Tjugotredje Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Ilmarinens bryllup
Maleri af Nikolai Kochergin

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Tjugotredje Sången

---

Tjugondetredje Sången. Bruden undervisas och rådes huru hon skall skicka sig i det nya hemmet: 1—478. — En gammal tiggarqvinna skildrar sina lefnadsöden såsom flicka, såsom hustru, och sedan hon öfvergifvit sin man: 479—850.

---

Nu skall unga mön förmanas.

Nu skall bruden undervisas;

Hvem skall unga mön förmana,

Hvem skall bruden undervisa?

Osmotar, den goda qvinnan,

Kalevatar, fagra tärnan,

Börjar undervisa bruden,

Ungmön, som från hemmet skiljes.

Hur man sig förståndigt skickar,

10. Hur man allmänt aktad blifver,

I sin makes hem förståndigt,

Aktad i sin svärmors gårdar.

Höjde då sin röst och sade,

Talade med dessa orden:

"Fästmö, du min unga syster,         Förmaningsord till Bruden. v. 75—478.

Du mitt gröna blad, min kärlek,

Lyssna till hvad jag dig säger,

Hvad en annans tunga talar!

Ut på vandring går du, blomma,

20. Vackra smultron, bort du färdas,

Fina fjun, du flyger från oss.

Skiljes hädan, sköna sammet,

Går ifrån ett frejdadt hemvist.

Från din faders fagra gårdar.

Till en annan gård du kommer,

I ett nytt och okändt hushåll;

Annat är i andra gården.

Olikt är sig allt derborta:

Eftertänksam får du vandra,

30. Sysslorna med omsorg sköta.

Får ej som i fadershemmet,

På din egen moders marker,

Vandra sjungande i dalen,

Glädligt qvittrande vid vägen.

"När du går från denna gården,

Mins då allt, som med bör följa,

Glöm blott trenne ting i hemmet:

Öfverflödig sömn om dagen,

Ömma ord af egen moder,

40. Smör på bröd ur hvarje tjerna!

"Mins att medta allting annat,

Qvarglöm endast dina drömmar,

Lemna dem åt hemmets döttrar

Qvar på ugnens hörn i stugan;

Lemna visorna på bänken,

Glada sångerna vid fönstret,

Barnsligheterna åt qvasten:

Glöm ditt sjelfsvåld qvar på bädden

Och vid härden hvarje osed;

50. Lemna lättjan qvar på golfvet,

Eller bed din bröllopstärna

Taga den inunder armen,

Alt i något busksnår föras,

Att i ljungen undangömmas!

"Nya vanor får du lära,

Glömma dina fordna vanor:

Öfverge din faders kärlek,

Nöjas med en svärfars kärlek;

Djupare du får dig buga

60. Och på goda ord ej spara.

"Nya vanor får du lära,

Glömma dina fordna vanor:

Öfverge din moders kärlek,

Nöjas med en svärmors kärlek;

Djupare du får dig buga

Och på goda ord ej spara.

"Nya vanor får du lära,

Glömma dina fordna vanor:

Öfverge din broders kärlek,

70. Nöjas med en svågers kärlek.

Djupare du blott får buga

Och på goda ord ej spara.

"Nya vanor får du lära,

Glömma dina fordna vanor,

Öfverge din systers kärlek,

Med en svägerskas dig nöja;

Djupare du får dig buga

Och på goda ord ej spara.

"Aldrig må du här i lifvet,

80. Medan gyllne månen strålar,

Nalkas gården utan seder,

Utan skick din makes boning!

Seder efterfrågar gården,

Seder till och med den goda;

Lynnet efterforskar mannen,

Lynnet till och med den bäste;

Då är klokhet först af nöden,

Om i gården osed råder,

Då, först då erfordras stadga,

90. När som mannen sjelf är duglös.

Är den gamle vild som vargen,

Gumman lik en björn i stugan.

