Trettionde Sången (Kalevala, Collan)
Hopp til navigering
Hopp til søk
Temaside: Finsk religion og mytologi
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► | ![]() |
![]() |
||||
![]() |
öfversatt af
Karl Collan
Trettionde Sången. Lemminkäinen begifver sig, åtföljd af sin fordne vapenbroder Tiera, ut i härnad till Pohjola: 1 —122. — Pohjolas värdinna sänder honom till möte en bister köld, som bringar hans farkost att frysa in på hafvet, hvurvid äfven de begge hjeltarne äro nära att omkomma: 123—180. — Genom kraftiga besvärjelser förmår slutligen Lemminkäinen kölden att gifva vika: 181—316. — Jemte sin stridskamrat går Lemminkäinen öfver isen i land, irrar länge omkring i ödemarken och återkommer slutligen till hemmet: 317—500.
- Unge Ahti, ende gossen,
- Den förvägne Lemminkäinen,
- Går en morgon ganska tidigt,
- Bittida, vid dagens gryning,
- Till sitt fartygs lägerställe,
- Till sin landningsplats vid stranden.
- Högljudt klagar här hans farkost,
- Skeppet med de smidda hakar:
- "Hvarför har man hop mig fogat,
- 10. Hvarför blef jag arma formad?
- Ahti styr ej mer till örlig,
- Ej på hela sexti somrar,
- Icke ens af lust till silfver,
- Eller om han guld behöfde!"
- Men den muntre Lemminkäinen
- Gaf sin båt ett slag med vanten,
- Med sin brokigt prydda handske,
- Tog till orda sjelf och sade:
- "Sörj ej mer, du båt af furu,
- 20. Du med sidobord försedda!
- Än du får i örlig draga,
- Än som förr till strider styra;
- Full af roddare du blifver
- Kanske re'n i öfvermorgon!"
- Derpå går han till sin moder,
- Yttrar sjelf ett ord och säger:
- "Gråta må du ej, o moder,
- Icke klaga nu, du gamla,
- Om jag mig åstad begifver,
- 30. Om till stridens fält jag drager,
- Ty en plan jag har i sinnet,
- Ett beslut min hjerna fattat:
- Att förgöra Pohja-folket,
- Hämnas på det snöda slägtet!"
- Modren söker hindra honom,
- Så den gamla honom varnar:
- "Störta dig ej mer min gosse
- Uti dessa Pohja-strider,
- Ofärd blott dig der skall drabba,
- 40. Döden går du der till möte!"
- Föga aktar Kauko detta,
- Tänker endast på att resa,
- Blir vid sitt beslut att fara,
- Yttrar dessa ord och säger:
- "Hvar skall jag en kämpe finna,
- Hvar en kämpe, hvar en klinga,
- Som i strid kan Ahti hjelpa,
- Som den starkes bistånd blifver?
- "Tiera är mig välbepröfvad,
- 50. Kuura känd från fordna dagar:
- Kanske jag i honom finner
- Denne kämpe, denna klinga,
- Som i strid kan Ahti hjelpa,
- Som den starke bistånd gifver!"
- Nu från by till by han vandrar,
- Styr på väg till Tieras boning,
- Yttrar, när sitt mål han hunnit,
- Säger, då han gården uppnått:
- "Tiera, du min välbekante,
- 60. Du min dyre vän och broder!
- Mins du än de flydda tider,
- Dessa våra fordna dagar,
- Då vi tvenne oss begåfvo
- Ut till krigets vida valplats?
- Icke till en by vi kommo,
- Der ej tio gårdar funnos,
- Ej en enda gård vi sågo,
- Der ej tio kämpar funnos,
- Icke heller någon kämpe,
- 70. Ej en enda man så modig,
- Som vi ej till marken slogo,
- Som vi tvenne icke fällde."
- Tieras far vid fönstret sitter,
- Slöjdar der uppå sitt spjutskaft,
- Modren står vid bodens tröskel,
- Tjärnar smör med mycket buller,
- Bröderna vid ledets mynning
- Sammanfoga sina slädar,
- Systrarna på bryggans ända
- 80. Hålla på att kläder tvätta.
