Tjugosjunde Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Lemminkäinen og hans moder
Maleri af Akseli Gallen-Kallela

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Tjugosjunde Sången

---

Tjugondesjunde Sången. Lemminkäinen anländer till Pohjola och uppträder derstädes högeligen öfvermodigt: 1—204. — Pohjola-värden vredgas, och då han ej med sin trollkonst förmår besegra Lemminkäinen, utmanar han denne till strid: 205—282. — Tvekampen begynner och Lemminkäinen afhugger Pohjola-värdens hufvud; för att hämnas detta dåd frambesvärjer Pohjolas värdinna en talrik krigarskara emot Lemminkäinen: 283—420.

---

Nu jag har min Kauko länkat,

Vägledt Ahti Saarelainen

Genom mången död och fara,

Undan Kalmas egen tunga,

Ända fram till Pohjas gårdar,

Till den gömda skarans hemvist.

Nu skall vidare berättas,

Nu min tunga vill förtälja,

Hur den muntre Lemminkäinen,

10. Hur den sköne Kaukomieli

Trädde in i Pohjas stugor,

Inom Sariolas väggar,

Utan att han kallad blifvit,

Utan bjudning till gelaget.

Det var muntre Lemminkäinen,

Unge mannen, raske sällen:

Straxt, då han i stugan stigit,

Fram han träder midt på golfvet;

Golfvets lindträds-tiljor svigta,

20. Stugan, byggd af granar, darrar.

Sade muntre Lemminkäinen,

Yttrade och tog till orda:

"Hel, då hit jag in har stigit,

Hel ock den, som eder helsar!

Hör mig, värd i Pohja-gården,

Månne här i gården finnes

För en fåle korn att beta,

För en hjelte öl att dricka?"

Värden sjelf i Pohja sitter

30. Vid det långa bordets ända,

Yttrar från sin plats till gensvar,

Tar till orda sjelf och säger:

"Finnas torde väl i gården

Något lämpligt fält för fålen,

Icke heller lär dig nekas,

Om du stilla är i stugan,

Att dernere stå vid tröskeln,

Närmast dörren, under sparren,

Mellan våra tvenne kittlar,

40. Invid ugnens trenne krokar."

Nu den muntre Lemminkäinen

Skakade det svarta håret,

Mörkt till färgen som en kittel,

Tog till orda sjelf och sade:

"Lempo må sig hit begifva

För att stå vid stugudörren

Och mot svartnad vägg sig stryka,

Med dess sot sig sjelf besudla!

Aldrig har min egen fader,

50. Aldrig den som gaf mig lifvet

Stått på något sådant ställe,

Närmast dörren, under sparren;

Platser funnos nog på hans tid,

För en hingst ett skjul i gården

Och för män en skurad stuga,

Någon vrå för deras handskar,

Knaggar nog för männers vantar,

Väggar, der man klingor hängde;

Hvarför fins för mig ej detta

60. Liksom fordom för min fader?

Högre upp han steg i stugan,

Styrde fram till bordets ända,

Satte ned sig främst på bänken,

Högst på furuplankans ända;

Bänken brakade för bördan,

Furusätet kändes svigta.

Sade muntre Lemminkäinen:

"Ej välkommen lär jag vara,

Eftersom ej öl man bjuder

70. Åt en gäst, till gården anländ!"

Det var Ilpotar, värdinnan,

Hon till orda tog och sade:

"Ha, du unge Lemminkäinen,

Ej som gäst du hit har kommit,

Men att trampa på mitt hufvud,

Att min hjessa nederböja!

Än vårt öl som korn förvaras,

Såsom malt den ljufva drycken;

Ej är hvetebrödet bakadt,

80. Köttet ännu icke kokadt;

En natt förr du borde kommit,

Eller ock en dag härefter!"

Nu den muntre Lemminkäinen

Vred sin mun, sitt hufvud svängde

Och sitt svarta hår han slängde,

Tog till orda sjelf och sade:

"Maten är således äten,

Bröllop hållet, högtid firad,

Öl i jemn fördelning utskänkt,

90. Mjödet bjudet kring bland männen,

Kannorna i hopar ställda,

Stopen staplade i högar!