Svågern som en orm på tröskeln,

Hustrun som en spik på gården,

Bör dock samma aktning gifvas,

Samma ödmjukhet bevisas,

Som i modershemmet fordom,

I din egen faders stugor

Visades din gamle fader,

100. Egnades din fostrarinna!

"Hädanefter bör du ega

Trägen håg och driftigt sinne

Och en outtröttlig omsorg,

Ständigt samma lugna klokhet:

Klara ögon hvarje afton

För att öfver elden vaka,

Skarpa öron hvarje morgon

För att hanens rop förnimma!

Ty vid första hanegället,

110. Innan än det andra ljudit,

Är de ungas tid att uppstå,

Tid att hvila blott för gamla.

"Men om hanen icke ropar,

Om ej värdens fogel galar,

Må då månen bli din hane,

Karlavagnen bli din ledning.

Gå då ofta ut på gården,

Att du månen kan beskåda,

Gifva akt på Karlavagnen,

120. Och betrakta himlens stjernor.

Står då Karlavagnen upprätt,

Vänd med hornen rakt mot söder

Och med stjerten upp mot norden,

Är det tid för dig att uppstå

Från din unge makes sida,

Från den raske mannens läger,

Att ur härden glöd uppleta,

Söka rätt på elddons-asken,

Blåsa eld uppå en pertstump,

130. Varsamt, att ej gnistor spridas!

"Men om härdens glöd har slocknat,

Finnes elddon ej i asken,

Stöt då på din egen älskling,

Väck då varsamt på den vackre:

"Gif mig eld, min gode make,

Eld behöfves, du mitt smultron!"

Får du då ett stycke flinta,

Någon liten grand af fnösket,

Slå då eld med största snabbhet,

140. Instick pertan i sin klyka,

Gå att ladugården sköta.

För åt kreaturen foder;

Ren din svärmors ko hörs råma,

Ren din svärfars fåle gnäggar.

Svågerns ko på klafven knycker.

Och hans hustrus qviga bölar

Efter den, som hö skall gifva.

Den som klöfver strör i krubban.

"Vandra nedböjd genom tågen,

150. Lutad genom ladugården,

Mata kreaturen vänligt.

Fodra varsamt fårahjorden.

Strö för korna halm i båset,

Gif de sjukas kalfvar dricka,

Valda strån åt hvarje fåle,

Och det fina hö't åt lammen;

Drif ej svinen vresigt undan,

Stöt ej grisarne med foten,

Frambär hon åt svinahjorden,

160. Mata grisarne ur tråget!

"Hvila ej i ladugården,

Vräk dig ej i boskaps-kättan!

När du skött om ladugården,

Sörjt för hela boskapshjorden,

Skynda genast då tillbaka,

Snabb som stormen in i stugan!

Der har barnet börjat gråta.

Späde gossen i sitt täcke;

Icke kan den arme tala,

170. Icke har han ord att säga

Om han fryser eller hungrar,

Eller hvad som förefallit,

Innan den bekanta kommer

Och han hör sin moders stämma!

Men då du i stugan stiger,

Medför fyra ting på engång:

Med en stäfva uti handen,

Med en löfqvast under armen,

Med en pertstump uti munnen,

180. Må du sjelf den fjerde vara.

"Börja då att golfvet städa,

Sopa stugans släta tiljor,

Vatten stänk omkring på golfvet,

Öfverstänk dock icke barnet!

Om du ser ett barn på golfvet,

Vore det också din svågers,

Lyfta barnet upp på bänken,

Tvätta det och kamma håret,

Gif uti dess hand en brödbit,

190. Bred åt barnet smör på brödet,

Men om bröd ej fins i gården

Gif det då ett spån i handen!

"När du börjar borden skura,

Allrasist vid veckans utgång,

"Skölj då skifvan med dess kanter,

Glöm ej heller bordens fötter!

Tvätta bänkarne med vatten,

Sopa väggarne med vingen,

Hvarje bänk med sina bräddar,

200. Hvarje vägg med sina springor.

Om på bordet dam sig lägrat,

Stoft sig samlat har vid fönstren,

Bör det viftas bort med vingen,

Torkas med en fuktig damduk,

Att ej dammet kring må flyga,

Stoftet stiga upp mot taket.

"Sopa sotet ock från taket,

Stryk det äfven bort från muren,

Glöm ej dervid ugnens stolpe,

210. Mins derjemte takets sparrar,

Att man trifvas kan i stugan,

Vet sig bo i menskoboning!

