Tors strid med Rungner (NFS)

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Dansk.gif Svensk.gif Faeroysk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif


Edda

Öfversättning:
Nils Fredrik Sander

Tors strid med Rungner
(Ur den yngre Eddan)



Tors strid med Rungner (Rudolf Friedrich Reusch)
Jätten Rungner kom till Asgård, och asarne inbjödo honom då till dryckesgille. Han gick in i salen och bad att få sig dryck; vordo då framtagna de skålar, ur hvilka Tor plägade dricka, och han tömde enhvar af dem. Då han var drucken, fattades icke stora ord: han sade sig skola taga bort Valhall och föra det till Jättenhem men dränka Asgård och dräpa alla gudarne, utum Freya och Sif, som han ville föra med sig hem. Freya fortfor att skänka i åt honom, och han menade sig skola dricka ut allt asarnes öl.

Men när asarne ledsnat vid hans skryt, nämnde de Tor vid namn, och strax kom Tor in i salen; han höll hammaren högt till hugg, var mycket vred och sporde, hvem som var orsak, att hundvisa jättar skulle dricka där, eller hvem som gifvit Rungner lejd att vara i Valhall, eller hvarför Freya skulle skänka i åt honom såsom vid själfva asarnes gille? Rungner svarade — och han såg på Tor med allt annat än blida ögon — , att Oden inbjudit honom till dryckesgille, och på hans lejd vore han där. Tor genmälte, att denna bjudning skulle Rungner få ångra, innan han komme ut. Rungner sade, att för Asa-Tor skulle det vara till liten heder, om han dräpte honom vapenlös; ett större prof på mod skulle det vara, om han vogade kämpa med honom i Grjutunagård å landgränsen. ”Mycket oklokt var det af mig”, tillade han, ”att lämna min sköld och min stenyxa kvar hemma; hade jag mina vapen här, skulle vi nu pröfva en holmgång. Men i annat fall räknar jag dig det som ett nidingsdåd, om du vill dræpa mig vapenlös.”

Tor ville för ingen del afstå från att komma till envig, då en holmgång var honom tillsagd, förty att ingen förut hade erbjudit honom något sådant.

For då Rungner bort sin väg och skyndade af all makt, till dess han kom till Jättenhem. Denna hans färd var mycket beryktad bland Jättarne, så ock det, att möte till strid var beramadt med Tor. Jättarne tycktes anse det mycket farligt, hvem som finge seger; af Tor hade de nämligen skada att vänta, om Rungner fölle, ty han var den starkaste af dem. Då gjorde jättarne på Grjotunagård en man af ler, nio raster hög och trenne bred öfver skuldrorna; men icke fingo de ett hjärta nog stort att passa åt honom, förrän de togo ett sådant af ett sto. Dock vardt honom detta icke ståndaktigt, när Tor kom.

Rungner hade, såsom bekant är, ett hjärta af hård sten och med tre skarpa kanter, såsom sedermera är gjord den ritade figur, som kallas Rungners hjärta; af sten var ock hans hufvud. Hans sköld var af sten, stor och tjock, och höll han denna sköld framför sig, då han bidade Tor. Men stenyxan hade han till anfallsvapen, bar den på axeln och var icke att skämta med.

Å andra sidan om honom stod lerjätten, som nämndes Mockerkalfe, och var han öfvermåttan rädd. Så är sagdt, att han släppte sitt vatten, när han fick se Tor. Nu drog Tor till holmgångsplatsen och med honom Tjalfe, som då rände fram dit, där Rungner stod, och sade till honom: ”Ovarsamt står du, jätte, och håller skölden framför dig; men Tor har sett dig, han skall gå ned i jorden och anfalla dig nedifrån.” Då sköt Rungner skölden under sina fötter och ställde sig därpå, medan han höll stenyxan med bägge händerna. Därnäst varsnade han eldstrimmor, hörde starkt dån och såg Tor i asavrede. Han for våldsamt fram, bar hammaren och kastade den på långt håll mot Rungner.

Rungner lyfte upp stenyxan med bägge händerna och kastade den till motvärn: hon mötte hammaren i luften, hvarvid hon brast sönder. En del däraf föll ned på jorden, och äro däraf vordna alla brynstenar; den andra delen slog Tor i hufvudet, så att han föll framstupa på jorden. Men hammaren träffade Rungner midt i hufvudet och krossade hans hufvudskål i små smulor; han föll fram öfver Tor, så att hans fot kom öfver Tors hals.

Men Tjalfe slogs med Mockerkalfe, som föll med liten heder. Därpå gick Tjalfe till Tor och skulle lyfta Rungners fot från honom men kunde icke rubba den. När asarne sporde, att Tor var fallen, gingo de alla till platsen och skulle taga Rungners fot af honom men fingo ej heller makt därmed. Då kom tillstädes Magne, Tors och Järnsaxas son, som var tre vintrar gammal. Han kastade Rungners fot från Tor och sade: ”Se där stor skada, fader, att jag skulle komma så sent! Jag tänker, att denne jätten månde jag ha slagit ihjäl med min hand, om jag träffat honom.”

Då stod Tor upp, gladde sig öfver sin son och sade, att han skulle varda en mäktig man för sig; ”och vill jag” — tillade han — ”gifva dig hästen Gullfaxe, som Rungner ägt.” Då mälte Oden och sade, att Tor gjorde orätt, när han gåfve denna goda häst åt en gygjas son men icke åt sin fader.

Tor for hem till Trudvang; och satt stycket af stenyxan kvar i hans hufvud. Då kom tillstädes den vala, som är kallad Groa, Örvandel den käckes hustru; hon gol sina galdrar öfver Tor, till dess att stenyxan lossnade.

Men när Tor märkte detta och vån tycktes vara, att han skulle få bort stenyxan, ville han löna Groa för läkningen; och för att göra henne glad berättade han henne de tidender, att han hade gått norr ut öfver elivågor och burit Örvandel i en korg på ryggen nordan ur Jättenhem. Och han nämnde det järtecken, att en hans tå, som stuckit ut ur korgen, hade blifvit så förfrusen, att han bröt af den, kastade den upp på himlen och gjorde däraf den stjärnbild, som heter Örvandels tå. Tor sade äfvenledes, att icke månde det dröja länge, innan Örvandel komme hem. Men Groa vardt så glad, att hon icke vidare kom ihåg några galdrar; och vardt stenyxan icke lösare utan sitter ännu fast i Tors hufvud.