Trettionde Sången (Kalevala, Collan)

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Dansk.gif Svensk.gif
Svensk.gif


Skitse af Akseli Gallen-Kallela (1865-1931)
Temaside: Finsk religion og mytologi


Kalevala


öfversatt af
Karl Collan


Trettionde Sången





Trettionde Sången. Lemminkäinen begifver sig, åtföljd af sin fordne vapenbroder Tiera, ut i härnad till Pohjola: 1 —122. — Pohjolas värdinna sänder honom till möte en bister köld, som bringar hans farkost att frysa in på hafvet, hvurvid äfven de begge hjeltarne äro nära att omkomma: 123—180. — Genom kraftiga besvärjelser förmår slutligen Lemminkäinen kölden att gifva vika: 181—316. — Jemte sin stridskamrat går Lemminkäinen öfver isen i land, irrar länge omkring i ödemarken och återkommer slutligen till hemmet: 317—500.



Unge Ahti, ende gossen,
Den förvägne Lemminkäinen,
Går en morgon ganska tidigt,
Bittida, vid dagens gryning,
Till sitt fartygs lägerställe,
Till sin landningsplats vid stranden.


Högljudt klagar här hans farkost,
Skeppet med de smidda hakar:
"Hvarför har man hop mig fogat,
10. Hvarför blef jag arma formad?
Ahti styr ej mer till örlig,
Ej på hela sexti somrar,
Icke ens af lust till silfver,
Eller om han guld behöfde!"


Men den muntre Lemminkäinen
Gaf sin båt ett slag med vanten,
Med sin brokigt prydda handske,
Tog till orda sjelf och sade:
"Sörj ej mer, du båt af furu,
20. Du med sidobord försedda!
Än du får i örlig draga,
Än som förr till strider styra;
Full af roddare du blifver
Kanske re'n i öfvermorgon!"


Derpå går han till sin moder,
Yttrar sjelf ett ord och säger:
"Gråta må du ej, o moder,
Icke klaga nu, du gamla,
Om jag mig åstad begifver,
30. Om till stridens fält jag drager,
Ty en plan jag har i sinnet,
Ett beslut min hjerna fattat:
Att förgöra Pohja-folket,
Hämnas på det snöda slägtet!"


Modren söker hindra honom,
Så den gamla honom varnar:
"Störta dig ej mer min gosse
Uti dessa Pohja-strider,
Ofärd blott dig der skall drabba,
40. Döden går du der till möte!"
Föga aktar Kauko detta,
Tänker endast på att resa,
Blir vid sitt beslut att fara,
Yttrar dessa ord och säger:
"Hvar skall jag en kämpe finna,
Hvar en kämpe, hvar en klinga,
Som i strid kan Ahti hjelpa,
Som den starkes bistånd blifver?


"Tiera är mig välbepröfvad,
50. Kuura känd från fordna dagar:
Kanske jag i honom finner
Denne kämpe, denna klinga,
Som i strid kan Ahti hjelpa,
Som den starke bistånd gifver!"


Nu från by till by han vandrar,
Styr på väg till Tieras boning,
Yttrar, när sitt mål han hunnit,
Säger, då han gården uppnått:


"Tiera, du min välbekante,
60. Du min dyre vän och broder!
Mins du än de flydda tider,
Dessa våra fordna dagar,
Då vi tvenne oss begåfvo
Ut till krigets vida valplats?
Icke till en by vi kommo,
Der ej tio gårdar funnos,
Ej en enda gård vi sågo,
Der ej tio kämpar funnos,
Icke heller någon kämpe,
70. Ej en enda man så modig,
Som vi ej till marken slogo,
Som vi tvenne icke fällde."


Tieras far vid fönstret sitter,
Slöjdar der uppå sitt spjutskaft,
Modren står vid bodens tröskel,
Tjärnar smör med mycket buller,
Bröderna vid ledets mynning
Sammanfoga sina slädar,
Systrarna på bryggans ända
80. Hålla på att kläder tvätta.


