Trettiondeåttonde Sången (Kalevala, Collan)
Hopp til navigering
Hopp til søk
Temaside: Finsk religion og mytologi
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► | ![]() |
![]() |
||||
![]() |
öfversatt af
Karl Collan
Trettiondeåttonde Sången. Ilmarinen begifver sig till Pohjola för att fria till sin förra makas yngre syster, men röner derstädes endast hån och förakt; vredgad deröfver bortröfvar han den unga flickan och styr med henne sin färd hemåt: 1 —124. — Under vägen förolämpar jungfrun Ilmarinen, som slutligen full af förtrytelse förvandlar henne till en fiskmås: 125—286. — Han kommer hem och skildrar för Wäinämöinen det välstånd som råder i Pohjola genom besittningen af Sampo, samt redogör för utgången af sin friarefärd: 287—328.
- Sjelfve smeden Ilmarinen,
- Den evärdelige hamrarn,
- Öfvergaf den gyllne bilden,
- Sin af silfver smidda jungfru,
- Spände fålen i sitt rede,
- Brune springaren för släden,
- Tog sig plats uti sitt åkdon,
- Höjde sig uti sin slädkorg:
- Sinnad var han nu att resa,
- 10. Ämnade sig ut begifva
- Att i Pohjola begära
- Pohja-gårdens andra dotter.
- Åkte nu en dag igenom,
- Reste hela andra dagen,
- Sluteligen på den tredje
- Pohja-hemmets gård han nådde.
- Louhi, Pohjolas värdinna.
- Stod tillfälligtvis på gården;
- Genast tog hon då till orda,
- 20. Skyndade att efterfråga,
- Huru hennes barn befann sig,
- Hur den kära dottren lefde
- Såsom nygift hos sin make,
- I sin svärmors hem som hustru.
- Derpå smeden Ilmarinen,
- Sorgsen och med nedsänkt hufvud,
- Med åt sidan lutad mössa,
- Yttrade ett ord och sade:
- "Fråga ej, min goda svärmor,
- 30. Spörj ej nu om dessa saker,
- Hur ditt barn sig må befinna,
- Hur din kära dotter lefver!
- Dödens gap har henne fångat,
- Svårt ett slut har drabbat henne;
- Gömdt är ren mitt bär i jorden,
- Sänkt i hedens sand den fagra;
- Tufvan täcker nu mitt silfver,
- Gräs de svarta ögonbrynen!
- Jag är kommen att begära
- 40. Mig din andra, yngre dotter:
- Gig mig henne, o min svärmor,
- Sänd med mig din andra dotter
- Till min förra hustrus hemvist,
- Uti systerns stad och ställe!"
- Louhi, Pohjolas värdinna,
- Yttrade ett ord och sade:
- "Illa handlade jag arma,
- Illa, jag beklagansvärda,
- Då jag dig min dotter skänkte,
- 50. Då en gång mitt barn jag gaf dig,
- För att i sin ungdom bortgå,
- Dö uti sin fulla fägring:
- I ett varggap gaf jag henne,
- I den vilde björnens käftar!
- "Icke ger jag nu den andra,
- Skänker icke bort min dotter
- För att sotet af dig stryka,
- För att slaggen af dig skrapa;
- Hellre sänder jag min dotter,
- 60. Störtar jag det stackars barnet
- I den strida strömmens vågsvall,
- Ner uti dess vilda hvirfvel,
- Uti Manas lakes käftar,
- Mellan Tuoni-gäddans tänder!"
- Ilmari, den gode smeden,
- Vred sin mun, sitt hufvud svängde,
- Skakade det svarta håret,
- Sina krusigt lagda lockar;
- Sjelf han trängde in i stugan,
- 70. Trädde under takets resning,
- Fällde der ett ord och sade:
- "Kom till mig, du unga jungfru,
- Kom uti din systers ställe,
- Till min fordna makas hemvist;
- Honingsbröd du der får baka,
- Öl du skall åt mig få brygga!"
- Sjöng ett barn på stugugolfvet,
- Sjöng och yttrade i sången:
- "Bort, objudne gäst, från slottet,
- 80. Fremling, ut från dessa dörrar!
- Redan har vårt slott du skadat,
- Gjort förfång åt detta fäste,
- Då du förra gången hitkom,
- Fann en väg till våra dörrar!
- "Unga jungfru, du min syster,
- Fägna dig ej öfver friarn,
- Låt dig af hans mun ej tjusas,
- Eller af hans stolta fötter!
- Vargens tänder eger friarn,
- 90. Räfvens knep han bär i fickan,
- Björnens klor vid sina armar,
- Har blodsugarns knif i bältet,
- Hvarmed han ens hufvud sargar,
- Ristar skåror uti ryggen."
