Trettiondeandra Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Kullervo
Maleri af Akseli Gallen-Kallela

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Trettiondeandra Sången

---

Trettiondeandra Sången. Ilmarinens hustru sänder Kullervo ut i vall med gårdens boskap och bakar af elakhet en sten in i hans vägkostbröd: 1—32. — Derefter drifver hon sin boskap ut på bete under öfliga besvärjelser och skyddsord mot björnen: 33—548.

---

Kullervo, Kalervo-sonen,

Ynglingen med blåa strumpor,

Med det vackra gula håret,

Med de sköna läderskorna,

Spörjer straxt i smedens boning

Efter arbete på qvällen;

Värden han för qvällen frågar

Och för morgonda'n värdinnan:

"Nämna mån j nu de sysslor,

10. Alla göromål bestämma,

Dem jag har att företaga,

Dem jag eger att begynna!"

Smeden Ilmaris värdinna

Eftertänker i sitt sinne,

Hvilka sysslor gifvas kunde

Åt den nye, köpte trälen;

Tjenst han göra får som herde,

Sätts att valla boskapshjorden.

Gårds värdinnan, full af ondska,

20. Smedens skadeglada hustru

Bakar nu ett bröd åt herden,

Gräddar sjelf en diger bulle,

Hafre underst, hvete öfverst,

I dess midt en sten hon lägger.

Smör hon smörjer öfver brödet,

Stryker flott uppå dess yta,

Gifver detta bröd åt trälen,

Räcker honom det som vägkost,

Föreskrifver sjelf derjemte,

30. Yttrar dessa ord och säger:

"Detta bör ej förr du äta,

Än till skogen hjorden hunnit!"

Ilmarinens gårdsvärdinna

Sände nu sin hjord på bete,

Hof sin röst och tog till orda,

Talade och sade detta:

"Ut i skog min hjord jag sänder,

Bort bland lundens snår min boskap,          Sånger för boskapshjorden: v. 37–542.

I en asplund mina mjölkkor,

40. I en björklund hela driften,

Att derute hull förvärfva,

Att en ökad fetma vinna

I de öppna svedjelunder,

I de vida löfskogsnejder,

Uppå björkbevuxna höjder,

Uti aspbevuxna dälder,

Uti gyllne furuskogar,

Silfvergråa ödemarker!

"Höge Jumala, förhindra,

50. Afböj, skapare, du starke,

Förebygg allt ondt på vägen,

Undanrödja hvarje fara,

Att min hjord i nöd ej råkar,

Ej af skam och skada drabbas!

"Så som under tak du skött den,

Skyddat hjorden under skjulet,

Sköt den så uti det fria,

Vakta den, der vakt ej finnes,

Så att hjorden må förökas,

60. Att värdinnans boskap frodas

Så som goda menskor önska,

Men emot de ondes önskan!

"Vore mina vallhjon tröga,

Om herdinnan synes håglös,

Låt då sälgen valla hjorden,

Alen mina kor beskydda,

Rönnen sköta om min boskap,

Häggen bringa den till hemmet,

Innan jag den nödgas söka

70. Och mitt folk af oro gripes.

"Om ej sälgen vaktar hjorden,

Rönnen ej min boskap skyddar,

Alen mina kor ej leder,

Häggen icke hem dem bringar,

Välj då bättre vårdarinnor,

Skicka ut naturens döttrar,

Att min boskap öfvervaka,

Att om hela hjorden sköta!

Ty du har en mängd af tärnor,

80. Hundratal af Ijenarinnor,

Vänliga naturens döttrar,

Hvilka under himlen dväljas!

Suvetar, utvalda qvinna,

Etelätär, naturens moder,

Hongatar, du goda husmor,

Katajatar, sköna jungfru,

Pihlajatar, lilla tärna,

Tuometar, du Tapios dotter,

Mielikki, du skogens ungmor,

90. Tellervo, du Tapios jungfru!

Öfvervaken mina hjordar,

Hafven vård om all min boskap

Uppå bästa vis om sommarn,

Vänligt under löfvens årstid,

Medan blad i träden susa,

Medan gräs på marken vagga!

"Suvetar, utvalda qvinna,

Etelätär, naturens moder!

Utbred dina fina kjortlar,

100. Sträck ditt eget hvita förkläd,

Till ett tak för boskapshjorden,

Till beskärm för mina ungnöt,

Att ej blåsten dem besvärar,

Att de ej af regnet lida!

