,
Koppargördlad jungfru hvilar;
Honingsgräs hon har vid sidan,
Ljufva örter invid fållen.
Hemta honing i din vinge,
Ljuflig saft i din beklädnad,
Från det ljusa gräsets toppar,
Från den gyllne blommans krona,
Hemta den i tärnans händer,
360. Hit på Osmo-dottrens axel!"


Mehiläinen. flinka fogeln,
Färdades med största snabbhet,
Flög i hast den långa vägen,
Hållen snart tillryggalade,
Öfver ett haf, längs ett annat,
Snedt utöfver tredje hafvet,
Hann till ön på öppna fjärden,
Kom till klippan uti hafvet,
Såg en mö i slummer sjunken,
370. Tennbriskprydd en tärna somnad
På den ej benämnda ängen,
Honungsfältets gröna linda,
Gyllne gräs vid hennes midja,
Silfverblommor invid gördeln:
Vätte vingen der i honing,
Fjunet i den ljufva saften
Från det ljusa gräsets toppar,
Från den gyllne blommans krona,
Förde den i tärnans händer,
380. I den goda jungfruns fingrar.


"Jungfrun kastar den i ölet,
Osmotar uti sitt spisöl;
Ölet började att jäsa,
Färska drycken kom till skumning
På det nya karets botten,
Uti sån af björkträd fogad,
Pöste jemnhögt med dess handtag,
Fräste öfver kärlets bräddar,
Ville ner på marken strömma,
390. Gjuta sig på golfvets tiljor.


"När en liten tid förlidit,
Icke alltför långt derefter
Kommo männer dit att dricka,
Lemminkäinen främst af alla.
Drucken blef den unge Kauko,
Drucken Ahti, muntre sällen.
Af det nyss beredda ölet,
Osmo-dottrens färska spisöl.


"Osmotar, som ölet brygger,
400. Tärnan som bereder spisöl,
Yttrade ett ord och sade:
Ve mig arma, mina dagar,
Att en dålig dryck jag bryggde,
Elakartadt öl beredde;
Ut ur sån det vill sig höja.
Strömma ner på golfvets tiljor!


"Sjöng i trädets topp en rödstjert,
Trasten närmast takets röste:
"Ej är drycken dock så dålig,
410. Ölets art är väibeskaffad,
Men i tunna bör den tappas,
Ner i källarn bör den föras,
I en tunna gjord af ekträd,
Inom koppar-bandens stängsel."


"Detta var nu ölets ursprung,
Kalevala-dryckens upphof.
Deraf blef det väl beryktadt,
Derför blef det vida prisadt,
Att dess art var välbeskaffad;
420. God var drycken för de nyktre;
Väckte glädtighet bland qvinnor,
Gaf åt männer muntert sinne,
Väckte fröjd ibland de nyktre,
Bland de druckne stoj och slagsmål."


Derpå Pohjolas värdinna,
När hon hörde ölets ursprung,
Tog en rymlig så med vatten,
Fyllde nytt ett kar till hälften,
Lade korn deri tillfyllest
430. Och en mängd af humleknoppar,
Började att öl bereda,
Rörde om den starka vätskan
I ett nygjordt kar, på bottnet,
I en så, af björkträd fogad.


Stenar hettades i måna'r,
Vatten värmdes hela somrar,
Skogarne till bränsle öddes,
Vatten bars och brunnar tömdes,
Skogens stammar sågos glesna,
440. Källorna begynte torka
Under det man ölet bryggde,
Medan spisöl man beredde
Till förplägningen i Pohja,
Goda skarans dryckesgille.


Rök sig höjde upp från holmen,
Eld sågs brinna längst på udden,
Röken uppsteg, tjock och väldig,
Spridde sig i luftens rymder,
Höjde sig ur väldig eldstad,
450. Ur den stora, starka lågan,
Öfverhöljde halfva Pohja
Och förmörkade Karelen.


Detta nu allt folk betraktar,
Ser, och studsar af förundran:
"Hvaraf månne röken komma,
Sprida sig i luftens rymder?
Liten är den dock till krigsrök,
Alltför stor till herde-brasa."


Det var Lemminkäinens moder,
460. Tidigt gick hon ut en morgon
Att ur källan vatten hemta,
Såg den tjocka röken stiga
Upp från Pohja-gårdens nejder,
Yttrade ett ord och sade:
"Detta är helt säkert krigsrök,
Brand af oväns händer stiftad."


Sjelfve Ahti, Saarelainen,
Han, den sköne Kaukomieli,
Vänder sig och ser omkring sig,
470. Eftersinnar, öfverlägger:
"Månn' jag icke går att skåda,
Vandrar fram att undersöka
Hvadan denna röken kommer,
Sprider sig i luftens rymder,
Om det kunde vara krigsrök,
Brand af oväns händer stiftad?"


Kauko vandrar att beskåda
Stället, hvarest röken uppsteg,
Icke var det någon krigsrök,
480. Ej en brand af ovän stiftad:
Elden upptänd var till ölbrygd,
Lågan att bereda spisöl
Invid Sariola-sundet,
Vid den smala uddens krökning.


