Tredje kvädet om Sigurd Fafnersbane (NFS)

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif


Edda

Öfversättning:
Nils Fredrik Sander

Tredje kvädet om Sigurd Fafnersbane



Sigurds berømte hest Grane.
(Fra Hylestad kirke, ca. 1175)

1.
Fordom Sigurd
till Gjuke for,
den unge völsungen,
som ormen slagit;
fick trohetslöften
af tvenne bröder,
eder växlade
väldiga kämpar.

2.
Mö de honom bjödo
och mycken egendom,
Gudrun den unga,
Gjukes dotter;
de drucko och dömde
i dagar samman,
Sigurd den unge
och sönerna af Gjuke.

3.
Till dess de foro
att fria till Brynhild,
och Sigurd med dem
i sällskap red,
den unge völsungen,
som vägarna kände;
honom hon äktade,
om honom hon äga mäktade.

4.
Men Sigurd den sydgångne
svärdet blottadt lade,
det med runor märkta,
mellan dem båda;
ej hade han kyssar
att kvinnan gifva,
ej hunske kungen
henne hof å sin arm,
den blomstrande ungmö
åt Gjukes ättling han sparde.

5.
Ej vid sitt lif
något lyte hon visste
och i ålders villkor
intet till skada,
hvad en fläck vore
eller vara tycktes;
dock — grymma nornor
här gingo emellan.

6.
Ensam satt hon ute
i aftonstunden,
började mäla
mycket med sig själf:
”Hafva skall jag Sigurd,
eller hungra till döds,
blomstrande ungersvennen
i mina armar!

7.
Ord jag sade nu,
dem efteråt jag ångrar:
Gudrun är hans hustru
och jag Gunnars;
leda nornor oss skapte
till längtan lång.”

8.
Mången afton
går ofta hon in
med hjärtat fullt af ondska,
iskallt, isande hat,
när Sigurd och Gudrun
gånga till sängs
och ban med lakanet
henne höljer: —
den hunske kungen
sin kärliga hustru!

9.
”Bort vill jag gå
från bägge: man och älskling,
och glädjas endast
af grymma tankar.”

10.
Af sådant hat hon börjar
att hetsa sig till hämnd:
”Du skall, Gunnar,
gånga förlustig
detta mitt land,
desslikes mig själf;
ej vill jag med ödlingen
min ålders fröjder njuta.

11.
Dit vill jag fara åter,
där fordom jag var
hos ädla, närskylda
ättmän mina;
där vill jag sitta
och sofva bort lifvet,
om du ej Sigurd
slår till döds
och mera ansedd varder
än andra kungar.

12.
Låtom sonen följa
i faderns sällskap,
ej länge skall en ung
ulf man nära!
För hvilken man
månde väl hämnd sedan
lättare sonas,
om en son lefver?”

13.
Sorgsen vardt Gunnar
och sänkte sitt hufvud,
dyster i hugen
satt han hela dagen;
ej han visste
rätt väl ännu,
hvad honom vore
värdigast att göra,
hvad bonom vore
visast att göra,
då han visste sig
völsungen uppoffra,
och att Sigurd
skulle saknas mycket.

14.
Tveksam en lång stund
och tankfull satt han,
fann det vara
föga behagligt,
att från konungadöme
gifta kämpar ginge;
Högne han kallade
att komma till samtal,
ty i honom han ägde
i allt en förtrogen vän.

15.
“Ensam är mig Brynhild,
bättre än alla,
Budles dotter,
en dyrgrip bland kvinnor;
förr mitt lif
jag låta skall,
än jag mista må
den möns skatter!

16.
Vill du, vi rana med list
furstens rikedom?
Godt är att råda få
öfver flodens malm,
att gladeligen
gods förvalta
och sittande i lugn
sällhet njuta.”

17.
Mod ens gaf Högne
houom till svar:
“Oss höfves icke
att handla så,
med svärdet bryta
svurna eder,
eder svurna
och aflagda löften.

18.
Ej veta vi ofvan mullen
män så sälla,
medan vi fyra
öfver folkhären råda,
och han, den hunske
härfursten, lefver;
ej heller på jorden
ett ädlare svågerlag.

19.
Om länge vi fem
oss fostra söner,
månde vi öka
goda ättartal.
Jag vet dock, hvadan
vägarna ligga:
de mynna från Brynhilds
alltför bittra klagan.”

20.
Gunnar kvad:
“Låtom oss Guttorm
locka till dråpet,
vår unge broder
och oerfarne!
Han står utanför
eder svurna,
svurna eder
och aflagda löften.”

21
Lätt var att egga
den alltför hetsige:
snart stod svärdet
Sigurd i hjärtat;
redde sig till hämnd
hjälten i salen,
svang svärdet efter
den alltför hetsige.

