Tredje Sången (Kalevala, Collan)
Hopp til navigering
Hopp til søk
Temaside: Finsk religion og mytologi
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► | ||||||
öfversatt af
Karl Collan
Tredje Sången. Wäinämöinen blir genom sin sångkonst vida berömd: 1—20. — Joukahainen begifver sig ut att i sång täfla med Wäinämöinen, men då denne är honom öfverlägsen, utmanar han Wäinämöinen till strid och förtörnar honom genom smädefulla ord, tills han omsider blir sjungen ner i ett kärr: 21—330. — Joukaliainen råkar nu i stor nöd och lofvar sin syster Aino till maka åt Wäinämöinen, som nu löser honom ur kärret: 331—476. — Joukahainen återvänder sorgsen hem och omtalar utgången för sin moder: 477—524. — Modren gläder sig högeligen öfver att få Wäinämöinen till svärson, men Aino gripes af oro och brister i tårar: 525 —580.
- Gamle trygge Wäinämöinen
- Lefver framåt ut i tiden
- Uppå Wäinö-hemmets sveder,
- Uppå Kalevalas moar.
- Sjunger sina goda sånger,
- Qväder dem med konst och insigt;
- Sjunger dagarne igenom,
- Natt på natt förutan afbrott
- Om förgångna tiders minnen,
- 10. Djupa ursprungsord från fordom,
- Dem ej hvarje barn kan sjunga,
- Icke hvarje hjelte fattar
- Här i dessa onda dagar,
- Detta tidehvarf som bort flyr.
- Rykten vida kring förspordes,
- Sägner spridde sig i fjerran
- Om den gamle Wäinös sångkonst,
- Om den höge hjeltens vishet:
- Sägner spriddes långt mot söder,
- 20. Hunno ända upp till Pohja.
- Det var unge Joukahainen,
- Magre ynglingen från Lappland:
- Ut i byn engång han vandrar,
- Hör då underliga rykten.
- Hör att sånger blifvit sjungna,
- Vida bättre qväden ljudit
- Uti Wäinöläs svedjelunder,
- Uppå Kalevalas moar.
- Än han sjelf förmådde sjunga,
- 30. Lärt sig qväda af sin fader.
- Högt förtörnas han häröfver,
- Afund väckes i hans sinne,
- Då i sånger Wäinämöinen
- Anses honom öfverlägsen.
- In han träder till sin moder.
- Kommer till den ålderstigna.
- Säger nu sig vilja vandra,
- Längta att sig bort begifva
- Bort till Wäinö-hemmets stugor
- 40. Att med Wäinämöinen täfla.
- Men hans far förbjuder honom
- Och hans moder honom nekar
- Att till Wäinölä sig begifva
- Och med Wäinämöinen täfla:
- "Der skall du med sång besvärjas
- Och med trolldomsqväden drifvas
- Djupt i snön, allt intill munnen,
- Och med händerna i luften,
- Att du ej en arm kan röra,
- 50. Icke mer en fot kan vända!"
- Sade unge Joukahainen:
- "God är väl min faders kunskap,
- Ännu bättre är min moders,
- Bäst är dock min egen insigt!
- Om en täflan jag begynner,
- Om bland män jag mig försöker:
- Mina sångare jag sjunger,
- Qväder dem som mig besvärja.
- Sjunger sjeif den bäste sångarn
- 60. Till den sämste ibland alla,
- Qväder sten-skor på hans fötter.
- Trädbeklädnad kring hans länder.
- På hans bröst en tyngd af stenar,
- Öfver skuldrorna en stenklump,
- Handskar utaf sten på handen,
- Hjelm af sten uppå hans hjessa."
- Ut han gick, och lydde icke,
- Tog sin egen gode vallak,
- Tog sin häst, som frustar lågor
- 70. Och hvars fötter gnistor sprida:
- Hästen han i redet spände
- För sin guldbeprydda släde;
- Sjeif i släden sig han satte.
- Tog sig plats uti sin skrinda,
- Gaf sin häst ett slag med snärten,
- Med den perlbesatta pisken;
- Framåt hastar raske springarn
- Ilar dädan, lätt i loppet.
