Tolfte Sången (Kalevala, Collan)
Hopp til navigering
Hopp til søk
Temaside: Finsk religion og mytologi
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► | ||||||
öfversatt af
Karl Collan
Tolfte Sången. Kyllikki glömmer sin ed och går ut i byn, hvaröfver Lemminkäinen högeligen förtörnas; han besluter genast att öfvergifva henne och i Pohjola söka sig en annan maka: 1—128. — Hans moder afråder honom förgäfves från denna fård, hvilken hon fruktar skall medföra hans undergång; Lemminkäinen, som härunder kammar sitt hår, kastar förtrytsamt sin borste mot väggen, och säger att hans död icke skall stunda förr än blod flyter ur denna borste: 129—212. — Han rustar sig till färden, och begifver sig till Pohjola, der han snart genom besvärjelser undandrifver alla gårdens män, med undantag af en gammal usel herde: 213—504.
- Derpå Ahti Lemminkäinen,
- Kaukolainen sjelf, den sköne,
- Lefde framåt uti tiden
- Vid den unga jungfruns sida;
- Sjelf han ej drog ut i striden,
- Kylli ej till byn begaf sig.
- Slutligen en dag det händer,
- Timar på en morgon tidigt
- Att sig Ahti ut begifver
- 10. Till en strand der fisken lekte;
- Ej till qvälln han återvände,
- Hann ej hem den första natten;
- Kylli då till byn begaf sig,
- Gick att leka bland dess jungfrur.
- Hvem skall nu förtälja saken,
- Hvem är det, som härom sqvallrar?
- Ainikki, hans egen syster,
- Hon förtäljer hela saken,
- Hon det är, som derom sqvallrar:
- 20. "Ahti, du min käre broder!
- Kylli nu i byn har varit,
- Inom andra gårdars grindar.
- Uti glada jungfru-gillen,
- Lockomhöljda tärnors lekar."
- Unge Ahti, ende sonen,
- Sjelfve muntre Lemminkäinen,
- Harmas härvid högeligen,
- Gripes af en häftig vrede,
- Sjelf han talar nu och säger:
- 30. "O min mor, du gamla qvinna,
- Skölj min skjorta ofördröjligt
- I den svarta ormens etter,
- Torka den med samma snabbhet
- Ty i striden vill jag draga,
- Bort till Pohjas söners härdar.
- Till de fält der Lappar lefva.
- Kyllikki i byn har varit,
- Inom andra gårdars grindar.
- Uti glada jungfru-gillen,
- 40. Lockomhöljda tärnors lekar!"
- Kylli tager då till orda,
- Hustrun skyndar sig att säga:
- "Du min egen dyre Ahti,
- Icke må i strid du draga!
- Nyss jag drömde under hvilan,
- Såg en syn, då in jag slumrat:
- Lågor stego som ur ässjan,
- Flammor sköto upp mot höjden
- Tätt inunder sjelfva fönstret,
- 50. Utanför den bakre väggen,
- Bröto derifrån i stugan,
- Likt en ström de här sig häfde,
- Ifrån golfvet upp till taket,
- Från ett fönster till ett annat."
- Nu den muntre Lemminkäinen
- Sjelf till orda tog och sade:
- "Jag ej tror på qvinno-drömmar,
- Tror ej hustrurs eder heller!
- O min moder, som mig burit,
- 60. Hemta hit min pansarskjorta,
- Bringa mig min goda rustning!
- Ty det lyster mig i hågen
- Att på stridens öl få smaka.
- Krigets goda must få pröfva."
- Men hans moder honom svarar:
- "Ahti, du min egen gosse,
- Icke må i strid du draga!
- Öl i hemmet nog vi hafva,
- Tappadt på en alträdstunna,
- 70. Innanför ett sprund af ekträd,
- Dermed kan du dig förpläga
- Hela dagen, om dig lyster."
- Sade muntre Lemminkäinen:
- "Jag på hemmets öl ej aktar,
- Hemtar hellre upp ur elfven
- Vatten med ett tjärigt årblad;
- Sådan dryck mig bättre smakar
- Än allt spisöl uti hemmet.
- Hemta hit min pansarskjorta,
- 80. Bringa mig min goda rustning!
- Jag till Pohjas stugor drager,
- Till de fält der Lappar lefva,
- För att guld af dem mig kräfva,
- För att fordra deras silfver."
