Trettiondeåttonde Sången (Kalevala, Collan)

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Dansk.gif Svensk.gif
Svensk.gif


Ilmarinen
Skulptur af Robert Stigell
Temaside: Finsk religion og mytologi


Kalevala


öfversatt af
Karl Collan


Trettiondeåttonde Sången





Trettiondeåttonde Sången. Ilmarinen begifver sig till Pohjola för att fria till sin förra makas yngre syster, men röner derstädes endast hån och förakt; vredgad deröfver bortröfvar han den unga flickan och styr med henne sin färd hemåt: 1 —124. — Under vägen förolämpar jungfrun Ilmarinen, som slutligen full af förtrytelse förvandlar henne till en fiskmås: 125—286. — Han kommer hem och skildrar för Wäinämöinen det välstånd som råder i Pohjola genom besittningen af Sampo, samt redogör för utgången af sin friarefärd: 287—328.



Sjelfve smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Öfvergaf den gyllne bilden,
Sin af silfver smidda jungfru,
Spände fålen i sitt rede,
Brune springaren för släden,
Tog sig plats uti sitt åkdon,
Höjde sig uti sin slädkorg:
Sinnad var han nu att resa,
10. Ämnade sig ut begifva
Att i Pohjola begära
Pohja-gårdens andra dotter.


Åkte nu en dag igenom,
Reste hela andra dagen,
Sluteligen på den tredje
Pohja-hemmets gård han nådde.


Louhi, Pohjolas värdinna.
Stod tillfälligtvis på gården;
Genast tog hon då till orda,
20. Skyndade att efterfråga,
Huru hennes barn befann sig,
Hur den kära dottren lefde
Såsom nygift hos sin make,
I sin svärmors hem som hustru.


Derpå smeden Ilmarinen,
Sorgsen och med nedsänkt hufvud,
Med åt sidan lutad mössa,
Yttrade ett ord och sade:
"Fråga ej, min goda svärmor,
30. Spörj ej nu om dessa saker,
Hur ditt barn sig må befinna,
Hur din kära dotter lefver!
Dödens gap har henne fångat,
Svårt ett slut har drabbat henne;
Gömdt är ren mitt bär i jorden,
Sänkt i hedens sand den fagra;
Tufvan täcker nu mitt silfver,
Gräs de svarta ögonbrynen!
Jag är kommen att begära
40. Mig din andra, yngre dotter:
Gig mig henne, o min svärmor,
Sänd med mig din andra dotter
Till min förra hustrus hemvist,
Uti systerns stad och ställe!"


Louhi, Pohjolas värdinna,
Yttrade ett ord och sade:
"Illa handlade jag arma,
Illa, jag beklagansvärda,
Då jag dig min dotter skänkte,
50. Då en gång mitt barn jag gaf dig,
För att i sin ungdom bortgå,
Dö uti sin fulla fägring:
I ett varggap gaf jag henne,
I den vilde björnens käftar!


"Icke ger jag nu den andra,
Skänker icke bort min dotter
För att sotet af dig stryka,
För att slaggen af dig skrapa;
Hellre sänder jag min dotter,
60. Störtar jag det stackars barnet
I den strida strömmens vågsvall,
Ner uti dess vilda hvirfvel,
Uti Manas lakes käftar,
Mellan Tuoni-gäddans tänder!"


Ilmari, den gode smeden,
Vred sin mun, sitt hufvud svängde,
Skakade det svarta håret,
Sina krusigt lagda lockar;
Sjelf han trängde in i stugan,
70. Trädde under takets resning,
Fällde der ett ord och sade:
"Kom till mig, du unga jungfru,
Kom uti din systers ställe,
Till min fordna makas hemvist;
Honingsbröd du der får baka,
Öl du skall åt mig få brygga!"


Sjöng ett barn på stugugolfvet,
Sjöng och yttrade i sången:
"Bort, objudne gäst, från slottet,
80. Fremling, ut från dessa dörrar!
Redan har vårt slott du skadat,
Gjort förfång åt detta fäste,
Då du förra gången hitkom,
Fann en väg till våra dörrar!


"Unga jungfru, du min syster,
Fägna dig ej öfver friarn,
Låt dig af hans mun ej tjusas,
Eller af hans stolta fötter!
Vargens tänder eger friarn,
90. Räfvens knep han bär i fickan,
Björnens klor vid sina armar,
Har blodsugarns knif i bältet,
Hvarmed han ens hufvud sargar,
Ristar skåror uti ryggen."