Fadren yttrar då vid fönstret,
Modren invid bodens tröskel,
Bröderna vid ledets mynning,
Systrarna på bryggans ända:
"Tiera har ej tid med krigståg,
Ej hans spjut med strider hinner,
Ty ett prisvärdt köp han slutit,
Ingått ett förbund för evigt:
Nyss en maka ung han äktat,
90. Valt sig egen gårdsvärdinna;
Hennes bröst ej än han nalkats,
Än ej smekt den sköna barmen!"


Tiera har sig satt på ugnen,
Kuura på ett hörn af muren,
Skor sin ena fot på ugnen,
Och mot härdens kant den andra,
Spänner bältet på vid porten,
Gjordar sig uti det fria.
Derpå griper Tiera spjutet;
100. Ej var spjutet bland de största,
Icke bland de allra minsta,
Spjutet var af medelstorlek:
Uppå kanten af dess jernspets
Stod en häst, ett föl på sidan:
Vargen tjöt vid jernets fogning
Och en björn vid spikens fäste.


Tiera skakade sitt kastspjut,
Svängde det igenom luften,
Stötte ner en famn af skaftet
110. Uti åkerfältets lergrund,
Lindan som af gräs ej täcktes,
Marken, der ej tufvor funnos.
Och sitt spjut han slungar slutligt
Midt bland Lemminkäinens lansar,
Följer med och vandrar dädan
Att i striden Ahti hjelpa.


Derpå Ahti Saarelainen
Skjuter ut i sjön sin farkost,
Böjlig som en orm i gräset,
120. Eller lik en liflig äsping;
Mot nordvest han styr sin kosa,
Fjerran ut på Pohja-hafvet.


Men värdinnan sjelf i Pohja
Sänder ut den bistra kölden
Öfver hela Pohja-hafvet,
Kring dess vida öppna sträckor,
Yttrar dessa ord derunder,
Manar så och bjuder detta:
"Köld, min egen lille gosse,
130. Vackra barn, som sjelf jag fostrat,
Skynda hädan, dit jag bjuder,
Dit jag bjuder och befaller:
Låt den oförvägnes farkost,
Lemminkäinens segelfartyg,
Frysa in på öppna hafvet,
På dess vidtutbredda sträcka!
Hölj i frost också dess herre,
Isa fast den oförvägne,
Så att aldrig lös han kommer,
140. Att han ej sig lös kan slita,
Förr än jag befriat honom.
Skyndat sjelf att honom lösa!"


Kölden, ond till börd och härkomst,
Gossen, stygg till art och seder,
Gick att sprida köld på hafvet.
Att de blåa böljor binda,
Och på vägen allaredan,
Medan öfver land han framgick,
Nöp han alla löf från träden,
150. Alla foderskal från gräsen.


Slutligen, då fram han hunnit,
Fram till Pohja-hafvets kuster,
Till det ändlöst vidas branter,
Lät han straxt på första natten
Grunda träsk och vikar frysa,
Isbelade hafvets stränder,
Fick dock icke hafvet afkyldt,
Icke än dess böljor bundna;
Icke finken ens på fjärden,
160. Ej på sjön den lilla ärlan
Kände sina fotter stelna,
Eller hufvudet förfrysa.


Men den andra natten redan
Skärper kölden till allt mera,
Lägger af all skam och blygsel,
Vexer till och blir förfärlig,
Blir en vinterköld på allvar,
Bränner på med all sin styrka,
Hopar is, en aln i tjocklek,
170. Sänder snö, så hög som stafven,
Låter den förvägnes farkost
Frysa in på öppna hafvet.


Nu vill kölden Ahti gripa,
Vill den tappre kämpen isa,
Börjar fordra ut hans fingrar,
Kräfver tårna likaledes;
Då förgrymmas Lemminkäinen
Då förgrymmas han och vredgas,
Jagar kölden in i elden,
180. I det jernuppfyllda röset,
Håller kölden qvar med handen,
Klämmer om det svåra vädret,
Höjer rösten, börjar tala,
Yttrar dessa ord och säger:


"Köld, som Puhuri har framfödt,         Besvärjelse-ord mot kölden: vv. 185 -298.
Vinterns ondskefulla foster!
Kyl ej mina fingerspetsar,
Hemsök mina tår ej heller,
Vidrör icke mina öron,
190. Kom mitt hufvud ej för nära!


