Tredje kvädet om Sigurd Fåfnesbane (PAG)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

EDDA
En isländsk samling
Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar

Peter August Gödecke

Tredje kvädet om Sigurd Fåfnesbane

1.
Sigurd till Gjuke
på gästning for,
unge Völsungen,
då han ormen dräpit,
och trohetslöften fick
af tvänne bröder.
Eder bytte
bålde hjältar.

2.
Mö de honom bjödo
med mycken rikdom,
Gudrun unga,
Gjukes dotter.
Många dagar de drucko
och dömde samman,
Gjukes söner
och Sigurd unge;

3.
Tills de på friarefärd
till Brynhild foro,
så att Sigurd i deras
sällskap red,
unge Völsungen,
som vägarna kände.
Hans hon vorde,
om hans hon varda borde.

4.
Söderns hjälte
bart svärd lade,
med runor märkt,
mellan dem båda.
Han kyste icke
ädla mön,
ej häller tog han
henne i famn.
Åt Gjukes ättling
han den unga hägnar.

5.
Vid sitt lif hon intet
låda viste
och vid sina öden
intet brott.
som en fläck vore
eller vara tyktes;
stränga norner
styrt det så.

6.
Ensam satt hon ute
aftondags,
tänkte på mycket
och talte så:
“I min arm vill jag sluta
unge hjälten,
Sigurd ega
eller svälta i hjäl.

7.
“Nu sade jag ett ord,
och jag ångrar det redan;
Gudrun är hans hustru,
och Gunnars jag.
- - - - -
- - - - -
Till lång längtan
oss födt leda norner.”

8.
Ofta går hon ut
med ondt fyld;
hvarje afton
med is i hjärtat,
då Gudrun till sängs
går med sin make,
och Sigurd henne
med lakanet höljer:

9.
“Nu famnar hunske
kungen sin hustru.
[Gjukes dotter,
i glada stunder,]
men jag lycka mist
och make, ja väl tvä.
Min glädje har jag
i grämande tankar.”

10.
Af slikt hat till hämd
hon hetsar sig själf:
“Gunnar! du måste
gå miste om alt,
det land, jag skänkt dig,
och mig själf därhos.
Lycklig kan jag aldrig
lefva med dig.

11.
“Jag vill till baka gå
till mitt gamla hem,
fara till de närskylde
fränder jag har.
Där vill jag sitta
och sofva bort lifvet,
vill du ej slå
Sigurd till döds
och yppare varda
än andre kungar.

12.
“Låtom sonen följa
sin fader åt,
ej vidare må man ulfvens
yngel nära!
Hvem kan väl hämden längre
lätt hålla
att sedan sona,
om en son lefver?”

13.
Sorgsen vardt Gunnar
och sänkte sitt hufvud,
satt dagen i ända
dyster i hugen.

14.
Väl han icke
viste nu,
hvad honom vore
värdigast att göra,
hvad honom vore
visast att göra,
då han viste sig
Völsungen mista
och såg sig sakna
Sigurd mycket.

15.
Länge i tvekan
tänkte han öfver,
hvad honom bäst
till båtnad vore.
Det var alt annat
än önsklig sak,
att kvinnor ginge
från kungadöme:

16.
“Brynhild är mig
bäst af alla,
Budles dotter,
ett blomster bland kvinnor.
Förr mitt lif
jag låta skall
än mön mista
och möns skatter.”

17.
Om råd bad han
sin broder Högne;
i honom fann han
fulltrogen vän:
“Vill du hjälpa mig att råna
den rike med svek?
Godt är att råda
öfver Rinens malm,
att med gladt sinne
gods styra,
att sitta i ro
och sällhet njuta”.

18.
Honom gaf
Högne till svar:
“Oss höfves icke
handskas med slikt,
med svärd bryta
svurna eder,
eder svurna
och ord, som gifvits.

19.
“Ej lefva på jorden
lyckligare män,
så länge vi fyra
våra folk råda,
och han, den hunske
härfursten, lefver;
ej häller finnas
mer fräjdade svågrar.