- Sade Lemminkäinens moder:
- "Ahti du min egen gosse!
- Guld här hemma nog vi hafva,
- Silfver i förvaringshusen;
- Sist i går vid dagens gryning,
- 90. Då vår träl höll på att plöja
- Ute, uppå huggorms-åkern,
- Fältet, fullt af svarta ormar,
- Lyfte plogen upp ett kistlock,
- Bragte billn en skatt i dagen.
- Mynt till hundratal der funnos,
- Tusende i jorden sänkta:
- Kistan förde jag i boden,
- Ställde den längst bort på loftet.
- Sade muntre Lemminkäinen:
- 100. "Hemmets håfvor ej jag aktar;
- Om en mark i krig jag vinner,
- Vida högre den jag skattar,
- Än allt guld i hemmet finnes,
- Än det silfver plogen lyftat.
- Hemta hit min pansarskjorta,
- Bringa mig min goda rustning,
- Ut i strid jag går till Pohja,
- Ut i fejd bland Lapplands söner!
- Ty mig lyster det i hågen,
- 110. I mitt hufvud bor en tanke,
- Att med egna öron höra,
- Att med dessa ögon skåda.
- Om i Pohja finns en jungfru,
- Finns en mö i Pimentola,
- Som på friare ej aktar,
- Som försmår de bäste männer."
- Lemminkäinens moder svarar:
- "O min son, min egen Ahti!
- Kylli har du ju i hemmet;
- 120. Bäst är dock en egen maka.
- Svårt det är, då tvenne hustrur
- Dela samme makes läger."
- Sade muntre Lemminkäinen:
- "Ut i byarne går Kylli;
- Må till hvarje dans hon löpa.
- Vräka sig i hvarje stuga,
- Uti byn bland glada tärnor,
- I de lockomhöljdas lekar!"
- Modren söker honom neka,
- 130. Så den gamla honom varnar:
- "O min son, begif dig icke
- Bort till Pohja-gårdens stugor!
- Gå ej du, som vishet saknar,
- Som är utan högre insigt,
- Bort till Pohjas söners härdar,
- Till de fält, der Lappar lefva!
- Lappen kan dig der besvärja,
- Turja-mannen dig kan drifva
- In med hufvudet i leran,
- 140. Ner till armarne i glöden,
- Och med händerna i askan,
- Emot härdens heta hällar."
- Sade muntre Lemminkäinen:
- "Trollmän förr mig sökt besvärja,
- Ormar nog mig sökt förhexa;
- Trenne Lappske män försökte
- Mig en sommarnatt besvärja,
- Nakne, pä ett jordfast stenblock,
- Utan bälten, utan kläder,
- 150. Utan någon trolldoms-bindel;
- Men ej mer af mig de vunno,
- Mer de lede icke fingo,
- Än från sten en yxe täljer,
- Nafvaren från klippan löser,
- Välten från den glatta isen,
- Tuoni ur den tomma stugan.
- "Hotat hade de med annat,
- Annan blef dock sakens utgång:
- Mig de hade ämnat lägga,
- 160. Hotat att mig tröttad sträcka
- Som en spång på sanka kärret,
- Som en planka öfver pölen,
- Sänka mig i dyn till hakan,
- Och med skägget uti smutsen.
- Men jag var en man, om någon,
- Blef ej mycket brydd af detta;
- Sjelf jag började att trolla,
- Företog mig att besvärja;
- Hvarje trollkarl och hans pilar,
- 170. Hvarje skytt med sina vapen,
- Hvarje spåman med sitt knifbett,
- Siarne, med stål försedda,
- Qvad jag in i Tuoni-forsen,
- I det gräsligaste svalget,
- Under högsta vattenfallet,
- I den allra värsta hvirfveln.
- Der må desse trollmän hvila,
- Der må nu de ilskne sofva,
- Tills att gräset börjar vexa
- 180. Genom hjessan, genom hjelmen,
- Genom axlarne på trollkarln,
- Genom sjelfva skulderbladen,
- Uppå siaren, som slumrar,
- På den ilskne, der han sofver."
- Modren varnar dock beständigt
- Lemminkäinen för att resa;
- Modren så sin son förbjuder,
- Hustrun så sin make varnar:
- "O begif dig ej från hemmet
- 190. Till den kulna byn derborta,
- Hän till Pohjola, det mörka!