"Hör o jungfru, hvad jag säger,

Hvad jag säger, hvad jag talar!

Rör dig aldrig utan klädning,

Stöka icke utan linne,

Gå ej utan duk på halsen.

Utan skor på dina fötter:

Sådant gör din make ledsen,

220. Kan din unge man förtörna!

"Omsorgsfullt du bör bevara

Rönnarne, som stå på gården!

Helig rönnen är på gården,

Helig hvarje qvist i rönnen,

Heligt löfvet i dess qvistar,

Bären heligast af alla,

Medelst hvilka jungfrun rådes,

Värnlöst barn en ledning gifves,

Hur hon skall sin man behaga,

230. Vinna unge makens hjerta.

"Håll din hörsel skarp som mössets,

Gången lätt och snabb som harens,

Böj din unga nacke smidigt,

Vänd den hvita, vackra halsen

Spänstigt som den unga enen,

Som en topp af friska häggen!

"Ständigt vaksam bör du vara,

Ständigt rask och oförtruten,

Att du icke handlöst faller,

240. Dignar tröttad ner vid ugnen,

Eller kastar dig på bädden,

Sjunker sömnig på ditt läger.

"Kommer svågern hem från plogen,

Från sin gärdesgård din svärfar,

Från ett yttre värf din make,

Vackre vännen hem från sveden,

Bör en tvättskål genast hemtas,

Hastigt fram en handduk räckas,

Ödmjukt måste dervid bugas,

250. Med ett vänligt ord till helsning!

"Kommer ur sin bod din svärmor

Med sin skäppa under armen,

Möt då henne ren på gården,

Buga dig mot marken ödmjukt,

Bed att skäppan hon dig gifver

För att in i stugan föras!

"När du ej förmår begripa,

Sjelfmant ej förstår och finner

Hur ditt arbet' skall förrättas,

260. Hur din verksamhet begynnes,

Sök besked dä af den gamla:

"O, min egen, goda svärmor.

Hur skall här mitt arbet' börjas,

Hvilka sysslor böra skötas?"

Svara skall dig då din svärmor.

Yttra dessa ord och säga:

"Så du bör ditt arbet' börja:

Dessa sysslor böra skötas:

Säd bör stampas, mjöl bör malas.

270. Handqvarnsstenen flitigt svängas.

Vatten bäres in derjemte.

Och derefter klappas degen.

Klabbar hemtas in i stugan.

För att dermed ugnen elda:

Sedan böra bröden bakas.

Goda, tjocka kakor gräddas,

Tinorna med omsorg tvättas,

Hvarje degtråg noga sköljas!

"När du nu ditt värf förnummit,

280. Fått besked utaf din svärmor,

Samla då från stenen torrsäd, .

Skynda så till handqvarnsstugan.

När du in i stugan kommit,

Rummet, der du har din handqvarn,

Sjung då icke der med full hals,

Gör ej oljud med din stämma;

Stenens dån din sång må blifva,

Qvarnens handtag ensamt väsna!

Sucka icke heller högljudt,

290. Pusta ej för tungt, vid qvarnen,

Eljest kan din svärfar mena

Och din svärmor tro och tänka.

Att du suckar så af ledsnad,

Att du qvider af bekymmer!

"Sikta mjölet snabbt, behändigt,

Bär det på ett lock i stugan,

Börja sedan raskt att baka,

Knåda degen med all omsorg,

Att ej mjöl blir qvar i klimpar,

300. Delvis blott i degen blandas.

"Ser du vattsån tom och lutad,

Tag då sån på dina skuldror,

Stick en stäfva under armen

Och begif dig efter vatten.

Vackert bör du vattsån bära

På din såstångs ena ända;

Kom lik stormen sen tillbaka,

Ila med en vårvinds snabbhet,

Utan att med vattnet dröja,

310. Att vid brunnen längre stanna,

Eljest kan din svärfar mena

Och din svärmor tro och tänka,

Att din bild du der betraktar,

Speglar dig med stor beundran,

Ser din friskhet uti vattnet,

Uti brunnens djup din fägring!