20.
Om vi fem
fostra oss söner,
öka vi ett ädelt
ättartal.
Jag vet ock, hvadan
men oss vållas;
det är af Brynhilds
bittra klagan.”

Gunnar kvad:

21.
“Guttorm med list
vi locke till dråpet,
vår yngre broder,
den oerfarne!
Han har ingen del
i de eder, som svurits,
i de eder, som svurits,
och i de ord, som gifvits.”

22.
Lätt var för visso
att den vilde ägga;
snart stod svärdet
i Sigurds hjärta.
Hjälten till hämd
sig hof i salen,
slängde vapen efter
vilde ynglingen.

23.
Med kraft flög
ur konungens hand
glänsande Gram
mot Guttorm ut.
I tvänne delar
han dignade ned;
händer och hufvud
åt ett håll föllo,
och fötternas del
föll baklänges.

24.
Somnad låg
i sin säng Gudrun,
sorglös vid sidan
af Sigurd, maken;
till ve och vånda
hon vaknade upp,
då hon flöt i blodet
af Frös vän.

25.
Så hårdt hon slog
sina händer samman,
att bålde hjälten
sig på bädden reste:
“Gråt ej, Gudrun,
så grymma tårar!
Unga brud!
dina bröder lefva.

26.
“För ung är
min arfving än,
kan icke fly
ur fiendegården.
Skuld och skam
de sig skapat själfve
med de råd, de följt
på färsk gärning.

27.
“Med dem ej skyndar,
om än sju du födde,
slik systerson
sedan till tings.
Jag väl vet,
hvadan det kommer;
Brynhild ensam
alt ondt vållar.

28.
“Mig har mön
framför hvar man älskat;
dock grep jag ej in
i Gunnars rätt.
Jag svek ej fränder,
ej svurna eder;
sent varde jag kallad
hans kvinnas vän.

29.
Gudrun miste sansen,
men Sigurd lifvet;
så svårt slog hon
i sorg sina händer,
att klart det klang
ur kalkarna i vrån,
och gässen på gården
gält skreko.

30.
Då log Brynhild,
Budles dotter,
en gång log hon
af all sin hug,
när på sitt läger
hon lyddes på
Gjukes dotters
gälla klagan.

31.
Då kvad Gunnar,
kung bland furstar:
“Ej ler du nu, hustru,
du hämdlystna!
och gläds i salen
af något godt, dig bådats.
Hvi bleknar nu
din bländande hy?
Dådens upphof,
dödens är du!

32.
“Du vore bland kvinnor
mest värd den lotten,
att vi för dina ögon,
Atle dråpe,
att på din broder du såge
sår rinna
och binda finge
blödande stygnen.”

Brynhild kvad:

33.
“Ej feg du hålls, Gunnar!
fullt upp du dräpit;
men alt för högt ej Atle
ditt hot aktar.
Han skall lefva
längst af Er båda
och störst stånda
i styrka alltid.

34.
“Jag säger dig, Gunnar!
hvad du granneligen själf vet,
huru I
hastaden till dådet.
Ung satt jag,
sorglös var jag
och rikligen burgen
i min broders hus.

35.
“Ej jag varda
ville en mans,
förr’n I, Gjukungar,
till kungsgärd reden
å hästar edra,
tre höge kungar. —
Att dit I aldrig
dragit haden!

36.
“Till mig i enrum
Atle sade,
[Budles son,
broder min,]
att af mitt eget han icke
mig utfå läte
hvarken gods eller gull,
gåfve jag mig ej i gifte,
ingen del
af mitt ärfdagods,
af det gods,
mig gafs som barn,
af det goda,
mig gafs som barn.

37.
“Tveksam var jag
i min tanke då,
om kamp jag skulle välja
eller som valkyria
brynja bära
för min broders skull.
Det valet månde varda
verlden kunnigt
och mången man
till mycken vånda.

38.
“På så sätt
slöto vi fred,
att röda ringar
och rikdom taga
af Sigmunds son
mig sällare tyktes,
än annan mans gods
och guld ega.

