Tolfte Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Illustration til tolvte sang
Tegning af Akseli Gallen-Kallela

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Tolfte Sången

---

Tolfte Sången. Kyllikki glömmer sin ed och går ut i byn, hvaröfver Lemminkäinen högeligen förtörnas; han besluter genast att öfvergifva henne och i Pohjola söka sig en annan maka: 1—128. — Hans moder afråder honom förgäfves från denna fård, hvilken hon fruktar skall medföra hans undergång; Lemminkäinen, som härunder kammar sitt hår, kastar förtrytsamt sin borste mot väggen, och säger att hans död icke skall stunda förr än blod flyter ur denna borste: 129—212. — Han rustar sig till färden, och begifver sig till Pohjola, der han snart genom besvärjelser undandrifver alla gårdens män, med undantag af en gammal usel herde: 213—504.

---

Derpå Ahti Lemminkäinen,

Kaukolainen sjelf, den sköne,

Lefde framåt uti tiden

Vid den unga jungfruns sida;

Sjelf han ej drog ut i striden,

Kylli ej till byn begaf sig.

Slutligen en dag det händer,

Timar på en morgon tidigt

Att sig Ahti ut begifver

10. Till en strand der fisken lekte;

Ej till qvälln han återvände,

Hann ej hem den första natten;

Kylli då till byn begaf sig,

Gick att leka bland dess jungfrur.

Hvem skall nu förtälja saken,

Hvem är det, som härom sqvallrar?

Ainikki, hans egen syster,

Hon förtäljer hela saken,

Hon det är, som derom sqvallrar:

20. "Ahti, du min käre broder!

Kylli nu i byn har varit,

Inom andra gårdars grindar.

Uti glada jungfru-gillen,

Lockomhöljda tärnors lekar."

Unge Ahti, ende sonen,

Sjelfve muntre Lemminkäinen,

Harmas härvid högeligen,

Gripes af en häftig vrede,

Sjelf han talar nu och säger:

30. "O min mor, du gamla qvinna,

Skölj min skjorta ofördröjligt

I den svarta ormens etter,

Torka den med samma snabbhet

Ty i striden vill jag draga,

Bort till Pohjas söners härdar.

Till de fält der Lappar lefva.

Kyllikki i byn har varit,

Inom andra gårdars grindar.

Uti glada jungfru-gillen,

40. Lockomhöljda tärnors lekar!"

Kylli tager då till orda,

Hustrun skyndar sig att säga:

"Du min egen dyre Ahti,

Icke må i strid du draga!

Nyss jag drömde under hvilan,

Såg en syn, då in jag slumrat:

Lågor stego som ur ässjan,

Flammor sköto upp mot höjden

Tätt inunder sjelfva fönstret,

50. Utanför den bakre väggen,

Bröto derifrån i stugan,

Likt en ström de här sig häfde,

Ifrån golfvet upp till taket,

Från ett fönster till ett annat."

Nu den muntre Lemminkäinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Jag ej tror på qvinno-drömmar,

Tror ej hustrurs eder heller!

O min moder, som mig burit,

60. Hemta hit min pansarskjorta,

Bringa mig min goda rustning!

Ty det lyster mig i hågen

Att på stridens öl få smaka.

Krigets goda must få pröfva."

Men hans moder honom svarar:

"Ahti, du min egen gosse,

Icke må i strid du draga!

Öl i hemmet nog vi hafva,

Tappadt på en alträdstunna,

70. Innanför ett sprund af ekträd,

Dermed kan du dig förpläga

Hela dagen, om dig lyster."

Sade muntre Lemminkäinen:

"Jag på hemmets öl ej aktar,

Hemtar hellre upp ur elfven

Vatten med ett tjärigt årblad;

Sådan dryck mig bättre smakar

Än allt spisöl uti hemmet.

Hemta hit min pansarskjorta,

80. Bringa mig min goda rustning!

Jag till Pohjas stugor drager,

Till de fält der Lappar lefva,

För att guld af dem mig kräfva,

För att fordra deras silfver."

