Tjugosjunde Sången (Kalevala, Collan)
Hopp til navigering
Hopp til søk
Temaside: Finsk religion og mytologi
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► | ||||||
öfversatt af
Karl Collan
Tjugondesjunde Sången. Lemminkäinen anländer till Pohjola och uppträder derstädes högeligen öfvermodigt: 1—204. — Pohjola-värden vredgas, och då han ej med sin trollkonst förmår besegra Lemminkäinen, utmanar han denne till strid: 205—282. — Tvekampen begynner och Lemminkäinen afhugger Pohjola-värdens hufvud; för att hämnas detta dåd frambesvärjer Pohjolas värdinna en talrik krigarskara emot Lemminkäinen: 283—420.
- Nu jag har min Kauko länkat,
- Vägledt Ahti Saarelainen
- Genom mången död och fara,
- Undan Kalmas egen tunga,
- Ända fram till Pohjas gårdar,
- Till den gömda skarans hemvist.
- Nu skall vidare berättas,
- Nu min tunga vill förtälja,
- Hur den muntre Lemminkäinen,
- 10. Hur den sköne Kaukomieli
- Trädde in i Pohjas stugor,
- Inom Sariolas väggar,
- Utan att han kallad blifvit,
- Utan bjudning till gelaget.
- Det var muntre Lemminkäinen,
- Unge mannen, raske sällen:
- Straxt, då han i stugan stigit,
- Fram han träder midt på golfvet;
- Golfvets lindträds-tiljor svigta,
- 20. Stugan, byggd af granar, darrar.
- Sade muntre Lemminkäinen,
- Yttrade och tog till orda:
- "Hel, då hit jag in har stigit,
- Hel ock den, som eder helsar!
- Hör mig, värd i Pohja-gården,
- Månne här i gården finnes
- För en fåle korn att beta,
- För en hjelte öl att dricka?"
- Värden sjelf i Pohja sitter
- 30. Vid det långa bordets ända,
- Yttrar från sin plats till gensvar,
- Tar till orda sjelf och säger:
- "Finnas torde väl i gården
- Något lämpligt fält för fålen,
- Icke heller lär dig nekas,
- Om du stilla är i stugan,
- Att dernere stå vid tröskeln,
- Närmast dörren, under sparren,
- Mellan våra tvenne kittlar,
- 40. Invid ugnens trenne krokar."
- Nu den muntre Lemminkäinen
- Skakade det svarta håret,
- Mörkt till färgen som en kittel,
- Tog till orda sjelf och sade:
- "Lempo må sig hit begifva
- För att stå vid stugudörren
- Och mot svartnad vägg sig stryka,
- Med dess sot sig sjelf besudla!
- Aldrig har min egen fader,
- 50. Aldrig den som gaf mig lifvet
- Stått på något sådant ställe,
- Närmast dörren, under sparren;
- Platser funnos nog på hans tid,
- För en hingst ett skjul i gården
- Och för män en skurad stuga,
- Någon vrå för deras handskar,
- Knaggar nog för männers vantar,
- Väggar, der man klingor hängde;
- Hvarför fins för mig ej detta
- 60. Liksom fordom för min fader?
- Högre upp han steg i stugan,
- Styrde fram till bordets ända,
- Satte ned sig främst på bänken,
- Högst på furuplankans ända;
- Bänken brakade för bördan,
- Furusätet kändes svigta.
- Sade muntre Lemminkäinen:
- "Ej välkommen lär jag vara,
- Eftersom ej öl man bjuder
- 70. Åt en gäst, till gården anländ!"
- Det var Ilpotar, värdinnan,
- Hon till orda tog och sade:
- "Ha, du unge Lemminkäinen,
- Ej som gäst du hit har kommit,
- Men att trampa på mitt hufvud,
- Att min hjessa nederböja!
- Än vårt öl som korn förvaras,
- Såsom malt den ljufva drycken;
- Ej är hvetebrödet bakadt,
- 80. Köttet ännu icke kokadt;
- En natt förr du borde kommit,
- Eller ock en dag härefter!"
- Nu den muntre Lemminkäinen
- Vred sin mun, sitt hufvud svängde
- Och sitt svarta hår han slängde,
- Tog till orda sjelf och sade:
- "Maten är således äten,
- Bröllop hållet, högtid firad,
- Öl i jemn fördelning utskänkt,
- 90. Mjödet bjudet kring bland männen,
- Kannorna i hopar ställda,
- Stopen staplade i högar!