39.
“Till honom jag gaf mig,
höge kungen,
som gullprydd satt
på Granes bogar.
Ej äro edra ögon
så ädla som hans,
i ingen lem
I liknen honom,
fast I er hållen
för höge kungar.

40.
“En jag älskat
och ingen mer,
valkyrian har ej
hvälfvande hug;
efteråt skall äfven
Atle det finna,
när om hälfärd min
han höra får.

41.
“Ej hustru höfs
att, i hugen flygtig,
i lifvet ega
en annans man;
- - - - -
- - - - -
det varde hämden
för all min harm.”

42.
Upp stod hirdens
höfding, Gunnar,
och slog om hustruns
hals sina armar.
Alle gingo,
en och hvar,
att henne af hela
sin hug afstyrka.

43.
Hon från sig höll en hvar,
hon på halsen fått,
lät sig ej lockas
från långa färden.
Om råd bad han
sin broder Högne;
i honom fann han
fulltrogen vän:

44.
“Alle männen,
mine med dine,
in i salen stige —
ty stor är nu nöden — ,
att min hustrus hälfärd
de hindra må,
tills samtal henne
till sans bragt.”

45.
Honom gaf
Högne till svar:
“Nej, skicke ödet
hvad ske skall!
Ingen henne locke
från långa färden,
och måtte hon aldrig
återvända!

46.
“Till men kom hon
ur moderlifvet,
ett olyckligt,
ömkligt väsen,
skapt att alltid
ondt vålla,
mången man
till mycken sorg.”

47.
Sorgsen gick Gunnar
från samtalet
dit, där Brynhild
böt sina skatter.
Hon öfversåg
alt sitt gods
sina dräpna tärnor
och trälakvinnor.

48.
Hon axlade gullbrynja,
var ej glad i hugen,
förr’n sitt hjärta med svärdsägg
hon genomstungit.
Bortvänd från Gunnar
hon på bolstret sjönk;
af svärdet sårad
slika ord hon sade:

49.
“Följen mig på långa
färden, tärnor,
I, som guld viljen
vinna af mig!
Jag gifver en hvar
ett gyllne halsband,
bildtyg, bäddpäll,
brokiga kjortlar.”

50.
Vid detta tal
tego alla,
och sedan samma
svar de gåfvo:
“För många du fält,
oss fröjdar lifvet;
dem du har, äro
dig heder nog!” —

51.
Tills unga hustrun,
höljd i lin.
i djupa tankar
tog till orda:
“Ingen svårbedd må
och ingen motvillig
döden smaka
för Sigurds och min skull!

52.
“På edra bens bål
brinna månde
färre skatter,
då fram I kommen;
och glans af guld
skall glimma föga
från Eder den dag,
då I dragen till mig.

53.
“Sitt neder, Gunnar!
nu glad jag dig säger,
att ej längre lefver
din linhvita brud.
Ej seglar ert skepp
i sank i sundet,
fast jag mitt lif
låtit har.

54.
“Gudrun och du sonas
snarare, än du tror,
Grimhild skall henne
till handa gånga,
hos unga enkan
skall den ädla söfva
hvart dystert minne
af dräpne hjälten.

55.
“[I Hålfs hall
I henne finnen,]
där mö skall födas
af moders sköte
och skönare varda
än skira dagen;
det är Svanhild,
solens stråle.

56.
“Gudrun må
med guld du smycka
och henne en ädel
husbonde gifva!
Ej gärna med hjälten
hon giftas vill;
Atle skall dock henne
till äkta hafva,
min egen broder,
Budles son.

57.
“Jag minnes grant,
hvad mig skedde,
då I svåra
sveken mig;
- - - - -
- - - - -
min lefnads lycka
med list I ödden.

58.
“Oddrun till äkta
du önska skall,
men Atle ger dig
icke ja;
men hon skall dig älska
så ömt, som jag skolat,
om onda öden
oss icke skilt.

59.
“Lönligt I skolen
luta Er samman;
[länge det dock
ej döljas kan.]
Då skall Atle
dig illa göra,
tränga dig in
i ormagården.