- Sjelf den unga jungfrun talar
- Så till smeden Ilmarinen:
- "Icke vill jag till dig komma,
- Bryr mig ej om klena karlar;
- Ren du har en hustru dödat,
- 100. Tagit lifvet af min syster:
- Mig också du skulle döda,
- Äfven mig afdagataga!
- Också torde denna jungfru
- Vara värd en bättre make,
- En gestalt, mer skön och ståtlig,
- Och att i en bättre släde
- Bort till bättre ställen föras,
- Till ansenligare gårdar,
- Än till kolig smedjeboning,
- 110. Till en ömklig makes eldstad".
- Ilmari, den gode smeden,
- Den evärdelige hamrarn,
- Vred sin mun, sitt hufvud svängde
- Och sitt svarta hår han slängde;
- I det samma grep han jungfrun,
- Slog kring henne sina armar,
- Bröt som stormen ut ur stugan,
- Störtade sig ut i släden,
- Slängde jungfrun i sitt åkdon,
- 120. Vräkte henne i sin slädkorg
- Och begaf sig straxt på resa,
- Gjorde sig beredd till hemfärd,
- Med sin ena hand vid tömmen
- Och vid jungfruns barm den andra.
- Mön brast ut i gråt och jämmer,
- Yttrade ett ord och sade:
- "Bort jag förs till kärrets tranbär,
- Ut bland missnen på en mosse;
- Der förgås jag, unga dufva,
- 130. Nås af döden, arma fogel!
- "Hör mig smed, o Ilmarinen!
- Om du icke bort mig släpper,
- Söndersparkar jag din släde,
- Slår ditt åkdon uti stycken,
- Stöter bottnen ut med knäna,
- Sönderbråkar den med benen!"
- Ilmari, den gode smeden,
- Yttrar sjelf ett ord och säger:
- "Derför eger smedens släde
- 140. Dessa jernbeslagna sidor,
- För att tåla vid en sparkning,
- Vid en vacker flickas sjelfsvåld."
- Bittert gråter unga jungfrun,
- Klagar mön med koppargördeln,
- Vrider tröstlös sina händer,
- Sammanpressar sina fingrar,
- Yttrar dessa ord och säger:
- "Om du icke bort mig släpper,
- Till en fisk jag mig förvandlar,
- 150. Till en sik i djupa vågen!"
- Ilmari, den gode smeden,
- Yttrar sjelf ett ord och säger:
- "Icke kan du der mig undfly,
- Ty som gädda jag dig följer."
- Bittert gråter unga jungfrun,
- Klagar mön med koppargördeln,
- Vrider tröstlös sina händer,
- Sammanpressar sina fingrar,
- Yttrar dessa ord och säger:
- 160. "Om du icke lös mig släpper,
- Såsom hermelin jag flyktar
- Ut i skog, till bergets hålor."
- Ilmari, den gode smeden,
- Yttrar sjelf ett ord och säger:
- "Icke kan du der mig undfly,
- Ty som utter jag dig följer!"
- Bittert gråter unga jungfrun,
- Klagar mön med koppargördeln,
- Vrider tröstlös sina händer,
- 170. Sammanpressar sina fingrar,
- Yttrar dessa ord och säger:
- "Om du icke lös mig släpper,
- Flyr jag qvittrande som lärkan,
- För att bortom skyn mig gömma."
- Ilmari, den gode smeden,
- Yttrar sjelf ett ord och säger:
- "Icke kan du der mig undfly,
- Ty som örn jag dig förföljer."
- Nu ett stycke väg han åker,
- 180. Färdas fram en liten sträcka,
- Då hans fåle med en fnysning
- Stannar tvärt och spetsar öron.
- Jungfrun höjde upp sitt hufvud,
- Spår hon varseblef i drifvan,
- Frågade och tog till orda:
- "Hvem har sprungit öfver vägen?"
- Sade smeden Ilmarinen:
- "Haren öfver vägen sprungit."
- Djupt den arma flickan suckar,
- 190. Suckar djupt och hemtar andan,
- Yttrar slutligen och säger:
- "Ve mig stackars, arma flicka!
- Mycket lyckligare vore,
- Vida bättre att få följa
- I den snabbe harens fotspår,
- I de fjät hans krokben trampat,
- Än i denne fästmans åkdon,
- Under skrynklig makes slädfäll:
- Harens hår är mera prydligt,
- 200. Och dess mun är iner behaglig!"
- Smeden biter sig i läppen,
- Gör en knyckning på sitt hufvud,
- Åker på med brak och buller,
- Kör ett litet stycke framåt,
- Hästen stannar då och fnyser,
- Spetsar, sina långa öron.
- Jungfrun höjde upp sitt hufvud,
- Spår hon varseblef i drifvan,
- Frågade och tog till orda:
- 210. "Hvem har sprungit öfver vägen?"