- Fram med mycket gny han färdas,
- 80. Åker en dag, åker tvenne,
- Åker inpå tredje dagen;
- Nalkas på den tredje dagen
- Wäinö-hemmets svedjemarker,
- Kalevalas vida moar.
- Gamle trygge Wäinäniöinen,
- Den evärdelige siarn.
- Färdas fram på sina vägar,
- Lugn sin stråt tillryggalägger
- Öfver Wäinöläs svedjemarker,
- 90. Öfver Kalevalas moar.
- Joukahainen då sig närmar,
- Möter honom uppå vägen:
- Deras stänger sammanstöta,
- Draglänk fastnar emot draglänk,
- Rankorna tillhopa häfta,
- Loka emot loka drifves.
- Här de stanna uppå vägen,
- Stanna och besinna saken;
- Svett från deras lokor dryper,
- 100. Ånga står kring deras stänger.
- Gamle Wäinäniöinen frågar:
- "Af hvad slägt är du väl fostrad,
- Då så tanklöst här du kommer,
- Oförsynt emot mig åker,
- Söndrar mina böjda rankor,
- Krossar lokan, gjord af ungträd,
- Slår min släde uti stycken,
- Arma skrindan uti spillror?"
- Nu den unge Joukahainen
- 110. Yttrade ett ord och sade:
- "Jag är unge Joukahainen,
- Men säg du din börd och härkomst:
- Af hvad stam är du då fostrad.
- Född af hvilket uselt följe?"
- Gamle trygge Wäinämöinen
- Nämnde nu sitt namn för honom.
- Yttrade derpå och sade:
- "Är du unge Joukahainen,
- Drag dig då en mån åt sidan,
- 120. Ty du är till åren yngre!"
- Men den unge Joukahainen
- Svarar dessa ord och säger:
- "Här ej fråga är om ungdom.
- Och om ålderdom ej heller!
- Den i visdom öfverlägsne,
- Den som eger högre insigt.
- Han må stanna qvar på vägen,
- Unnan må den andre vika!
- Är du gamle Wäinämöinen,
- 130. Den evärdelige sångarn,
- Må vi börja då att sjunga.
- Må vi ordets makt försöka.
- Må vi här hvarandra pröfva,
- Man mot man i sång oss mäta!"
- Gamle trygge Wäinämöinen
- Yttrar då ett ord och säger:
- "Hvad lär jag väl kunna duga
- Uti sång och annan kunskap.
- Jag, som all min tid har lefvat
- 140. Här på dessa öde sveder,
- Och på hemmets åkerrenar
- Hört allenast hemmets gökar?
- Men likväl och det oaktadt:
- Säg mig, låt mig la förnimma
- Hvad du främst dig tror begripa,
- Vet dig känna framför andra?"
- Sade unge Joukahainen:
- "Kanske vet jag ett och annat!
- Detta vet jag med bestämdhet,
- 150. Känner det fullkomligt säkert:
- Nära taket är hvart rökfång,
- Lågan icke långt från härden.
- Lätt är lifvet för en sjöhund.
- Skälen, som i sjön sig vältrar:
- Lax han finner rundtomkring sig.
- Slukar sik i egen närhet;
- Släta äro sikens åkrar,
- Taket jemnt i laxens boning;
- Gäddan leker under kyla,
- 160. Slemmynt fisk i vinterväder;
- Aborrn, skygg, med krokig nacke,
- Simmar hösten om på djupet,
- Leker mellan grund om sommarn.
- Slår i vattnet invid stränder.
- "Om ej detta nog dig synes,
- Vet jag ännu något annat,
- Känner än en sak derjemte:
- Uti Pohja plöjs med renar,
- Men med häst i södern plöjes
- 170. Och med elg längst bort i Lappland
- Pisa-bergets träd jag känner.
- Furorna på Hornas klippa:
- Stora träd bär Pisa-berget,
- Hornas klippa höga furor.
- "Trenne svåra forsar finnas,
- Trenne stora, vida sjöar,
- Trenne höga berg derjemte
- Under detta himlafäste:
- Hälläpyörä uti Häme,
- 180. Kaatrakoski i Karelen
- Ha ej Wuoksi öfverträffat,
- Icke Imatra besegrat."