"Skydda hjorden mot all fara,

Undandrif allt ondt på vägen

Utur sanka kärr och mossar,

Utur vattenrika källsprång,

Ur den löst uppsvällda gungflyn,

110. Utur djupa hål och hvirflar.

Att min hjord i nöd ej råkar,

Ej af skam och skada drabbas,

Att i kärr en klöf ej sjunker,

Icke ner i källor snafvar,

Tvärt emot den högstes önskan,

Jumalas beslut och vilja!

"Hemta långtifrån ett vallhorn,

Från det höga fästets nafle,

Grip en honingslur från himlen,

120. Tag ett honingshorn från jorden,

Blås med kraft i detta vallhorn,

Stöt uti den gälla luren,

Kalla blommor fram på kullar,

Kläd i skönhet sandmons kanter,

Skänk behag åt svedjebranter,

Ljuflighet åt löfskogsbrynet,

Gjut kring kärrens kanter honing,

Vört vid alla källors bräddar!

"Mata sedan hela hjorden,

130. Låt min boskap näring finna,

Mätta den med honingsfoder,

Gif den honing till att dricka,

Mata mina kor med gullgräs,

Låt dem silfvergräs förtära,

Invid kärr, likt vasslan lösa,

Invid lättupprörda källor,

Invid vattenfall som brusa,

Invid strida strömmars stränder

Och på guldbeströdda kullar,

140. Silfverrika svedjemarker!

"Bilda gyllne vattenbrunnar         Mjölk-sånger: v. 141-228.

Uppå fältets begge sidor,

Att min hjord ur dem kan dricka,

Att han ljuflig saft får hemta

Uti rikligt fyllda jufver,

Spenar, trängande och stinna,

Så att alla ådror svälla,

Att i floder mjölken strömmar,

Att i bäckar mjölken flödar,

150. Att i forsar mjölken svallar,

Och att alla mjölkrör sjuda,

Alla mjölkkanaler sorla

Och beständigt från sig gifva,

Idkeligen rikligt rinna,

Dem till trots som afund hysa,

Tvärt emot hvar oväns vilja,

Att ej mjölken förs till Mana,

Att ej hjordens skänk förskingras!

"Många äro de och onda,

160. Som till Mana mjölken föra,

Som förstöra hjordens gåfva

Och som kornas skänk förskingra;

Ringa är de godas antal,

Som sin mjölk från Mana hemta,

Som från byn sig henne skaffa,

Eller utomhus förvärfva.

"Icke plägade min moder

Uti byn besked begära,

Råd i andra gårdar söka;

170. Ty sin mjölk hon fick från Mana,

Vann sig den ur andras värjo,

Erhöll mjölken annorstädes.

Långtifrån hon lät den komma,

Lät den strömma till från fjerran,

Komma ifrån Tuonis rike,

Manas hem inunder jorden,

I all enslighet om natten,

Tyst och hemligt uti mörkret,

Icke hörd af vrånga menskor,

180. Obemärkt af hvarje ovän,

Oskadd af de ondskefulle,

Trygg för dem som afund hysa.

"Så min egen moder sade,

Så jag äfven sjelf vill säga:

Hvar har kornas gåfva stannat,

Hvart har nu min mjölk förkommit?

Är den bortförd utom huset,

Fängslad uppå bygdens gårdar,

I gemena qvinnors sköte,

190. I de afundsammas värjo?

Eller har i träd den fastnat,

Uti skogarne förskingrats,

Blifvit utspilld uti lunder,

Gått förlorad uppå moar?

"Ej min mjölk till Mana kommer,

Kornas skänk ej förs ur huset

I gemena qvinnors sköte,

I de afundsammas värjo;

Fastnar uti träd ej heller,

200. Och förskingras ej i skogar,

Blir ej utspilld uti lunder,

Går på moar ej förlorad,

Ty i hemmet den behöfves,

Är hvarenda stund af nöden,

Väntas hem utaf värdinnan

Med en stäfva uti handen.

"Suvetar, du sköna qvinna,

Etelätär, naturens moder!