Sjelf den unga jungfrun talar
Så till smeden Ilmarinen:
"Icke vill jag till dig komma,
Bryr mig ej om klena karlar;
Ren du har en hustru dödat,
100. Tagit lifvet af min syster:
Mig också du skulle döda,
Äfven mig afdagataga!
Också torde denna jungfru
Vara värd en bättre make,
En gestalt, mer skön och ståtlig,
Och att i en bättre släde
Bort till bättre ställen föras,
Till ansenligare gårdar,
Än till kolig smedjeboning,
110. Till en ömklig makes eldstad".


Ilmari, den gode smeden,
Den evärdelige hamrarn,
Vred sin mun, sitt hufvud svängde
Och sitt svarta hår han slängde;
I det samma grep han jungfrun,
Slog kring henne sina armar,
Bröt som stormen ut ur stugan,
Störtade sig ut i släden,
Slängde jungfrun i sitt åkdon,
120. Vräkte henne i sin slädkorg
Och begaf sig straxt på resa,
Gjorde sig beredd till hemfärd,
Med sin ena hand vid tömmen
Och vid jungfruns barm den andra.


Mön brast ut i gråt och jämmer,
Yttrade ett ord och sade:
"Bort jag förs till kärrets tranbär,
Ut bland missnen på en mosse;
Der förgås jag, unga dufva,
130. Nås af döden, arma fogel!


"Hör mig smed, o Ilmarinen!
Om du icke bort mig släpper,
Söndersparkar jag din släde,
Slår ditt åkdon uti stycken,
Stöter bottnen ut med knäna,
Sönderbråkar den med benen!"


Ilmari, den gode smeden,
Yttrar sjelf ett ord och säger:
"Derför eger smedens släde
140. Dessa jernbeslagna sidor,
För att tåla vid en sparkning,
Vid en vacker flickas sjelfsvåld."


Bittert gråter unga jungfrun,
Klagar mön med koppargördeln,
Vrider tröstlös sina händer,
Sammanpressar sina fingrar,
Yttrar dessa ord och säger:
"Om du icke bort mig släpper,
Till en fisk jag mig förvandlar,
150. Till en sik i djupa vågen!"


Ilmari, den gode smeden,
Yttrar sjelf ett ord och säger:
"Icke kan du der mig undfly,
Ty som gädda jag dig följer."


Bittert gråter unga jungfrun,
Klagar mön med koppargördeln,
Vrider tröstlös sina händer,
Sammanpressar sina fingrar,
Yttrar dessa ord och säger:
160. "Om du icke lös mig släpper,
Såsom hermelin jag flyktar
Ut i skog, till bergets hålor."


Ilmari, den gode smeden,
Yttrar sjelf ett ord och säger:
"Icke kan du der mig undfly,
Ty som utter jag dig följer!"
Bittert gråter unga jungfrun,
Klagar mön med koppargördeln,
Vrider tröstlös sina händer,
170. Sammanpressar sina fingrar,
Yttrar dessa ord och säger:
"Om du icke lös mig släpper,
Flyr jag qvittrande som lärkan,
För att bortom skyn mig gömma."


Ilmari, den gode smeden,
Yttrar sjelf ett ord och säger:
"Icke kan du der mig undfly,
Ty som örn jag dig förföljer."


Nu ett stycke väg han åker,
180. Färdas fram en liten sträcka,
Då hans fåle med en fnysning
Stannar tvärt och spetsar öron.


Jungfrun höjde upp sitt hufvud,
Spår hon varseblef i drifvan,
Frågade och tog till orda:
"Hvem har sprungit öfver vägen?"
Sade smeden Ilmarinen:
"Haren öfver vägen sprungit."


Djupt den arma flickan suckar,
190. Suckar djupt och hemtar andan,
Yttrar slutligen och säger:
"Ve mig stackars, arma flicka!
Mycket lyckligare vore,
Vida bättre att få följa
I den snabbe harens fotspår,
I de fjät hans krokben trampat,
Än i denne fästmans åkdon,
Under skrynklig makes slädfäll:
Harens hår är mera prydligt,
200. Och dess mun är iner behaglig!"


Smeden biter sig i läppen,
Gör en knyckning på sitt hufvud,
Åker på med brak och buller,
Kör ett litet stycke framåt,
Hästen stannar då och fnyser,
Spetsar, sina långa öron.


Jungfrun höjde upp sitt hufvud,
Spår hon varseblef i drifvan,
Frågade och tog till orda:
210. "Hvem har sprungit öfver vägen?"
Sade smeden Ilmarinen:
"Räfven öfver vägen sprungit."


