Trettiondefjerde Sången (Kalevala, Collan)

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Dansk.gif Svensk.gif
Svensk.gif


Kullervo
Maleri af Akseli Gallen-Kallela
Temaside: Finsk religion og mytologi


Kalevala


öfversatt af
Karl Collan


Trettiondefjerde Sången





Trettiondefjerde Sången. Kullervo flyktar bort från Ilmarinens gård, vandrar sorgsen i Ödemarken och erfar af en gammal skogsfru att hans föräldrar och syskon ännu äro vid lif: 1—128. — Han återfinner dem, enligt den gamla qvinnans anvisning, vid Lapplands gränsor: 129—188. — Hans moder förtäljer att hon längesedan hållit Kullervo för död och huruledes hennes äldsta dotter försvunnit under en bärplockning i skogen: 189—246.



Kullervo, Kalervos ättling,
Gubbens son med blåa strumpor,
Med det sköna gyllne håret,
Med de vackra läderskorna,
Börjar sig på väg begifva,
Lemnar Ilmarinens bostad,
Innan bud om hustruns bortgång
Hunne värdens eget öra,
Och af sorg han blefve gripen,
10. För en våldsam hämnd benägen.


Spelande han går från smeden,
Lemnar Ilmas gård med jubel,
Stöter i sitt horn på heden,
Blåser högt på svedjefältet;
Kärret dånar, marken skakar,
Och den vida mon besvarar
Kullervoinens jubeltoner,
Klangen af den stygges vallhorn.


Men till smedjan tränger ljudet:
20. Smeden stannar då i smedjan,
Går till tåget för att lyssna,
Ut på gården för att skåda
Hvad för klang ur skogen höres,
Hvad för toners ljud på heden.


Sanningen han här fick skåda,
Såg, hvad mer ej stod att ändra:
Död han såg sin egen maka,
Fann sin fagra hustru fallen,
Sjunken ner på hemmets gårdsplan,
30. Liflös liggande på lindan.


Qvar på platsen stannar smeden,
Sorgbetyngd uti sitt sinne,
Gråter bittert hela natten,
Gjuter länge sina tårar,
Med en håg så mörk som tjära,
Med ett sinne svart som sotet.


Framåt vandrar Kullervoinen,
Irrar hit och dit allena,
Går en dag i ödemarken
40. Genom Hiisis timmerskogar,
Men om qvälln, vid mörkrets inbrott,
På en tufva plats han tager.


Här han satt, den faderlöse,
Så han tänkte, den förskjutne:
"Hvem har kunnat ge mig lifvet,
Bragt mig, usling, fram till verlden,
För att irra dar och nätter
Ständigt under bara himlen!


"Andra till ett hem få styra,
50. Vandra till en egen bostad:
Jag har min i ödemarken,
Eger blott på mon ett hemvist;
Vinden är min enda eldstad,
Och min badstu-ånga regnet.


"Gode Gud, o skapa icke,
Kalla aldrig mer till lifvet
Något barn så oomhuldadt,
Så af alla öfvergifvet,
Utan fader här i verIden,
60. Utan någon egen moder,
Såsom du, o Gud, mig skapat,
Danat mig, beklagansvärde,
Liksom vor' jag född bland måsar.
På en häll, bland hafvets örnar!
Dagen gryr ju ock för svalan,
Ljusnar till och med för sparfven,
Fröjdar alla himlens foglar,
Men för mig den icke ljusnar,
Randas aldrig här i tiden,
70. Skall ej någonsin mig fröjda!


"Ej jag känner hvem mig fostrat,
Vet ej hvem som gaf mig lifvet,
Om en and mig födt på vägen,
Om mig knipan kläckt på kärret,
Eller årtan uppå stranden,
Skraken uti bergets skrefva.


"Faderlös jag blef som liten,
Miste ren som späd min moder;
Fader, moder föllo unnan,
80. Snart min stora slägt var utdöd?
Och med skor af is jag qvarblef,
Strumpor utaf snö jag ärfde,
Lemnades på frusna stigar,
På en spång af hala stockar,
För att halka ner i kärret,
För att ner i dyn försjunka.


"Dock, vid denna lefnadsålder
Ämnar jag ännu ej blifva
Någon trampad stock på kärret,
90. Vräkt i dyn till spång för vandrarn,
Störtar ej i kärr, så länge
Tvenne händer qvar jag eger
Och kan röra fem par fingrar,
Fritt begagna alla tio!"


Nu en plan han får i sinnet,
I hans hjerna föds en tanke
Att till Untamola styra,
Att sin faders smärtor hämna,
Gälda hvad hans moder lidit,
100. Allt hvad ondt han sjelf fått röna.


Och han yttrar så och säger:
"Vänta, vänta, Untamoinen,
Bida, du de minas bane!
När jag ut i härnad tågar,
Skall ditt hem med eld förhärjas,
Skall din gård till aska brännas!"


Honom möter då en gumma,
Skogens fru i mörkblå mantel,
Och till honom så hon talar,
110. Yttrar dessa ord och säger:
"Hvart skall Kullervoinen vandra,
Hvartåt styr Kalervo-sonen?"