- Sade gamle Wäinämöinen:
- "Barnakunskap, qvinnoinsigt,
- Ej en skäggprydd hjeltes visdom,
- Icke ens den gifte mannens!
- Sjung mig djupa ursprungsqväden,
- Om evärdeliga ämnen!"
- Nu den unge Joukahainen
- 190. Yttrade ett ord och sade:
- "Finkens ursprung väl jag känner,
- Vet att finken är en fogel,
- Och den gröna orm ett kräldjur,
- Och en fisk i vattnet girsen;
- Känner ock att jern är härdigt,
- Att den svarta mull är bitter
- Och det heta vatten plågsamt,
- Samt att elden häftigt bränner.
- "Vatten är äldst bland läkemedel
- 200. Forsens skum bland trolldomssalvor
- Bland besvärjare är skaparn,
- Gud bland läkare den äldste.
- "Vattnets upphof är ur berget,
- Elden sitt från himlen leder,
- Jernet har af rost sitt ursprung,
- Kopparn sitt ur hårda klippan.
- "Våta tufvan är äldst bland marker
- Videt tidigast bland trädslag,
- Furan första byggnadsvirket;
- 210. Stenen gaf den första gryta."
- Gamle trygge Wäinämöinen
- Tog till orda nu och sade:
- "Vet du kanske ännu något,
- Eller är ditt pladder slutadt?"
- Sade unge Joukahainen:
- "Än jag minnes något litet,
- Minnes vissa flydda tider,
- Då jag plöjde hafvets fåror,
- Uthögg oceanens hålor,
- 220. Gräfde ut för fiskar gömslen,
- Danade de dolda djupen,
- Då jag sänkte insjövattnen,
- Vältrade tillhopa kullar,
- Sammanförde höga klippor.
- "Var dessutom femte mannen,
- Var den sjunde ibland hjeltar,
- I att dana denna jorden,
- I att luftens rymder bygga,
- I att resa luftens poster,
- 230. I att bära himlabågen,
- Leda månen på sin bana,
- I att understödja solen,
- Karlavagnens bana rikta,
- Och på himlen utströ stjernor."
- Sade gamle Wäinämöinen:
- "Detta ljuger du förvisso;
- Ej du syntes dåförtiden,
- När som hafvets fåror plöjdes,
- Oceanens hålor höggos,
- 240. Gömslen gräfdes ut för fiskar,
- När de dolda djupen gjordes,
- Och när insjövattnen sänktes,
- Kullar vältrades tillhopa,
- Höga klippor sammanfördes.
- "Icke heller såg man till dig,
- Hörde af dig lika litet,
- När som denna jord blef danad,
- När man byggde luftens rymder,
- Reste luftens höga poster,
- 250. När man uppbar himlabågen,
- Ledde månen på sin bana,
- Och när solen understöddes,
- Riktning gafs åt Karlavagnen,
- Stjernor uppå himlen ströddes."
- Men den unge Joukahainen
- Svarade härtill och sade:
- "Om hos mig ej visdom finnes,
- Hos mitt svärd jag visdom söker.
- O du gamle Wäinämöinen,
- 260. Sångare med breda munnen,
- Låt oss våra klingor mäta,
- Uti tvekamp svärden pröfva!"
- Sade gamle Wäinämöinen:
- "Icke särdeles jag rädes
- Dina svärd och all din insigt,
- Dina spjut och dina anslag,
- Men likväl och det oaktadt
- Vill mitt svärd jag icke pröfva
- I en strid med dig, du arme,
- 270. Med dig, stackare, i tvekamp."
- Nu den unge Joukahainen
- Vred sin mun, sitt hufvud svängde
- Och sitt svarta hår han slängde,
- Yttrade ett ord och sade:
- "Den som ej en tvekamp vågar,
- Ej sitt svärd i strid vill pröfva,
- Jag med sång till svin förvandlar,
- Till ett djur med nedsänkt tryne;
- Slike hjeltar jag besvärjer,
- 280. En åt ett håll, en åt annat,
- Drifver dem uppå en dynghög,
- Föser dem mot fähusknuten!"