Led min Syötikki på bete,

210. Låt min Juotikki få dricka,

Fyll hos Hermikki dess jufver,

Öka Tuorikkis förråder,

Mairikki med mjölk begåfva,

Omena med nya safter

Från det ljusa gräsets spetsar,

Från den sköna tåtelns toppar,

Från den milda moder-jorden,

Från dess honingsrika tufvor,

Från dess saftuppfyllda lindor,

220. Från den bärbetäckta marken

Och från ljungens blomsterjungfrur,

Gräsets fagra blomsterdöttrar,

Mjölkens unga mör i molnen,

Tärnorna vid himlens nafle,

Att i jufren mjölk sig samlar,

Att hvar spene ständigt sväller,

När de af den korta qvinnan,

Af den lilla tärnan mjölkas!

"Stig, o jungfru, ur din sumpdäld,

230. Kom ur kärret, fin om fållen,

Res dig, milda mö, ur källan,

Höj ur dyn ditt fagra anlet!

Medtag vatten utur källan

Och bestänk dermed min boskap,

Så att hjorden må förskönas,

Att värdinnans boskap frodas,

Utan tillkomst af värdinnan,

Utan eftersyn af dejan,

Den odugliga värdinnan

240. Och den efterlåtna dejan.

"Mielikki, du skogsvärdinna,

Hjordens mor med öppna handen!

Skicka nu din längsta tärna,

Sänd din bästa tjenarinna

Ut att valla mina hjordar,

Taga vård om boskapsdriften

Under denna långa sommar,

Denna skaparns varma årstid,

Som oss Jumala förunnat,

250. Som den nådige förlänat!

"Tellervo, du Tapios tärna,

Skogens dotter, fet och fyllig,

Len om linnet, fin om fållen,

Med de sköna, gyllne lockar,

Du, som hjordarne beskyddar,

Som värdinnans boskap vårdar

Uti Metsola det ljufva,

I det trägna Tapiola:

Sköt på bästa sätt om hjorden,

260. Vårda omsorgsfullt min boskap!

"Hägna den med milda händer,

Sköt min hjord med lätta fingrar,

Borsta honom slät som varglon,

Kamma honom glatt som fisken,

Len om hullet som ett hafsdjur,

Lika mjuk som skogens tacka!

Kommer qvällen, nalkas natten,

Börjar skymning ut sig breda,

Drif då hjorden hem så frodig

270. Till den goda gårdsvärdinnan,

Att på ryggen vattnet sqvalpar

Och en sjö af mjölk på gumpen!

"När till hvila solen skrider

Och när qvällens foglar sjunga,

Säg då sjelf åt mina hjordar,

Tala till de hornbeprydda:

"Hemåt nu med er, j krokhorn,

Hem till gården, mina mjölkkor!

Godt i hemmet är att vara,

280. På dess mark beqvämt att hvila,

Ödsligt är att gå i skogen,

Att omkring på stranden irra;

Redan är för eder hemkomst

Elden tänd af gårdens qvinnor

På den honingsrika lindan,

På den bärbetäckta marken!"

"Nyyrikki, du Tapios gosse,

Skogens son i blåa rocken!

Nedlägg tjocka furustammar,

290. Granar, yfviga i toppen,

Såsom spänger öfver smutsen,

Öfver alla svåra ställen,

Öfver kärr och sanka marker,

Vattensamlingar och pölar!

Låt du mina krumhorn vandra,

Klifva på med klufna klöfvar,

Så att hemmets rök de hinna

Utan svek och utan skada,

Utan att i kärret sjunka,

300. Att i dyn för alltid fastna!

"Om min hjord ej detta aktar,

Icke tågar hem till natten:

Pihlajatar, lilla tärna,

Katajatar, fagra jungfru,

Skär i lunden du ett björkris,

Bryt i skogen någon vidja,

Sök ett spö af rönn till gissel,

Gå att hemta någon enkäpp

Bakom Tapiolas fäste,

310. Bakom Tuomivaaras branter,

Drif dermed min hjord till gården,

Tills att badstun hunnit eldas;

Drif till hemmet hemmets boskap,

Skogens hjord till Tapiola!

"Otso, ödemarkens äple,         Mjölk-sånger: v. 141-228.

Honungstass, du skogens krokrygg!

Låt oss nu förlikning sluta,

Gör med mig ett gränse-aftal,

Som består i alla tider,

320. Alla våra lefnadsdagar:

Att ej rifva mina klöfdjur,

Icke nedslå mina mjölkkor

Under denna långa sommar,

Denna skaparns varma årstid.