Kullervo, Kalervo-sonen,
Yttrar dessa ord till gensvar:
"Jag har fått en plan i sinnet,
I mitt hufvud bor en tanke
Att till andra länder vandra,
Att till Untamola styra
Och de minas ofärd hämna,
120. Fars och moders smärtor gälda,
Bränna gårdarne till aska,
Stugorna till stoft förvandla."


Skogsfrun tager då till orda,
Yttrar dessa ord och säger:
"Ännu är din slägt ej dödad,
Kalervo är icke fallen:
Qvar du har din far i lifvet,
Och din moder välbehållen." —


"Du min kära, goda gumma,
130. Säg mig, o du goda skogsfru,
Hvar jag kan min fader finna,
Hvar min fagra fostrarinna!" —
"Der kan du din fader finna,
Der din fagra fostrarinna:
Invid Lapplands vida gränsor,
På en fjerran strand af fisksjön." —


"Du min kära, goda gumma,
Säg mig, o du goda skogsfru,
Huru jag ditbort skall komma,
140. Hur jag finner rätta vägen!" —


"Lätteligen dit du kommer.
Om ock obekant med vägen:
Skogsmons krökning bör du följa,
Hålla dig vid denna elfstrand.
Vandra så en dag och tvenne,
Vandra hela trenne dagar
Framåt i nordvestlig riktning
Ända tills ett berg du möter,
Gå då vid dess fot allt längre,
150. Tätt vid bergets venstra sida
Och till slut en elf du varsnar,
Som du finna skall till höger.
Vandra nu vid elfvens strandbrädd
Långsmed trenne vilda forsar
Tills ett långsträckt näs du hinner,
Stannar på en spetsig udde;
Der på udden står en stuga,
Undangömd en fiskarkoja,
Och i stugan bor din fader,
160. Lefver qvar din fostrarinna,
Der skall äfven dina systrar,
Tvenne fagra mör du finna!"


Kullervo, Kalervo-sonen,
Börjar sig på väg begifva,
Vandrar en dag, vandrar tvenne,
Vandrar hela trenne dagar
Framåt i nordvestlig riktning
Ända tills ett berg han möter.
Långsmed bergets fot han framgår,
170. Tätt invid dess venstra sluttning
Och en elf till slut han varsnar,
Skrider utmed elfvens strandbädd,
Följer flodens venstra sida
Långsmed trenne vilda forsar,
Tills ett långsträckt näs han hinner,
Stannar på en spetsig udde,
Och på udden står en stuga,
Undangömd en fiskarkoja.


In i stugan nu han träder,
180. Stiger okänd in i hyddan:
"Hvadan kommer vilsne vandrarn,
Från hvad hemvist bortom hafvet?" —


"Känner icke du din gosse,
Ej din egen son numera,
Som af Untamoinens kämpar
Fördes bort till deras hemland,
Lika lång som fadrens spannmått,
Knappt så hög som modrens slända?"


Modren tager straxt till orda,
190. Så den gamla honom svarar:
"Ack du olycksfulle gosse,
Du min egen, arme guldbrisk!
Vandrar du då verkeligen
Lefvande ännu i verlden?
Dig jag ren som död begråtit,
Som för alltid hädangången!


"Tvenne söner förr jag egde,
Hade tvenne sköna döttrar,
Men jag arma moder miste
200. Snart af dem de begge äldsta,
Sonen i det stora kriget,
Och på okändt sätt min dotter:
Nu är sonen återfunnen,
Dottren återvänder aldrig."


Kullervo, Kalervo-sonen,
Sporde genast af sin moder:
"Säg mig, hvart din dotter kommit,
Hur försvann min unga syster?"


Modren tager då till orda,
210. Yttrar sjelf och svarar detta:
"Så jag mistat har min dotter,
Så försvann din stackars syster:
Ut hon gick att plocka hallon,
Bär vid bergets fot i skogen;
Der förgicks den vackra dufvan,
Omkom fogeln oförmodadt,
Gick en onämnd död till mötes,
Fick ett slut, som ingen känner.


"Hvem är den som saknar flickan,
220. Hvem, om icke hennes moder?
Främst af alla saknar modren,
Efterspanar hon sin dotter;
Ut jag gick, jag arma moder,
För att söka upp min dotter,
Lopp som björn i ödemarken,
Såsom utter genom skogen,
Letade en dag och tvenne,
Letade i trenne dagar,
Men då trenne dagar svunnit,
230. När en vecka slutligt skridit,
Gick jag till en väldig backe,
Steg uppå den höga toppen;
Der jag ropade min dotter,
Kallade den svunna åter:
"O min dotter, säg hvar är du!
Kom, min flicka, kom till hemmet!"


"Så jag ropade bedröfvad,
Kallade den svunna åter,
Men från bergen hördes ljuda,
240. Moarne till gensvar gåfvo:
"Kalla icke mer din dotter,
Ropa icke, gör ej väsen!
Aldrig kommer hon tillbaka,
Återvänder ej i lifvet
Till sin fordna moders hemvist,
Till sin gamle faders båtstrand!"