- Der skall dock förderfvet hinna
- Dig, beklagansvärde gosse,
- Ofärd Lemminkäinen drabba.
- Talte du med tusen munnar,
- Jag ändå det icke trodde:
- Ej du kan i sångförmåga
- Mäta dig med Pohjas söner;
- Turja-språket ej du känner,
- 200. Kan på Lapplands språk ej qväda!"
- Men den muntre Lemminkäinen,
- Kaukomieli sjelf, den sköne,
- Höll just på att håret kamma,
- Och att borsta sina locker,
- Kastar då sin kam mot väggen,
- Borsten bort mot ugnens stolpe,
- Höjer nu sin röst och säger,
- Yttrar dessa ord och talar:
- "Då har Lemminkäinen fallit,
- 210. Arme gossen nått sin bane,
- När ur borsten blod ses drypa,
- Rinna röd ur kammens tinnar!"
- __________
- Nu den muntre Lemminkäinen
- Far till Pohjola, det mörka,
- Tvärt emot sin moders vilja,
- Mot sin gamla moders varning.
- Tar sin rustning, tar sin gördel,
- Kläder sig i jernsmidd brynja,
- Spänner sig i stålsmidt bälte,
- 220. Yttrar dessa ord och säger:
- "Mannen är mer trygg i harnesk,
- Säkrare i jernsmidd brynja,
- Starkare i stålsmidt bälte
- Bland besvärjarne derborta:
- Så han ej de svage fruktar,
- Rädes icke ens de starke."
- Och han tar sin egen klinga,
- Griper nu det skarpa svärdet,
- Som hos Hiisi hvässadt blifvit"
- 230. Som var skuradt blankt hos gudar,
- Hänger svärdet vid sin sida,
- Sticker det uti sin slida.
- Hvar tar mannen sig till vara,
- Värnar sig den starke hjelten?
- Delvis tar han sig till vara,
- Smått sig värnar ren den starke
- Uti dörren, under sparren,
- Närmast intill stugans dörrpost,
- Uppå gården invid tåget,
- 240. Vid dess längst aflägsna leden.
- Der tar mannen sig till vara,
- Rustar sig mot qvinnors skara;
- Dock är detta skydd ej säkert,
- Detta värn ej tillförlitligt:
- Derför tar han sig till vara,
- Rustar sig ännu mot männer,
- Der sig tvenne vägar skilja,
- Uppe på den blåa klippan,
- Vid en gungflys vattenåder,
- 250. Vid den lättupprörda källan,
- Vid det stora vattenfallet,
- Vid den vilda forsens hvirfvel.
- Här den muntre Lemminkäinen
- Yttrade ett ord och sade:
- "Nu stån upp ur jorden, svärdsmän, Skydds-ord vid afresan, v. 255—296.
- Kämpar, åldrige som jorden,
- Stigen, klingans män, ur brunnar
- Upp ur elfvar, säkre skyttar!
- Res dig, skog, med dina männer,
- 260. Ödemark med all din skara,
- Bergets gubbe med din styrka,
- Vesi-hiisi, rik på fasor,
- Vattnets moder med ditt följe,
- Vattnets äldste med din härsmakt,
- Jungfrur, upp ur hvarje sumpdäld,
- J, med fållen fin, ur källor,
- Till en ensam kämpes bistånd.
- Till en frejdad hjeltes följe,
- Att ej trollkarlns pilar verka,
- 270. Siarns skarpa stål ej heller,
- Icke någon spåmans knifbett,
- Icke skyttens trolldomsvapen!
- "Om ej detta är tillräckligt,
- Mins jag än ett annat medel:
- Högre upp min suck jag sänder,
- Upp till Ukko uti himlen,
- Han, som molnen uppehåller,
- Herrskar öfver himlens strömoln.
- "O du Ukko, högst bland gudar,
- 280. Gamle fader uti himlen,
- Du som genom molnen talar,
- Du hvars röst i rymden höres!
- Hemta mig en eldig klinga,
- Höljd uti en eldig slida.
- Hvarmed jag kan hindren häfva,
- Trolldomsskador undanrödja,
- Fälla jordens afgrundsandar,
- Vattnets trollmän öfvervinna,
- Både framför mig i luften,
- 290. Och bakom mig likaledes,
- Öfver hufvudet, vid sidan,
- Och vid mina begge länder,
- Vända trollkarln mot sin piludd,
- Siarn mot sitt eget knifbett,
- Mot sitt eget stål besvärjarn,
- Emot eget svärd de ilskne!"
