Trettiondesjunde Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Ilmarinen
Skulptur af Robert Stigell

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Trettiondesjunde Sången

---

Trettiondesjunde Sången. Ilmarinen sörjer länge sin döda maka och smider åt sig af guld och silfver en ny brud, men förmår ej skänka henne lif och talförmåga: 1—162. — Han hvilar en natt vid hennes sida men röner endast kyla af det gyllene belätet: 163—196. — Han vill öfverlåta bilden åt Wäinämöinen, som dock försmår gåfvan ocb råder Ilmarinen att af guldet smida andra saker eller ock att i fremmande land försälja den nya bruden: 197—250.

---

Det var smeden llmarinen:

Bittert gret han hvarje afton,

Sörjde sömnlös hela natten,

Utan föda under dagen,

Klagade hvar morgon tidigt,

Suckade vid dagens gryning,

Att hans unga maka bortgått,

Att den sköna sänkts i grafven;

I hans hand ej svängdes mera

10. Släggans skaft, det kopparsmidda,

Inga hammarslag förnummos

På en månads tid ur smedjan.

Sade smeden Ilmarinen:

"Ej jag arme man kan fatta,

Hur det blir mig nu att lefva:

Om jag vakar, om jag sofver,

Lång är natten, trög är tiden,

Kraften svag, af mödor mattad.

"Saknad känner jag om qvällen,

20. Dystra äro mina morgnar,

Värre är det dock om natten,

Än mer smärtsamt, då jag vaknar;

Dock, ej qvälln det är, jag saknar,

Ej jag morgnarne begråter,

Icke heller andra tider:

Jag min hulda maka saknar,

Sörjer blott min egen älskling

Med de svarta ögonbrynen.

"Ofta under dessa tider,

30. Mången gång, jag olycksfulle,

Midt i natten under drömmen,

Famlar jag med handen fåfängt,

Sträcker jag min arm förgäfves

Af och an åt begge sidor."

Utan maka lefde smeden,

Åldrades förutan hustru,

Gret två månader och trenne;

Slutligt, när den fjerde inföll,

Guld han plockade ur hafvet,

40. Silfver ur de djupa böljor,

Samlade en hög af bränsle,

Bragte samman tretti' slädlass;

Veden han till kol förbrände,

Vräkte kolen i sin ässja.

Nu han tog det fångna guldet,

Tog det silfver som han samlat,

Jemnstort med ett får om hösten,

Af en vinter-hares storlek,

Guldet sköt han in i glöden,

50. Dref sitt silfver in i ässjan,

Ställde trälar till att pusta,

Legohjon att bälgen sköta.

Trälarne, de pusta ifrigt,

Sköta bälgen oförtrutet

Utan handskar uppå handen,

Utan hattar öfver hjessan,

Medan smeden Ilmarinen

Sjelf om elden rör i ässjan;

En gestalt af guld han önskar,

60. Vill en brud af silfver dana.

Illa pusta smedens trälar,

Draga bälgen ganska dåligt,

Sjelfve smeden Ilmarinen

Företar sig då att pusta,

Pustar en och tvenne gånger;

Sluteligen tredje gången

Blickar han i ässjans botten,

Skådar långsåt bälgens bräddar

Hvad ur ässjan kunde komma,

70. Hvad som stege fram ur härden.

Ut ur ässjan steg en tacka,

Trädde fram vid bälgens mynning;

Vexelvis af guld och koppar,

Och af silfver voro håren.

Andra gladde sig häröfver,

Men ej gladdes Ilmarinen.

Sade smeden Ilmarinen:

"Dig må någon varg sig önska!

Jag af guld en maka önskar,

80. Hoppas få en brud af silfver!"

Derpå smeden Ilmarinen

Skjuter tackan in i elden,

Lägger dertill guld i ässjan,

En förökad mängd af silfver,

Låter sina trälar pusta,

Legohjonen bälgen draga.

Trälarne de pusta ifrigt,

Sköta bälgen oförtrutet

Utan handskar uppå handen,

90. Utan hattar öfver hjessan,

Medan smeden Ilmarinen

Sjelf om elden rör i ässjan;

En gestalt af guld han önskar,

Vill en brud af silfver vinna.

Illa pusta smedens trälar,

Draga bälgen ganska dåligt;

Sjelfve smeden Ilmarinen

Företar sig då att pusta,

Pustar en och tvenne gånger;

100. Tredje gången sluteligen

Blickar han i ässjans botten,

Efterser vid bälgens bräddar

Hvad ur ässjan kunde komma,

Hvad som stege fram ur härden.

Ut ur ässjan steg en fåle,

Trädde fram vid bälgens mynning;

Gyllne man och silfverhufvud,

Kopparhofvar hade fålen;

Andra gladde sig häröfver,

110. Ilmarinen gladdes icke.

Sade smeden Ilmarinen:

"Dig må någon varg sig önska!

Jag af guld en maka önskar,

Vill en brud af silfver vinna."

