Uppsalatemplets gudabeläten avbildade på bonaden från Skog

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Har du husket å støtte opp om ditt favoritt kulturprosjekt? → Bli en Heimskringla-venn og gi et bidrag til Heimskringla.no.

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Fornvännen
Journal of Swedish Antiquarian Research

Stockholm, 1935


Sten Anjou

Uppsalatemplets gudabeläten avbildade på bonaden från Skog


Bonaden från Skog torde väl nu, mer än två decennier som ett av Nordens mest intresseväckande föremål från äldre medeltid, och orsaken därtill är i icke ringa mån bildframställningens fantasieggande innehåll. Motivet avser att åskådliggöra striden mellan kristendom och hedendom. I mitten ses en kyrka och en klockstapel. Prästen står vid altaret med handen på bibeln och de kristtrogna äro samlade i kyrkan och stapeln. De äro beväpnade och man ringer av alla krafter i kyrkklockorna. Det är fara å färde, ty utanför kyrkan löpa de onda makterna och deras anhang till storms från alla håll. Man ser folk till häst och fots, stora lejon och ett myller av människor och djur. På vänstra sidan rider i täten ett trehövdat väsen, sannolikt en hednisk gudom.


Fig. 1. Bonaden från Skog.


Längst till vänster äro tre hjälmprydda män framställda i större skala än alla övriga figurer. De stå frontalt på en gemensam markplatta i knäsida rockar och med vapen eller andra föremål i händerna. Vilka äro de? Frågan uppväcker ett av de viktigaste men också mest vanskliga av de problem, som sammanhänga med bonadens uttolkning.


F. R. Martin[1] och Erik Salvén[2] hava tytt dem såsom bibelns Heliga tre konungar. Den senare framhåller i sin värdefulla avhandling om bonaden från Skog, att de visserligen icke äro några gåvoframbärare, men anser, att för en folklig fantasi kunde det vara naturligt att tänka sig även bibelns tre konungar såsom krigsrustade män. Maria Collin[3] samt A. Lindblom och Agnes Branting[4] anse även, att figurerna föreställa tre heliga konungar, men tyda dem såsom Nordens skyddshelgon: S:t Olov, S:t Knut och S:t Erik, den förstnämnde längst till vänster bärande sin traditionella yxa. Som en analogi hänvisa Lindblom och Branting till en liknande framställning av de tre helgonen på en bonad från Fogdö. Denna är dock från slutet av 1400-talet, medan bonaden från Skog dateras till omkr. år 1200[5], en tidpunkt, som icke lika väl inrymmer Kalmarunionens tankevärld.


Fig. 2. Detalj av dopfunten från Appuna, Ög. Efter Roosval.
Gentemot båda de nu nämnda tydningarna har av framställarna själva anmärkts dels den viktiga omständigheten, att figurerna sakna glorior och dels att de genom sin isolerade placering ha föga sammanhang med bildframställningen i övrigt. Figurernas karaktär av heliga hjälpare för de kristna anses emellertid framgå av det som kors uttydda föremål, vilket bäres av den mittersta figuren. Den rätt självständiga scen, som figurerna bilda för sig, anses bero på att personen, som vävt detta parti, är en annan än den som vävt bonaden i övrigt.


En fullt invändningsfri tolkning av de tre figurerna torde knappast kunna erhållas, men det är dock möjligt att framlägga en teori, som icke drabbas av de nu nämnda anmärkningarna och även i övrigt har starka skäl för sig. Enligt denna framställa figurerna icke några heliga konungar utan Oden, Tor och Frej.[6] De tre hednagudarna voro den unga kristna kyrkans svåraste motståndare. Det var dem striden i första hand gällde och det är knappt tänkbart, att kyrkans kamp kunde åskådliggöras, utan att de voro med i fiendeskaran. De intaga sålunda på bonaden sin plats bland de onda makter, som löpa till storms mot kyrkan. Genom denna tydning blir bonadens hela bildinnehåll en klar och lättfattlig enhet.


I mitten framställes Tor, svearnas främste gud. Föremålet i hans högra hand bör tydas som hammaren Mjollner och icke som en korsstav. Hammaren är framställd i röd färg och hammarstaven i grön på sådant sätt, att den förra tänkes instucken genom staven. Jämför man härmed korset på klockstapeln så visar det sig, att detta på vanligt sätt är betecknat med en enda färg.