- Fadren yttrar då vid fönstret,
- Modren invid bodens tröskel,
- Bröderna vid ledets mynning,
- Systrarna på bryggans ända:
- "Tiera har ej tid med krigståg,
- Ej hans spjut med strider hinner,
- Ty ett prisvärdt köp han slutit,
- Ingått ett förbund för evigt:
- Nyss en maka ung han äktat,
- 90. Valt sig egen gårdsvärdinna;
- Hennes bröst ej än han nalkats,
- Än ej smekt den sköna barmen!"
- Tiera har sig satt på ugnen,
- Kuura på ett hörn af muren,
- Skor sin ena fot på ugnen,
- Och mot härdens kant den andra,
- Spänner bältet på vid porten,
- Gjordar sig uti det fria.
- Derpå griper Tiera spjutet;
- 100. Ej var spjutet bland de största,
- Icke bland de allra minsta,
- Spjutet var af medelstorlek:
- Uppå kanten af dess jernspets
- Stod en häst, ett föl på sidan:
- Vargen tjöt vid jernets fogning
- Och en björn vid spikens fäste.
- Tiera skakade sitt kastspjut,
- Svängde det igenom luften,
- Stötte ner en famn af skaftet
- 110. Uti åkerfältets lergrund,
- Lindan som af gräs ej täcktes,
- Marken, der ej tufvor funnos.
- Och sitt spjut han slungar slutligt
- Midt bland Lemminkäinens lansar,
- Följer med och vandrar dädan
- Att i striden Ahti hjelpa.
- Derpå Ahti Saarelainen
- Skjuter ut i sjön sin farkost,
- Böjlig som en orm i gräset,
- 120. Eller lik en liflig äsping;
- Mot nordvest han styr sin kosa,
- Fjerran ut på Pohja-hafvet.
- Men värdinnan sjelf i Pohja
- Sänder ut den bistra kölden
- Öfver hela Pohja-hafvet,
- Kring dess vida öppna sträckor,
- Yttrar dessa ord derunder,
- Manar så och bjuder detta:
- "Köld, min egen lille gosse,
- 130. Vackra barn, som sjelf jag fostrat,
- Skynda hädan, dit jag bjuder,
- Dit jag bjuder och befaller:
- Låt den oförvägnes farkost,
- Lemminkäinens segelfartyg,
- Frysa in på öppna hafvet,
- På dess vidtutbredda sträcka!
- Hölj i frost också dess herre,
- Isa fast den oförvägne,
- Så att aldrig lös han kommer,
- 140. Att han ej sig lös kan slita,
- Förr än jag befriat honom.
- Skyndat sjelf att honom lösa!"
- Kölden, ond till börd och härkomst,
- Gossen, stygg till art och seder,
- Gick att sprida köld på hafvet.
- Att de blåa böljor binda,
- Och på vägen allaredan,
- Medan öfver land han framgick,
- Nöp han alla löf från träden,
- 150. Alla foderskal från gräsen.
- Slutligen, då fram han hunnit,
- Fram till Pohja-hafvets kuster,
- Till det ändlöst vidas branter,
- Lät han straxt på första natten
- Grunda träsk och vikar frysa,
- Isbelade hafvets stränder,
- Fick dock icke hafvet afkyldt,
- Icke än dess böljor bundna;
- Icke finken ens på fjärden,
- 160. Ej på sjön den lilla ärlan
- Kände sina fotter stelna,
- Eller hufvudet förfrysa.
- Men den andra natten redan
- Skärper kölden till allt mera,
- Lägger af all skam och blygsel,
- Vexer till och blir förfärlig,
- Blir en vinterköld på allvar,
- Bränner på med all sin styrka,
- Hopar is, en aln i tjocklek,
- 170. Sänder snö, så hög som stafven,
- Låter den förvägnes farkost
- Frysa in på öppna hafvet.
- Nu vill kölden Ahti gripa,
- Vill den tappre kämpen isa,
- Börjar fordra ut hans fingrar,
- Kräfver tårna likaledes;
- Då förgrymmas Lemminkäinen
- Då förgrymmas han och vredgas,
- Jagar kölden in i elden,
- 180. I det jernuppfyllda röset,
- Håller kölden qvar med handen,
- Klämmer om det svåra vädret,
- Höjer rösten, börjar tala,
- Yttrar dessa ord och säger:
- "Köld, som Puhuri har framfödt, Besvärjelse-ord mot kölden: vv. 185 -298.