"Går du efter ved på gården,

Att ur trafven klabbar draga,

Släng ej undan något vedträd,

320. Om också af asp det vore!

Nedsänk sen din börda sakta,

Utan alltför mycket buller,

Eljest kan din svärfar mena

Och din svärmor tro och tänka,

Att du slängt den ner i ondska.

Att förtretad så du väsnar!

"När du dig beger i boden,

När du går att mjöl dig hemta,

Slå då ej dig ner i boden,

330. Stanna icke qvar på gården.

Eljest kan din svärfar mena,

Och din svärmor tro och tänka,

Att du delar mjöl åt andra,

Skänker det åt bygdens gummor!

"När du börjar kärlen skura.

När du tvättar dina bunkar.

Skölj hvar kanna med sitt handtag,

Stopen intill bottenranden,

Skålarne och deras bräddar,

340. Skedarne, och glöm ej skaften!

Räkning håll på dina skedar,

Haf på dina käril reda,

Att ej hundar dem må släpa,

Eller kattor bort dem bära,

Foglarne dem undansnappa,

Barnen hit och dit dem kringströ;

Barn i byn tillräckligt finnas,

Många hufvu'n små i gården,

Hvilka undansläpa stopen

350. Och förskingra dina skedar!

"När om qvällen bad skall redas,

Inbär vatten, hemta qvastar,

Blöt dem färdiga på förhand,

Jaga röken ut ur badstun,

Utan att för länge dröja,

Utan att i badstun stanna,

Eljest kan din svärfar tänka

Och din svärmor tro och mena,

Att du lagt dig ner på lafven,

360. Vräker dig på bänkens ända!

"När du återvändt i stugan.

Bjud din svärfar då att bada:

"O min egen, gode svärfar,

Nu är badstun redd och färdig,

Vatten infördt, qvastar redo,

Hela lafven ren och skurad;

Gå att bada, öfverskölj dig

Huru mycket du behagar,

Jag skall badet slå på ugnen,

370. Stå till hands inunder lafven!

"Stundar tiden för din spånad.

Tiden att din väf begynna

Sök ej händighet hos grannen,

Bortom bäcken nödig insigt,

Råd och hjelp i andra gården,

Väfskedstinnar af en fremling!

Sjelf förfärdiga ditt lingarn,

Spinn med egen hand ditt inslag,

Tvinna tråden lös och locker,

380. Garnet mera fast och välsnodt:

Nysta hop ett stadigt nystan,

Kasta det uppå din härfvel,

Linda trådarne kring stocken,

Svinga sen dig upp i väfstoln,

Slå med raska slag din väfsked,

Höj på skaften lätt och ledigt,

Väf till rockar duglig vadmal,

Ylletyg till dina kjortlar,

Af ett enda litet ullstrå,

390. Utaf ragg af vinterfåret,

Fjun af lammet, födt om våren,

Ull utaf en sommartacka!

"Lyssna till hvad nu jag talar,

Hvad jag vidare dig säger!

Koka godt och kraftigt kornöl,

Brygg en smaklig dryck af maltet,

Med ett enda korn i brygden,

På ett enda, halfbrändt vedträd.

När du mältar korn till brygden,

400. Söker bringa det till sötma,

Rör ej om ditt malt med kroken,

Vänd det icke med en trädstump,

Bearbeta det med göpnen,

Vänd det blott med flata handen!

Gå i badstun tidt och ofta,

Låt ej grodden taga skada,

Låt ej katten der sig sätta,

Lägra sig i ro på maltet;

Var ej heller rädd för vargar,

410. Frukta ej för skogens vilddjur,

När du dig beger till badstun,

Nödgas gå dit ner om natten!

"Om en gäst till gården kommer,

Vredgas icke öfver gästen!

Alltid har ett ordnadt hushåll

Något i förråd, för gäster,

Öfverflödigt kött besparadt,

Eller bröd uti beredskap.

Bjud den fremmande att sitta,

420. Tala höfligt med den komne

Och med ord din gäst förpläga

Tills att maten blifver färdig.

När han åter går från gården,

Säger sitt farväl och vandrar,

Bör du gästen ej ledsaga,

Följa honom utom dörren,

Sådant kan din man förtörna,

Kan den vackre ledsen göra!