22.
Flög mot Guttorm
Gram med kraft,
glänsande klingan
ur kungens hand;
i tvenne delar
hans dråpare föll:
händer och hufvud
åt ena hållet,
baklänges föll
fötternas del.

23.
Somnad Gudrun
i sängen låg
sorglös
hos Sigurd;
men hon vaknade
viljelös,
när hon flöt i bloden
af Freys vän.

24.
Så hårdt hon slog
sina händer samman,
att bålde hjälten
från bädden reste sig:
“Ej må du gråta,
Gudrun, så bittert,
blomstrande unga brud,
dina bröder lefva.

25.
Alltför ung är
den ättling jag äger,
han kan ej frälsa sig
ur fiendegården;
men de sig själfva
svikligt och skamligt
än närmare tagit
med de nya rådslag.

26.
Med dem ej rider sedan
— om än sju du föder —
slik en systerson
i sällskap till tings;
men grant jag vet,
hvi nu oss går emot:
Brynhild ensam vållar
allt det onda.

27.
Mig älskade mön
mer än hvarje man,
men icke jag gjorde
Gunnar förfång;
ej svek jag fränder
eller svurna eder,
sent varde jag kallad
hans kvinnas vän.”

28.
Drottningen miste sansen
men drotten lifvet;
så hårdt hon slog
sina händer samman,
att kalkar i vrå
klungo därvid
och gässen kacklade
gällt i gården.

29.
Då log Brynhild,
Budles dotter,
en enda gång
af all sin hug,
när till sitt hviloläger
hon höra kunde
Gjukes dotters
ljudliga gråt.

30.
Kvad då Gunnar,
kungen bland kämpar:
“Ej ler du därför, hustru,
du hatfulla,
eller gläds å tilja,
att något godt du varsnar:
hvi förbyts din hy
i den hvita färg,
du dådens upphof?
Jag tror, att dödens du är.

31.
Det vore du ock
mest värd bland kvinnor,
att inför ögon dina
vi Atle dräpte,
att på din broder du såge
blodigt sår
och finge förbinda
de blödande spjutspår.”

32.
Brynhild kvad:
”lngen dig frånkänner, Gunnar,
att fullt opp du kämpat,
men litet dock Atle
ditt öfvermod aktar;
han skall lefva
längst af eder
och alltid stånda
störst i kraft.

33.
Dig skall jag säga, Gunnar,
hvad själf du väl vet,
hur brådt I eder
bunden till sak:
jag var i uppväxt
och utan tvång,
satt rik och burgen
i min broders sal.

34.
Ej ville jag, att mig
en man skulle äga,
förrän, gjukungar, I
till gården kommen,
folkkungar tre
å frustande hästar.
O, att aldrig eder färd
varit företagen!

35.
Till mig, som ensam var,
Atle sade,
att intet han mig gåfve
af min egendom,
hvarken jordar eller guld,
om jag ej gifte mig,
— alls ingen del
af mitt arfvegods,
det som mig i ungdomen
såsom eget gafs mig,
och det som mig i ungdomen
såsom afkomst räknades till.

36.
Därom endast hvälfde sig
då min hug:
om kamp jag välja skulle
och val fälla,
båld i brynja,
för min broders skull;
kunnigt månde varda
det valet för folken
och mången man
till mycken sinnesstrid.

37.
Läto vi så
vår sak förfalla:
mig lekte i sinnet mer
att smycken taga
och röda ringars smide
af Sigmunds son,
än att en annan mans
ägodelar njuta.

38.
Honom valde jag då,
väldige drotten,
som guldprydd satt
å Granes bogar;
ej var han till ögat
eder i något lik
och i ingen del
till anletsdrag och skick,
ändock att I fören eder
som folkkonungar.

39.
En jag älskat,
en, men ingen mer,
smyckad spjutmö hafver ej
hvälfvande hug.
Icke heller
skall obeständig kvinna
framlefva sin ålder
med en annans man.

40.
Allt detta skall Atle
efteråt finna,
när han min dråpliga
dödsfärd spörja får.
Då är hämnden inne
för all min sorg.”

41.
Upp stod Gunnar,
ädlingars höfding,
och lade om hustruns
hals sina armar;
gingo där alla,
en efter annan,
att af allt sitt hjärta
afböja hennes beslut;
men från halsen höll hon
hvemhelst det var
och lät sig ej ledas
från långa färden.

42.
Han kallade Högne
att komma till samtal:
”Alla våra män,
mina som dina,
gånge i salen,
— ty svårt är vårt trångmål —
om de hindra kunna
min hustrus Hel-färd,
till dess att med åldern
det onda stundar:
då må skepnaden råda
för hvad ske dock skall!”

43.
Med ens gaf Högne
honom till svar:
”Locke henne ingen
från långa färden
dit, där hon aldrig
skall återfödd varda!
Med vedermöda kom hon
af sin moders lif,
född till ständiga
striders kval
och mången man
till men och bekymmer.