"Annat nog du har att härja,
Mycket annat att förderfva,
Än det hull en menska eger,
Än en kropp, af qvinna framfödd;
Låt du mark och mossar frysa,
Sprid din frost i kalla stenar,
Härja strandens videbuskar,
Fatta tag i aspens knölar,
Skala näfret af från björkar,
200. Hemsök skogens unga granar,
Ej det hull en menska eger.
Ej den qvinnobornes lockar!


"Tillfredsställer dig ej detta,
Kyl då märkligare saker:
Sprid din frost i heta stenar,
Hällar, som af hetta glöda,
In i klippor, jernuppfyllda,
Berg, som stål uti sig gömma,
Kyl den vilda Wuoksi-forsen,
210. Isa Imatra, den ilskna,
Gapet af dess vattenhvirfvel,
Af dess fruktansvärda vågsvall!


"Skall jag nu ditt ursprung nämna,
Redogöra för din härkomst?
Alltför väl jag vet ditt ursprung,
Känner till din hela uppkomst:
Född bland videträd är kölden,
Frosten alstrad är bland björkar
Bakom Pohjagårdens koja,
220. Bortom Pimentolas stuga,
Af en far, som allt förderfvar,
Af en högst eländig moder.


"Hvem har gifvit di åt kölden,
Ammat upp det svåra vädret,
Då dess moder mjölk ej egde,
Fostrarinnan bröst ej hade?


"Ormen honom di har gifvit,
Ammat honom, matat honom
Utur bröst, som vårtor sakna,
230. Utur spenar, som försinat.
Söfd han blef af nordan vädret,
Vaggad af den kulna vinden
Uppå sanka videmossar,
I den löst uppsvällda gungflyn.


"Så till vanart föddes gossen,
Blef ett barn, i grund förderfvadt;
Men ett namn ännu ej hade
Gossen som till intet dugde,
Derför fick ett namn den stygge,
240. Pakkanen benämndes barnet.


"Kring han smög vid gärdesgårdar,
Lurade bland torra ruskor,
Låg om somrarne i källor,
Ute på de vida kärren,
Smällde vintern om bland tallar,
Brakade i skogens furor,
Knastrade i nakna björkar,
Sprakade i alla alar,
Frostbelade träd och buskar,
250. Gjorde fält och marker jemna,
Bet från trädens grenar löfven,
Blommorna från ljungens toppar,
Ryckte barken lös från furor,
Slet från tallar långa flisor.


"Har då nu du vuxit större,
Hunnit stark och väldig blifva?
Vill du äfven mig besvära,
Göra mina öron svullna,
Fatta tag i mina fötter,
260. Fika efter mina fingrar?


"Mig du ej att frysa bringar.
Ej din kyla mig kan skada:
Eld jag gömmer i min strumpa,
Bränder i min sko jag samlar,
Kol inunder mantelfållen,
Glöd inunder mina remmar,
Så att kölden ej mig skadar,
Ej mig rör det svåra vädret.


"Fjerran vill jag dig besvärja:
270. Bort till nordens sista gränsor!
När du sedan dit har kommit,
När ditt eget hem du hunnit,
Låt då kittlarne på elden,
Kolen fast i härden frysa,
Qvinnans händer in i degen,
Barnet uti moderlifvet,
Tackans mjölk uti dess jufver,
Och i stoets mage fölet.


"Om på detta ej du aktar,
280. Vill jag hädan dig besvärja,
Bort bland kol på Hiisis ugnsstäd,
In i Lempos egen eldstad;
Träng dig der i sjelfva lågan,
Tag din plats på smedjestädet,
Att af smedens slägga bultas,
Af hans hammare förtöjas,
Att med kraft af hammarn klappas,
Svåra slag af släggan röna.