"Om det någongång dig lyster

430. Att en annan ort besöka,

Fråga då dig för derborta,

Var bland fremlingarne språksam;

Medan så du borta vistas,

Röj förstånd i dina samtal,

Klandra icke der ditt hemvist,

Nedsätt ej din egen svärmor!

Spörja bygdens unga hustrur

Eller andra nejdens qvinnor:

"Plär din svärmor smör dig gifva,

440. Som din moder förr i hemmet?"

Bör du aldrig nånsin svara:

"Nej hon plär ej smör mig gifva!"

Säg att smör dig ges beständigt,

Mången sked deraf dig räckes,

Om ock engång blott, om sommarn,

Fjolårsgammalt smör dig gifvits.

"Lyssna till hvad jag dig säger,

Hvad ännu en gång jag yttrar!

När från denna gård du skiljes,

450. Kommer till det nya hemmet,

Glöm då ej din fostrarinna,

Nedsätt ej din egen moder!

Ty din moder gaf dig lifvet,

Räckte dig sin barm till näring,

Skänkte dig sin egen skönhet,

Delade med dig sin fägring;

Mången natt hon genomvakat,

Månget mål har hon förgätit

Medan dig i sömn hon vaggat,

460. Suttit vid sin lillas läger.

Den, som glömt sin fostrarinna,

Som sin egen moder nedsatt,

Gånge icke ner till Tuoni,

Ej med glädtigt mod till Mana!

Svår i Manala blir lönen,

Tung är Tuonis vedergällning

För en hvar, som glömt sin moder,

Som sin fostrarinna nedsatt;

Häftigt hota Tuonis döttrar,

470. Manas mör i vrede yttra:

"Hur har du din mor förgätit,

Huru henne så förklenat?

Svåra smärtor hon har utstått,

Lidit mycken vedermöda,

När hon hvilade i badstun,

Sträckte sig uppå sin halmbädd,

Då hon bragte dig till verlden,

Skänkte dig ditt lif, du arma!"

____________

Satt på stugans golf en gumma,

480. Ålderstigen, klädd i mantel,

Van från dörr till dörr att vandra,

Fjerran trakters stigar trampa,

Hon till orda tog och talte,

Höjde nu sin röst och sade:

"Tuppen galar för sin älskling,         Svärdottrens Sång. v. 485-850.

Kycklingen för lilla vännen,

Kråkan sjöng i stormens månad,

Kraxade vid vårens ankomst;

Hellre borde jag väl sjunga,

490. Hellre deras sång förstummas;

I sitt bo de ha en älskling,

Ha en vän i hemmet ständigt,

Vän och hem jag ensam saknar,

Är för evigt utan älskling.

"Hör min syster, hvad jag säger!

När du går till makens boning,

Följ då ej din makes sinne,

Så som jag min make åtlydt,

Lyssnat till hans hala tunga,

500. Följt den stolte mannens sinne!

"Lik en blomma var jag fordom,

Liksom ljungen upp jag vexte,

Lik en telning jag mig höjde,

Uppsköt som en blomsterstängel;

Åkerbär man mig benämnde,

Smekte mig med namnet älskling,

And benämnde mig min fader,

Lom jäg nämndes af min moder,

Vattenfogel af min broder,

510. Gyllne siska af min syster,

Gick en blomma lik vid vägen,

Lik ett hallon öfver fältet,

Ströfvade vid stranden sorglöst,

Vandrade på blomsterkullar,

Sjöng i hvarje dal min visa,

Trallade på hvarje bergstopp,

Lekte glad i hvarje löfskog,

Fann min fröjd i svedjelunden.

"Munnen räfven för i fällan,

520. Hungern hermelin' i gillret,

Hågen flickan till sin fästman,

Lynnet till ett annat hemvist;

Så ju flickans håg är skapad,

Dertill är ju dottren vaggad,

Att en man som maka följa,

Träla i en svärmors gårdar.

"Bort jag vackra bär blef tagen,

Fjerran, unga hägg, jag fördes,

Arma lingon, för att såras,

530. Sköna smultron, att förbannas;

Blef af hvarje trädstam rifven,

Blef af alla alar sårad,

Blef af alla björkar skråmad,

Blef af alla aspar skrapad.