Detta Kauko nu betraktar,
Blänger med sitt ena öga,
Skefvar smått uppå det andra
Och på sned sin mun han vrider,
Yttrar slutligen och säger,
490. Der han blickar öfver sundet:
"Du min egen, goda svärmor,
Pohjas präktiga värdinna!
Brygg nu rätt förträffligt kornöl,
Spisöl af bepröfvad godhet,
Att förpläga stora skaran,
Främst af alla Lemminkäinen,
Vid hans egen bröllopshögtid
Med din egen, sköna dotter!"


Färdigbrygdt var ölet redan,
500. Musten att af männer tömmas;
Lades då det röda ölet,
Sköna drycken slutligt fördes
Att inunder jorden hvila,
Ner uti den hvälfda källarn,
I en tunna, gjord af ekträd,
Inom koppartappens stängsel.


Derpå Pohjoias värdinna
Börjar bröllopsmat bereda,
Ställer kittlarne att koka,
510. Pannorna att högljudt fräsa,
Stora bröd hon sedan bakar,
Talkkuna i mängd tillreder,
Att förpläga goda folket,
Att den stora mängden mätta
Under Pohjas långa bröllop,
Sariolas dryckesgille.


Ren var brödet fardigbakadt,
Redan talkkunan var tillredd;
När en liten tid förlidit,
520. Icke alltför långt derefter,
Stötte ölet i sin tunna,
Pöste drycken högt i källarn:
"Om den man dock skulle komma,
Som mig drucke, som mig tömde,
Som en lofsång skulle sjunga.
Prisa mig i goda qväden!"


Efter sångare man letar,
Söker runoskald förträfflig,
Den, som kunde skickligt qväda,
530. Stämma upp en herrlig lofsång:
Laxen hemtades att sjunga,
Gäddan togs att lofsång qväda;
Laxen dugde ej att sjunga,
Gäddan ej att lofsång qväda:
Sneda voro laxens käftar,
Alltför glesa gäddans tänder.


Efter sångare man letar,
Söker runoskald förträfflig,
Den, som kunde skickligt qväda,
540. Stämma upp en herrlig lofsång:
Hemtades ett barn att sjunga,
Liten pilt att lofsång qväda;
Barnet dugde ej att sjunga,
Dregelmunnen ej att qväda:
Krokig är den lilles tunga,
Sned är tungans rot hos barnet.


Häftigt hotar röda ölet,
Färska drycken yttrar vredgad
I sin kagge, gjord af ekträd,
550. Inom koppartappens stängsel:
"Om ej sångare man hemtar,
Ej en runoskald förträfflig,
Som förstår att skickligt qväda,
Stämma upp för mig en lofsång,
Alla band jag söndersparkar,
Väsnar så att bottnet brister!"


Genast Pohjolas värdinna
Bragte bjudningar i omlopp,
Sände budskap ut att spridas,
560. Tog till orda så och sade:
"Hör mig du, min lilla tärna,
Min beständiga trälinna!
Gå att bjuda folk tillsamman,
Männers hop till dryckeslaget:
Bjud, de usla, bjud de arma,
Bjud eländiga och blinda,
Lytta till och med, och lama:
Ro de blinda hit i båtar,
Hemta hit till häst de lama,
570. Släpa lytta fram i slädar!


"Inbjud hela Pohja-folket,
Hela Kalevala-slägtet,
Bjud den gamle Wäinämöinen
Till en sångare förträfflig,
Bjud dock icke Kaukomieli,
Icke Ahti Saarelainen!"


Lilla tärnan tog till orda,
Yttrade sig så och sade:
Hvarför bjuds ej Kaukomieli,
580. Icke Ahti Saarelainen?"


Sade Pohjolas värdinna,
Gaf till svar åt lilla tärnan:
"Derför får ej Ahti bjudas,
Ej den muntre Lemminkäinen,
Att han är på kif begifven,
Ständigt böjd att strid begynna;
Månget bröllop han har hånat,
Stiftat ondt vid gästabuden,
Skymfat sedesamma jungfrur
590. Till och med i högtidskläder."


Lilla tärnan tog till orda,
Yttrade sig då och sade:
"Hvaraf skall jag Kauko känna,
Att jag honom icke bjuder?
Ahtis boning ej jag känner,
Icke Kaukomielis hemgård."


Sade Pohjolas värdinna,
Tog till orda sjelf och talte:
"Lätt du känner Kaukomieli,
600. Unge Ahti Saarelainen:
Aliti bor uppå en holme,
Muntre sällen invid hafvet,
Vid den bugt sig bredast vidgar,
Närmast Kauko-uddens krökning."


Det var Pohjas lilla tärna,
Lejd för pengar att arbeta,
Bjudningar hon bar åt sex håll,
Kallelser till åtta orter,
Inbjöd hela Pohja-folket,
610. Hela Kalevala-folket,
Till och med inhysesmänner,
Legohjon i snäfva rockar;
Endast Ahti Saarelainen,