Trettiondetredje Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Kullervo . Skitse af Akseli Gallen-Kallela (1865-1931)

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Trettiondetredje Sången

---

Trettiondetredje Sången. Kullervo framtager om qvällen sin vägkost, skär i sitt bröd och förstör dervid sin knif, hvilket bedröfvar honom så mycket mera, som knifven utgjort det enda arf han egt qvar af sin fader: 1— 98. — Han besluter att hämnas på sin värdinna, drifver boskapen i ett kärr och samlar en hjord af vargar och björnar, dem han om qvällen drifver hem till gården: 99—184. — Värdinnan går ut att mjölka sina kor, hvarvid hon sönderslites af de vilda djuren: 185—296.

---

Kullervo, Kalervo-sonen,

Tar sin vägkost i en väska,

Drifver korna fram längs kärret,

Vandrar ensam sjelf på sandmon,

Säger, medan fram han skrider,

Yttrar detta under vägen:

"Ve mig, olycksfödde gosse,

Ve mig, djupt beklagansvärde!

Hvad har det ej blifvit af mig!

10. Lättingsvärf jag får förrätta,

Oxens svans jag har att valla,

Nödgas hafva vård om kalfvar,

Vada öfver kärr och mossar,

Släpa fram på svåra vägar!"

Plats han tager på en tufva,

Stadnar på ett soligt ställe,

Qväder der och yttrar detta,

Fäller dessa ord i sången:

"Lys, du sol, som Gud har danat,

20. Herrens hjul, o sänd din värme

Ner på smedens boskapsherde,

På den arme herdegossen,

Ej på Ilmarinens stugor,

Och ej alls uppå värdinnan!

Ganska godt har hon att lefva,

Hvetebröd hon kan sig skära,

Kan piroger för sig taga,

Smör hon breda kan deröfver;

Men den stackars herdegossen

30. Får en torkad brödkant gnaga,

Knaprar på en hafrekaka,

Skär ett bröd, af sådor bakadt,

Har ett halmbröd till förtäring,

Biter i ett bröd af tallbark,

Dricker ur sin rifva vatten,

Från den sanka tufvan samladt."

"Skrid, o sol! Sjunk, hvetebulle!

Svinn, du tid, som Gud förlänat!

Sänk dig ned, o sol, i granskog,

40. Hvetebröd, gå ned i lunden,

Skynda bort i enris-snåret,

Fly och göm dig bakom alar,

Låt till hemmet herden styra,

Der han får på smöret smaka,

Bryta sig ett stycke kornbröd,

Sönderskära varma bullar!"

Under tiden har värdinnan,

Medan herden detta sjunger,

Medan Kullervoinen qväder,

50. Låtit smöret väl sig smaka.

Brutit sjelf sitt färska kornbröd,

Skurit sina varma bullar;

Vattenvälling nu hon kokar,

Värmer kål åt Kullervoinen,

Hvaraf hunden flottet slickat,

Musti redan fått sin frukost,

Merkki nyss sin mage mättat,

Halli tillfredsställt sin hunger.

Sjöng en fogel då i lunden,

60. Liten siska mellan löfven:

"Tid det vore nu till qvällsvard

För den faderlöse trälen!"

Kullervo, Kalervo-sonen,

Såg att qvällens sol sig sänkte,

Tog till orda sjelf och sade:

"Nu är tid att äta qvällsvard,

Att sitt aftonmål begynna,

Att sin vägkost undersöka!"

Korna bragte han till hvila,

70. Hjorden att på mon sig lägra,

Sjelf han satte sig på tufvan,

Tog sig plats på gröna lindan,

Spände väskan af från ryggen,

Tog sitt vägkostbröd ur väskan,

Vände på det och besåg det,

Yttrade till slut och sade:

"Månget bröd har fager yta,

Och dess skal är slätt och vackert,

Men af bark består dess inre,

80. Agnar döljas under skalet."

Och han drog sin knif ur slidan

För att brödet sönderskära:

Knifven stötte då mot stenen,

Träffade den hårda klumpen,

Och på knifven afbröts udden,

Brast itu det skarpa bettet.