"O du Pohjolas värdinna,

Pimentolas gamla långkäft,

Uselt bröllop har du firat,

Bjudit gäster som en hynda!

Stora bröd du låtit baka,

Bryggt derjemte kraftigt kornöl,

Skickat bjudningar åt sex håll,

100. Bjudare till nio nejder;

Bjudit usla, bjudit arma,

Bjudit skurkar, bjudit lurkar,

Till ock med inhysesmänner,

Legohjon i snäfva rockar,

Allt slags annat folk du bjudit,

Mig allena bjöd du icke!

"Hvarför har mig detta drabbat?

Mitt ju var dock sjelfva kornet;

Andra bragte säd med slefvar,

110. Gåfvo sparsamt sina bidrag,

Men med stora mått jag mätte,

Öste ut rätt mången fjerding

Af min egen kornbesparing,

Af den säd, som sjelf jag utsått.

"Men jag är ej Lemminkäinen,

Ej en gäst med namn och rykte,

Om man intet öl mig bringar,

Ej på elden grytan ställer

Och ett kok i grytan lägger,

120. Allraminst ett lispund svinkött,

Att jag äta får och dricka

Då min resas mål jag hunnit.

Ilpotar, den goda qvinnan,

Tog till orda nu och sade:

"Du min lilla tjensteflicka,

Min beständiga trälinna!

Ställ en gryta öfver elden,

Hemta öl åt komne gästen!"

Lilla flickan, arma barnet,

130. Klenast i att kärlen tvätta,

Sämst bland dem som skedar skura,

Som i gården slefvar skölja,

Lade nu ett kok i grytan:

Gamla stekben, abborhufvu'n,

Dertill några vissna rofskaft,

En och annan torkad brödkant;

Ett stop öl dertill hon frambar,

Uselt kalja i en kanna,

Att af Lemminkäinen drickas,

140. Att den törstige förpläga,

Tog derjemte sjelf till orda:

"Månn' en sådan karl du vore.

Att du detta ölet drucke,

Denna fyllda stånka tömde?"

Lemminkäinen, muntre gossen,

Kastar då en blick i stopet:

På dess botten låg en äsping,

Ormar summo midt i kärlet,

Maskar kröpo kring dess kanter,

150. Ödlor lekte uti ölet.

Sade muntre Lemminkäinen,

Kauko ropade förgrymmad:

"Tuoni tage sådan munskänk,

Döden den som bragt mig kannan,

Innan månen upp sig höjer,

Innan denna dag är lyktad!"

Derpå tog han så till orda:

du öl, o dryck, du usla,

Ganska illa ut du råkat,

160. Högst eländigt är du blifvet!

Men likväl må ölet drickas,

Dräggen ner till marken skickas

Med det obenämnda fingret,

Med den venstra handens tumme!"

Och han griper i sin ficka,

Letar i den lilla väskan,

Tar en metkrok fram ur fickan,

Drar ett hullingsjern ur väskan,

Sänker kroken ner i stopet,

170. Börjar att i ölet meta;

Maskarne på kroken fastna,

Ormarne uppå hans hulling.

Upp han drog väl hundra grodor,

Tusental af svarta maskar,

Och till marken dem han slängde,

Vräkte alla ner på golfvet,

Drog sin hvassa knif ur slidan,

Blottade det blanka bettet,

Afhögg alla ormars hufvu'n,

180. Afskar äspingarnes halsar.

Lyckligt nu han tömde ölet,

Drack förnöjd den svarta saften,

Yttrade derpå och sade:

"Ej välkommen lär jag vara,

Då man icke öl mig bjudit,

Ej en bättre dryckesvara

Med frikostigare händer

Uti rymligare käril,

Eller slagtat någon gumse,

190. Låtit stora tjuren stupa,

Ledt en oxe in i stugan,

Fört ett klöfdjur in i rummet."

Värden sjelf i Pohjagården

Tar till orda då och säger:

"Hvarför har då hit du kommit?

Hvem har här till gäst dig bjudit?"

Sade muntre Lemminkäinen,

Svarade den sköne Kauko:

"Vacker är den bjudne gästen,

200. Vackrare den icke bjudne.

Hör mig, son af Pohjolainen,

Värd i dessa Pohjas stugor!