60.
“Lång tid ej häller
lida skall,
förr'n Atle dignar
i döden själf.
Sällhet han mister,
och hans söner lifvet.
Ty med hvässadt svärd,
i sorgsna tankar,
skall Gudrun hans bädd
med blod söla.

61.
“Mer höfdes då Gudrun,
vår höga syster,
att i döden följa
sin förste man,
om henne gåfves
goda råd,
eller hon slikt sinne
som slägten hade.

62.
“Tungt det är mig
att tala nu.
För vår skull ej lifvet
hon låta skall;
höga böljor
henne bära skola
till Jonåkers
odalmarker.

63.
“Där ökar hon sin ätt,
får arftagare,
arftagare
efter Jonåker;
Svanhild af landet
hon sända skall,
hennes egen och Sigurds
unga dotter.

64.
“Bickes råd
henne bitande varda,
Jörmunrek
till ringa båtnad.
Då är det ute med all
Sigurds ätt,
och Gudrun har mer
att gråta öfver.

65.
“En enda bön
jag dig bedja vill,
min sista här i verlden
det vara må:
Låt resa ett så bredt
bål å slätten.
att rum därpå
kan redas oss alla,
som nu med Sigurd
somna i döden.

66.
“Gör tjäll öfver bålet
med bonad och sköldar,
bred lysande svepning
öfver likens mängd;
[brännen där Brynhild,
Budles dotter,]
och vid min sida
Sigurd brännen!

67.
“Vid Sigurds andra
sida brännen
mina svenner
med smycken höljde,
två vid våra hufvud,
två vid våra fötter,
två hundar,
två hökar!
Då är alt skiftadt
i jämn skilnad.

68.
“Ligge oss emellan,
lysande af ringar,
ägghvassa svärdet,
åter så lagdt,
som då vi båda
i en bädd stego,
och oss man nämde
äkta makar!

69.
“Valhalls guldrings-
glänsande portar
må ej höge kungen
på hälarna dundra,
om med honom de mine
hädan draga;
då komma vi icke
med kraftlöst följe.

70.
“Ty fem tärnor
följa honom,
åtta tjänare,
ädelborne,
min fostersyster
och mitt fädernearf,
som Budle sina
barn gaf.

71.
“Mycket jag sagt,
mera jag minnes,
om svärdet mig läte
längre tala.
Rösten sviker,
såren svälla,
sanning jag talat,
så må jag sluta.”

Noter till Tredje kvädet om Sigurd Fåfnesbane

Detta kväde, som är af öfvervägande episk art, innehåller dels i kort sammandrag åtskilligt, som finnes utförligare besjunget i andra kväden, dels utförligare, hvad i andra endast finnes kort antydt, dels också sådant, som ligger obesjunget mellan andra kväden. Det börjar med Fåfnes fall, från hvilket det med ens hoppar till Sigurds besök hos Gjuke och hans ridt med Gunnar till Brynhild. Sigurds och Brynhilds skuldfrihet framträder här å nyo på det klaraste. Mellan visorna 5 och 6 är åter ett stort hopp; både Sigurd och Brynhild äro i den senare visan gifta. Brynhild äggar nu Gunnar till hämd; men märkas bör, att denna sång hör till en version, enligt hvilken Brynhild vid denna äggelse icke pådiktar sig och Sigurd något brott. Därpå följer Gunnars och Högnes samtal, synnerligt utfördt, samt Guttorms införande i sveket. Han, som icke svurit Sigurd någon ed, skulle utföra dådet. Efter öfverfallet på Sigurd och Guttorms undergång genom den dödssårade Sigurds svärdskast följa Sigurds sista ord till Gudrun. Därpå träder Brynhild i förgrunden. Sedan nämligen Gunnar på henne kastat all skulden, stiger hon upp och kväder om hela sin lefnad och höjer en lofsång öfver Sigurd. Mot honom vore Gjukes söner blott ringe män.