"När du skällans ljud förnimmer,

Eller hör ett vallhorn klinga,

Lägg dig då till ro på tufvan,

Gå att hvila dig på lindan,

Göm ditt öra under gräset,

330. Tryck ditt hufvud ner i tufvan,

Eller styr till ödemarken,

Sök ditt mossomhöljda ide,

Drag dig bort till andra kullar,

Vänd din stråt till andra höjder,

Der ej hjordens skällor höras,

Herdens rop ej mer förnimmas!

"Otso, du min ende älskling,

O du honungstass, du sköne!

Ej jag nekar dig att kringgå,

340. Ej att nalkas mina hjordar,

Men att röra dem med tungan,

I ditt grymma gap dem fånga,

Rifva dem med dina tänder,

Gifva dem ett slag med ramen.

"Kringgå hjordens betesmarker,

Skrid i smyg förbi dess mjölkfält,

Sky den nejd, der skällor ljuda,

Tag för herdens rop till flykten!

När på mon min boskap tågar,

350. Må du ner i kärret klifva;

När i kärret hjorden vadar,

Styr då inåt ödemarken;

När min hjord på kullen vandrar,

Må du vandra under kullen;

Vandrar hjorden under kullen,

Så må du på kullen vandra;

När min boskap går på sveden,

Vänd din kosa då mot skogen;

När till skogs min boskap tågar,

360. Må du dig till sveden draga!

Skynda lik den gyllne göken,

Lik den silfvergråa dufvan,

Hasta snabbt förbi som siken,

Flinkt som fisken uti vattnet,

Fladdra undan som en ulltapp,

Lätt som linet, lagdt i totte;

Klorna göm inunder håren,

Tänderna uti ditt tandkött,

Så att ej min boskap rädes,

370. Ej min klena hjord förfäras!

"Unna frid åt kreaturen,

Säkerhet åt mina klöfdjur!

Låt du dem helt vackert vandra,

Tåga fram i allsköns trygghet

Öfver kärren, öfver fälten,

Öfver ödemarkens moar,

Utan att du alls dem vidrör

Och på dem din arghet öfvar.

"Kom ihåg den ed du svurit

380. Förr engång vid Tuoni-elfven,

Vid det vilda vattenfallet,

Inför Skaparns knän i tiden:

Tillstånd blef dig då förunnadt

Att om sommarn trenne gånger

Närma dig, der skällor ljuda,

Der min boskaps klockor klinga,

Men det blef dig ej beviljadt,

Något tillstånd gafs dig icke

Att gemena dåd föröfva,

390. Eller att dig skamlöst skicka!

"Men om arghet på dig kommer,

Känna tänderna en åtrå:

Vänd mot skogen då din arghet,

Och din onda lust mot furor!

Hugg i gamla murkna stammar,

Slå till marken björkträdsstubbar,

Vänd på ända vattenruskor,

Upprif bärbetäckta tufvor!

"Om du har behof af föda,

400. Om du vill din hunger stilla:

Ät då svampar uti skogen,

Mätta dig med någon myrstack,

Med det röda rörets rötter,

Tapiolas läckerbitar,

Ej med mina foderväxter,

Korna, som mig bergning skänka!

"Uti Metsola ett mjödkar

Håller på att jäsa öfver

På den gulduppfyllda kullen,

410. På den silfverrika backen;

Der fins näring för den glupske,

Dricka för en hvar som törstar;

Maten minskas ej af ätning,

Drycken ej, hur än man dricker.

"Må vi då ett aftal ingå,

Ett fördrag för evigt sluta,

Att anständigt oss förhålla,

Hela sommarn väl oss skicka;

Marken hafva vi gemensam,

420. Men en hvar sin skilda vägkost.

"Men om böjd du är att strida,

Om du vill på krigsfot lefva,

Må vi kämpa under vintern,

Slåss, så länge snö vi hafva!

Men då sommarn börjar nalkas,

Mossar tina, källor ljummas,

Må du icke hitåt styra,

I den gyllne hjordens närhet!

"Om till denna trakt du kommer,

430. Om du nalkas dessa skogar,

Skall du alltid här bli skjuten!

