Trettiondeförsta Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Kullervo
Maleri af Sigfrid August Keinänen

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Trettiondeförsta Sången

---

Trettiondeförsta Sången. Untamo begynner en strid med sin broder Kalervo, dödar Kalervo och hela hans ätt, med undantag af en enda qvinna, som föres fången till Untamola, der hon föder sonen Kullervo: 1—82. — Kullervo besluter redan såsom barn att hämnas på Untamo, och denne försöker på flere olika sätt att afdagataga gossen, hvilket dock ej lyckas honom: 83—202. — Då Kullervo blifvit större, förderfvar han hvarje arbete som förelägges honom, och Untamo, gripen af harm, säljer honom såsom träl åt smeden Ilmarinen: 203—374.

---

Dufvor små en moder närde,

Födde upp en svärm af svanor,

Satte dem på gärdesgården,

Följde svanorna till stranden;

Kom en örn, och bort dem förde,

Kom en hök, och spred dem fjerrau,

Vingstark fogel dem förströdde,

Bar den ena till Karelen,

Och den andra bort till Ryssland,

10. Lemnade den tredje hemma.

Den som burits bort till Ryssland,

Vexte upp och blef en köpman;

Den som fördes till Karelen,

Erhöll namnet Kalervoinen;

Den som lemnats qvar i hemmet,

Uppsköt, Untamoinen kallad,

Till sin egen faders plåga,

Till bekymmer för sin moder.

Nät utkastar Untamoinen

20. I Kalervos fiskevatten;

Kalervoinen vittjar näten.

Samlar fisken i sin väska.

Untamo, den vrånge mannen,

Gripes då, af häftig vrede,

Börjar strid med egna händer,

Kräfver ut sin rätt med näfven,

Väcker tvist om fisk-afskrädet,

Handgemäng om abbor-ynglet.

Och de tvista och de kämpa,

30. Seger vinner ingendera;

Hvarje hugg den ene gifver,

Återgäldar straxt den andre.

Nästa gång, ej långt derefter,

Sedan två, tre dar förflutit,

Sådde Kalervo sin hafre

Bakom Untamoinens stuga.

Untamolas raska tacka

Äter upp den sådda hafren;

Kalervoinens arga gårdshund

40. Rifver Untamoinens tacka.

Men då hotar Untamoinen

Kalervo, sin egen broder,

Lofvar att hans ätt förgöra,

Svär att dräpa små och stora,

Att ihjälslå hela skaran

Och hans hus till aska bränna.

Männer ger han svärd i bältet,

Kämpar vapen uti handen,

Gossar han förser med pikar,

50. Ynglingar han yxor räcker,

Så till väldig strid han tågar

Mot sin broder Kalervoinen.

Kalervos svärdotter sitter,

Ung och vacker, närmast fönstret,

Genom fönstret ut hon blickar,

Yttrar dessa ord och säger:

"Är det kanske rök som stiger,

Eller något digert åskmoln,

Bakom åkrarne derborta,

60. Der det nya tåget slutar?"

Icke var det rök som uppsteg,

Icke något digert åskmoln,

Det var Untamoinens kämpar,

Som till strid från fjerran drogo.

Untamoinens kämpar kommo,

Nalkades med svärd vid sidan,

Kalervoinens folk de dräpte,

Slogo ner den stora slägten,

Brände ner hans gård till aska,

70. Jemnade dess plats med jorden.

Blott en qvinna qvar blef lemnad

Med ett foster i sitt sköte,

Henne Untamoinens kämpar

Förde med sig bort till hemmet,

Att dess lilla stuga städa,

Att dess pörtes tiljor sopa.

När en liten tid förlidit,

Föds ett gossebarn till verlden

Af den olycksfulla modren;

80. Hur benämnes denne gosse?

Kullervo han nämns af modren,

"Stark i strid" af Untamoinen.

Och den lille gossen lades,

Bäddad blef den faderlöse

I en vagga för att vaggas,

I en gungbädd för att söfvas.

Barnet vaggas uti vaggan,

Gossen gungar, håret fladdrar,

En och tvenne dar han gungar,

90. Men uppå den tredje dagen,

Sparkar han med styrka redan,

Sparkar kring sig, stretar ifrigt.

Sliter af sin egen linda,

Och på täcket han sig höjer,

Bräcker vaggan, gjord af lindträd,

Sönderrifver alla bindlar.

Hurtig tycktes gossen blifva,

Mycken raskhet röjde barnet;

Redan väntar Untamola,

100. Att engång han upp skall vexa

Till båd' mannamod och klokhet,

Till en verklig hjeltestyrka,

Till en träl, mer värd än hundra,

Svarande mot tusen andra.

Två, tre månader han vexte,

Men då nu den tredje inföll,

Och ett knä i höjd han nådde

Började han sjelf att tänka:

"Om jag endast större blefve,

110. Vuxe till och vunne styrka,

Skulle nog min faders smärtor

Och min moders qval jag hämna!"