De bekanta, som amuletter nyttjade torshammare, vilka ofta påträffats i gravar från brytningstiden mellan hedendom och kristendom, och de hammartecken, som avbildas på runstenar, äro vanligen dubbelsidiga som på Skogsbonaden. Ovan hammaren avslutas staven ofta av en kort spets men det förekommer också, att skaftet ovantill är längre utdraget (fig. 4), så att vapnet i sin helhet får ett korsliknande utseende.[7]


Fig. 3. Oden, Tor och Frej. Detalj av bonaden från Skog.
Tor bär sitt bälte Megingjord, och ett par små djurfigurer vid hans fötter synas återgiva hans bockar, Tanngnjöst och Tanngrisner. Det är tänkbart, att den lilla mansbilden vid hans vänstra sida är hans tjänare Tjalve, men det är lika möjligt, att denna bild tillkommit utan annan avsikt än att utfylla bottenfältet. Tor betecknades ofta enbart med ordet áss ( = ase = gud), vilket anger honom såsom det mäktigaste väsendet. Markplattan under mittfiguren är ornerad med ett schackbrädsmönster, vilket genom en oregelbunden färgväxling kommit alt i rött bilda runan áss. Om detta varit avsikten med färgväxlingen kan dock ej avgöras.


Till vänster om Tor avbildas Oden. Han är rustad som krigsgud men icke med spjutet, som är hans vanliga attribut, utan med yxa och sköld eller möjligen båge. Måhända kan bonadens sena tillkomsttid förklara, att denna vapenväxling ägt rum. Adam av Bremen nämner endast, att Oden framställes beväpnad såsom Mars. Oden hade vunnit vishetens gåva genom att i Mimers brunn pantsätta sitt ena öga. Det syns vara i enlighet härmed, som han på Skogsbonaden framställes såsom enögd. Till vänster om Oden syns en liten djurfigur. Det kan vara Odens galt, Särimner, men möjligheten att det endast är en fyllnadsdekoration skall ej förnekas. Det bör dock här påpekas, att såväl denna djurbild som de tvenne vid Tors fötter äro annorlunda karakteriserade än alla andra smärre fyrfotadjur, vilka förekomma på bonaden, och medan dessa tillhöra de mot kyrkan riktade stormtrupperna, äro de vända åt motsatt håll.


Till höger om Tor står Frej. Han är fruktbarhetsguden och saknar vapen. Han hade bortlämnat sitt svärd. I enlighet härmed framställes han på bonaden med en stav i högra handen och ett redskap i den vänstra, som möjligen kan tydas som en skyffel eller en på grund av närbelägna lejonbild förkortad spade. En amulett av silver (fig. 5) bestående av fyra miniatyrstavar uppträdda på en ring, har påträffats i en hednagrav i Birka[8] och enligt en av Hugo Jungner företagen utredning av bilderna på Sandastenen, vilken stödes av amulettfyndet från Torvalla och uppgifter om Frejdyrkande lappar, tycks spaden vara ett till Frej hänförbart attribut.[9]


Det är anledning att särskilt iakttaga, att Tor på Skogsbonaden intar den mittersta platsen. Enligt Adam av Bremen som efter hörsägner skildrar Uppsala tempel hade torsbilden där samma placering. Han skriver därom: »I detta tempel, som helt är smyckat med guld, dyrkar folket beläten av tre gudar. Den mäktigaste av dem, Thor, skall ha säte mitt i salen, Wodan och Fricco äro placerade på ömse sidor. De kännetecknas sålunda: 'Thor härskar i luften', heter det, 'han råder över åska och blixt, blåst och regn, god väderlek och gröda. Den andre, Wodan, d. ä. vrede, leder krig och ger människorna krafter mot fiender. Den tredje, Fricco, skänker de dödliga frid och vällust.' Sålunda förse de den sistnämndes bild med en väldig priap; Wodan framställes beväpnad, såsom Mars hos oss, och Thor med sin vigg tyckes motsvara Jupiter.»[10]


Fig. 4. Amulett av järn med torshammare. Hilde, Indviken, Norge. Efter Gustafson.
Beskrivningen på Frej överensstämmer icke med hans bild på bonaden, men betänker man, att denna är en kristen konstprodukt, säkerligen avsedd för kyrkligt bruk, så är det förståeligt, att en förändring härvidlag var nödvändig. I övrigt kunde bonadens framställning vara en illustration till Adams beskrivning av gudabilderna i Uppsalatemplet.