Sade Lemminkäinens moder:

"Ahti du min egen gosse!

Guld här hemma nog vi hafva,

Silfver i förvaringshusen;

Sist i går vid dagens gryning,

90. Då vår träl höll på att plöja

Ute, uppå huggorms-åkern,

Fältet, fullt af svarta ormar,

Lyfte plogen upp ett kistlock,

Bragte billn en skatt i dagen.

Mynt till hundratal der funnos,

Tusende i jorden sänkta:

Kistan förde jag i boden,

Ställde den längst bort på loftet.

Sade muntre Lemminkäinen:

100. "Hemmets håfvor ej jag aktar;

Om en mark i krig jag vinner,

Vida högre den jag skattar,

Än allt guld i hemmet finnes,

Än det silfver plogen lyftat.

Hemta hit min pansarskjorta,

Bringa mig min goda rustning,

Ut i strid jag går till Pohja,

Ut i fejd bland Lapplands söner!

Ty mig lyster det i hågen,

110. I mitt hufvud bor en tanke,

Att med egna öron höra,

Att med dessa ögon skåda.

Om i Pohja finns en jungfru,

Finns en mö i Pimentola,

Som på friare ej aktar,

Som försmår de bäste männer."

Lemminkäinens moder svarar:

"O min son, min egen Ahti!

Kylli har du ju i hemmet;

120. Bäst är dock en egen maka.

Svårt det är, då tvenne hustrur

Dela samme makes läger."

Sade muntre Lemminkäinen:

"Ut i byarne går Kylli;

Må till hvarje dans hon löpa.

Vräka sig i hvarje stuga,

Uti byn bland glada tärnor,

I de lockomhöljdas lekar!"

Modren söker honom neka,

130. Så den gamla honom varnar:

"O min son, begif dig icke

Bort till Pohja-gårdens stugor!

Gå ej du, som vishet saknar,

Som är utan högre insigt,

Bort till Pohjas söners härdar,

Till de fält, der Lappar lefva!

Lappen kan dig der besvärja,

Turja-mannen dig kan drifva

In med hufvudet i leran,

140. Ner till armarne i glöden,

Och med händerna i askan,

Emot härdens heta hällar."

Sade muntre Lemminkäinen:

"Trollmän förr mig sökt besvärja,

Ormar nog mig sökt förhexa;

Trenne Lappske män försökte

Mig en sommarnatt besvärja,

Nakne, pä ett jordfast stenblock,

Utan bälten, utan kläder,

150. Utan någon trolldoms-bindel;

Men ej mer af mig de vunno,

Mer de lede icke fingo,

Än från sten en yxe täljer,

Nafvaren från klippan löser,

Välten från den glatta isen,

Tuoni ur den tomma stugan.

"Hotat hade de med annat,

Annan blef dock sakens utgång:

Mig de hade ämnat lägga,

160. Hotat att mig tröttad sträcka

Som en spång på sanka kärret,

Som en planka öfver pölen,

Sänka mig i dyn till hakan,

Och med skägget uti smutsen.

Men jag var en man, om någon,

Blef ej mycket brydd af detta;

Sjelf jag började att trolla,

Företog mig att besvärja;

Hvarje trollkarl och hans pilar,

170. Hvarje skytt med sina vapen,

Hvarje spåman med sitt knifbett,

Siarne, med stål försedda,

Qvad jag in i Tuoni-forsen,

I det gräsligaste svalget,

Under högsta vattenfallet,

I den allra värsta hvirfveln.

Der må desse trollmän hvila,

Der må nu de ilskne sofva,

Tills att gräset börjar vexa

180. Genom hjessan, genom hjelmen,

Genom axlarne på trollkarln,

Genom sjelfva skulderbladen,

Uppå siaren, som slumrar,

På den ilskne, der han sofver."

Modren varnar dock beständigt

Lemminkäinen för att resa;

Modren så sin son förbjuder,

Hustrun så sin make varnar:

"O begif dig ej från hemmet

190. Till den kulna byn derborta,

Hän till Pohjola, det mörka!