Detta hörer Untamoinen,

Yttrar sjelf ett ord och säger:

"Denne blir mitt slägtes bane,

Kalervo står upp i honom!"

Männerna, de öfverlägga,

Gårdens qvinnor eftersinna,

Hvart man kunde gossen bringa,

120. Hur hans död beredas kunde.

Gossen lägges i en fjerding,

Stickes in uti en tunna,

Kastas jemte den i vattnet.

Sänkes ner i böljans sköte.

Ut man gick till slut att skåda,

Efter tvenne, trenne nätter,

Huruvida gossen drunknat,

Ljutit döden i sin fjerding.

Gossen hade icke drunknat,

130. Icke dött uti sin fjerding,

Ut ur fjerdingen han sluppit,

Och på böljans rygg han sitter,

Bär ett kopparspö i handen,

Med en metref, snodd af silke;

Fisk ur hafvet upp han metar,

Mäter vattnets djup i hafvet:

Vatten finnes än i hafvet,

Nog att fylla tvenne skopor,

Och, om noga upp det mätes,

140. Kanske något på den tredje.

Untamoinen eftersinnar:

"Hvad skall göras med den gossen,

Hur skall han afdagatagas,

På hvad sätt om lifvet bringas?"

Sina trälar lät han samla

Stora torra björkträdsstammar,

Höga barrbevuxna furor

Och en mängd af kådigt virke

För att bränna upp en gosse,

150. För att Kullervo förgöra.

Och i hög man sammanstaplar

Stora torra björkträdsstammar,

Höga barrbevuxna furor

Och en mängd af kådigt virke,

Tusental af lass med näfver,

Hasselklabbar hundra famnar;

Eld i veden nu man tände,

Stack i brand det stora bålet,

Sluteligen slängdes gossen

160. Midt i eldens högsta låga.

Bålet brann en dag och tvenne,

Brann ännu på tredje dagen,

Och då gick man ut och se det:

Gossen låg på knä i askan,

Intill armarne bland kolen,

Med en stake uti handen,

Rörde om med den i glöden,

Föste alla kol tillhopa,

Men förbrändt var ej ett hårstrå,

170. Ej det minsta fjun var afsvedt.

Harmfull yttrar Untamoinen:

"Hvart skall denne gosse föras.

Huru skall han undanskaffas,

På hvad sätt om lifvet bringas?"

I ett träd man honom hänger,

Upp uti en ek han hissas.

Tvenne, trenne nätter gingo,

Lika många dar förflöto,

Och då tänker Untamoinen:

180. "Nu är tid att undersöka

Om ej Kullervo har slutat,

Om ej gossen dött i galgen!"

Skickar ut en träl att skåda,

Trälen bringar detta budskap:

"Än ej död är Kullervoinen,

Gossen omkom ej i galgen;

Men i trädets stam han ristar

Med en sticka uti handen;

Trädet är betäckt af bilder,

190. Eken full utaf figurer,

Männer finnas der och klingor,

Spjut man ser vid deras sida."

Hvad förmådde Untamoinen

Mot den olycksdigre gossen?

Hvilka dödar än han uttänkt,

Hvilket slut han honom ämnat,

Undgår gossen dödens käftar,

Kan ej Kullervo förgöras.

Trött blir Untamo omsider

200. Att på gossens ofärd tänka,

Nödgas vårda Kullervoinen,

Trälen såsom barn i huset.

Untamo till orda tager,

Yttrar slutligt sjelf och säger:

"Om du skickligt dig förhåller,

Om beskedligt här du lefver,

Får du stanna qvar i gården,

Och som träl din syssla sköta;

Lönen skall bestämmas sedan,

210. Efter hvad du sjelf förtjenat,

Möjligen ett prydligt bälte

Eller ock ett slag för örat."

När då Kullervoinen vuxit,

Skjutit upp en spann i höjden,

Togs han att ett värf förrätta,

Sattes att en syssla sköta,

Att det lilla barnet vårda,

Att den fingerslånge vagga.

"Vårda väl det lilla barnet,

220. Gif det mat, ät sjelf derjemte,

Skölj dess kläder uti strömmen,

Tvätta väl dess lilla byke!"

Tvenne dar han skötte barnet,

Bröt dess arm, ref ut ett öga,

Och rätt snart, på tredje dagen,

Lät han barnet dö i sjukdom,

Vräkte kläderna i strömmen.

Brände upp den lilla vaggan.

Untamo besinnar saken:

230. "Icke duger denne gosse

Ens att vård om barnet hafva,

Att den fingerslånge vagga;

Ej jag vet till hvad han duger,

Hvilka värf han kunde sköta!

Kanske kan en skog han svedja?" —

Och en skog han sänds att svedja.

Kullervo, Kalervo-sonen,

Yttrar då ett ord och säger:

"Också jag en man kan blifva,

240. När jag yxe får i handen,

Vida vackrare att skåda,

Mera ståtlig än jag varit;

Karl, så god som fem, jag blifver,

Hjelte, som mot sex kan svara."