Kullervo, Kalervo-sonen,

Skitse af Akseli Gallen-Kallela (1865-1931)

Ser uppå sin goda täljknif,

Brister slutligt sjelf i tårar,

90. Yttrar dessa ord och säger:

"Knifven var min ende broder,

Stålet var min enda kärlek,

Var ett arf utaf min fader,

Var den gamles enda gåfva:

Äfven den jag nu förderfvat,

Bruten är den mot en stenklump

I det bröd värdinnan bakat,

Som hon ondskefullt har gräddat!

"Hur skall hennes hån jag löna,

100. Hennes spott och spe betala,

Hur den arga qvinnans vägkost,

Den gemena skökans varmbröd?"

Kråkan kraxar från en rishög,

Kråkan kraxar, korpen sjunger:

"Du min guldbrisk, stackars gosse,

Kalervoinens ende ättling!

Hvarför är du så bedröfvad,

Så betryckt uti ditt sinne?

Skaffa dig ett spö i lunden,

110. Bryt i skogig däld ett björkris,

Jaga hjorden ner i kärret,

Sprid din boskap ut på mossen,

Gif en hälft till pris åt vargar

Och åt björnar andra hälften!

"Skalla vargarne tillhopa,

Samla skogens alla björnar,

Tag i stället dem till boskap,

Nämn dem Pienikki och Kyyttä,

Kör dem som en hjord till gården,

120. Drif dem hem i brokig blandning;

Så kan hustruns hån du löna,

Qvinnans ondska vedergälla!"

Kullervo, Kalervo-sonen,

Tog till orda sjelf och sade:

"Vänta, vänta, Hiisis sköka!

Om min faders knif jag sörjer,

Skall du sjelf ej mindre sörja,

Gråta åt de kor du mjölkar!"

Och ett spö han bröt i lunden,

130. Valde sig en till vallkäpp,

Körde korna ner i kärret,

Oxarne i ödemarken,

Gaf en hälft till pris åt vargar

Och åt björnar andra hälften,

Tog till kor en flock af vargar,

Sammandref en hjord af björnar;

Pienikki han nämnde några,

Kyyttä fingo andra heta.

Solen lutade mot vester,

140. Bergades till hälften redan,

Sänkte sig mot skogens toppar,

Nalkades till mjölkningstimmen,

Då den stygge herdeslyngeln,

Kullervo, Kalervo-sonen,

Körde hem sin hjord af björnar,

Varga-skaran in på gården.

Och till björnarne han talte,

Sade så till sina vargar:

"Rifven låret af värdinnan,

150. Biten bort en hälft af vaden,

När hon kommer för att se er,

När till mjölkning hon sig hukar!"

Och en lur han gör af koben,

Gör en tut utaf ett oxhorn,

Tar till vallhorn Kirjos skenben,

Tuomikkis till herdepipa,

Tutar ljudeligt i luren,

Blåser kraftigt i sitt vallhorn,

Trenne tag på gårdens backe,

160. Sex vid boskapstågets ända.

Ilmarinens gårdsvärdinna,

Smedens välerfarna hustru

Länge väntat har på mjölken,

Längtat efter sommarsmöret;

Klangen hör hon då från kärret,

Hornets gälla ljud från sandmon,

Och hon tager sjelf till orda,

Yttrar härvid så och säger:

"Dig, o Jumala, jag prisar!

170. Luren ljuder, hjorden kommer;

Men hvar tog vår träl ett vallhorn,

Hvar fick dagakarlen luren,

Då med sådant ljud han nalkas,

Tutar på så väldeliga?

Mina öron snart han spränger,

Bräcker med sitt skrål mitt hufvud!"

Kullervo, Kalervo-sonen,

Tog till orda, gaf till gensvar:

"Trälen har sin lur från kärret,

180. Hornet hemtadt är från mossen;

Men din hjord, den står på tåget,

Nalkas ladugårdens åker:

Sörj då för, att elden tändes,

Skynda dig att mjölka korna!"

Smeden Ilmaris värdinna

Ber en gumma gå att mjölka:

"Gå du, gamla mor, att mjölka,

Gå att sköta kreaturen!