"Bortgift blef jag, kom från hemmet,

Fördes till en svärmors gårdar,

Der det funnes, som man sade,

När som nygift dit jag fördes,

Stugor sex, af granar byggda,

540. Kammare till dubbelt antal,

Invid hvarje sved ett visthus,

Blomsterströdda fält vid tågen,

Kornfält invid bäckens bräddar,

Hafreland vid hvarje mo-kant,

Tröskad säd i några lårar,

Än ej tröskad uti andra,

Pengar hundratals besparda,

Lika mycket att förvänta.

"I mitt oförstånd jag följde,

550. Tanklöst gaf jag hand och lofven —

Byggd på stöttor sex var stugan,

Stod på stolpar sju eländigt;

Hårdhet mötte mig på sveden,

Kärlekslöshet uti lunden,

Sorg jag arma fann vid tågen,

Fann i skogarne bekymmer,

Öppet hat i några lårar,

Hemligt hat, fördoldt i andra;

Hundra hårda ord mig gifna,

560. Lika många att förvänta.

"Detta dock mig föga brydde.

Aktning sökte jag förvärfva,

Hoppades till heder komma,

Sträfvade att kärlek vinna: —

När jag bragte eld i stugan,

Inbar spånor, dem jag plockat,

Slog min panna jag mot dörren,

Hufvudet mot stugans dörrpost,

Fann vid dörren onda ögon,

570. Mörka ögonkast vid ugnen,

Sneda blickar midt i stugan,

Ytterst hätska i dess bakgrund;

Elden lågade ur munnen,

Bränder glödde under tungan

Hos den ondskefulle värden,

Hos min kärlekslöse svärfar.

"Detta lät jag dock ej bry mig,

Sökte lefva det oaktadt,

Sträfvade att ynnest vinna,

580. Att i allt mig ödmjukt foga,

Sprang med harens snabba fötter,

Lopp med hermelinens lätthet,

Sent om qvälln jag gick till hvila,

Uppsteg hvarje morgon tidigt;

Men jag arma vann ej aktning,

Kärlek ej, jag olycksfulla,

Om ock berg jag vältrat hade,

Splittrat klippor uti stycken.

"Mjöl jag stampade förgäfves,

590. Stötte grofva gryn med möda

Till min stränga svärmors måltid,

Att af hennes eldgap sväljas

Vid det långa bordets ända,

Ur en skål med gyllne kanter:

Sjelf jag åt, jag arma hustru,

Mjöl, från handqvarnsstenen skrapadt,

Ugnens härd till bord jag hade

Och till sked en slef ur grytan.

"Ofta jag beklagansvärda,

600. Såsom hustru hos min make,

Samlade på kärret mossa,

Hvaraf jag mitt bröd beredde,

Vindade ur brunnen vatten,

Släckte så min törst ur stäfvan;

Fick ej annan fisk förtära,

Ej ens annan nors, jag arma,

Än hvad sjelf med not jag uppdrog,

Mödosamt i båten lutad;

Aldrig gafs mig fisk så mycket

610. Af min svärmors egna händer,

Att den hade räckt för dagen,

Eller dugat ens för gången.

"Trägen var jag under sommarn,

Svängde grepens skaft om vintern

Som en annan lego-qvinna,

Lik en träl emot betalning;

Men uti min svärmors gårdar

Räckte man åt mig beständigt

Sämsta slagan uti rian,

620. Gröfsta bråkan uti badstun,

Strandens allratyngsta klappträd,

Boskapsgårdens längsta grepe;

Ej man trodde på min trötthet,

Märkte ej hur matt jag blifvit,

Fastän männer trötta blefvo,

Hästar dignade af matthet.

"Så jag olycksfulla flicka

Gjorde arbet' arbetstiden,

Böjde träget mina skuldror,

630. Men när hvilotimman inföll,

Önskades jag in i elden,

Sändes i den ledes händer.