Der skall dock förderfvet hinna

Dig, beklagansvärde gosse,

Ofärd Lemminkäinen drabba.

Talte du med tusen munnar,

Jag ändå det icke trodde:

Ej du kan i sångförmåga

Mäta dig med Pohjas söner;

Turja-språket ej du känner,

200. Kan på Lapplands språk ej qväda!"

Men den muntre Lemminkäinen,

Kaukomieli sjelf, den sköne,

Höll just på att håret kamma,

Och att borsta sina locker,

Kastar då sin kam mot väggen,

Borsten bort mot ugnens stolpe,

Höjer nu sin röst och säger,

Yttrar dessa ord och talar:

"Då har Lemminkäinen fallit,

210. Arme gossen nått sin bane,

När ur borsten blod ses drypa,

Rinna röd ur kammens tinnar!"

__________

Nu den muntre Lemminkäinen

Far till Pohjola, det mörka,

Tvärt emot sin moders vilja,

Mot sin gamla moders varning.

Tar sin rustning, tar sin gördel,

Kläder sig i jernsmidd brynja,

Spänner sig i stålsmidt bälte,

220. Yttrar dessa ord och säger:

"Mannen är mer trygg i harnesk,

Säkrare i jernsmidd brynja,

Starkare i stålsmidt bälte

Bland besvärjarne derborta:

Så han ej de svage fruktar,

Rädes icke ens de starke."

Och han tar sin egen klinga,

Griper nu det skarpa svärdet,

Som hos Hiisi hvässadt blifvit"

230. Som var skuradt blankt hos gudar,

Hänger svärdet vid sin sida,

Sticker det uti sin slida.

Hvar tar mannen sig till vara,

Värnar sig den starke hjelten?

Delvis tar han sig till vara,

Smått sig värnar ren den starke

Uti dörren, under sparren,

Närmast intill stugans dörrpost,

Uppå gården invid tåget,

240. Vid dess längst aflägsna leden.

Der tar mannen sig till vara,

Rustar sig mot qvinnors skara;

Dock är detta skydd ej säkert,

Detta värn ej tillförlitligt:

Derför tar han sig till vara,

Rustar sig ännu mot männer,

Der sig tvenne vägar skilja,

Uppe på den blåa klippan,

Vid en gungflys vattenåder,

250. Vid den lättupprörda källan,

Vid det stora vattenfallet,

Vid den vilda forsens hvirfvel.

Här den muntre Lemminkäinen

Yttrade ett ord och sade:

"Nu stån upp ur jorden, svärdsmän,                 Skydds-ord vid afresan, v. 255—296.

Kämpar, åldrige som jorden,

Stigen, klingans män, ur brunnar

Upp ur elfvar, säkre skyttar!

Res dig, skog, med dina männer,

260. Ödemark med all din skara,

Bergets gubbe med din styrka,

Vesi-hiisi, rik på fasor,

Vattnets moder med ditt följe,

Vattnets äldste med din härsmakt,

Jungfrur, upp ur hvarje sumpdäld,

J, med fållen fin, ur källor,

Till en ensam kämpes bistånd.

Till en frejdad hjeltes följe,

Att ej trollkarlns pilar verka,

270. Siarns skarpa stål ej heller,

Icke någon spåmans knifbett,

Icke skyttens trolldomsvapen!

"Om ej detta är tillräckligt,

Mins jag än ett annat medel:

Högre upp min suck jag sänder,

Upp till Ukko uti himlen,

Han, som molnen uppehåller,

Herrskar öfver himlens strömoln.

"O du Ukko, högst bland gudar,

280. Gamle fader uti himlen,

Du som genom molnen talar,

Du hvars röst i rymden höres!

Hemta mig en eldig klinga,

Höljd uti en eldig slida.

Hvarmed jag kan hindren häfva,

Trolldomsskador undanrödja,

Fälla jordens afgrundsandar,

Vattnets trollmän öfvervinna,

Både framför mig i luften,

290. Och bakom mig likaledes,

Öfver hufvudet, vid sidan,

Och vid mina begge länder,

Vända trollkarln mot sin piludd,

Siarn mot sitt eget knifbett,

Mot sitt eget stål besvärjarn,

Emot eget svärd de ilskne!"