Sjelf jag icke dermed hinner,

190. Ty min deg jag har att knåda."

Kullervo, Kalervo-sonen,

Yttrade och tog till orda:

"Hvarje duglig gårdsvärdinna,

Hvarje välförståndig husmor

Mjölkar korna sjelf i gården,

Sköter sjelf om boskapshjorden."

Smeden Ilmarinens hustru

Tänder då en eld för korna

Och begifver sig att mjölka,

200. Tar sin hjord i ögnasigte,

Mönstrar hela boskapsdriften,

Yttrar dervid så och säger:

"Sköna äro kreaturen,

Slätt och frodigt hull de hafva,

Lena äro de som lodjur,

Yfviga som skogens tacka,

Stinna äro kornas jufver,

Rikligt fyllda deras spenar!"

Ner hon hukar sig att mjölka,

210. Sätter sig att jufren tömma,

Drager en gång, drager tvenne,

Drager slutligt tredje gången.

Då på henne vargen rusar,

Björnen öfver henne störtar.

Vargen henne ref kring munnen,

Björnen högg i benet baktill;

Hälften slet han af från vaden,

Ryckte hälen lös från foten.

Kullervo, Kalervo-sonen,

220. Lönar så sin matmors arghet,

Qvinnans hån, värdinnans löje,

Smedens hustrus onda uppsåt.

Ilmarinens stolta maka

Brister sjelf i högljudd jämmer,

Yttrar dessa ord och säger:

"Ondt du gjort, du usle herde,

Björnar har du fört till hemmet,

Drifvit vargar in på gården!"

Kullervo, Kalervo-sonen,

230. Yttrar dessa ord till gensvar:

"Ondt jag gjort, jag usle herde.

Föga bättre du, min matmor,

Som en sten i brödet bakat,

Lagt en flinthård klump i kakan!

Knifven har jag stött mot stenen,

Brutit mot den hårda klumpen

Enda arfvet af min fader,

Stålet, som min slägt har tillhört."

Sade Ilmarinens maka:

240. "Ack min gode herdegosse!

Vik ifrån ditt onda uppsåt,

Tag besvärjelsen tillbaka,

Rädda mig ur vargens käftar,

Ryck mig lös ur björnens ramar!

Bättre skjortor vill jag ge dig,

Kläda dig i granna byxor,

Hvetebröd och smör dig skaffa,

Och med spenvarm mjölk förse dig,

Sysslolös ett år dig föda,

250. Utan arbetstvång ett annat.

"Om du mig ej skyndsamt räddar,

Ej på stunden mig befriar,

Går jag snart min död till möte,

Sjunker liflös ner till jorden!"

Kullervo, Kalervo-sonen,

Yttrar då ett ord och säger:

"Om du dör, välan, så dö då!

Stupar du, så stupa gerna!

Plats har jorden för de döda,

260. Kalma hvilorum tillräckligt,

Äfven för de mäktigaste.

De som mest af alla yfvas!"

Sade Ilmaris värdinna:

"Ukko, högste gud i himlen!

Grip i hast din stora båge.

Välj ditt allra bästa armborst.

Lägg en väldig pil af koppar

På den eldomhöljda bågen.

Sänd din ljungeldsvigg med snabbhet.

270. Skjut din kopparpil från bågen

Genom mannens axelhåla,

Tvärt igenom skulderbladet!

Döda så Kalervo-sonen.

Skjut ihjäl den usle trälen

Med din åskviggs hvassa stålspets.

Med den snabba kopparpilen!"

Kullervo, Kalervo-sonen,

Tog till orda sjelf och sade:

"Ukko, högste gud i himlen!

280. Icke må på mig du skjuta,

Skjut på Ilmaris värdinna,

Döda denna onda qvinna

Innan hon sig rör från stället,

Innan denna plats hon lemnar!"

Derpå Ilmaris värdinna,

Den förfarne hamrarns hustru

Sjunker död till jorden neder,

Faller ner som kittelsotet

Utanför sin egen stuga,

290. Uppå hemmets trånga gårdsplan.

Så förgicks den unga qvinnan,

Så den sköna hustrun omkom,

Hon som varit sökt så länge,

Under sex år efterfikad

Till en lefnadsfröjd för smeden,

Ilmari till pris och heder.