- "O du Pohjolas värdinna,
- Pimentolas gamla långkäft,
- Uselt bröllop har du firat,
- Bjudit gäster som en hynda!
- Stora bröd du låtit baka,
- Bryggt derjemte kraftigt kornöl,
- Skickat bjudningar åt sex håll,
- 100. Bjudare till nio nejder;
- Bjudit usla, bjudit arma,
- Bjudit skurkar, bjudit lurkar,
- Till ock med inhysesmänner,
- Legohjon i snäfva rockar,
- Allt slags annat folk du bjudit,
- Mig allena bjöd du icke!
- "Hvarför har mig detta drabbat?
- Mitt ju var dock sjelfva kornet;
- Andra bragte säd med slefvar,
- 110. Gåfvo sparsamt sina bidrag,
- Men med stora mått jag mätte,
- Öste ut rätt mången fjerding
- Af min egen kornbesparing,
- Af den säd, som sjelf jag utsått.
- "Men jag är ej Lemminkäinen,
- Ej en gäst med namn och rykte,
- Om man intet öl mig bringar,
- Ej på elden grytan ställer
- Och ett kok i grytan lägger,
- 120. Allraminst ett lispund svinkött,
- Att jag äta får och dricka
- Då min resas mål jag hunnit.
- Ilpotar, den goda qvinnan,
- Tog till orda nu och sade:
- "Du min lilla tjensteflicka,
- Min beständiga trälinna!
- Ställ en gryta öfver elden,
- Hemta öl åt komne gästen!"
- Lilla flickan, arma barnet,
- 130. Klenast i att kärlen tvätta,
- Sämst bland dem som skedar skura,
- Som i gården slefvar skölja,
- Lade nu ett kok i grytan:
- Gamla stekben, abborhufvu'n,
- Dertill några vissna rofskaft,
- En och annan torkad brödkant;
- Ett stop öl dertill hon frambar,
- Uselt kalja i en kanna,
- Att af Lemminkäinen drickas,
- 140. Att den törstige förpläga,
- Tog derjemte sjelf till orda:
- "Månn' en sådan karl du vore.
- Att du detta ölet drucke,
- Denna fyllda stånka tömde?"
- Lemminkäinen, muntre gossen,
- Kastar då en blick i stopet:
- På dess botten låg en äsping,
- Ormar summo midt i kärlet,
- Maskar kröpo kring dess kanter,
- 150. Ödlor lekte uti ölet.
- Sade muntre Lemminkäinen,
- Kauko ropade förgrymmad:
- "Tuoni tage sådan munskänk,
- Döden den som bragt mig kannan,
- Innan månen upp sig höjer,
- Innan denna dag är lyktad!"
- Derpå tog han så till orda:
- du öl, o dryck, du usla,
- Ganska illa ut du råkat,
- 160. Högst eländigt är du blifvet!
- Men likväl må ölet drickas,
- Dräggen ner till marken skickas
- Med det obenämnda fingret,
- Med den venstra handens tumme!"
- Och han griper i sin ficka,
- Letar i den lilla väskan,
- Tar en metkrok fram ur fickan,
- Drar ett hullingsjern ur väskan,
- Sänker kroken ner i stopet,
- 170. Börjar att i ölet meta;
- Maskarne på kroken fastna,
- Ormarne uppå hans hulling.
- Upp han drog väl hundra grodor,
- Tusental af svarta maskar,
- Och till marken dem han slängde,
- Vräkte alla ner på golfvet,
- Drog sin hvassa knif ur slidan,
- Blottade det blanka bettet,
- Afhögg alla ormars hufvu'n,
- 180. Afskar äspingarnes halsar.
- Lyckligt nu han tömde ölet,
- Drack förnöjd den svarta saften,
- Yttrade derpå och sade:
- "Ej välkommen lär jag vara,
- Då man icke öl mig bjudit,
- Ej en bättre dryckesvara
- Med frikostigare händer
- Uti rymligare käril,
- Eller slagtat någon gumse,
- 190. Låtit stora tjuren stupa,
- Ledt en oxe in i stugan,
- Fört ett klöfdjur in i rummet."
- Värden sjelf i Pohjagården
- Tar till orda då och säger:
- "Hvarför har då hit du kommit?
- Hvem har här till gäst dig bjudit?"
- Sade muntre Lemminkäinen,
- Svarade den sköne Kauko:
- "Vacker är den bjudne gästen,
- 200. Vackrare den icke bjudne.
- Hör mig, son af Pohjolainen,
- Värd i dessa Pohjas stugor!
