Trettiondesjette Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Kullervo drager i kamp
Skitse af Akseli Gallen-Kallela

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Trettiondesjette Sången

---

Trettiondesjette Sången. Kullervo rustar sig till strid och bjuder de hemmavarande farväl, hvarvid ingen annan än hans moder säger sig ämna sörja honom, om han faller i striden: 1—154. — Han anländer till Untamola, dräper allt dess folk och bränner dess gårdar: 155—250. — Hemkommen finner han gården öfvergifven och ingen annan vid lif än den gamle gårdshunden, med hvilken han begifver sig ut i skogen för att söka något villebråd: 251—296. — På sin vandring kommer han till det ställe der han förfört sin syster; gripen af förtviflan störtar sig Kullervo här på sitt svärd: 297—360.

---

Kullervo, Kalervo-sonen.

Gubbens son med blåa strumpor.

Nu till kamp och strid sig rustar.

Till ett krigståg sig bereder.

Slipar svärdet på en timme,

Hvässar spjutet på en annan.

Men hans gamla moder säger:

"Ej må du, min arme gosse.

Draga bort i blodig härnad,

10. Ut i krig, der klingor rassla!

Den som sjelfmant går i striden.

Opåkalladt ut i härnad.

Han skall ock i härnad falla.

Skall sitt slut i striden finna.

Stupar snarligen för svärdet,

Och förgås för egna vapen.

"Med en get du styr i striden.

Drager på en bock i härnad:

Snart skall geten der besegras,

20. Ner i dyn skall bocken trampas:

Med en hund du återvänder,

Rider hemåt på en groda."

Kullervo, Kalervo-sonen,

Yttrade ett ord och sade:

"Icke på ett kärr jag faller.

Ej på öde mon jag stupar.

Ej på fält, der korpar dväljas.

Marker, som af kråkor skördas.

När på stridens fält jag faller.

30. Stupar död på blodig valplats.

Herrligt är att dö i striden,

Skönt att falla under svärdsklang!

Ståtelig är krigets sjukdom.

Snabb är der en ynglings bortgång,

Bort han dör, ej qvald på sotsäng.

Faller, innan han förtvinat!"

Men hans moder tog till orda:

"Om du stupar uti striden.

Hvad skall då din fader hafva

40. Till sitt stöd på ålderdomen?"

Kullervo, Kalervo-sonen,

Yttrade ett ord och sade:

"Må han dö på hemmets sophög.

Stupa liflös ner på gården!" —

"Hvad skall då din moder hafva

Till sitt stöd på ålderdomen?" —

"Må hon dö i boskapsstallet

Med sin kärfve uti famnen!" —

"Hvad skall då din broder hafva

50. Till sitt skydd i framtidsdagar?" —

"Må han få sin död i skogen.

Digna ner på åkerfältet!" —

"Hvad skall då din syster hafva

Till sitt värn i framtidsdagar?" —

"Må hon dö på gårdens brunnsväg,

Stupa då hon går att byka!"

Kullervo, Kalervo-sonen,

Reder sig till färd från hemmet.

Talar till sin gamle fader:

60. "Far nu väl, min gode fader!

Skall du väl din son begråta.

När du hör att död jag blifvit.

Att ur menskors ätt jag vikit.

Att ur slägten jag försvunnit?"

Fadren svarade och sade:

"Icke skall jag dig begråta.

Om jag hör att död du blifvit:

Jag en annan son kan fostra.

En som blifver vida bättre

70. Och i allo mer förståndig."

Kullervo, Kalervo-sonen,

Yttrade ett ord och sade:

"Jag ej heller dig skall sörja.

Om jag hör att du gått hädan:

Lätt jag får en dylik fader,

En som har en sten till hufvud.

Mun af ler, af tranbär ögon

Och ett skägg af torra grässtrån.

Ben utaf ett grenigt sälgträd,

80. Kött af någon murken stubbe."

Till sin broder nu han sade:

"Far nu väl, min egen broder!

Skall väl du din bror begråta,

När du hör att död jag blifvit.

Att ur menskors ätt jag vikit.

Att ur slägten jag försvunnit?"

Brodren svarade och sade:

"Icke skall jag dig begråta,

Om jag får din död förnimma:

90. Jag kan ta en annan broder,

En som blifver vida bättre,

Dubbelt mera skön och ståtlig."

Kullervo, Kalervo-sonen,

Yttrade ett ord och sade:

"Jag ej heller dig skall sörja,

Om jag hör att du gått hädan:

Lätt jag får en dylik broder.

En som har en sten till hufvud.

Mun af ler, af tranbär ögon.

100. Hufvudhår af torra grässtrån.

Ben utaf ett grenigt sälgträd,

Kött af någon murken trädstam."

Till sin syster nu han sade:

"Far då väl, min egen syster!

Skall ej du din broder sörja.

När du hör att jag har fallit.