- Då förtörnas Wäinämöinen,
- Grips af vrede och af blygsel;
- Sjelf begynner han att qväda,
- Företager sig att sjunga.
- Ej hans sång är barnajoller,
- Barnajoller, qvinnopladder:
- Sången är en skäggprydd hjeltes;
- 290. Den ej hvarje barn kan sjunga,
- Ej bland ynglingar ens hälften,
- Ej bland fästmän tredjedelen,
- Här i dessa onda dagar,
- Detta tidehvarf som svinner.
- Väldigt qväder Wäinämöinen,
- Sjöar svalla, jorden skälfver,
- Kopparbergen våldsamt skaka,
- Fasta hällar höras dåna,
- Klippor remna uti stycken,
- 300. Stenar rassla uppå stranden.
- Öfver Joukahainens loka
- Qvad han telningar af löfträd,
- På hans rankor videbuskar,
- På hans remtyg qvad han sälgar;
- Qvad hans släde, guldutsirad,
- Till en ruska ner i träsket
- Och den perlbesatta pisken
- Till ett strandens rö vid hafvet;
- Qvad hans häst med bläs i pannan
- 310. Till en sten vid forsens strandbrädd.
- Qvad hans svärd med gyllne handtag
- Till en ljungeld uppå himlen,
- Och hans brokigt prydda båge
- Till regnbåge öfver vattnen;
- Qvad hans fjäderprydda pilar
- Att som snabba hökar segla,
- Och hans hund med sneda käftar
- Till en grundfast sten i jorden.
- Joukahainens mössa qvad han
- 320. Till en molnspets, uppåt riktad,
- Handskarne uppå hans händer
- Till två neckrosblad i insjön,
- Qvad derpå hans blåa mantel
- Upp i fästets rymd, till strömoln,
- Och det mjuka yllebältet
- Till en stjerne-rad på himlen.
- Sjelfve Joukahainen qvad han
- Intill midjan ner i kärret,
- Intill höfterna i ängen
- 330. Och till armarne i sandmon.
- Nu den unge Joukahainen
- Märkte väl och fann förvisso
- Att han råkat rätta vägen,
- Att han hunnit fram på färden,
- Kommit sig i sångartäflan
- Med den gamle Wäinämöinen.
- Ena fotens kraft han pröfvar,
- Men förmår ej foten höja;
- Vill försöka med den andra:
- 340. Sko af sten han bar på denna.
- Nu den unge Joukahainen
- Känner sig af ångest gripen,
- Råkar i allt större vånda,
- Yttrar slutligen och säger:
- "O du vise Wäinämöinen,
- Du, en siare evärdlig!
- Tag besvärjelsen tillbaka,
- Återtåg de helga orden,
- Lös mig utur detta trångmål,
- 350. Rädda mig ur detta läge,
- Jag utfäster god betalning,
- Lofvar dig den högsta lösen!"
- Sade gamle Wäinämöinen:
- "Godt, hvad vill du då mig gifva
- Om besvärjelsen jag bortta'r,
- Återkallar mina qväden,
- Löser dig ur detta trångmål,
- Räddar dig ur detta läge?"
- Unge Joukahainen svarar:
- 360. "Tvenne goda bågar har jag,
- Tvenne ypperliga armborst;
- En af dem slår till med styrka,
- Och den andra skjuter säkert;
- Du må välja den dig lyster!"
- Sade gamle Wäinämöinen:
- "Bryr jag mig om dina bågar,
- Dina armborst, arme dåre!
- Bågar har jag sjelf tillräckligt,
- Radade kring alla väggar,
- 370. Hängande på alla knaggar:
- Utan karl på jagt de vandra,
- Ströfva kring i skogen sjelfmant."
- Och han sjunger Joukahainen
- Ännu djupare än dittills.
- Sade unge Joukahainen:
- "Tvenne goda båtar har jag,
- Tvenne ypperliga fartyg;
- Snabb i kapprodd är den ena,
- Och den andra stor och rymlig;
- 380. Tag af dessa någondera!"