Gif mig öl emot betalning,

Låt mig få en dryck för pengar!"

Värden uti Pohjagården

Gripes då af harm och vrede,

Mäktig vrede och förbittring,

Qväder fram en sjö på golfvet

Framför Lemminkäinens fötter,

210. Yttrar dervid sjelf och säger:

"Vatten har du här att dricka,

Släck din törst i denna insjö!"

Ängslig var ej Lemminkäinen,

Han till orda tog och sade:

"Jag är ingen kalf i gården,

Ej en tjur, med svans begåfvad,

Som utur en elf kan dricka,

Sörpla vatten ur en insjö."

Och han började att qväda,

220. Att sin trollförmåga öfva;

Fram han qvad en tjur på golfvet,

Qvad en stor, guldhornad oxe;

Denne utdrack insjöns vatten,

Tömde elfven högst begärligt.

Pohjolainen, långe mannen,

Qväder fram en ulf ur munnen,

Frambesvärjer den på golfvet,

Att den fete oxen sluka.

Lemminkäinen, muntre gossen,

230. Qvad en hare, hvit till färgen,

För att hoppa uti stugan

Framför vargens mun på golfvet.

Pohjolainen, långe mannen,

Qvad en hund med sneda käftar,

Att den hvite haren döda,

Den skefögde sönderslita.

Lemminkäinen, muntre gossen,

Qvad en ekorrn upp på sparren,

Att på takets bjelkar klättra,

240. Och att skällas på af hunden.

Pohjolainen, långe mannen,

Qvad en mård med gyllne bringa,

Mården nappade i ekorrn,

Der den satt på sparrens ända.

Lemminkäinen, muntre gossen,

Qvad en brandgul räf i stugan,

Räfven tog den gyllne mården,

Bet ihjäl det täcka djuret.

Pohjolainen, långe mannen,

250. Qvad en höna fram ur munnen,

Att på stugugolfvet trippa

Framför räfvens öppna käftar.

Lemminkäinen, muntre gossen,

Bringar fram en hök ur munnen,

Stark en fogel från sin tunga,

Denne söndersliter hönan.

Sade värden då i Pohja,

Tog till orda sjelf och talte:

"Bättre blir ej här gelaget,

260. Om ej gästerna förminskas;

Gårdens sysslor jaga gästen

Äfven från de bästa gillen!

Vik då hädan, Hiisi-afskum,

Drag dig bort ur menskors åsyn,

Sök ditt hemvist, leda väsen,

Fly till eget land, du onde!"

Sade muntre Lemminkäinen,

Kauko yttrade till gensvar:

"Ej med tomma ord en hjelte,

270. Icke ens den allra sämste,

Kan förmås att lemna stället,

Att sig från sin plats förflytta."

Värden sjelf i Pohjagården

Ryckte då sitt svärd från väggen,

Grep sin eldigt skarpa klinga,

Yttrade ett ord och sade:

"O du Ahti Saarelainen,

Eller vackre Kaukomieli!

Låt oss mäta våra klingor,

280. Må vi våra svärd beskåda,

Pröfva på, om min är bättre,

Eller Ahti Saarelainens!"

Sade muntre Lemminkäinen:

"Föga duger väl min klinga,

Som mot ben är sönderkrossad,

Bräckt mot hundra hufvudskålar!

Men likväl och det oaktadt:

Om ej festen bättre blifver,

Må vi mäta då och pröfva,

290. Hvem som har en bättre klinga!

Icke skydde förr min fader

Att sitt svärd med andra mäta;

Skall hans slägt med mig sig ändra,

Ätten med hans son försämras?"

Svärdet tog han, stålet grep han,

Drog sin eldigt skarpa klinga

Fram utur dess läderbalja,

Buren vid det mjuka bältet;

Derpå mättes och försöktes

300. Längden af de begge svärden,

Och så obetydligt längre

Var då Pohja-värdens klinga,

Som det svarta under nageln,

Som en fingerled till hälften.

Sade Ahti Saarelainen,

Yttrade den sköne Kauko:

"Något längre är din klinga,

Ditt alltså är första hugget!"