- Sade smeden Ilmarinen:
- "Räfven öfver vägen sprungit."
- Djupt den arma flickan suckar,
- Suckar djupt och hemtar andan,
- Yttrar dessa ord och säger:
- "Ve mig arma, stackars flicka!
- Yida lyckligare vore,
- Vida bättre att i släde
- Fara med en räf som skriker,
- 220. En som stryker kring beständigt,
- Än i denne fästmans åkdon,
- Under skrynklig makes slädfäll;
- Räfvens hår är mera prydligt
- Och dess mun är mer behaglig."
- Smeden biter sig i läppen,
- Gör en knyckning på sitt hufvud,
- Åker på med brak och buller,
- Kör ett litet stycke framåt:
- Hästen med de långa öron
- 230. Fnyser åter till och stannar.
- Jungfrun lyfte upp sitt hufvud,
- Spår hon varseblef i drifvan,
- Tog till orda då och sporde:
- "Hvem har sprungit fram här öfver?"
- Sade smeden Ilmarinen:
- "Vargen öfver vägen sprungit."
- Djupt den arma flickan suckar,
- Suckar djupt och hemtar andan,
- Yttrar dessa ord och säger:
- 240. "Ve mig arma, olycksfulla!
- Vida lyckligare vore,
- Mycket bättre att få följa
- Spåren af en ulf som tjuter,
- Som sin nos mot marken sänker,
- Än i denne fästmans åkdon,
- Under skrynklig makes slädfäll;
- Ulfvens hår är mera prydligt,
- Och dess mun är mer behaglig."
- Smeden biter sig i läppen,
- 250. Gör en knyckning med sitt hufvud,
- Åker vidare med skrammel,
- Når den nya byn till natten.
- Ilmari är trött af färden,
- Djupt han somnar på sitt läger:
- Af en annan lockas jungfrun
- Att sin trötte man förhåna.
- Derpå smeden Ilmarinen,
- När om morgonen han vaknat,
- Vred sin mun, sitt hufvud svängde
- 260. Och sitt svarta hår han slängde;
- Sade smeden Ilmarinen,
- Öfverlade, tog till orda:
- "Skall jag börja på att sjunga,
- Skall väl denna brud jag qväda
- Till ett vilddjur uti skogen,
- Till ett hafsdjur uti vattnet?
- "Ej till vilddjur mön jag qväder,
- Skrämd då blefve hela skogen,
- Icke heller till ett hafsdjur,
- 270. Ty då flydde vattnets fiskar;
- Hellre vill jag här med svärdet,
- Med min klinga jungfrun döda."
- Svärdet anade hans afsigt,
- Fattade hvad hjelten yttrat,
- Fällde då ett ord och sade:
- "Ej jag torde blifvit skapad
- Att afdagataga qvinnor,
- Att förgöra svaga väsen."
- Sjelfve smeden Ilmarinen
- 280. Företog sig nu att sjunga,
- Började att vredgad orda,
- Qvad sin maka till en fiskmås,
- Att på skär och klippor skria,
- Att på hafvets hällar kraxa,
- Att på strandens uddar klaga,
- Att i motvind jemnt sig vagga.
- Derpå smeden Ilmarinen
- Tog sig plats uti sin släde,
- Åkte på med gny och buller
- 290. Sorgsen och med nedsänkt hufvud,
- Styrde hem till egna nejder,
- Återkom till kända trakter.
- Gamle trygge Wäinämöinen
- Mötte honom uppå vägen,
- Tog till orda då och sade:
- "Smed och broder Ilmarinen!
- Hvarför är du så bedröfvad,
- Låter snedt din mössa hänga,
- Då från Pohjola du kommer?
- 300. Säg hur lefver man i Pohja?"
- Sade smeden Ilmarinen:
- "Lätt att lefva är i Pohja!
- Sampo finnes der, som malar,
- Granna locket, som sig rullar.
- En dag mol den säd att ätas,
- Andra dagen till försäljning,
- Och den tredje till förvaring.
- "Ja, det säger jag förvisso,
- Vill det än en gång försäkra:
- 310. Godt att lefva är i Pohja,
- Ty i Pohja Sampo finnes!
- Der är plöjning, der är såning,
- Der är all slags vext och gröda.
- Der är en ovansklig lycka."
- Sade gamle Wäinämöinen:
- "Smed och broder Ilmarinen!
- Hvar har du din maka lemnat,
- Hvar din brud, den vidtberömda,
- Då du kommer hem så ensam,
- 320. Återvänder utan hustru?"
- Det var smeden Ilmarinen,
- Dessa ord han gaf till gensvar:
- "Jag min sköna brud har sjungit
- Till en mås på strandens klippor.
- Nu hon skriar såsom tärna,
- Höjer sina rop som fiskmås,
- Skränande på strandens stenar,
- Klagande bland skär och klippor."