Tolfte Runan (Kalevala, Castrén)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Väinämöinen
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Kalevala

Tolfte Runan

Öfversatt af

Matthias Alexander Castrén

Sjelf nu smeden Ilmarinen

Skyndsamt in i stugan stiger,

Träder under takets hvälfning,

Yttrar så ett ord och säger:

"Är nu redo mön, för den jag

Vakat har och skulle vaka?"

Sade Pohjolas värdinna:

"Redo flickan är, för den du

Vakat har och skulle vaka,

När du huggorms-åkern plöjer,

Vänder ormuppfylda fältet.

Samma åker redan ofta

Hiisi börjat på att plöja

Med af koppar smidda billar,

Med den hvassa eldbetts-plogen;

Städse dock min son, den arme

Lemnat åkern plöjd till hälften."

Nu ej vågar Ilmarinen

Gripa verket an med fingrar,

Arbetet med händer öfva,

Utan jernbesmidda vantar,

Handskar utaf stenar gjorda.

Tager jernbesmidda vantar,

Handskar utaf stenar gjorda;

Sedan smider han sig jernskor,

Gör af stål till benen brynjor,

Kläder sig i koppar-skjorta,

Stålsmidt bälte på sig spänner.

Så han plöjer huggorms-åkern,

Fårar ormuppfylda fältet

Och med plogens billar lyftar

Ormar på de vända tegar.

Säger dädan återkommen:

"Plöjt jag har nu huggorms-åkern,

Fårat ormuppfylda marken.

Fältet vändt det ormbetäckta,

Är nu redo mön, för den jag

Vakat har och skulle vaka?"

Sade Pohjolas värdinna:

"Redo flickan är, för den du

Vakat har och skulle vaka,

När du skogens vargar betslar,

Tyglar björnarna på fältet

Ständigt mina kor de skingrat,

Dödat stoen för mig arma."

Straxt nu smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn

Gör af stål åt djuren betsel

Och af jern dem grimmor smider.

Betslade så skogens vargar,

Band med grimma fältets björnar,

Stack i vargars munnar betslen,

Grimmorna kring björnars hufvun,

Sade dädan återkommen:

"Plöjt jag har nu huggorms-åkern,

Fältet vändt det ormbetäckta,

Ormuppfylda marken fårat;

Skogens vargar har jag betslat,

Tyglat björnarna på fältet.

Är nu redo mön, för den jag

Vakat har och skulle vaka?"

Sade Pohjolas värdinna:

"Redo flickan är, för den du

Vakat har och skulle vaka,

När du fångar först en fjällfisk.

Väldig gädda, snabb att simma,

Ifrån Tuoni-flodens bölja,

Ifrån Manala det låga,

Fångar nät och not förutan,

Utan alla andra redskap;

Hundra männer har den slukat,

Bragt om lifvet tusen hjeltar."

Ren i trångmål råkar smeden

Finner arbetet besvärligt.

Hamrar sig en eldig hafs-örn,

Fogel stark och hvit till färgen;

Örnens klor af jern han smidde

Bildade af stål dess tänger,

Band sig sedan fast vid vingen,

Der som vingens ben sig slutar.

Flaxande nu örnen flyger,

Ilar bort till Tuoni-elfven.

Ena vingen klyfver vattnet,

Himlarna den andra vidrör,

Näbben stöter emot klippor

Och till hafvet klorna räcka.

Flög nu hän att fånga gäddan,

Fisken med de grymma tänder.

Slingrande ses gäddan komma,

Vattnets hund i bugter skrida.

Gäddan är ej af de minsta,

Icke heller af de största;

Tvenne yxskaft lång är tungan,

Tänderna af räfsans storlek,

Gapet är som trenne forssar,

Forssar sju dess ryggrad liknar.

Örnen flyger, stadnar stundom,

Luftens fogel ned sig svingar.

Örnen är ej af de minsta,

Icke heller af de största.

Hundra famnar vid är munnen

Örnens gap sex forssar liknar,

Af fem yxskafts längd är tungan,

Klorna med fem lior lika.

Ena vingen himlen vidrör

Och den andra vattnets yta.

Flyger ömsom, ömsom stadnar,

Vänder sig, med ögat spejar,

Varsnar så den stora gäddan,

Rörliga och feta fisken.

Efter den nu örnen spänner,

Rusar på dess rygg med klorna.

Stora fjällbelagda gäddan,

Rörliga och feta fisken

Trycker örnens starka vingben

Ned inunder klara vattnet.

Örnen stiger upp mot himlen,

Höjer sig i luftens rymder.

Lyftar af det svarta gruset

Ofvan klara vattnets yta.

Flyger ömsom, ömsom stadnar

Än en annan gång försöker;

Högg af sina klor den ena

Fast i grymma gäddans skuldror,

Uti vatten-hundens refben;

Högg af sina klor den andra

Vid en klippas fasta jernvägg,

In i sidan af ett stålberg.

Men dess klo från stenen slintar,

Återstudsar ifrån klippan;

Gäddan dyker ned i vågen.

Vattnets starka djur sig sliter

Ifrån klorna uppå örnen,

Från den starka fogelns näfvar.

Örnen med de starka jernklor

Tredje gången än försöker;

Lyckades nu hugga säkert,

Högg med sina klor i fisken.