Djupt den arma flickan suckar,
Suckar djupt och hemtar andan,
Yttrar dessa ord och säger:
"Ve mig arma, stackars flicka!
Yida lyckligare vore,
Vida bättre att i släde
Fara med en räf som skriker,
220. En som stryker kring beständigt,
Än i denne fästmans åkdon,
Under skrynklig makes slädfäll;
Räfvens hår är mera prydligt
Och dess mun är mer behaglig."


Smeden biter sig i läppen,
Gör en knyckning på sitt hufvud,
Åker på med brak och buller,
Kör ett litet stycke framåt:
Hästen med de långa öron
230. Fnyser åter till och stannar.


Jungfrun lyfte upp sitt hufvud,
Spår hon varseblef i drifvan,
Tog till orda då och sporde:
"Hvem har sprungit fram här öfver?"
Sade smeden Ilmarinen:
"Vargen öfver vägen sprungit."


Djupt den arma flickan suckar,
Suckar djupt och hemtar andan,
Yttrar dessa ord och säger:
240. "Ve mig arma, olycksfulla!
Vida lyckligare vore,
Mycket bättre att få följa
Spåren af en ulf som tjuter,
Som sin nos mot marken sänker,
Än i denne fästmans åkdon,
Under skrynklig makes slädfäll;
Ulfvens hår är mera prydligt,
Och dess mun är mer behaglig."


Smeden biter sig i läppen,
250. Gör en knyckning med sitt hufvud,
Åker vidare med skrammel,
Når den nya byn till natten.


Ilmari är trött af färden,
Djupt han somnar på sitt läger:
Af en annan lockas jungfrun
Att sin trötte man förhåna.


Derpå smeden Ilmarinen,
När om morgonen han vaknat,
Vred sin mun, sitt hufvud svängde
260. Och sitt svarta hår han slängde;
Sade smeden Ilmarinen,
Öfverlade, tog till orda:
"Skall jag börja på att sjunga,
Skall väl denna brud jag qväda
Till ett vilddjur uti skogen,
Till ett hafsdjur uti vattnet?


"Ej till vilddjur mön jag qväder,
Skrämd då blefve hela skogen,
Icke heller till ett hafsdjur,
270. Ty då flydde vattnets fiskar;
Hellre vill jag här med svärdet,
Med min klinga jungfrun döda."


Svärdet anade hans afsigt,
Fattade hvad hjelten yttrat,
Fällde då ett ord och sade:
"Ej jag torde blifvit skapad
Att afdagataga qvinnor,
Att förgöra svaga väsen."


Sjelfve smeden Ilmarinen
280. Företog sig nu att sjunga,
Började att vredgad orda,
Qvad sin maka till en fiskmås,
Att på skär och klippor skria,
Att på hafvets hällar kraxa,
Att på strandens uddar klaga,
Att i motvind jemnt sig vagga.


Derpå smeden Ilmarinen
Tog sig plats uti sin släde,
Åkte på med gny och buller
290. Sorgsen och med nedsänkt hufvud,
Styrde hem till egna nejder,
Återkom till kända trakter.


Gamle trygge Wäinämöinen
Mötte honom uppå vägen,
Tog till orda då och sade:
"Smed och broder Ilmarinen!
Hvarför är du så bedröfvad,
Låter snedt din mössa hänga,
Då från Pohjola du kommer?
300. Säg hur lefver man i Pohja?"


Sade smeden Ilmarinen:
"Lätt att lefva är i Pohja!
Sampo finnes der, som malar,
Granna locket, som sig rullar.
En dag mol den säd att ätas,
Andra dagen till försäljning,
Och den tredje till förvaring.


"Ja, det säger jag förvisso,
Vill det än en gång försäkra:
310. Godt att lefva är i Pohja,
Ty i Pohja Sampo finnes!
Der är plöjning, der är såning,
Der är all slags vext och gröda.
Der är en ovansklig lycka."


Sade gamle Wäinämöinen:
"Smed och broder Ilmarinen!
Hvar har du din maka lemnat,
Hvar din brud, den vidtberömda,
Då du kommer hem så ensam,
320. Återvänder utan hustru?"


Det var smeden Ilmarinen,
Dessa ord han gaf till gensvar:
"Jag min sköna brud har sjungit
Till en mås på strandens klippor.
Nu hon skriar såsom tärna,
Höjer sina rop som fiskmås,
Skränande på strandens stenar,
Klagande bland skär och klippor."