Att ur menskors ätt jag vikit.

Att jag ur vår slägt försvunnit?"

Så hans syster tog till orda:

110. "Icke skall jag dig begråta,

Om jag får din död förnimma;

Jag kan få en annan broder,

En som blifver vida bättre

Och i allo mer förståndig."

Kullervo, Kalervo-sonen,

Yttrade ett ord och sade:

"Dig ej heller jag skall sörja,

Om din bortgång jag förnimmer;

Lätt jag får en sådan syster,

120. En som har en sten till hufvud,

Mun af ler, af tranbär ögon,

Hufvudhår af torra grässtrån

Och af insjöns näckblad öron,

Kropp af någon lönnträdstelning."

Till sin moder nu han sade:

"O min egen, hulda moder,

Du min fagra fostrarinna,

Du min gyllne ledarinna!

Skall väl du din son begråta,

130. När du hör att död jag blifvit,

Att ur menskors ätt jag vikit,

Att jag ur vår slägt försvunnit?"

Modren yttrade till gensvar,

Tog till orda sjelf och sade;

"Ej en moders håg du anar,

Känner ej ett modershjerta!

Bittert skall jag dig begråta,

När jag hör att död du blifvit,

Att du trädt ur folkets leder,

140. Undanryckts vår slägt för alltid;

Floder gråter jag i stugan,

Vågor uppå golfvets tiljor,

Gråter nedböjd uti skjulet,

Tyngd af sorg i boskapsstallet;

Snön jag gråta vill till glanskis,

Bringar markens is att smälta,

Gräs att skjuta fram ur marken,

Bäckar att bland gräset flöda.

"När jag saknar mod att gråta,

150. Icke vågar högljudt klaga,

Sörja uti menskors åsyn,

Gråter jag i badstun hemligt,

Gjuter ut min sorg på lafven,

Fuktar tiljorna med tårar."

Kullervo, Kalervo-sonen,

Gubbens son med blåa strumpor,

Drog med högljudt spel i härnad,

Ut i krig med klang och jubel,

Spelade på kärr och marker,

160. Lät sitt horn kring heden skalla,

Kring de gröna fälten klinga,

Mäktigt ljuda öfver ljungen.

I hans spår då hann ett budskap,

Till hans öron kom en sägen:

"Död derhemma är din fader,

Hädangången är den gamle:

Återvänd för att beskåda

Hur den döde sänks i grafven!"

Kullervo, Kalervo-sonen,

170. Yttrade till svar och sade:

"Om han dött, må död han vara;

Hemma bör en vallak finnas,

Hvarmed han i graf kan föras.

Under Kalmas tak förflyttas."

Gladt han spelade på kärret,

Framgick tutande på sveden;

I hans spår då hann ett budskap,

Till hans öron kom en tidning:

"Död i hemmet är din broder,

180. Somnad sonen af din fader;

Vänd tillbaka för att tillse

Hur den döde sänks i grafven!"

Kullervo, Kalervo-sonen,

Yttrade till svar och sade:

"Om han dött, må död han vara;

Finnas bör en hingst derhemma,

Hvarmed han i graf kan föras,

Under Kalmas tak förflyttas."

Gladt han spelade på kärret,

190. Blåste högt bland skogens granar;

I hans spår då kom ett budskap,

Till hans öron hann en tidning:

"Död i hemmet är din syster,

Somnad är din moders dotter;

Vänd tillbaka för att tillse

Hur den döda skall begrafvas!"

Kullervo, Kalervo-sonen,

Yttrade till svar och sade:

"Om hon dött, må död hon vara!

200. Finnas bör ett sto derhemma,

Hvarmed hon i graf kan föras.

Under Kalmas tak förflyttas."

Fram han gick med spel på fältet.

Lät sitt horn på ängen skalla;

I hans spår då kom ett budskap,

Till hans öron hann en tidning:

"Död är nu din goda moder,

Död din hulda fostrarinna;

Vänd tillbaka för att skåda

210. Hur af fremlingar hon jordas!"

Kullervo, Kalervo-sonen,

Yttrade ett ord och sade:

"Ve mig, olycksfödde gosse!

Hädangången är min moder,

Död är hon, som redt mitt läger,

Som mitt granna täcke stickat,

Som de långa väfvar spunnit,

Som den stora sländan vridit,

Och jag var ej der tillstädes,

220. Såg ej hur hon uppgaf andan!

Kanske att af köld hon omkom,

Eller att hon dog af hunger!

"Må den döda uti hemmet

Tvättas väl med tvål från Tyskland,

Svepas in i sidentyger,

Lindas uti linnelakan

Och till slut i grafven sänkas,

Under Kalmas tak förflyttas,

Bäras bort med klagosånger,

230. Jordas under sorgeqväden;

Hem jag sjelf ännu ej hinner,

Har ej än på Unto hämnats,

Ej den onde mannen slagit,

Icke nedgjort denne niding."