"Utan skäl förfal blef utspridt,

Ondskefulla rykten spunnos,

Kränkande för mina seder,

För mitt goda namn, min heder,

Rykten haglade emot mig,

Tadel föll uppå min hjessa

Som en hop af vilda gnistor,

640. Som en skur af jernhårdt hagel.

"Dock, jag hade ej förtviflat,

Hade kunnat framåt lefva

I min hårda svärmors sällskap,

I den ondskefullas närhet:

Detta dock mig sorgsen gjorde,

Detta ökade min smärta,

Att min man blef vild som vargen,

Antog björnens grymma sinne,

Vände mig sin rygg vid bordet,

650. Under hvilan, vid sitt arbet'.

"Då först gret jag bittra tårar,

Sörjde ensam uti boden,

Mindes mina flydda dagar,

Mina fordna lefnadstider

I min faders vida gårdar,

I min vackra moders boning.

Så jag talade och sade,

Så begynte sjelf jag sjunga:

"Väl förstod min egen moder,

660. Att ge äpplet lif och näring,

Visste nog att plantan vårda,

Kunde den dock ej förflytta,

Satte om den vackra plantan

I en alltför dålig jordmån,

På ett alltför elakt ställe,

Invid björkens hårda rötter,

Att i all sin lifstid sörja,

Att i år och månar klaga.

Säkert dock jag hade dugat

670. Äfven för ett bättre ställe,

För ansenligare gårdar,

För ett rymligare stuggolf,

Varit värd en vida bättre,

En långt kraftigare make!

Vid en tölp jag fästad blifvit,

För en lymmel ut jag råkat,

Som sin vext af kråkan lånat,

Som sin näsa fått af korpen,

Munnen af den glupske vargen,

680. Hela sin gestalt af björnen!

Nog jag kunnat få en dylik,

Om jag ut på backen vandrat,

Sökt en tjärvedsstock vid vägen,

Stubben af en al i lunden,

Och af torf ett tryne bildat,

Gjort ett skägg af granens mossa,

Mun af sten, af ler ett hufvud,

Ögon utaf röda eldkol,

Öron utaf svamp från björken,

690. Ben utaf ett grenigt pilträd!"

"Medan så jag sjöng bedröfvad,

Suckade med sorg i hågen,

Råkade min man det höra

Der han stannat utanföre.

När då derifrån han inkom,

Trädde upp på bodens trappa,

Nog jag visste af hans ankomst,

Märkte alltförväl hans närhet;

Håret flög, fast vind ej blåste,

700. Fladdrade, fast fläkt ej rördes,

Munnen grinade förfärligt,

Vildt hans ögon sågos rulla.

I sin hand han bar en rönnkäpp,

Bar en påk inunder armen,

Slag på slag dermed han gaf mig,

Högg med den emot mitt hufvud.

"När då qvällens timme inföll,

När han sig begaf till hvila,

Lade han ett spö bredvid sig,

710. Tog från väggen läderpisken,

Ej för någon annans räkning,

Än för min, jag arma qvinna.

Sjelf jag äfven gick till hvila,

Nalkades min bädd om qvällen,

Lade mig bredvid min make.

Plats han gaf mig vid sin sida,

Lät mig af sin arm få känna,

Gaf mig nog med hårda handen,

Med det tjocka videspöet,

720. Med sin piskes skaft af vallross.

"Från hans kulna sida sprang jag,

Från det vinterliga lägret;

Efter mig min make störtar;

Rusar ut igenom dörren,

Far med handen mig i håret,

Griper tag i mina lockar,

Sliter håret ut i vinden,

Gifver det till pris åt stormen.

"Hvilken utväg stod att välja,

730. Hvar stod råd och hjelp att finna?

Skor af stål åt mig jag gjorde,

Snodde remmarne af koppar,

Ställde mig dermed vid väggen,

Väntade vid vägens ända,

Att den grymme skulle tröttna,

Att hans vrede skulle saktas;

Dock, ej tröttnade den grymme,

Icke lade sig hans vrede.

"Kallt det blef till slut derute,

740. Der jag irrade förskjuten,

Stod vid stuguväggen ensam,

Dröjde utanför vid dörren;

Så jag tänkte i mitt sinne:

"Längre vill jag icke vara

Den, som lider denna ondska,

Vill ej längre gå föraktad

Här i denna Lempo-skara,

Här i detta djefvulsnäste!"