- Vinterns ondskefulla foster!
- Kyl ej mina fingerspetsar,
- Hemsök mina tår ej heller,
- Vidrör icke mina öron,
- 190. Kom mitt hufvud ej för nära!
- "Annat nog du har att härja,
- Mycket annat att förderfva,
- Än det hull en menska eger,
- Än en kropp, af qvinna framfödd;
- Låt du mark och mossar frysa,
- Sprid din frost i kalla stenar,
- Härja strandens videbuskar,
- Fatta tag i aspens knölar,
- Skala näfret af från björkar,
- 200. Hemsök skogens unga granar,
- Ej det hull en menska eger.
- Ej den qvinnobornes lockar!
- "Tillfredsställer dig ej detta,
- Kyl då märkligare saker:
- Sprid din frost i heta stenar,
- Hällar, som af hetta glöda,
- In i klippor, jernuppfyllda,
- Berg, som stål uti sig gömma,
- Kyl den vilda Wuoksi-forsen,
- 210. Isa Imatra, den ilskna,
- Gapet af dess vattenhvirfvel,
- Af dess fruktansvärda vågsvall!
- "Skall jag nu ditt ursprung nämna,
- Redogöra för din härkomst?
- Alltför väl jag vet ditt ursprung,
- Känner till din hela uppkomst:
- Född bland videträd är kölden,
- Frosten alstrad är bland björkar
- Bakom Pohjagårdens koja,
- 220. Bortom Pimentolas stuga,
- Af en far, som allt förderfvar,
- Af en högst eländig moder.
- "Hvem har gifvit di åt kölden,
- Ammat upp det svåra vädret,
- Då dess moder mjölk ej egde,
- Fostrarinnan bröst ej hade?
- "Ormen honom di har gifvit,
- Ammat honom, matat honom
- Utur bröst, som vårtor sakna,
- 230. Utur spenar, som försinat.
- Söfd han blef af nordan vädret,
- Vaggad af den kulna vinden
- Uppå sanka videmossar,
- I den löst uppsvällda gungflyn.
- "Så till vanart föddes gossen,
- Blef ett barn, i grund förderfvadt;
- Men ett namn ännu ej hade
- Gossen som till intet dugde,
- Derför fick ett namn den stygge,
- 240. Pakkanen benämndes barnet.
- "Kring han smög vid gärdesgårdar,
- Lurade bland torra ruskor,
- Låg om somrarne i källor,
- Ute på de vida kärren,
- Smällde vintern om bland tallar,
- Brakade i skogens furor,
- Knastrade i nakna björkar,
- Sprakade i alla alar,
- Frostbelade träd och buskar,
- 250. Gjorde fält och marker jemna,
- Bet från trädens grenar löfven,
- Blommorna från ljungens toppar,
- Ryckte barken lös från furor,
- Slet från tallar långa flisor.
- "Har då nu du vuxit större,
- Hunnit stark och väldig blifva?
- Vill du äfven mig besvära,
- Göra mina öron svullna,
- Fatta tag i mina fötter,
- 260. Fika efter mina fingrar?
- "Mig du ej att frysa bringar.
- Ej din kyla mig kan skada:
- Eld jag gömmer i min strumpa,
- Bränder i min sko jag samlar,
- Kol inunder mantelfållen,
- Glöd inunder mina remmar,
- Så att kölden ej mig skadar,
- Ej mig rör det svåra vädret.
- "Fjerran vill jag dig besvärja:
- 270. Bort till nordens sista gränsor!
- När du sedan dit har kommit,
- När ditt eget hem du hunnit,
- Låt då kittlarne på elden,
- Kolen fast i härden frysa,
- Qvinnans händer in i degen,
- Barnet uti moderlifvet,
- Tackans mjölk uti dess jufver,
- Och i stoets mage fölet.
- "Om på detta ej du aktar,
- 280. Vill jag hädan dig besvärja,
- Bort bland kol på Hiisis ugnsstäd,
- In i Lempos egen eldstad;
- Träng dig der i sjelfva lågan,
- Tag din plats på smedjestädet,
- Att af smedens slägga bultas,
- Af hans hammare förtöjas,
- Att med kraft af hammarn klappas,
- Svåra slag af släggan röna.