Spelande han drog till striden,

Bort till Untola med jubel,

Yttrade ett ord och sade:

"Ukko, högste gud i himlen!

O, att du ett svärd mig gåfve,

240. Skänkte mig den skönsta klinga,

Som förmådde hopen trotsa,

Som mot hundratal försloge!"

Och han fick det svärd han önskat,

Fick den allra bästa klinga,

Dermed folket allt han dräpte,

Nedslog hela Unto-skaran,

Brände stugorna till aska,

Lät dem uti gnistor uppgå;

Lät blott härdens stenar qvarstå,

250. Och den högsta rönn på gården.

Kullervo, Kalervo-sonen,

Återvänder nu till hemmet,

Till sin fordna faders stugor,

Till föräldra-gårdens åkrar:

Tom är stugan vid hans ankomst,

Öde, då han öppnar dörren;

Ingen träder fram att helsa,

Ingen räcker honom handen.

Handen räckte han åt härden:

260. Kallnat hade härdens kolhög.

Alltförväl han då förmärkte

Att ej mer hans moder lefde.

Handen höll han nu mot ugnen:

Kallnat hade ugnens stenar.

Alltförväl han då förmärkte

Att ej mer hans fader lefde.

Blicken sänkte han mot golfvet:

Städadt var ej golfvet mera.

Alltförväl han då förmärkte

270. Att ej mer hans syster lefde.

Ner han gick till hemmets båtstrand:

Ej en båt låg qvar på stranden.

Alltförväl han då förmärkte

Att ej mer hans broder lefde.

Och då brast han ut i tårar,

Gret en dag och gret en annan,

Tog till orda sjelf och sade:

"O min egen, goda moder!

Hvad har qvar åt mig du lemnat,

280. Medan du på jorden lefde?

"Dock, du torde mig ej höra,

Om ock på den graf jag gråter,

Som ditt ögonpar betäcker,

Som din hjessa öfverhöljer!"

Modren vaknade i grafven,

Hof sin stämma upp ur mullen:

"Hunden Musti qvar jag lemnat,

Så att du på jagt kan draga:

Tag då hunden med på färden,

290. Och begif dig ut i skogen,

Vandra uppåt ödemarken,

Till den gård, der skogens tärnor,

Der de blåa jungfrur dväljas;

Gå till granrisslottets sluttning,

För att någon näring söka,

Att ett villebråd begära!"

Kullervo, Kalervo-sonen,

Tog då hunden med på färden

Och begynte utåt vandra,

300. Styrde ut i ödemarken.

När en liten stund han vandrat,

Gått på vägen fram ett stycke,

Kom han till den plats i skogen,

Nådde han det olycksställe,

Der han kränkt den unga jungfrun,

Der sin moders barn han skändat.

Och der gret den gröna lindan,

Genom lunden ljöd en klagan,

Alla örter små, de sörjde,

310. Ljungens blommor fällde tårar

Öfver jungfrun, som förfördes,

Modrens frukt, som här förstördes.

Gräset reste sig ej längre,

Ljungens blommor hade vissnat,

Höjde sig ej här numera,

På det olycksdigra stället,

Der den unga mön förfördes,

Der hans moders frukt förstördes.

Kullervo, Kalervo-sonen,

320. Drog sitt skarpa svärd ur slidan,

Vände på det och besåg det,

Forskade och öfverlade,

Sökte tyda svärdets mening,

Sporde om det kunde vilja

Skuldbelastadt kött förtära,

Dricka blodet af en brottsling.

Svärdet anar mannens mening,

Klingan fattar hjeltens fråga,

Svarar dessa ord och säger:

330. "Hvarför skulle jag ej gerna

Skuldbelastadt kött förtära,

Dricka brottsligt blod med nöje?

Äfven skuldfritt kött förtär jag,

Dricker blod, af brott ej söladt."

Kullervo, Kalervo-sonen,

Gubbens son med blåa strumpor,

Stötte fästet ner i jorden,

Tryckte in det djupt i sanden,

Vände udden upp mot bröstet,

340. Störtade sig sjelf på udden,

Fann på detta sätt sin bane,

Mötte så sin död omsider.

Så förgicks den unge hjelten,

Denna död fick Kullervoinen,

Det var hjeltens lefnadsände,

Olyckssonens slut för evigt.

____________

När den gamle Wäinämöinen

Erfor Kullervoinens öde,

Hörde att han ljutit döden,

350. Fällde han ett ord och sade:

"Icke må ett framtidsslägte

Låta barnen vrångt behandlas

Af en vettlös vårdarinna,

Af en främmad fostrarinna!

Barn, som blifvit vrångt behandladt,

Som med ringa insigt fostrats,

Lärer aldrig att begripa,

Kan ej mannavett förvärfva,

Om det ock till åren kommer,

360. Om ock kroppen stadga vinner."