Derpå smeden Ilmarinen

Skjuter fålen in i elden,

Lägger dertill guld i ässjan,

En än större mängd af silfver,

Låter sina trälar pusta,

120. Legohjonen bälgen draga.

Trälarne, de pusta ifrigt,

Draga bälgen oförtrutet,

Utan handskar uppå handen,

Utan hattar öfver hjessan,

Medan smeden Ilmarinen

Sjelf om elden rör i ässjan;

En gestalt af guld han önskar,

Vill en brud af silfver vinna.

Illa pusta smedens trälar,

130. Sköta bälgen ganska dåligt;

Sjelfve smeden Ilmarinen

Företar sig då att pusta,

Pustar en och tvenne gånger;

Sluteligen tredje gången

Blickar han i ässjans botten,

Skådar långsåt bälgens bräddar

Hvad ur ässjan kunde komma,

Hvad som stege fram ur härden.

Ut ur ässjan steg en jungfru,

140. Steg en mö med gyllne flätor,

Silfverhufvud, gyllne lockar:

Skön var jungfruns hela skapnad.

Svårt förskräcktes alla andra,

Smeden blott förskräcktes icke.

Ilmari, den gode smeden,

Smider på den gyllne bilden,

Hamrar rastlöst hela natten.

Utan hvila hela dagen;

Fötter skapar han åt jungfrun,

150. Skapar fötter, bildar händer:

Fötterna dock ej sig höja,

Armen rörs ej till ett famntag.

Öron åt sin mö han smider,

Men ej höra hennes öron;

Fager mun han gifver henne,

Fager mun och klara ögon,

Men förmår dock icke skänka

Ord åt munnen, lif åt ögat.

Sade smeden Ilmarinen:

160. "Dägelig vore denna jungfru

Om hon egde ordets gåfva,

Egde själ och egde tunga!"

Derpå bragte han sin jungfru

I den dunuppfyllda bädden,

Uppå mjuka hufvudkuddar,

På det sidenklädda lägret.

Ilmari, den gode smeden,

Eldar badstun full af imma,

Fogar anstalt om ett tvålbad,

170. Gör af löfträdsgrenar qvastar,

Skaffar trenne såar vatten:

Finken tvår sig nu med dessa,

Hemmets snösparf ren sig sköljer

Från den slagg, som guldet afgett.

Rikeligt har smeden badat,

Öfversköljt sig efter önskan,

Sträcker sig vid jungfruns sida

På den dunuppfyllda bädden,

Den af stål hopsmidda sängen,

180. Det af jern beredda lägret.

Nu fick smeden Ilmarinen,

Redan under första natten,

Söka sig ett antal täcken,

Sörja för en mängd af mantlar,

Tvenne, trenne björnskinnsfällar,

Dertill fem, sex yllerockar,

För att hvila hos sin maka,

Bilden, som af guld var formad.

Lagom varm var ena sidan,

190. Den som låg i täcken insvept;

Den som åter låg mot jungfrun,

Vänd emot den gyllne bilden,

Den var nära att förfrysa,

Att en snöig massa blifva,

Att till hafvets is förstelna,

Att till stenens hårdhet styfna.

Sade smeden Ilmarinen:

"Denna brud för mig ej duger!

Mön till Wäinölä jag bringar,

200. Till ett stöd åt Wäinämöinen,

Till en maka för hans lifstid,

Till en dufva vid hans sida!"

Mön till Wäinölä han förde

Talade, till stället kommen,

Yttrade ett ord och sade:

"O du gamle Wäinämöinen!

Här jag hemtar dig en jungfru,

Ung en mö med fagert anlet',

Men ej alltför stor i munnen,

210. Icke mycket bred om käften."

Gamle trygge Wäinämöinen

Kastade sin blick på bilden,

Fäste ögonen på guldet,

Yttrade ett ord och sade:

"Hvarför hemtar du mig detta,

Detta gyllne under-väsen?"

Sade smeden Ilmarinen:

"Hvarför, om ej till ditt bästa:

Till en maka för din lifstid,

220. Till en dufva vid din sida."

Sade gamle Wäinämöinen:

"O du smed, min egen broder!

Kasta du din mö i elden,

Smid af henne andra saker,

Eller för till Ryssland henne,

Låt till Tyskland bilden bringas

Att med split och strid bli bortgift

Bland de rike, bland de höge!

För min slägt det ej sig skickar,

230. Passar för mig sjelf ej heller

Att en gyllne maka äkta,

En af silfver efterfika."

Derpå rådde Wäinämöinen,

Vattnets älskling gaf en varning,

Manade det unga slägtet,

Bjöd den ätt, som upp sig höjer,

Att sig ej för guldet buga,

Ej för silfver svaghet hysa;

Dessa varningsord han fällde,

240. Så han talade och sade:

"Icke mån j, arme söner,

Unge hjeltar, j som vexen —

Om förmögenhet j egen,

Eller om j medel saknen —

Icke mån j här i tiden,

Medan månens klarhet lyser,

Söka er af guld en maka,

En af silfver eftersträfva!

Kyla sprider röda guldet,

250. Frost förlänar blanka silfret."