Om ej någon skytt är hemma,

Ha vi här förfarna qvinnor,

Välbevandrade värdinnor,

Hvilka nog din väg förhindra,

Dina fjät till ofärd leda,

Att du icke mer kan skada,

Aldrig mer din arghet öfva,

Tvärtemot den högstes önskan,

440. Jumalas beslut och vilja!

"O du Ukko, högst bland gudar!

Om du hör det blifva allvar,

Så förvandla du min boskap,

Låt min hjord förändra skepnad,

Mina kor till stenar bytas,

Mina vackra nöt till stubbar,

Medan besten är på vandring,

Underdjuret ute ströfvar!

"Om till björn jag vore skapad,

450. Om en honungstass jag vore,

Ville icke så jag lefva,

Jemnt i fötterna på qvinnor;

Mark ju finnes annorstädes,

Boskapsgårdar längre borta,

Der du sysslolös kan ströfva,

Der du ledig kring kan vandra,

Dina hälar söndertrampa,

Dina smalbens kraft föröda,

I den mörkblå skogens inre,

460. Djupt i ödemarkens gömma.

"Tallmons kottar kan du trampa,

Sanden har du att beträda,

Väg är banad för din vandring,

Hafvets strand du har att gå på,

Ända fram till Pohjas ändpunkt,

Bort till Lapplands flacka marker

Der är godt för dig att vara,

Nöjsamt att förnöta tiden:

Oskadd kan du gå om sommarn,

470. Utan strumpor under hösten

Öfver kärrens längsta sträckor,

Öfver vida flacka stränder.

"Om du dig ej dit begifver,

Icke hittar rätta vägen,

Spring med snabbhet då en sträcka,

Skynda dig på någon gångstig

Ända fram till Tuonis skogar,

Eller ock till Kalmas moar!

Kärr du finner der att trampa,

480. Ljungfält, dem du kan beträda;

Der är Kirjos, der är Karjos,

Jemte många andra ungnöt,

Uti ok, med jern beslagna,

Uti tiotal af klafband;

Feta blifva der de magra,

Äfven de som äro ben blott.

"Lund, var blid, var gynsam, vildmark!

Blåa skog, var mig bevågen,

Unna frid åt mina klöfdjur,

490. Lef med mina kor i endrägt

Under denna långa sommar,

Denna Herrens heta årstid!

"Kuippana, du skogens konung,

Skogens Hippa, brunskäggyfvig!

Tag nu vård om dina hundar,

Håll tillbaka dina rackor,

Stick en svamp i ena näsborrn

Och ett ollon i den andra,

Så att lukten ej de känna,

500. Icke vädra hjordens närhet!

Bind för deras ögon siden,

Knyt kring deras öron bindlar,

Att ej kornas steg de höra,

Icke varsna, hvar de vandra!

"Om ej detta är tillfyllest,

Om ej häruppå de akta,

Drif då undan dina söner,

Håll din afvel då på afstånd,

Jaga dem ur dessa skogar,

510. Led dem bort från dessa stränder,

Dessa trånga betesmarker,

Dessa fältets vida bräddar!

Göm i grottan dina hundar,

Fängsla alla dina räckor

Uti guldbeslagna klafband,

Uti silfverprydda remmar,

Att de ingen skada göra,

Intet nesligt dåd föröfva!

"Om ej detta är tillfyllest,

520. Om ej detta ens de akta:

Ukko, himlens gyllne konung,

Luftens silfversköne herre,

Hör då mina gyllne böner,

Lyssna till de milda orden!

Vrid ihop af rönn en grimma

Rundt omkring den platta nosen;

Men om icke rönnen håller,

Påsätt då ett band af koppar;

Är ej kopparn stark tillräckligt,

530. Må af jern beslaget göras;

Om de jernet sönderbryta,

Om de äfven det förstöra,

Må en gyllne stör du drifva

Mellan munnens begge käftar;

Fäst dess ändor hårdt och stadigt,

Nåda väl dess tvenne spetsar,

Att ej käftarne sig röra,

Att ej tänderna sig skilja

Utan att med jern den bortslås,

540. Att med stål den undanspränges,

Att med knif den sönderbrytes,

Att med yxe lös den hugges!"

_____________

Derpå Ilmarinens hustru,

Smedens driftiga värdinna,

Släppte korna ut ur stallet,

Sände boskapen på bete,

Lät sin herde följa hjorden,

Trälen drifva bort sin boskap.