Trettiondefemte Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Kullervo
Maleri af Akseli Gallen-Kallela

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Trettiondefemte Sången

---

Trettiondefemte Sången. Kullervo försöker hos sina föräldrar att förrätta åtskilliga sysslor, men då han dervid gör endast skada, skickas han af sin fader ut på en resa för att afbörda utskylder: 1—68. — På återvägen sammanträffar han med sin okända, förut ur hemmet försvunna syster, som han lockar i sin släde och förför: 69—188. — Följande dag lära syskonen känna hvarandra, och systern störtar sig af förtviflan i en ström; Kullervo skyndar sig hem, omtalar för sin moder denna fasansfulla tilldragelse och är böjd att sjelf göra slut på sitt lif: 189—344. — Hans moder söker afråda honom från att döda sig sjelf och uppmanar honom att dölja sig på någon aflägsen ort tills tiden lindrat hans sorg, men Kullervo besluter nu att i främsta rummet utkräfva hämnd af Untamo: 345—372.

---

Kullervo, Kalervo-sonen,

Gubbens son med blåa strumpor,

Börjar hädanefter lefva

Under skydd af far och moder.

Men han lär ej att begripa,

Kan ej mannavett förvärfva,

Ty förvändt han blifvit fostrad,

Vrångt behandlad såsom liten

Af en hårdsint fosterfader,

10. Af en vettlös vårdarinna.

Gossen söker verksam blifva,

Företar sig att arbeta,

Gifver sig åstad att fiska,

Att ro ut den stora noten,

Yttrar dervid sjelf och säger,

Talar, hvilande på åran:

"Skall jag ro af alla krafter,

Draga på med all min styrka,

Eller skall jag ro med måtta,

20. Jemnt så mycket som behöfves?"

Båtens styrman tog till orda,

Yttrade från akterstäfven:

"Om du ror af alla krafter,

Drager på med all din styrka,

Kan du dock ej båten bräcka.

Ej dess tullar sönderbryta."

Kullervo, Kalervo-sonen.

Rodde nu af alla krafter,

Lade ut sin hela styrka,

30. Rodde sönder båtens tullar,

Bräckte af dess enträds-vrängen,

Sprängde båten, gjord af aspträd.

Kalervoinen kom att skåda.

Yttrade ett ord och sade:

"Ej till roddare du duger!

Båtens tullar har du söndrat,

Bräckt du har dess enträds-vrängen.

Sprängt min ökstock, gjord af aspträd;

Gå att pulsa framför noten.

40. Kanske är du dertill bättre!"

Kullervo, Kalervo-sonen,

Gick att pulsa framför noten,

Talte, stödd emot sin pulsstång.

Yttrade ett ord och sade:

"Skall med all min kraft jag pulsa,

Med min hela mannastyrka,

Eller stöta till med måtta,

Pulsa så, som jemnt behöfves?"

Svarar den som drager noten:

50. "Icke duger den att pulsa,

Som med all sin kraft ej pulsar,

Ej med all sin styrka stöter!"

Kullervo, Kalervo-sonen,

Pulsar då med all sin styrka,

Stöter med sin hela manskraft:

Vattnet rör han upp till välling,

Noten stampar han till blånor,

Krossar fisken till en mörja.

Kalervoinen kom att skåda,

60. Yttrade ett ord och sade:

"Icke duger du att pulsa!

Noten stampar du till blånor,

Slår i bitar alla flöten,

Rifver kilarne i stycken:

Drag åstad att skatt betala,

Res att gälda jordaräntor!

Kanske du på väg är bättre,

Mer förståndig uppå resor!"

Kullervo, Kalervo-sonen,

70. Gubbens son med blåa strumpor,

Med det sköna gula håret,

Med de vackra läderskorna,

Drog åstad att skatt betala,

Att erlägga räntespannmål.

När han afbetalat skatten,

När han erlagt räntespannmåln.

Slänger han sig ner i släden,

Tager plats uti sin skrinda,

Börjar att till hemmet färdas,

80. Styr till egna bygder åter.

Fram med gny och brak han åker,

Mäter sträckan af sin hemväg

Uppå Wäinös vida moar,

Uppå fordom svedda marker.

Och en mö med gyllne lockar

Möter honom då på skidor

Uppå Wäinös vida moar,

Uppå fordom svedda marker.

Kullervo, Kalervo-sonen.

90. Bringar straxt sin häst att stanna,

Börjar att med flickan språka,

Bjuder henne, lockar henne:

"Stig, o jungfru, i min släde,

Kom att hvila här på fällen!"

Jungfrun styr förbi och säger,

Skidar undan, svarar spefullt:

"Döden stige i din släde,

Sjukdomen på dina fällar!"

Kullervo, Kalervo-sonen,

100. Gubbens son med blåa strumpor,

Slår sin raske häst med spöet,

Med den perlbesatta pisken,

Fålen springer, färden lider,

Släden knarrar, vägen aftar,

Fram med gny och brak han åker,

Mäter längden af sin hemväg

Ute på det vida hafvet,

På dess breda, öppna yta.