- Gamle Wäinämöinen svarar:
- "Dina båtar bry mig föga,
- Väcka hos mig ingen åtrå;
- Båtar har jag sjelf tillräckligt:
- Hvarje rullstock fullbelastad,
- Hvarje vikstrand täckt af båtar,
- En del säkra uti stormar,
- Andra gående i motvind."
- Och den unge Joukahainen
- 390. Ännu djupare han qväder.
- Sade unge Joukahainen:
- "Tvenne goda hingstar har jag,
- Tvenne ypperliga fålar;
- Snabb i loppet är den ena,
- Och den andra rask i redet;
- Välj bland dessa den dig lyster!"
- Sade gamle Wäinämöinen:
- "Dina hästar bry mig föga,
- Dina schäckar ganska litet;
- 400. Hästar eger jag väl äfven,
- Full besatt hvarenda spilta,
- Hvarje skjul af hästar uppfyldt;
- Klart på deras rygg syns vattnet,
- Och en sjö af fett på gumpen."
- Och han qväder Joukahainen
- Djupare ännu än dittills.
- Sade unge Joukahainen:
- "O du gamle Wäinämöinen!
- Återtag de helga orden,
- 410. Tag besvärjelsen tillbaka,
- Och en hjelm med guld jag ger dig,
- Ger dig hatten full med silfver,
- Vunnet af min far i kriget,
- Hemtadt hem ur hårda strider!"
- Gamle Wäinämöinen svarar:
- "Ej jag bryr mig om ditt silfver,
- Icke om ditt guld, du arme!
- Sjelf jag har deraf tillräckligt,
- Hvarje bod till trängsel uppfylld,
- 420. Alla kistor öfverfulla.
- Gammalt guldet är som månen,
- Silfret åldrigt såsom solen."
- Och han sjunger Joukahainen
- Ännu längre ned i kärret.
- Sade unge Joukahainen:
- "O du gamle Wäinämöinen,
- Hjelp mig nu ur detta trångmål,
- Lös mig ur mitt svåra läge:
- Mina sädesstackar ger jag,
- 430. Afstår alla mina åkrar
- Som betalning för mitt hufvud,
- Som min egen lösepenning!"
- Gamle Wäinämöinen svarar:
- "Dina stackar ej jag önskar,
- Dina åkrar lika litet;
- Sjelf jag har deraf tillräckligt,
- Öfverallt jag åkrar eger,
- Stackar uppå hvarje svedland,
- Har betydligt bättre åkrar,
- 440. Vida herrligare stackar."
- Och den unge Joukahainen
- Ständigt längre ned han qväder.
- Nu den unge Joukahainen
- Slutligen af ångest gripes,
- Då i dyn han står till hakan.
- Intill skägget uti gyttjan;
- Mossa ren hans mun berörer,
- Trädens rötter nå hans tänder.
- Sade unge Joukahainen:
- 450. "O du vise Wäinämöinen,
- Du, en siare evärdlig!
- Tag tillbaka trolldomsorden,
- Låt ännu mig arme lefva,
- Släpp mig upp från detta ställe,
- Vattnet neddrar mina fötter,
- Sand berör mitt öga redan!
- "Om besvärjelsen du löser,
- Trolldomsorden återtager,
- Ger jag dig min syster Aino,
- 460. Lofvar dig min moders dotter,
- Att bli den din stuga städar,
- Den som sopar golfvets tiljor,
- Den som skurar dina mjölkkärl,
- Den som dina mantlar tvättar,
- Som dig väfver gyllne täcken
- Och som honingsbröd dig bakar."
- Nu den gamle Wäinämöinen
- Fröjdade sig högeligen
- Att få Joukahainens syster
- 470. Till ett stöd på gamla dagar;
- Plats han tog på glädjestenen,
- Satte sig på sångarhällen,
- Sjöng en stund och sjöng en annan,
- Sjöng en tredje stund derjemte;
- Så besvärjelsen han löste,
- Tog tillbaka trolldomsorden.