"Om ej detta ens du aktar,
290. Om du ej det minsta viker,
Än en plats för dig jag känner,
Vet ännu ett annat ställe,
Styr ditt gap i sommarns sköte,
Vänder mot dess famn din tunga,
Så att aldrig lös du kommer,
Aldrig mer dig kan befria,
Förrän jag engång dig löser,
Skyndar sjelf att dig befria!"


Kölden, nordan vindens ättling,
300. Känner nu sin ofärd stunda
Och om nåd han börjar bedja,
Yttrar dessa ord och säger:
"Må vi då i frid förlikas
Om att ej hvarandra skada,
Aldrig nå'nsin här i tiden,
Medan gyllne månen glänser.


"Om du hör att frost jag sprider,
Att jag än mig vettlöst skickar,
Må du mig i elden drifva,
310. In i lågorna mig tvinga,
Midt bland kol på smedjehärden,
Under Ilmarinens ässja,
Eller vänd mitt gap mot sommarn,
Styr emot dess famn min tunga,
Så att aldrig lös jag kommer,
Icke mer mig kan befria!"
Nu den muntre Lemminkäinen
Lemnar båten qvar på isen,
Örlogsskeppet, der det fastnat,
320. Sjelf han sig åstad begifver:
Tiera, som den andre, följer
Den förvägne tätt i spåren.


Ut han går på flacka isen,
Vandrar på dess hala yta,
Tågar fram en dag och tvenne,
Men uppå den tredje dagen
Skönjes redan Nälkäniemi,
Syns den usla byn på afstånd.


Fram han kom till uddens fäste,
330. Yttrade ett ord och sade:
"Fins här kött i detta fäste,
Eller finnes fisk i gården
För två krigare som tröttnat,
Tvenne män, af matthet slagne?"
Kött i borgen ej man hade,
Fisk ej fanns i hela gården.


Sade muntre Lemminkäinen,
Yttrade den sköne Kauko:
"Eld, förbränn det usla fästet,
340. Vatten, dränk det arma nästet!"


Sjelf sin gång framåt han styrde,
In i djupa ödemarken,
Genom obebodda nejder,
Uppå obekanta stigar.


Nu den muntre Lemminkäinen
Kaukomieli sjelf, den sköne,
Slet från skogens stenar mossa,
Ryckte lafven lös från klippor,
Strumpor han deraf beredde,
350. Gjorde sig helt hastigt handskar
För att frostens skador täcka,
Köldangripna ställen skydda.


Nu han går att vägen pröfva,
Börjar stigen undersöka:
In i skogen leder vägen,
Fjerran föres lian af stigen.


Sade muntre Leimninkäinen
Talte sköne Kaukomieli:
"Tiera, du min egen broder,
360. Illa nu vi ut ha råkat!
År och dagar få vi vandra
Här inunder bara himmeln!"


Tiera tager då till orda,
Yttrar sjelf och säger detta:
"Fåfängt tågade vi arme,
Gagnlöst, vi beklagansvärde,
Ut i detta stora krigståg
Till det mörka Pohjalandet:
Blott att våra lif förspilla,
370. Att till pris oss sjelfve gifva
Här på dessa snöda ställen,
Dessa obekanta stigar!


"Ej det minsta nu vi känna,
Känna ej, och veta icke,
Hvilken väg oss här kan föra,
Hvilken stig oss kanske leder
Att förgås i ödemarken,
Att på mon omsider digna,
Der blott korpar ha sitt hemvist,
380. Kråkor öfver fältet flyga.
Korpar skola der oss rifva,
Stycken ur oss med sig föra:
Kött de finna här tillfyllest.
Blod helt varm får kråkan dricka.
Korpen kan sin kroknäbb fukta
Uti våra arma kroppar,
Vräka våra ben på stenar,
Släpa dem omkring på klippor!


"Icke vet min stackars moder,
390. Icke kan den arma ana,
Hvar uti den vida verlden
Hennes kött och blod må irra,
Om uti det stora kriget,
Der jemngoda hjeltar kämpa,
Eller på det stora hafvet,
Ute bland dess vida vågor,
Eller om på kott-höljd backe,
Om bland skogens snår han vandrar.