Och en mö med snörda kängor

110. Kommer honom då till möte

Ute på det vida hafvet.

På dess breda, öppna yta.

Kullervo, Kalervo-sonen,

Hejdar straxt sin häst i loppet.

Talar sirligt så och säger,

Ordnar sina ord med omsorg:

"Kom, du sköna, i min släde,

Följ med mig, du landets prydnad!"

Jungfrun gifver då till gensvar.

120. Mön i kängor säger spefullt:

Tuoni komme i din släde,

Manalainen må dig följa!"

Kullervo, Kalervo-sonen,

Gubbens son, med blåa strumpor,

Ger sin häst ett slag med spöet.

Med den perlbeprydda pisken:

Fålen springer, färden lider,

Släden skrider, vägen aftar:

Fram med brak och gny han åker,

130. Mäter längden af sin hemväg

Uppå Pohjas öde moar,

Invid Lapplands vida gränsor.

Och en mö med brisk vid bröstet

Hastar honom då till möte

Uppå dessa Pohjas moar,

Invid Lapplands vida gränsor.

Kullervo, Kalervo-sonen.

Hejdar straxt sin häst i farten,

Talar sirligt så och säger,

140. Lägger orden med all omsorg:

"Stig, o jungfru, i min släde.

Kom, du väna, under fällen.

Äplen skall du få förtära,

Nötter skall du här få knäcka!"

Spefullt svarar honom jungfrun,

Så den tennbriskprydda säger:

"Spotta må jag i din kälke,

I din släde, usle vräkling:

Kallt det är inunder fällen,

150. Vedervärdigt i ditt åkdon!"

Kullervo, Kalervo-sonen,

Gubbens son med blåa strumpor,

Rycker jungfrun i sin skrinda,

Slänger flickan in i släden,

Sätter mön på sina fällar.

Tager henne under täcket.

Harmsen tager mön till orda.

Yttrar så den tennbriskprydda:

"Släpp mig, släpp mig ut ur släden.

160. Låt mig, arma barn, få slippa,

Att ditt djerfva tilltal höra,

Att uppå din fräckhet lyssna,

Eljest sönderslår jag bottnen,

Sparkar lös din spjelträdsmatta,

Trampar slädens korg i stycken,

Slår i kras ditt usla åkdon!"

Kullervo, Kalervo-sonen,

Gubbens son med blåa strumpor,

Öppnar då sin penningkista.

170. Slänger upp det granna locket,

Visar henne allt sitt silfver,

Tar ur kistan klädesstycken,

Strumpor ock, med gyllne kanter,

Gördlar, smyckade med silfver.

Klädet fängslar flickans sinne,

Myntet ändrar tärnans tankar,

Silfret jungfruns håg betager,

Guldet möns förderf bereder.

Kullervo, Kalervo-sonen,

180. Gubbens son med blåa strumpor,

Leker med den unga flickan,

Kysser henne, smeker henne,

Med sin ena hand vid tömmen

Och vid flickans barm den andra.

Så förförde han den unga,

Kränkte här den tennbriskprydda,

Under kopparsmyckadt täcke,

Hvilande på spräcklig slädfäll.

Morgon skänkte Gud ånyo,

190. Lät en annan dag begynna;

Sade då den unga jungfrun,

Tog till orda sjelf och sporde:

"Hvadan leder du din härkomst.

Djerfve, säg, hvad ätt dig fostrat?

Stor är visst den slägt du tillhör,

Och din fader vida frejdad?"

Kullervo, Kalervo-sonen,

Yttrade ett ord och sade:

"Stor är ej den slägt jag tillhör,

200. Icke stor, ej heller liten,

Endast midt emellan båda:

Son jag är af Kalervoinen,

Är en stackars håglös gosse.

En förvänd och vettlös sälle,

Men förtälj din egen härkomst,

Nämn den höga ätt dig fostrat:

Stor är väl den slägt du tillhör,

Och din fader vida frejdad?"

Flickan gifver då till gensvar,

210. Yttrar dessa ord och säger:

"Stor är ej den ätt jag tillhör,

Icke stor, ej heller ringa,

Endast midt emellan båda:

Jag är Kalervoinens dotter,

Är en stackars tanklös flicka,

Blott ett barn, förvändt och vettlöst!

"Engång i min barndoms dagar,

Hemma hos min goda moder,

Gick jag ut att plocka hallon,

220. Bär vid bergets fot i skogen;

Smultron sökte jag på tufvan,

Hallon invid bergets sluttning,

Plockade i tvenne dagar,

Sof om nätterna i skogen,

Men uppå den tredje dagen,

Väg ej mer jag fann till hemmet:

Vägen ledde in i skogen,

Stigen bort i ödemarken.

"Der jag satt, och gret så bittert,

230. Gret en dag och gret en annan,

Men uppå den tredje dagen,

Gick jag till en väldig backe,

Steg uppå den högsta toppen,

Ropte der af alla krafter,

Men ur skogen hördes ljuda,

Moarne till gensvar gåfvo:

"Ropa ej, du dumma flicka,

Väsna ej så oförståndigt;

Ropet höres dock af ingen,

240. Kan i hemmet ej förnimmas!"

"När då tre till fyra dagar,

Fem, och sex, till ända lupit,

Gaf jag slutligt mig förlorad,

Gjorde mig beredd på döden;

Det oaktadt dog jag icke,

Omkom ej, jag olycksfulla.