- Derpå muntre Lemminkäinen,
- Kaukomieli sjelf, den sköne,
- Hvisslar fram en häst ur snåret,
- 300. En med gyllne man ur gräsvalIn,
- Spänner fålen för sin släde,
- Röde springaren i redet,
- Sjelf han sätter sig i släden,
- Höjer sig uti sin skrinda;
- Ger sin häst ett slag med spöet,
- Med den knutförsedda snärlen.
- Fålen springer, färden lider,
- Släden glider, vägen aftar,
- Silfverhvita sanden gnisslar,
- 310. Högt den gyllne mon hörs dåna.
- Färdas en dag, färdas tvenne,
- Färdas inpå tredje dagen;
- Men uppå den tredje dagen
- Af en by till slut han mötes.
- Nu den muntre Lemminkäinen
- Åkte fram med brak och buller
- På den väg som här var närmast,
- Till den allra närmsta gården;
- Här han sporde öfver tröskeln,
- 320. Bakom förstug'qvistens stolpe:
- "Finns måhända här i gården
- Den min fåles bröstrem löste,
- Mina fimmerstänger sänkte,
- Lokan ur dess spänning toge?"
- Svarade ett barn på golfvet,
- Liten pilt från trappan talte:
- "Icke finnes här i gården
- Den din fåles bröstrem löser.
- Dina fimmerstänger sänker,
- 330. Lokan ur dess spänning tager. "
- Ängslig var ej Lemminkäinen,
- Slog sin raske häst med spöet,
- Med den perlbesatta snärten,
- Åkte fram med gny och buller,
- Längs den väg, som framgick mellerst,
- Till den mellersta bland gårdar;
- Här han sporde öfver tröskeln,
- Frågade vid förstug'qvisten:
- "Finnes kanske här i gården
- 340. Den som mina tömmar toge,
- Den som hästens bröstrem löste
- Och dess rede kunde öppna?"
- Invid härden skrek en gumma,
- Närmast hälln, med trätsam tunga:
- "Här nog finnes uti gården
- Den som dina tömmar tager,
- Den som hästens bröstrem löser,
- Sänker dina fimmerstänger:
- Flere tiotal det finnes,
- 350. Hundrade, om så du önskar,
- Som en skjuts dig kunna gifva.
- Skaffa dig en häst till åkning,
- Att du, usle, hem kan färdas,
- Fly till eget land, du onde,
- Till din husvärds boningsplatser,
- Till din egen matmors stigar,
- Till din egen broders grindar,
- Till din egen systers stuggolf,
- Innan dagen gått till ända,
- 360. Innan solen hunnit sjunka!"
- Ängslig är ej Lemminkäinen,
- Yttrar dessa ord och säger:
- "Skjutas borde denna gumma,
- Klubbas, hon med sneda käken!"
- Bragte så sin häst att springa,
- Åkte fram med dån och rassel
- Längs den väg som framgick öfverst,
- Till den öfversta bland gårdar.
- Derpå muntre Lemminkäinen,
- 370. När han nalkades till gården,
- Tog till orda sjelf och talte,
- Yttrade och sade detta:
- "Tillslut, Hiisi, hundens käftar,
- Lempo, gårdvarns gap som gläfsar,
- Bilda för hans mun en rigel,
- Skjut ett stängsel för hans tänder,
- Att han icke hinner skälla
- Innan jag förbi har färdats!"
- När han kommit in på gården,
- 380. Slog han pisken emot marken;
- Dam steg upp inunder pisken,
- Och en liten man ur dammet;
- Denne löste hästens bröstrem,
- Fällde slädens fimmerstänger.
- Nu den muntre Lemminkäinen
- Lyssnade med egna öron,
- Utan att af någon märkas,
- Utaf ingen varseblifven:
- Runor hörde han derinne,
- 390. Ord igenom mossfylld springa,
- Spel förnam han genom väggen,
- Sång igenom gluggens bräde.
- Blickar sedan in i stugan,
- Tittar in i största löndom:
- Stugan var af trollmän uppfylld,
- Sångare på bänkar sutto,
- Spelmän invid sidoväggen,
- Siare vid dörrens gafvel,
- Spåmän på förnämsta bänken
- 400. Och besvärjare vid ugnen;
- Lappska sånger sjöngo desse,
- Hiisi-qväden fram de gnällde.