Derpå muntre Lemminkäinen,

Kaukomieli sjelf, den sköne,

Hvisslar fram en häst ur snåret,

300. En med gyllne man ur gräsvalIn,

Spänner fålen för sin släde,

Röde springaren i redet,

Sjelf han sätter sig i släden,

Höjer sig uti sin skrinda;

Ger sin häst ett slag med spöet,

Med den knutförsedda snärlen.

Fålen springer, färden lider,

Släden glider, vägen aftar,

Silfverhvita sanden gnisslar,

310. Högt den gyllne mon hörs dåna.

Färdas en dag, färdas tvenne,

Färdas inpå tredje dagen;

Men uppå den tredje dagen

Af en by till slut han mötes.

Nu den muntre Lemminkäinen

Åkte fram med brak och buller

På den väg som här var närmast,

Till den allra närmsta gården;

Här han sporde öfver tröskeln,

320. Bakom förstug'qvistens stolpe:

"Finns måhända här i gården

Den min fåles bröstrem löste,

Mina fimmerstänger sänkte,

Lokan ur dess spänning toge?"

Svarade ett barn på golfvet,

Liten pilt från trappan talte:

"Icke finnes här i gården

Den din fåles bröstrem löser.

Dina fimmerstänger sänker,

330. Lokan ur dess spänning tager. "

Ängslig var ej Lemminkäinen,

Slog sin raske häst med spöet,

Med den perlbesatta snärten,

Åkte fram med gny och buller,

Längs den väg, som framgick mellerst,

Till den mellersta bland gårdar;

Här han sporde öfver tröskeln,

Frågade vid förstug'qvisten:

"Finnes kanske här i gården

340. Den som mina tömmar toge,

Den som hästens bröstrem löste

Och dess rede kunde öppna?"

Invid härden skrek en gumma,

Närmast hälln, med trätsam tunga:

"Här nog finnes uti gården

Den som dina tömmar tager,

Den som hästens bröstrem löser,

Sänker dina fimmerstänger:

Flere tiotal det finnes,

350. Hundrade, om så du önskar,

Som en skjuts dig kunna gifva.

Skaffa dig en häst till åkning,

Att du, usle, hem kan färdas,

Fly till eget land, du onde,

Till din husvärds boningsplatser,

Till din egen matmors stigar,

Till din egen broders grindar,

Till din egen systers stuggolf,

Innan dagen gått till ända,

360. Innan solen hunnit sjunka!"

Ängslig är ej Lemminkäinen,

Yttrar dessa ord och säger:

"Skjutas borde denna gumma,

Klubbas, hon med sneda käken!"

Bragte så sin häst att springa,

Åkte fram med dån och rassel

Längs den väg som framgick öfverst,

Till den öfversta bland gårdar.

Derpå muntre Lemminkäinen,

370. När han nalkades till gården,

Tog till orda sjelf och talte,

Yttrade och sade detta:

"Tillslut, Hiisi, hundens käftar,

Lempo, gårdvarns gap som gläfsar,

Bilda för hans mun en rigel,

Skjut ett stängsel för hans tänder,

Att han icke hinner skälla

Innan jag förbi har färdats!"

När han kommit in på gården,

380. Slog han pisken emot marken;

Dam steg upp inunder pisken,

Och en liten man ur dammet;

Denne löste hästens bröstrem,

Fällde slädens fimmerstänger.

Nu den muntre Lemminkäinen

Lyssnade med egna öron,

Utan att af någon märkas,

Utaf ingen varseblifven:

Runor hörde han derinne,

390. Ord igenom mossfylld springa,

Spel förnam han genom väggen,

Sång igenom gluggens bräde.

Blickar sedan in i stugan,

Tittar in i största löndom:

Stugan var af trollmän uppfylld,

Sångare på bänkar sutto,

Spelmän invid sidoväggen,

Siare vid dörrens gafvel,

Spåmän på förnämsta bänken

400. Och besvärjare vid ugnen;

Lappska sånger sjöngo desse,

Hiisi-qväden fram de gnällde.