- Gif mig öl emot betalning,
- Låt mig få en dryck för pengar!"
- Värden uti Pohjagården
- Gripes då af harm och vrede,
- Mäktig vrede och förbittring,
- Qväder fram en sjö på golfvet
- Framför Lemminkäinens fötter,
- 210. Yttrar dervid sjelf och säger:
- "Vatten har du här att dricka,
- Släck din törst i denna insjö!"
- Ängslig var ej Lemminkäinen,
- Han till orda tog och sade:
- "Jag är ingen kalf i gården,
- Ej en tjur, med svans begåfvad,
- Som utur en elf kan dricka,
- Sörpla vatten ur en insjö."
- Och han började att qväda,
- 220. Att sin trollförmåga öfva;
- Fram han qvad en tjur på golfvet,
- Qvad en stor, guldhornad oxe;
- Denne utdrack insjöns vatten,
- Tömde elfven högst begärligt.
- Pohjolainen, långe mannen,
- Qväder fram en ulf ur munnen,
- Frambesvärjer den på golfvet,
- Att den fete oxen sluka.
- Lemminkäinen, muntre gossen,
- 230. Qvad en hare, hvit till färgen,
- För att hoppa uti stugan
- Framför vargens mun på golfvet.
- Pohjolainen, långe mannen,
- Qvad en hund med sneda käftar,
- Att den hvite haren döda,
- Den skefögde sönderslita.
- Lemminkäinen, muntre gossen,
- Qvad en ekorrn upp på sparren,
- Att på takets bjelkar klättra,
- 240. Och att skällas på af hunden.
- Pohjolainen, långe mannen,
- Qvad en mård med gyllne bringa,
- Mården nappade i ekorrn,
- Der den satt på sparrens ända.
- Lemminkäinen, muntre gossen,
- Qvad en brandgul räf i stugan,
- Räfven tog den gyllne mården,
- Bet ihjäl det täcka djuret.
- Pohjolainen, långe mannen,
- 250. Qvad en höna fram ur munnen,
- Att på stugugolfvet trippa
- Framför räfvens öppna käftar.
- Lemminkäinen, muntre gossen,
- Bringar fram en hök ur munnen,
- Stark en fogel från sin tunga,
- Denne söndersliter hönan.
- Sade värden då i Pohja,
- Tog till orda sjelf och talte:
- "Bättre blir ej här gelaget,
- 260. Om ej gästerna förminskas;
- Gårdens sysslor jaga gästen
- Äfven från de bästa gillen!
- Vik då hädan, Hiisi-afskum,
- Drag dig bort ur menskors åsyn,
- Sök ditt hemvist, leda väsen,
- Fly till eget land, du onde!"
- Sade muntre Lemminkäinen,
- Kauko yttrade till gensvar:
- "Ej med tomma ord en hjelte,
- 270. Icke ens den allra sämste,
- Kan förmås att lemna stället,
- Att sig från sin plats förflytta."
- Värden sjelf i Pohjagården
- Ryckte då sitt svärd från väggen,
- Grep sin eldigt skarpa klinga,
- Yttrade ett ord och sade:
- "O du Ahti Saarelainen,
- Eller vackre Kaukomieli!
- Låt oss mäta våra klingor,
- 280. Må vi våra svärd beskåda,
- Pröfva på, om min är bättre,
- Eller Ahti Saarelainens!"
- Sade muntre Lemminkäinen:
- "Föga duger väl min klinga,
- Som mot ben är sönderkrossad,
- Bräckt mot hundra hufvudskålar!
- Men likväl och det oaktadt:
- Om ej festen bättre blifver,
- Må vi mäta då och pröfva,
- 290. Hvem som har en bättre klinga!
- Icke skydde förr min fader
- Att sitt svärd med andra mäta;
- Skall hans slägt med mig sig ändra,
- Ätten med hans son försämras?"
- Svärdet tog han, stålet grep han,
- Drog sin eldigt skarpa klinga
- Fram utur dess läderbalja,
- Buren vid det mjuka bältet;
- Derpå mättes och försöktes
- 300. Längden af de begge svärden,
- Och så obetydligt längre
- Var då Pohja-värdens klinga,
- Som det svarta under nageln,
- Som en fingerled till hälften.
- Sade Ahti Saarelainen,
- Yttrade den sköne Kauko:
- "Något längre är din klinga,
- Ditt alltså är första hugget!"