Bort han går till smedens verkstad,

Yttrar der ett ord och säger:

"O du smed, min gode broder,

Smid nu straxt åt mig en yxe,

Lämpa yxen efter mannen,

250. Jernet efter arbetskarlen,

Ty en sved jag går att hugga,

Stora björkar vill jag fälla!"

Smeden smider hvad han äskat,

Gör i hast en yxe färdig;

För sin man är yxen lämpad,

Jernet passar jemnt för karlen.

Kullervo, Kalervo-sonen,

Börjar nu sin yxe slipa,

Hvässar bettet under dagen,

260. Täljer sig ett skaft om qvällen.

Ut han går att sveden fälla

I den djupa ödemarken

Bland dess väldigaste stammar,

I den gröfsta timmerskogen.

Med sin yxe nu han hugger,

Svänger högt det jemna bettet;

För ett hugg de bästa träden,

För ett halft de sämre stupa.

Stammar fem i hast han fällde,

270. Nedhögg åtta träd tillsamman,

Derpå hof han upp sin stämma,

Tog till orda sjelf och sade:

"Lempo sjelf må här sig ställa,

Hiisi denna sved må fälla!"

Yxen slår han i en stubbe,

Och med högljudd röst han ropar,

Låter gäll en hvissling ljuda,

Yttrar dessa ord och säger:

"Lika vidt må skogen falla,

280. Må de stora björkar stupa,

Som min stämma kan förnimmas,

Som min hvissling höres ljuda!

"Inga nya skott må skjuta,

Ej ett grässtrå upp sig höja,

Aldrig någonsin i tiden

Medan månens klarhet lyser,

Der Kalervo-sonen svedjat,

Der den starke nedfällt skogen!

"Om ock brodd ur jorden skjuter,

290. Om än sådden upp sig höjer

Och till stängel vexa hunnit,

Till en stjelk som stadga vunnit,

Må dock intet ax sig bilda,

Ej ett korn i toppen frodas!"

Untamo, den vrånge mannen,

Vandrar ut att se på sveden,

Som Kalervo-sonen huggit,

Som den nye trälen nedfällt:

Föga lik en sved är sveden,

300. Olik verket af en yngling.

Untamoinen öfverlägger:

"Härtill passar han ej heller:

Fällt han har min bästa stockskog,

Har förstört mitt gröfsta timmer!

Ej jag vet till hvad han duger,

Till hvad värf han kan begagnas;

Kanske att ett stängsel bygga?" —

Och han ställs att bygga stängslet.

Kullervo, Kalervo-sonen,

310. Börjar bygga gärdesgården,

Och de högsta furustammar

Radar han ihop som gärdsel,

Ödemarkens gröfsta granar

Tager han till gärdsgårdsstörar,

Vrider vidjebanden stadigt

Af de allra längsta rönnar,

Bygger stängslet utan ingång,

Gärdesgården utan öppning,

Tager deruppå till orda,

320. Yttrar sjelf och säger detta:

"Den som ej likt fogeln flyger,

Som ej tvenne vingar eger,

Öfverstiger ej det stängsel,

Som Kalervo-sonen upprest!"

Untamoinen råkar komma

Att beskåda gärdesgården,

Som Kalervo-sonen uppfört,

Den i kriget fångne trälen:

Utan öppning fann han stängslet,

330. Utan port och utan ingång,

Och i jordens sköte grundadt,

Sträckte det sig upp till molnen.

Och han yttrar då och säger:

"Ej till detta värf han passar!

Bygdt är stängslet utan ingång,

Utan led är gärdesgården,

Upp till himlen har han rest det,

Sträckt det ända upp till molnen;

Jag kan ej deröfver komma,

340. Ser en genomgång ej heller;

Ej jag vet till hvad han duger,

Hvilket värf han kunde sköta;

Kanske kunde råg han tröska?" —

Och att tröska råg han sändes.

Kullervo, Kalervo-sonen,

Gifver sig åstad att tröska:

Rågen tröskar han till sådor,

Halmen bultar han till agnar.

Värden sjelf till stället nalkas,

350. Kommer för all undersöka

Hur Kalervo-sonen tröskat,

Huru Kullervo arbetat:

Rågen var till sådor tröskad,

Halmen till en hög af agnar.

Harmfull yttrar Untamoinen:

"Denne karl till intet duger!

Ty i allt hvad han förrättar

Kan han endast skada göra;

Bort jag honom för till Ryssland,

360. Säljer honom i Karelen,

Åt en smed, åt Ilmarinen,

Att hans tunga slägga sköta!"

Och han bortgaf Kullervoinen,

Sålde honom i Karelen,

Gjorde köp med Ilmarinen,

Med den konsterfarne smeden.

Hvad betalte han för honom?

Ganska bra betalte smeden:

Tvenne sönderbrända kittlar,

370. Trenne gamla grytkrokshalfvor,

Fem utnötta, skrala lior,

Sex till spillo gifna gräftor

Gaf han för den usle karlen,

Trälen, som till intet dugde.