- "Om ej detta ens du aktar,
- 290. Om du ej det minsta viker,
- Än en plats för dig jag känner,
- Vet ännu ett annat ställe,
- Styr ditt gap i sommarns sköte,
- Vänder mot dess famn din tunga,
- Så att aldrig lös du kommer,
- Aldrig mer dig kan befria,
- Förrän jag engång dig löser,
- Skyndar sjelf att dig befria!"
- Kölden, nordan vindens ättling,
- 300. Känner nu sin ofärd stunda
- Och om nåd han börjar bedja,
- Yttrar dessa ord och säger:
- "Må vi då i frid förlikas
- Om att ej hvarandra skada,
- Aldrig nå'nsin här i tiden,
- Medan gyllne månen glänser.
- "Om du hör att frost jag sprider,
- Att jag än mig vettlöst skickar,
- Må du mig i elden drifva,
- 310. In i lågorna mig tvinga,
- Midt bland kol på smedjehärden,
- Under Ilmarinens ässja,
- Eller vänd mitt gap mot sommarn,
- Styr emot dess famn min tunga,
- Så att aldrig lös jag kommer,
- Icke mer mig kan befria!"
- Nu den muntre Lemminkäinen
- Lemnar båten qvar på isen,
- Örlogsskeppet, der det fastnat,
- 320. Sjelf han sig åstad begifver:
- Tiera, som den andre, följer
- Den förvägne tätt i spåren.
- Ut han går på flacka isen,
- Vandrar på dess hala yta,
- Tågar fram en dag och tvenne,
- Men uppå den tredje dagen
- Skönjes redan Nälkäniemi,
- Syns den usla byn på afstånd.
- Fram han kom till uddens fäste,
- 330. Yttrade ett ord och sade:
- "Fins här kött i detta fäste,
- Eller finnes fisk i gården
- För två krigare som tröttnat,
- Tvenne män, af matthet slagne?"
- Kött i borgen ej man hade,
- Fisk ej fanns i hela gården.
- Sade muntre Lemminkäinen,
- Yttrade den sköne Kauko:
- "Eld, förbränn det usla fästet,
- 340. Vatten, dränk det arma nästet!"
- Sjelf sin gång framåt han styrde,
- In i djupa ödemarken,
- Genom obebodda nejder,
- Uppå obekanta stigar.
- Nu den muntre Lemminkäinen
- Kaukomieli sjelf, den sköne,
- Slet från skogens stenar mossa,
- Ryckte lafven lös från klippor,
- Strumpor han deraf beredde,
- 350. Gjorde sig helt hastigt handskar
- För att frostens skador täcka,
- Köldangripna ställen skydda.
- Nu han går att vägen pröfva,
- Börjar stigen undersöka:
- In i skogen leder vägen,
- Fjerran föres lian af stigen.
- Sade muntre Leimninkäinen
- Talte sköne Kaukomieli:
- "Tiera, du min egen broder,
- 360. Illa nu vi ut ha råkat!
- År och dagar få vi vandra
- Här inunder bara himmeln!"
- Tiera tager då till orda,
- Yttrar sjelf och säger detta:
- "Fåfängt tågade vi arme,
- Gagnlöst, vi beklagansvärde,
- Ut i detta stora krigståg
- Till det mörka Pohjalandet:
- Blott att våra lif förspilla,
- 370. Att till pris oss sjelfve gifva
- Här på dessa snöda ställen,
- Dessa obekanta stigar!
- "Ej det minsta nu vi känna,
- Känna ej, och veta icke,
- Hvilken väg oss här kan föra,
- Hvilken stig oss kanske leder
- Att förgås i ödemarken,
- Att på mon omsider digna,
- Der blott korpar ha sitt hemvist,
- 380. Kråkor öfver fältet flyga.
- Korpar skola der oss rifva,
- Stycken ur oss med sig föra:
- Kött de finna här tillfyllest.
- Blod helt varm får kråkan dricka.
- Korpen kan sin kroknäbb fukta
- Uti våra arma kroppar,
- Vräka våra ben på stenar,
- Släpa dem omkring på klippor!
- "Icke vet min stackars moder,
- 390. Icke kan den arma ana,
- Hvar uti den vida verlden
- Hennes kött och blod må irra,
- Om uti det stora kriget,
- Der jemngoda hjeltar kämpa,
- Eller på det stora hafvet,
- Ute bland dess vida vågor,
- Eller om på kott-höljd backe,
- Om bland skogens snår han vandrar.