- Värden uti Pohjagården
- 310. Hugger till och slår omkring sig,
- Måttar ständigt, träffar icke
- Muntre Lemminkäinens hufvud,
- Gör ett hugg i takets sparre,
- Slår i stugans öfre dörrpost;
- Sparren brister af på tvären,
- Dörrens post i stycken springer.
- Sade Ahti Saarelainen,
- Yttrade den sköne Kauko:
- "Hvad har sparren gjort för illa,
- 320. Hvad har stugans dörrpost brutit,
- Då mot sparren så du måttar,
- Dänger svärdet så mot dörren?
- "Hör mig, son af Pohjolainen,
- Värd i dessa Pohjas stugor!
- Ledsam är en strid i stugan,
- Svår en tvekamp midt bland qvinnor!
- Nya stugan ner vi söla,
- Golfvet vi med blod befläcka:
- Ut på gården må vi träda,
- 330. Ut på åkern gå att strida,
- Ut på fältet, för att kämpa;
- Bättre bloden är derute,
- Vackrare på öppna gården,
- Prydligare der på drifvan!"
- Ut på gården nu de trädde;
- Fanns derute då en kohud,
- Hvilken ut på marken breddes,
- Och på huden stego båda.
- Sade Ahti Saarelainen:
- 340. '"Hör mig nu, du Pohja-ättling!
- Längre är väl här din klinga,
- Mera fruktansvärdt ditt slagsvärd,
- Men det torde ock behöfvas,
- Innan från hvarann vi skiljas,
- Innan här din hals du mister;
- Slå då till du Pohja-ättling!"
- Och då hugger Pohja-värden,
- Hugger en gång, hugger tvenne,
- Hugger slutligt tredje gången,
- 350. Men han måttar icke säkert,
- Snuddar ej engång vid köttet,
- Rör ej ens det yttre hullet.
- Sade Ahti Saarelainen,
- Utbrast sköne Kaukomieli:
- "Låt då mig också försöka,
- Min är turen längesedan!"
- Värden uti Pohjagården
- Aktar dessa ord dock föga,
- Hugger ständigt, oförväget,
- 360. Måttar jemnt, men träffar icke.
- Blixtar ljungade ur svärdet,
- Flammor sköto fram ur stålet,
- Som af Ahtis händer svängdes;
- Vida kring dess glans sig bredde.
- Spred sig skimrande på halsen
- Af den långe Pohja-sonen.
- Sade vackre Kaukomieli:
- "Hå, du värd i Pohjagården!
- Arme man, din hals är redan
- 370. Lika röd som morgonrodna'n!"
- Pohjolainen, långe mannen,
- Värden sjelf i Pohjagården
- Sänker sina blickar nedåt,
- Söker att sin hals beskåda;
- Men den muntre Lemminkäinen
- Slår då plötsligt till med svärdet,
- Börjar hugga in på mannen,
- Svänger högt sin blanka klinga.
- Och han ger ett väldigt svärdshugg,
- 380. Slår hans skalle af från skuldran,
- Skiljer hufvudet från halsen,
- Hugger af det som ett rofskaft,
- Som ett sädesax från halmen,
- Eller från en fisk dess fena.
- Hufvudet till marken faller,
- Skallen trillar ner på gården,
- Likasom, då pilen träffat,
- Tjädern ner ur trädet dimper.
- Hundra stolpar stå på backen,
- 390. Tusen stå på gården resta,
- Hundra hufvuden på dessa,
- Tom är blott en enda stolpe.
- Men den muntre Lemminkäinen
- Tog den arme mannens hufvud,
- Lyfte skallen upp från marken,
- Ställde den på stolpens ända.
- Derpå Ahti Saarelainen,
- Kaukomieli sjelf, den sköne,
- Återvänder in i stugan,
- 400. Yttrar der ett ord och säger:
- "Hemta vatten, arga flicka,
- Att jag från min hand får tvätta
- Blodet af den ilskne värden,
- Af den ondskefulle mannen!"
- Mäkta vred blir Pohjas gumma,
- Mäkta vred och svårt förbittrad,
- Män med svärd hon frambesvärjer,
- Qväder vapenklädda kämpar,
- Hundra män med skarpa klingor,
- 410. Tusen krigare med slagsvärd,
- Att förgöra Lemminkäinen,
- Att den sköne Kauko döda.
- Tid det blef för Lempi-sonen,
- Högsta tid att bort sig skynda;
- Svårt det var i sjelfva verket,
- Ständigt mer och mer betänkligt
- Att bli qvar för Lemminkäinen,
- Att sig längre uppehålla
- Här vid detta Pohja-bröllop,
- 420. Vid den dolda skarans gillen.