Värden uti Pohjagården

310. Hugger till och slår omkring sig,

Måttar ständigt, träffar icke

Muntre Lemminkäinens hufvud,

Gör ett hugg i takets sparre,

Slår i stugans öfre dörrpost;

Sparren brister af på tvären,

Dörrens post i stycken springer.

Sade Ahti Saarelainen,

Yttrade den sköne Kauko:

"Hvad har sparren gjort för illa,

320. Hvad har stugans dörrpost brutit,

Då mot sparren så du måttar,

Dänger svärdet så mot dörren?

"Hör mig, son af Pohjolainen,

Värd i dessa Pohjas stugor!

Ledsam är en strid i stugan,

Svår en tvekamp midt bland qvinnor!

Nya stugan ner vi söla,

Golfvet vi med blod befläcka:

Ut på gården må vi träda,

330. Ut på åkern gå att strida,

Ut på fältet, för att kämpa;

Bättre bloden är derute,

Vackrare på öppna gården,

Prydligare der på drifvan!"

Ut på gården nu de trädde;

Fanns derute då en kohud,

Hvilken ut på marken breddes,

Och på huden stego båda.

Sade Ahti Saarelainen:

340. '"Hör mig nu, du Pohja-ättling!

Längre är väl här din klinga,

Mera fruktansvärdt ditt slagsvärd,

Men det torde ock behöfvas,

Innan från hvarann vi skiljas,

Innan här din hals du mister;

Slå då till du Pohja-ättling!"

Och då hugger Pohja-värden,

Hugger en gång, hugger tvenne,

Hugger slutligt tredje gången,

350. Men han måttar icke säkert,

Snuddar ej engång vid köttet,

Rör ej ens det yttre hullet.

Sade Ahti Saarelainen,

Utbrast sköne Kaukomieli:

"Låt då mig också försöka,

Min är turen längesedan!"

Värden uti Pohjagården

Aktar dessa ord dock föga,

Hugger ständigt, oförväget,

360. Måttar jemnt, men träffar icke.

Blixtar ljungade ur svärdet,

Flammor sköto fram ur stålet,

Som af Ahtis händer svängdes;

Vida kring dess glans sig bredde.

Spred sig skimrande på halsen

Af den långe Pohja-sonen.

Sade vackre Kaukomieli:

"Hå, du värd i Pohjagården!

Arme man, din hals är redan

370. Lika röd som morgonrodna'n!"

Pohjolainen, långe mannen,

Värden sjelf i Pohjagården

Sänker sina blickar nedåt,

Söker att sin hals beskåda;

Men den muntre Lemminkäinen

Slår då plötsligt till med svärdet,

Börjar hugga in på mannen,

Svänger högt sin blanka klinga.

Och han ger ett väldigt svärdshugg,

380. Slår hans skalle af från skuldran,

Skiljer hufvudet från halsen,

Hugger af det som ett rofskaft,

Som ett sädesax från halmen,

Eller från en fisk dess fena.

Hufvudet till marken faller,

Skallen trillar ner på gården,

Likasom, då pilen träffat,

Tjädern ner ur trädet dimper.

Hundra stolpar stå på backen,

390. Tusen stå på gården resta,

Hundra hufvuden på dessa,

Tom är blott en enda stolpe.

Men den muntre Lemminkäinen

Tog den arme mannens hufvud,

Lyfte skallen upp från marken,

Ställde den på stolpens ända.

Derpå Ahti Saarelainen,

Kaukomieli sjelf, den sköne,

Återvänder in i stugan,

400. Yttrar der ett ord och säger:

"Hemta vatten, arga flicka,

Att jag från min hand får tvätta

Blodet af den ilskne värden,

Af den ondskefulle mannen!"

Mäkta vred blir Pohjas gumma,

Mäkta vred och svårt förbittrad,

Män med svärd hon frambesvärjer,

Qväder vapenklädda kämpar,

Hundra män med skarpa klingor,

410. Tusen krigare med slagsvärd,

Att förgöra Lemminkäinen,

Att den sköne Kauko döda.

Tid det blef för Lempi-sonen,

Högsta tid att bort sig skynda;

Svårt det var i sjelfva verket,

Ständigt mer och mer betänkligt

Att bli qvar för Lemminkäinen,

Att sig längre uppehålla

Här vid detta Pohja-bröllop,

420. Vid den dolda skarans gillen.