44.
Sorgsen gick Gunnar
från detta samtal
dit, där smycken sina
skiftade rika mön;
all sin egendom
hon öfversåg,
de svultna trälinnor
och salstärnor.

45.
Guldbrynjan drog hon på sig,
var ej glad i hugen,
innan hon stack sig igenom
med egghvassa svärdet;
å bolstret föll hon
i blidare tankar,
och ristad af svärdsudd
kvad hon rådvis så:

46.
“Nu skola gånga
de, som guld önska,
eller minst sådant
af mig bedja;
enhvar jag ger
ett gyllene halsband,
stickverk, slöja
och skinande kläder.”

47.
Alla tego,
tänkande på råd,
och alla detsamma
svar gåfvo:
“Vi svultna jättemör
än månde lefva,
dina salstärnor höfs
den hedern att följa dig!”

48.
Tills eftertänksam
den till åldern unga
linhöljda kvinnan
åter kvad de orden:
“Ej vill jag, att någon
nödd eller svårbedd
sitt lif för vår skull
låta skall.

49.
På edra ben dock
brinna månde
färre skatter,
när fram I kommen
att mig söka,
ty segnad är smyckemön.

50.
Sätt dig neder, Gunnar,
ty säga vill jag dig:
utan förhoppning att lefva
är nu din ljusa brud;
men ej med edert skepp
är det ute å sundet,
fast jag min lefnad
lyktat ren.

51.
Försonas skall du med Gudrun
snarare än du tror;
har dock den ryktbara kvinnan
hos konung Half
dystra minnen
af sin döde man.

52.
Där är en mö boren
och modern henne fostrar,
skön månde Svanhild vara,
skönare, ja, långt mer
än skira sommardagen,
än solens stråle.

53.
Gudrun skall du
gifva en husbonde,
den för många furstar
farlige skytten;
ej gärna vill hon
med hjälten giftas,
men Atle dock går
att äga henne, —
Budles son,
broder min.

54.
I mycket jag minnes,
hur med mig de foro fram,
när I mig svåra
svikit haden:
beröfvad min egen vilja
var jag i hela mitt lif.

55.
Oddrun skall du
äga vilja,
men Atle vill det
ingalunda tåla;
hon skall dig älska
som jag det skolat,
om ett blidare öde
kommit oss till del.

56.
I löndom skolen I
luta eder samman,
[men länge lär det icke
lönligt vara;]
dig skall Atle
med ondska bita
och inlagd du varda
i ormagården trång.

57.
Det kommer också
inom kort att hända:
Atle helt brådt
anden mister,
sin sällhet därjämte,
och sönerna lifvet,
för ty att honom Gudrun
är grym å bädden
med skarpa eggar,
allt af sorgbunden hug.

58.
Mer värdigt Gudrun,
eder syster, vore dock
att i döden följa
sin förste man,
om henne gåfves
goda råd
och större likhet hon ägde
med oss i sinnelag.

59.
Långsamt mäler jag nu —
än månde hon dock icke
för vår skull sin ungdoms
ålder beröfvas;
henne skola höga
böljor häfva
till Jonakers
odaltorfva.

60.
Afla skall hon sig där
arftagare,
arftagare
efter Jonaker.
Svanhild skall hon
sända ur landet,
dottern sin
och Sigurds.

61.
Henne varda bitande
Bickes råd,
i det att Jörmunrek
onyttigt lefver;
utgången är då
all Sigurds ätt,
och Gudrun har
att gråta öfver flera.

62.
Bedja vill jag till dig
en bön, en enda,
hon må i världen
vara den sista:
låt bygga å slätten
ett bål så bredt,
att underlag redes
rymligt för alla,
som med Sigurd
slöto lifvet.

63.
Slå tjäll öfver bålet
af tältduk och sköldar,
vare svepning lysande,
liken många!
Brännen där Brynhild,
Budles dotter,
brännen så den hunske
å ena sidan om mig!

64.
Brännen åter
å andra sidan
mina hunska tjänare,
höljda med smycken,
två hökar
och två hundar:
två vid hufvudet
och två vid fötterna!
Då är allting skiftadt
i jämna lotter.

65.
Ligge oss emellan
egghvassa svärdet
med lysande guldinfattning,
så lagdt å nyo,
som när i samma bädd
vi båda stego
och oss de nämnde
ett äkta par!

66.
Ej honom skall då
å hälarna hacka
den guldringprydda,
glänsande salsgrind,
om min egen hädanfärd
med hans är i följe;
ej skall vår bortgång
ömklig vara!

67.
För ty att honom följa
fem trälinnor,
åtta tjänare
af ädel börd,
fostersyskon mina
och mitt fäderne,
det som Budle
sitt barn gaf.

68.
Mycket jag sagt,
mer jag ville säga,
om svärdet mig mera
målrum gåfve;
rösten bortdör,
såren förblöda,
sanning blott jag talat,
så må jag sluta!”