- Nu den muntre Lemminkäinen
- Vågar att förändra skepnad,
- Djerfves att gestalt förbyta,
- Går från knuten in i stugan,
- In igenom hörnets fogning,
- Tar till orda sjelf och säger:
- "Bäst är sången när den slutats.
- 410. Vackrast äro korta visor;
- Bättre är att vettet sparas,
- Än att halfvägs ren det brister!"
- Sjelfva Pohjola-värdinnan
- Framgick öfver golfvets fogning,
- Stadd i sysslor midt i stugan,
- Tog till orda då och sade:
- "Fordom fanns en hund i gården,
- En likt jernet färgad racka;
- Kött den åt och ben den bräckte,
- 420. Slukade det färska blodet;
- Hvem bland männer kan du vara,
- Hvilken ur de hjeltars skara,
- Då du trädt i denna boning,
- In i denna timmerstuga,
- Utan att af hunden varsnas.
- Att af gläfsaren förmärkas?"
- Sade muntre Lemminkäinen:
- "Hit jag icke heller kommit.
- Utan vett och utan vishet,
- 430. Utan makt och utan insigt,
- Trollkraft, af min fader gifven,
- Skyddsvärn, af den gamle ärfda,
- För att slukas utaf hundar,
- Att af dina räckor rifvas.
- "Mig min egen moder tvagit,
- Mig som liten pilt hon tvättat
- Gånger tre i sommarnatten,
- Nio gånger på en höstnatt,
- Till på alla vägar kunnig,
- 440. Hemmastadd i alla länder,
- Till en sångare i hemmet,
- Och till trollkarl utom hemmet."
- Derpå muntre Lemminkäinen,
- Kaukomieli sjelf, den sköne,
- Börjar att sin trollkonst öfva,
- Att sin sångarkraft försöka;
- Gnistor sköto pelsens fållar,
- Ögonen af lågor brunno
- Medan Ahti sjöng, den sköne,
- 450. Medan han sin trollsång qvädde.
- Tvang bland sångarne de bäste
- Att de sämsta sånger sjunga;
- Stenar dref han in i munnen,
- Flata hällar in i halsen
- På de allra bäste trollmän,
- De bland sångarne förnämste.
- Så han qvad de store männen
- Hit den ene, dit den andre,
- Ut på kala svedjesträckor,
- 460. Bort på aldrig plöjda marker,
- Ut på träsk, der fisk ej finnes,
- Helt och hållet aborrlösa,
- Till den vilda Rutja-forsen,
- I dess glöduppfyllda hvirfvel,
- Under forsens fall, till fradga,
- Och till stenar midt i strömmen,
- Att som eldens låga brinna,
- Och att spraka såsom gnistor.
- Dit den muntre Lemminkäinen
- 470. Männen qvad och deras klingor,
- Hjeltarne och deras vapen;
- Unge qvad han, gamle qvad han,
- Medelåldersmän derjemte;
- En allenast qvad han icke:
- Boskapshjordens usle herde,
- Gubben med det slutna ögat.
- Herden med den våta hatten
- Tog till orda då och sade:
- "O du muntre son af Lempi,
- 480. Unge qvad du, gamle qvad du,
- Qvad ock medelåldersmänner,
- Hvarför qväder mig du icke?"
- Sade muntre Lemminkäinen:
- Derför vill jag dig ej röra,
- Att din anblick ren är ömklig.
- Usel nog, fast jag ej rört dig;
- Dertill än, i yngre dagar,
- Då du var en herde-slyngel.
- Kränkte du din moders lifsfrukt,
- 490. Skändade din egen syster,
- Skämde alla gårdens hästar,
- Och förstörde föl för stoen,
- Uppå kärr och uppå marker,
- Der en slem mig äfja dallrar."
- Herden med den våta hatten
- Gripes då af harm och vrede;
- Ut han skyndar genom dörren,
- Öfver gården, ut på åkern,
- Ilar bort till Tuoni-elfven,
- 500. Till den helga forsens hvirfvel,
- Bidar der på Kaukomieli,
- Väntar der att Lemminkäinen
- Skall från Pohja återvända,
- Till sin hembygd sig begifva.