- Men den unge Joukahainen
- Kom nu upp ur dyn med hakan,
- Höjde skägget utur gyttjan,
- 480. Och hans häst steg fram ur stenen,
- Släden framstod utur ruskan,
- Pisken ur ett rö vid stranden.
- I sitt åkdon han sig satte,
- Slängde sig uti sin släde,
- Åkte bort med dystert sinne,
- Med bekymmer i sitt hjerta,
- Till sin gamla goda moder,
- Hemåt, till den ålderstigna.
- Fram med mycket brak han färdas,
- 490. Med ett sällsamt gny mot hemmet;
- Släden krossar han mot rian,
- Fimmerstängerna mot trappan.
- Men hans moder anar oråd
- Och hans fader honom frågar:
- "Har med flit du krossat släden,
- Fimmerstängerna med afsigt?
- Säg, hvi far du fram så sällsamt,
- Åker hem så oförståndigt?"
- Nu den unge Joukahainen
- 500. Började att bittert gråta,
- Sorgsen och ined nedsänkt hufvud,
- Med åt sidan lutad mössa,
- Med af smärta stela läppar,
- Näsan nedtryckt öfver munnen.
- Modren skyndar då att fråga,
- Spörjer, då hon ser hans smärta:
- "Hvarför gråter du, min gosse,
- Unge son, säg hvi du sörjer,
- Med af smärta stela läppar,
- 510. Näsan ner mot munnen sjunken?"
- Sade unge Joukahainen:
- "O min moder, som mig burit!
- Skäl sig nogsamt hafva yppat,
- Svåra saker förefallit,
- Orsak nog jag har att sörja,
- Mångahanda skäl att klaga:
- Derför all min tid jag gråter,
- Sörjer hela lifvet genom,
- Att jag Aino bort har gifvit,
- 520. Lofvat bort min moders dotter
- Åt den gamle Wäinämöinen,
- Åt en sångare till maka,
- Till ett stöd åt skröplig gubbe,
- Som i vrån beständigt sitter."
- Modren gnuggar sina händer,
- Begge händerna hon gnuggar,
- Yttrar så ett ord och säger:
- "Gråt ej, du min egen gosse!
- Här är icke skäl att gråta,
- 530. Ingen orsak till bekymmer:
- Se det har jag städse hoppats,
- Önskat mig i alla tider
- Att till frände få den höge,
- Få en hjelte in i slägten,
- Wäinämöinen till min svärson,
- Till min måg den store sångarn!"
- Unge Joukahainens syster
- Brister sjelf i bittra tårar,
- Gråter en dag, gråter tvenne,
- 540. Sittande på hemmets trappa,
- Gråter sorgsen i sitt sinne,
- Full af tryckande bekymmer.
- Hennes moder då sig yttrar:
- "Hvarför gråter du min Aino?
- Se, en ansedd make får du,
- Till en hög mans hem du kommer,
- Der du kan vid fönstret sitta,
- Jollra sysslolös på bänken."
- Dottren svarar då och säger:
- 550. "O min moder, som mig burit!
- Skäl jag har ju dock att sörja:
- Jag mitt sköna hår begråter,
- Dessa unga rika lockar,
- Dessa mina mjuka flätor,
- Dem jag redan måste täcka,
- I min ungdom undangömma!
- "Och i all min tid jag sörjer
- Öfver solens ljufva klarhet,
- Öfver månens milda skimmer,
- 560. Hela himlafästets fägring,
- Dem jag nu får öfvergifva,
- Dem som ung jag nödgas Iemna
- Hemma på min broders slöjdplats,
- Utanför min faders fönster!"
- Modren svarar då sin dotter,
- Till sitt barn den gamla säger:
- "Toka, gå med dina tårar,
- Dumma barn, med dina sorger!
- Här är intet skäl att sörja,
- 570. Ingen orsak till bekymmer.
- Ty Guds sol ju skiner äfven
- Annorstädes uti verlden,
- Än invid din faders fönster
- Eller vid din broders gårdsgrind:
- Också vexa bär på kullar,
- Smultron uti svedjelunder,
- Dem du, stackars barn, kan plocka,
- Äfven längre bort i verlden,
- Än uti din faders lunder,
- 580. På din broders svedjemoar!"