"Om jag hade dött, jag arma,

Om jag usla fallit unnan,

Kanske att på andra året,

250. Kanske under tredje sommarn,

Som ett gräs jag grönskat hade,

Blomstrat som en vacker blomma,

Vuxit som ett bär på marken,

Som ett lingon, rödt, på tufvan,

Obekant med dessa öden.

Fremmande för dessa sorger!"

Knappast har hon yttrat detta,

Knappast dessa ord hon utsagt,

Innan hon ur släden ilar

260. Och i strömmens djup sig störtar.

Ner i forsens vilda vågsvall,

I dess skumbetäckta hvirfvel;

Så hon gick sin död till möte,

Fick på detta sätt sin bane,

Fann i Tuonela en tillflykt,

Ro bland strömmens djupa vågor.

Kullervo, Kalervo-sonen.

Reste sig utur sin släde.

Började att bittert gråta,

270. Utbrast nu i högljudd klagan:

"Ve mig, ve mitt lif, jag arme,

Ve mitt hårda olycksöde!

Kränkt jag har min egen syster,

Skändat sjelf min moders lifsfrukt!

O min fader, o min moder,

O j kära ålderstigna!

Hvarför gåfven j mig lifvet,

Hvartill fostrades jag arme?

Vida bättre hade varit

280. Att ej födas, att ej vexa,

Att ej alstras fram i ljuset,

Tvingas fram till denna verlden,

Icke väl har döden handlat,

Rätt har ingen sjukdom hittat,

Då de icke bort mig röfvat.

Dödat mig, två nätter gammal!"

Med sin knif han löste redet,

Afskar remmarne med stålet,

Och han hoppade på hästen,

290. På den gode bläsens länder,

Färdades ett stycke framåt,

Red en obetydlig sträcka,

Höll invid sin faders gårdar,

Vid sin egen faders marker.

Uppå gården stod hans moder:

"O min moder, som mig fostrat!

O att du, min arma moder,

Då du bragte mig till verlden,

Hade fyllt med rök din badstu,

300. Skjutit bommen till för dörren,

Och i röken qväft ditt foster,

Ombragt mig, två nätter gammal,

Fört i sjön mig i ett lakan,

Dränkt mig, insvept i ett täcke,

Kastat vaggan uppå elden,

Brännt den på din härd till aska!

"Om i byn man hade frågat:

"Hvart är vaggan förd från stugan?

Hvarför hålles bom för badstun?"

310. Hade du ju kunnat svara:

"Vaggan har jag bränt till aska,

Offrat den åt härdens lågor;

Malt bereder jag i badstun,

Söker bringa säd till groning."

Skyndsamt frågar då hans moder,

Spörjer så den ålderstigna:

"O min son, hvad är å färde,

Hvilka under hafva timat?

Lik en Tuonis gäst du talar,

320. Liksom komme du från Mana!"

Kullervo, Kalervo-sonen,

Yttrade ett ord och sade:

"Under ha i sanning timat,

Svårt ett brott är utt begånget:

Kränkt jag har min egen syster,

Skändat sjelf min moders lifsfrukt!

"Skatten hade jag betalat,

Erlagt alla jordaräntor,

Mötte då en mö på vägen,

330. Smekte henne, kränkte henne:

Och det var min egen syster,

Barnet af min egen moder.

"Döden har hon ljutit redan,

Gått sin sista stund till möte,

Uti forsens vilda vågsvall,

I dess skumbetäckta hvirfvel,

Endast jag ännu ej känner,

Anar ej och fattar icke,

Hur jag skall mitt lif få sluta,

340. Hvar jag kan få dö, jag arme:

Om i ulfvens glupska käftar,

Uti björnens gap, den vildes,

Uti buken af en hvalfisk,

Eller mellan gäddans tänder!"

Modren tager då till orda:

"Gif dig ej, min egen gosse,

Uti glupska ulfvars käftar,

Uti gap af vilda björnar,

Eller till ett rof för hvalar,

350. För den grymma gäddans tänder!

Suomis stora udde finns ju,

Vida äro Savos gränsor,

Der en man sitt brott kan dölja,

Gömma skammen af sin illbragd,

Dölja sig i fem och sex år,

Ja, med ens i hela nio,

Tills att tiden lindring skänker,

Åren lätta sorgens börda!"

Kullervo, Kalervo-sonen,

360. Yttrade ett ord och sade:

"Ej jag går att mig fördölja,

Vill ej undanfly, jag usle;

Inför dödens gap jag träder,

Kalmas portar vill jag nalkas,

Styr till krigets vida valplats,

Till de fält der männer stupa;

Än står Untamoinen upprätt,

Än ej fälld är denne niding;

Hämnadt är ej hvad min fader,

370. Icke hvad min moder lidit,

Oberäknadt andra smärtor,

Och hur väl man mig behandlat!"