- "Intet kan min moder veta
- 400. Om sin son, den olycksfödde!
- Död hon tror sin gosse vara,
- Längesedan hädangången,
- Och så gråter då min moder,
- Så den ålderstigna klagar:
- "Der är nu min son, jag arma,
- Der mitt stöd, jag stackars qvinna:
- Tuonis sådd han ombesörjer,
- Kalmas åkerfält han harfvar!
- Fritt nu skola för min gosse,
- 410. För min son, jag ömkansvärda,
- Bågarne i ro förblifva,
- Och förtorka alla armborst;
- Skogens foglar skola frodas,
- Hjerpar lugnt i lunden leka,
- Björnar obehindradt rasa,
- Renar fritt på åkern tumla!"
- Sade muntre Lemminkäinen,
- Yttrade den vackre Kauko:
- "Ja så är det, stackars moder,
- 420. Så, du arma, som mig burit!
- Närt du har en flock af dufvor,
- Fostrat upp en svärm af svanor:
- Vinden kom och spridde kring dem,
- Lempo har förskingrat alla,
- Några hitåt, andra ditåt,
- Andra någonstäds i fjerran!
- "Fordna tider nog jag minnes,
- Kan ej glömma flydda dagar,
- Då som blommor ut vi gingo,
- 430. Som små bär på hemmets marker;
- Mången såg då på vår skönhet,
- Fäste vid vår vext sitt öga;
- Då var ej som nu för tiden,
- Under dessa bistra dagar:
- Nu vår ende vän är vinden,
- Solen ensam känd från fordom;
- Äfven hon dock höljs af skyar,
- Undanskymmes här af regnmoln!
- "Dock ej ville jag mig ängsla,
- 440. Icke öfver höfvan sörja,
- Blott de sköna muntert lefde,
- Under glam de lockomhöljda,
- Under löje alla qvinnor,
- Alla mör med fröjd i hågen,
- Utan att af saknad täras,
- Att förgås utaf bekymmer.
- "Ingen trollkarl, ingen hexa
- Kan ännu oss så förgöra,
- Att vi dö på dessa vägar,
- 450. Att på denna färd vi digna,
- Att vi här förgås som unga,
- Stupa i vår bästa ålder!
- "Alla trollmäns signerier,
- Alla dessa hexors trollkonst
- Må i deras hemvist hamna,
- Deras egen boning drabba;
- Må de sjelfva sig förhexa,
- Sina egna barn förtrolla,
- Dräpa egna anförvandter,
- 460. Och sin egen slägt förgöra!
- "Aldrig har min fader fordom,
- Aldrig den som gaf mig lifvet,
- Nödgats någon trollkarl blidka,
- Någon Lapp med skänker vinna;
- Så min fader fordom sade,
- Så jag äfven sjelf vill säga:
- Starke skapare, mig skydda,
- Jumala, ditt hägn förläna!
- Hjelp med nådefulla händer,
- 470. Med den stora makt du eger,
- Bistå mig mot männers anslag,
- Afvärj alla qvinnors ränker,
- Onda ord af skäggbevuxne
- Och af icke skäggbevuxne!
- Blif mitt bistånd du beständigt,
- Var mitt värn evärdeligen,
- Att ej sonen må förkomma,
- Att ej modrens frukt förvillas
- Från den stig som skaparn danat,
- 480. Som af Jumala är gifven!"
- Derpå muntre Lemminkäinen,
- Kaukomieli sjelf, den sköne,
- Gör af sorger tvenne hästar,
- Svarta hingstar af bekymmer,
- Hufvudlag af hårda dagar
- Och af hemlig ondska sadlar.
- På den enes rygg han hoppar,
- På den gode bläsens länder,
- Och med fart åstad han rider
- 490. Vid den trogne Tieras sida,
- Färdas fram med gny på stranden,
- På dess sand och grus med skrammel,
- Hemåt till sin kära moder,
- Till den ålderstignas boning.
- Här jag lemnar Lemminkäinen
- Bort, för längre tid, ur sången,
- Leder Tiera fram på vägen
- Att till hemmet sig begifva,
- Länkar sjelf min sång på annat,
- 500. Styr med den på andra stigar.