Fick så gäddan uti klorna

Vatten-hunden uti näfven;

Lyftar så den stora gäddan

Drager vattnets djur, det starka,

Ifrån flodens djupa böljor

På det klara vattnets yta.

Lyftar gäddan högre uppåt,

Höjer ännu derutöfver,

Upp på ollon-ekens grenar,

Uti breda tallens krona.

För så gäddan högre uppåt,

Lyftar fisken ifrån trädet

Upp till långa molnets ända,

Randen af den långa bågen.

Skyar rördes, himlar hveno,

Luftens lock i lutning bragtes,

Sönder brast för Ukko bågen

Och behornad spets för Månen.

Fick så smeden Ilmarinen

Stora, fjällbelagda gäddan,

Rörliga och feta fisken

Ifrån Tuoni-flodens böljor,

Ifrån Manala, det låga.

Vattnet liknade ej vatten

För de fjäll, som gäddan lemnat,

Luften såsom luft ej kändes

För de fjädrar, örnen bortfällt.

Derpå smeden Ilmarinen

Drager fram sin knif ur slidan,

För att gäddans hufvud lösa

Och dess mage sönderklyfva;

Smakar sedan sjelf på fisken

Och dess bröstben skär i stycken.

Skär så af dess hela hufvud

Och till Pohja-stugan förde

Som en gåfva åt sin svärmor,

Tog till orda då och sade:

"Det för alla tider dugde

Till en stol i Pohja-stugan."

Derpå smeden Ilmarinen

Yttrade ett ord och sade:

"Plöjt jag har nu huggorms-åkrar,

Ormuppfylda fält jag omvändt,

Betslat vargar uti skogen,

Tyglat björnar uppå fältet.

Stora gäddor har jag fångat,

Rörliga och feta fiskar

Ifrån Tuoni-flodens böljor,

Ifrån Manala, det låga.

Är nu redo mön, för den jag

Vakat har och skulle vaka?"

Sade Pohjolas värdinna:

"Illa du dig ock betedde,

När du fiskens hufvud afskar,

Gäddans mage sönderklyfde

Och dess bröstben slet i stycken,

Smakade jemväl på köttet."

Dervid smeden Ilmarinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Utan fel ej bytet fångas

Äfven ifrån bättre ställen,

Mindre än från Tuoni-elfven,

Ifrån Manala det låga.

Är nu redo mön, för den jag

Vakat har och skulle vaka?"

Sade Pohjolas värdinna:

"Redo flickan är, för den du

Vakat har och skulle vaka.

Sköna jungfrun är nu vunnen,

Såld den hår-beprydda flickan

Bort åt smeden Ilmarinen

Till en dufva invid sidan,

Till en maka för hans lifstid."

Gaf så bort sin egen dotter

Yttrande med dessa orden:

"Hvaraf visste du min älskling,

Hörde det, mitt gyllne äpple,

Att här föddes denna jungfru,

Att en sådan flicka växte,

När hon är, vår unga jungfru,

Först en späd och liten dufva?"

Qvad ett barn så ifrån golfvet,

Ifrån härden liten gosse:

"Deraf visste det din älskling,

Hörde det ditt gyllne äpple:

Fadren har ett frejdadt rykte

Ut ifrån det gyllne hafvet,

Der hans båtar ofta seglat,

Lagt till rygga vida fjärdar,

Återvändande till hemmet

Lastade med gods och skatter.

Deraf visste det din älskling,

Hörde det ditt gyllne äpple:

Modren har ett frejdadt rykte

Från det sköna, gyllne hemmet;

Vänligt fram hon bröd har burit,

Skyndsamt mat åt gäster gifvit.

Hon gått lutad fram i tågen,

Nedböjd uti ladugårdar.

Goda kon har bölat tidigt,

Ganska tidigt hvarje morgon;

Tidigt bräkt har vårens tacka,

Tidigt lammet, födt om våren,

Längtande att redan komme

Den som fina höet räcker,

Som förbättrar matens smulor.

Deraf visste det din älskling,

Hörde det ditt gyllne äpple:

Ganska tidigt hvarje morgon

Sotet snörrätt upp sig svingat,

Röken flytt i tjocka lager

Från berömda jungfruns boning;

Spolen farit fram och åter,

Som bland stenar hermelinen;

Så väfskedens tenar surrat,

Som en hackspik invid trädet;

Väfvens bom så hastigt vändt sig,

Som i grenig fura ekorn."

Derpå Pohjolas värdinna

Sjelf till orda tog och sade:

"Långa hösten jag ju sade,

Yrkade den hela våren:

Låt ett hemligt loft oss timra,

Bygga upp en liten stuga,

Der sin väfnad jungfrun sköter,

Väfver sina hundra alnar.

Låt ett litet loft oss timra

Litet loft med dolda gluggar,

Hvarest jungfrun vi fördölja,

Fostra upp den hår-beprydda.

Svår en jungfru är att gömma,

Lockig mö att rätt förvara;

Lättare man hästen döljer,

Tagelprydda fålen aktar."

Gamle trygge Wäinämöinen,

Sorgsen och med nedsänkt hufvud,

Bort till hemmet återvänder,

Yttrar då ett ord och säger:

"Icke må det folk, som födes,

Icke J, dess söners söner,

Er bege på trots att simma,

Kasta er för vad i vattnet

Och till mö i täfling fria

Jemte smeden Ilmarinen!"