Nu den muntre Lemminkäinen

Vågar att förändra skepnad,

Djerfves att gestalt förbyta,

Går från knuten in i stugan,

In igenom hörnets fogning,

Tar till orda sjelf och säger:

"Bäst är sången när den slutats.

410. Vackrast äro korta visor;

Bättre är att vettet sparas,

Än att halfvägs ren det brister!"

Sjelfva Pohjola-värdinnan

Framgick öfver golfvets fogning,

Stadd i sysslor midt i stugan,

Tog till orda då och sade:

"Fordom fanns en hund i gården,

En likt jernet färgad racka;

Kött den åt och ben den bräckte,

420. Slukade det färska blodet;

Hvem bland männer kan du vara,

Hvilken ur de hjeltars skara,

Då du trädt i denna boning,

In i denna timmerstuga,

Utan att af hunden varsnas.

Att af gläfsaren förmärkas?"

Sade muntre Lemminkäinen:

"Hit jag icke heller kommit.

Utan vett och utan vishet,

430. Utan makt och utan insigt,

Trollkraft, af min fader gifven,

Skyddsvärn, af den gamle ärfda,

För att slukas utaf hundar,

Att af dina räckor rifvas.

"Mig min egen moder tvagit,

Mig som liten pilt hon tvättat

Gånger tre i sommarnatten,

Nio gånger på en höstnatt,

Till på alla vägar kunnig,

440. Hemmastadd i alla länder,

Till en sångare i hemmet,

Och till trollkarl utom hemmet."

Derpå muntre Lemminkäinen,

Kaukomieli sjelf, den sköne,

Börjar att sin trollkonst öfva,

Att sin sångarkraft försöka;

Gnistor sköto pelsens fållar,

Ögonen af lågor brunno

Medan Ahti sjöng, den sköne,

450. Medan han sin trollsång qvädde.

Tvang bland sångarne de bäste

Att de sämsta sånger sjunga;

Stenar dref han in i munnen,

Flata hällar in i halsen

På de allra bäste trollmän,

De bland sångarne förnämste.

Så han qvad de store männen

Hit den ene, dit den andre,

Ut på kala svedjesträckor,

460. Bort på aldrig plöjda marker,

Ut på träsk, der fisk ej finnes,

Helt och hållet aborrlösa,

Till den vilda Rutja-forsen,

I dess glöduppfyllda hvirfvel,

Under forsens fall, till fradga,

Och till stenar midt i strömmen,

Att som eldens låga brinna,

Och att spraka såsom gnistor.

Dit den muntre Lemminkäinen

470. Männen qvad och deras klingor,

Hjeltarne och deras vapen;

Unge qvad han, gamle qvad han,

Medelåldersmän derjemte;

En allenast qvad han icke:

Boskapshjordens usle herde,

Gubben med det slutna ögat.

Herden med den våta hatten

Tog till orda då och sade:

"O du muntre son af Lempi,

480. Unge qvad du, gamle qvad du,

Qvad ock medelåldersmänner,

Hvarför qväder mig du icke?"

Sade muntre Lemminkäinen:

Derför vill jag dig ej röra,

Att din anblick ren är ömklig.

Usel nog, fast jag ej rört dig;

Dertill än, i yngre dagar,

Då du var en herde-slyngel.

Kränkte du din moders lifsfrukt,

490. Skändade din egen syster,

Skämde alla gårdens hästar,

Och förstörde föl för stoen,

Uppå kärr och uppå marker,

Der en slem mig äfja dallrar."

Herden med den våta hatten

Gripes då af harm och vrede;

Ut han skyndar genom dörren,

Öfver gården, ut på åkern,

Ilar bort till Tuoni-elfven,

500. Till den helga forsens hvirfvel,

Bidar der på Kaukomieli,

Väntar der att Lemminkäinen

Skall från Pohja återvända,

Till sin hembygd sig begifva.