"Bort jag gick från goda gården,

750. Öfvergaf det kära hemmet,

Ut jag irrade, jag arma,

Öfver kärr och öfver marker,

Öfver öppna, vida vatten,

Ända till min broders åkrar.

Men ur granen ljöd en stämma,

Hvarje tall jag hörde tala,

Kråkor kraxade omkring mig,

Skator sqvattrade emot mig:

"Här är ej ditt barndoms-hemvist,

760. Ej det ställe, der du föddes!"

Detta dock mig föga brydde,

På min broders gård jag trädde;

Men hvarenda grind mig sade,

Hvarje fält jag hörde klaga:

"Hvarför kommer du till hemmet,

Säg, hvad önskar här du spörja?

Död är längesen din fader,

Död din fagra fostrarinna,

Fremmande din bror dig blifvit,

770. Hustrun hård som en ryssinna!"

"Dock, ej detta ens mig brydde,

Fram begaf jag mig till stugan,

Räckte hand åt dörrens klinka,

Kall den kändes vid mitt handtag.

"När i stugan in jag stigit,

Blef jag stående vid dörren,

Men den sköna gårdsvärdinnan

Trädde icke fram till helsning,

Gaf mig ej ett välkomsthandslag;

780. Sjelf ej mindre skön och fager,

Bjöd ej heller jag en helsning,

Räckte ej ett välkomsthandslag.

Handen jag mot ugnen sträckte:

Kalla voro ugnens stenar.

Handen höll jag öfver härden:

Kallnad glöden var på härden.

"På en bänk min bror sig lägrat,

Vräkte sig i vrån vid ugnen,

Famnshögt sot hans skuldror täckte,

790. Låg kring hela kroppen spannhögt,

Alnshögt dam hans hufvud höljde,

Aska, qvarterstjock från ugnen.

"Af den fremmande han frågar,

Spörjer så utaf den komna:

"Hvadan fremlingen från fjerran?"

Dessa ord jag honom svarar:

"Känner du ej mer din syster,

Ej din moders fordna dotter?

Samma moders barn vi äro,

800. Samma fogel oss har fostrat,

Samma vildgås oss har vårdat,

Ut ur samma bo vi flugit!"

"Brast då ut i gråt min broder,

Tårar föllo från hans ögon.

Till sin hustru så han sade,

Talte sakta till sin älskling:

"Red en måltid åt min syster!"

Hustrun då med sneda blickar

Bar ett fat med kål ur köket,

810. Hvaraf rackan flottet slickat,

Hunden redan saltet ätit,

Svarte gårdvarn fått sin frukost.

"Sade brodren till sin maka,

Talte sakta till sin älskling:

"Frambär öl åt komne gästen!"

Hustrun då med sneda blickar

Frambar vatten åt den komna,

Vatten, men ej rent ens detta —

Systern sköljt deri sitt anlet,

820. Svägerskorna sina händer.

"Bort jag gick ifrån min, broder,

Hastade från barndomshemmet,

Ut jag arma kom på vandring,

Fjerran fick jag arma färdas,

Ströfva kring på andra stränder,

Irra usel kring i verlden,

Okänd hvarje dörr besöka,

Obekanta grindar öppna,

Lemna mina barn på stranden,

830. Ge i andras vård de arma.

"Många menskor nu det finnes,

Ganska många nu det gifves,

Som i vrede till mig ryta,

Som med hårda ord mig snäsa;

Ganska få numer det finnes,

Som ett vänligt ord mig gifva,

Som med mildhet till mig tala.

Som mig bjuda fram till ugnen,

När jag träder in från regnet,

840. Smyger in från vinterkölden,

Rimfrosthöljd kring klädningsfållen,

Isbelagd kring pelsens kanter.

"Förr i mina ungdomsdagar

Hade jag väl aldrig anat,

Om jag hört det ock af hundra,

Om ock tusen det försäkrat,

Att en lefnadslott jag finge,

Att jag dagar skulle skåda,

Dagar, sådana som dessa

850. Och en lott så hård som denna!"