"Intet kan min moder veta
400. Om sin son, den olycksfödde!
Död hon tror sin gosse vara,
Längesedan hädangången,
Och så gråter då min moder,
Så den ålderstigna klagar:
"Der är nu min son, jag arma,
Der mitt stöd, jag stackars qvinna:
Tuonis sådd han ombesörjer,
Kalmas åkerfält han harfvar!
Fritt nu skola för min gosse,
410. För min son, jag ömkansvärda,
Bågarne i ro förblifva,
Och förtorka alla armborst;
Skogens foglar skola frodas,
Hjerpar lugnt i lunden leka,
Björnar obehindradt rasa,
Renar fritt på åkern tumla!"
Sade muntre Lemminkäinen,
Yttrade den vackre Kauko:
"Ja så är det, stackars moder,
420. Så, du arma, som mig burit!
Närt du har en flock af dufvor,
Fostrat upp en svärm af svanor:
Vinden kom och spridde kring dem,
Lempo har förskingrat alla,
Några hitåt, andra ditåt,
Andra någonstäds i fjerran!


"Fordna tider nog jag minnes,
Kan ej glömma flydda dagar,
Då som blommor ut vi gingo,
430. Som små bär på hemmets marker;
Mången såg då på vår skönhet,
Fäste vid vår vext sitt öga;
Då var ej som nu för tiden,
Under dessa bistra dagar:
Nu vår ende vän är vinden,
Solen ensam känd från fordom;
Äfven hon dock höljs af skyar,
Undanskymmes här af regnmoln!


"Dock ej ville jag mig ängsla,
440. Icke öfver höfvan sörja,
Blott de sköna muntert lefde,
Under glam de lockomhöljda,
Under löje alla qvinnor,
Alla mör med fröjd i hågen,
Utan att af saknad täras,
Att förgås utaf bekymmer.


"Ingen trollkarl, ingen hexa
Kan ännu oss så förgöra,
Att vi dö på dessa vägar,
450. Att på denna färd vi digna,
Att vi här förgås som unga,
Stupa i vår bästa ålder!


"Alla trollmäns signerier,
Alla dessa hexors trollkonst
Må i deras hemvist hamna,
Deras egen boning drabba;
Må de sjelfva sig förhexa,
Sina egna barn förtrolla,
Dräpa egna anförvandter,
460. Och sin egen slägt förgöra!


"Aldrig har min fader fordom,
Aldrig den som gaf mig lifvet,
Nödgats någon trollkarl blidka,
Någon Lapp med skänker vinna;
Så min fader fordom sade,
Så jag äfven sjelf vill säga:
Starke skapare, mig skydda,
Jumala, ditt hägn förläna!
Hjelp med nådefulla händer,
470. Med den stora makt du eger,
Bistå mig mot männers anslag,
Afvärj alla qvinnors ränker,
Onda ord af skäggbevuxne
Och af icke skäggbevuxne!
Blif mitt bistånd du beständigt,
Var mitt värn evärdeligen,
Att ej sonen må förkomma,
Att ej modrens frukt förvillas
Från den stig som skaparn danat,
480. Som af Jumala är gifven!"


Derpå muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli sjelf, den sköne,
Gör af sorger tvenne hästar,
Svarta hingstar af bekymmer,
Hufvudlag af hårda dagar
Och af hemlig ondska sadlar.
På den enes rygg han hoppar,
På den gode bläsens länder,
Och med fart åstad han rider
490. Vid den trogne Tieras sida,
Färdas fram med gny på stranden,
På dess sand och grus med skrammel,
Hemåt till sin kära moder,
Till den ålderstignas boning.


Här jag lemnar Lemminkäinen
Bort, för längre tid, ur sången,
Leder Tiera fram på vägen
Att till hemmet sig begifva,
Länkar sjelf min sång på annat,
500. Styr med den på andra stigar.