»En jag älskat
och ingen mer,
valkyrian har ej
hvälfvande hug»,

detta är den höga tanke, som fyller hennes sinne. Därför besluter hon att följa Sigurd i döden. Gunnar och alle hans män utom brodern Högne gå fram och söka förmå henne att afstå från detta beslut, men förgäfves. Hon delar ut sitt guld och sina skatter, dräper en mängd af sina svenner, tärnor och trälakvinnor samt genomborrar sig själf med ett svärd. Kvädet slutar med hennes storartade dödssång. Hon vänder sig till sina tärnor och bjuder dem följa med henne och Sigurd till Valhall. Därpå vänder hon sig till Gunnar, förutsäger Gudruns gifte med hennes egen broder Atle samt förutspår i korta drag så väl Gunnars som Atles och Gudruns slutliga, hemska öden. Till slut, i visorna 65-71, kväder hon sin sista bön, att Gunnar skulle bygga ett stort bål åt henne och Sigurd och därpå bränna alla, som fallit, så att de i en enda stor, väldig skara skulle draga in genom Valhalls guld-ringsglänsande portar. Det är i ljuset af detta Brynhilds storslagna slut, som man måste se det föregående af hennes bana, för att man skall fatta hela djupet af hennes väldiga karakter, säkert den på en gång skönaste och mest tragiska gestalt, som finnes skildrad i hela Eddadiktningen.

Visan 1.
Tvänne bröder, Gunnar och Högne.

Visan 4.
Söderns hjälte, Sigurd.

Visan 9.
Hunske kungen, Sigurd.

Visan 12.
Sonen. Enligt Völsungasagan hade verkligen Sigurd och Gudrun en son vid namn Sigmund.

Visan 15.
Att kvinnor ginge från kungadöme är onekligen ett intetsägande uttryck. Enligt en annan tolkning skall ordet kvinnor vara felaktigt och utbytas mot högborne män. Detta gåfve åtminstone en fullt rimlig mening.

Visan 17.
Rinens malm, guldet, d. v. s. den olycks-bringande dvärgaskatten.

Visan 19.
Vi fyra, Gunnar, Högne, Guttorm och Brynhild (eller Gjuke).
Den hunske härfursten, Sigurd.

Visan 22.
Snart stod svärdet (Guttorms eller Sigurds eget?). Hogkommas bör den märkliga strofen 13 uti den danska visan »Sivard og Brynild»:

»Det svärd är icke i all verlden till,
honom biter på,
förutom hans eget det goda svärd,
det kan jag icke få».

Detta svärd lånas därför sedan i denna danska visa från Sivard.

Visan 24.
Frös vän, Sigurd.

Visan 29.
Gässen gält skreko. Jämför Första kvädet om Gudrun, visan 16!

Visorna 29 och 30.
Dessa kväden tyckas med förkärlek upprepa motsatserna mellan Brynhilds och Gudruns beteende vid Sigurds död.

Visan 30.
Då log Brynhild. Jämför Stycke af ett kväde om Sigurd, visan 8!

Visan 32.
Att vi Atle dråpe. Jämför härmed Första kvädet om Gudrun, visan 25 med därtill hörande not!

Visan 35.
Tre höge kungar. Gunnar, Högne och Sigurd.

Visan 38.
Enligt denna framställning skulle Brynhild i sin broders hus först hafva lärt sig älska Sigurd och föredragit honom framför Gunnar. Se ock föregående kväde, visan 26!

Visan 39.
Högekungen, Sigurd.

Visan 55.
I Hålfs hall. Jämför härmed Andra kvädet om Gudrun, visan 12!

Visan 58.
Om Oddrun, som eljest icke omtalas mer än i Niflungadråpet, handlar den 17:de af Hjältesångerna.

Lüning anser emellertid, att hela historien om Oddrun är en oäkta och störande tillsats från senare tid, »ein wilder Schössling der Sage».

Visan 59.
Af annat skäl sättes Gunnar enligt Kvädet om Atle, visan 33, i ormagrop.

Visan 62.
Detta skildras utförligare i inledningen till Gudruns äggelse, den 20:de af Hjältesångerna.

Visan 68.
En skönare påminnelse om sin och Sigurds oskuld kan Brynhild i dödsögonblicket ej gifva än genom denna visas ord.