Det har redan anmärkts, att bonadens gudabilder i kompositionshänseende på ett markerat sätt bryta mot den övriga framställningen. De äro i större skala än andra figurer och äro ställda frontalt, fastän de för innehållets skull borde visas från sidan, vända mot mitten. De äro dessutom placerade på en gemensam markplatta, som liknar en sockel. Det är icke tillräckligt att motivera denna skillnad mellan gudabilderna och den övriga framställningen genom hänvisning till det personbyte, som sannolikt ägt rum vid vävningen. Man måste tydligen antaga, att gudagruppen utgör en kompositionsenhet, som i utbildad form lånats från annat håll. En speciell kännedom om denna komposition har föranlelt, att en ny person fått ingripa i vävnadsarbetet.


Med hänsyn till figurernas statuariska uppställning på en gemensam markplatta syns det icke orimligt att som äldsta förebild för bonadens gudagrupp antaga en skulptural framställning, och de skäl, som förut anförts, möjliggöra antagandet, att kompositionen återgår på de tre gudabelätena i Uppsala tempel. Detta antagande är berättigat även ur synpunkten, att primitiva kultbilder så gott som alltid äro av konventionella typer.[11]


Fig. 5. Amulett av silver från hednagrav i Birka. Skala 1/1. Efter Hallström.
Man får emellertid icke föreställa sig, att bonadens gudagrupp på ett enligt vår tids mening identiskt sätt återger Uppsalatemplets beläten. I någon mån blir alltid en komposition förändrad, om den, som här troligen skett, flera gånger återupprepats, men här gäller särskilt, att överflyttningen från en tredimensionell bild till planbild måste ha medfört en rätt grundlig omstöpning. I vår tid kan man avbilda en skulptur i perspektiv, men då Skogsbonadens gudagrupp fick sin form, kände man endast avbildning rakt framifrån eller från sidan.


Den frontala uppställningen av bonadens tre gudafigurer är säkerligen överensstämmande med originalgruppen. På denna ha fötterna och sannolikt även armarna samt de båda små djur, vilka ovan antagits vara Tors bockar, varit riktade rakt framåt. I denna ställning kunde de dock icke avbildas och därför vändes de på bonaden så att de blevo synliga från sidan.


Det är icke alldeles omöjligt, att ännu mer vittgående förändringar än de nu nämnda vidtagits. Tor är enligt den litterära traditionen åskans och regnets gud och han åker över himlavalvet i sin vagn, dragen av de två bockarna. Det är icke bevisbart, men inan måste räkna med möjligheten, att Åke-Tors bild i Uppsalatemplet framställt honom i denna situation och att vagnen uteslutits, då kompositionen överfördes till planbild. Den kunde icke på ett förståeligt sätt avbildas fra inifrån och det skulle sett alltför egendomligt ut, om Åke-Tor, själv avbildad framifrån, körde en vagn, som drogs åt endera sidan. Tvånget att utelämna vagnen behöver icke ha vållat konstnären några svårare betänkligheter. Han skulle säkerligen kunnat räkna på, att samtida åskådare i fantasin kunde utfylla den troligen välbekanta ursprungsbilden.


Skogsbonadens tre »konungar» ha här tolkats som Oden, Tor och Frej. De möjliggöra en föreställning om gudagruppen i Uppsalatemplet, men de bringa icke en exakt kunskap om denna. Kanske kan man hoppas, att framtida fynd skola klarare belysa dessa kultbilder i svearnas förnämsta helgedom.



Fodnoter

  1. F. R. Martin i Svenska Dagbladet 15 mars 1915.
  2. Erik Salvén, Bonaden från Skog. Sthlm 1923, s. 112 ff.
  3. Maria Collin, Till textilmönstrens vandringshistoria (Tidskr. f. konstvetenskap 1923—24), s. 69.
  4. Agnes Branting, Inhemska textilier i Helslnglands kyrkor (Svenska Slöjdföreningens tidskr. 1913), s. 57; Agnes Branting och Andreas Lindblom, Medeltida vävnader och broderier i Sverige I, Uppsala och Sthlm 1928, s. 13 f.
  5. Denna datering motivera Andreas Lindblom och Agnes Branting genom hänvisning till typerna av kronor och hjälmar. En annan dateringsgrund förefinns i lejonens likhet med vissa dopfuntsskulpturer, t. ex. den i fig. 2 avbildade, vilket ger ungefärligen samma resultat — 1100-talets senare del eller tiden omkr. år 1200. Jfr Margit Östmans datering av Appunafunten i Roosval, Dopfuntar i Statens historiska museum. Sthlm 1917. s. 48.
  6. Redan 1928 diskuterade förf. denna åsikt med kolleger och vill särskilt tacka fröken Vivi Sylwan för många värdefulla synspunkter. Teorin har i all korthet omnämnts av V. Sylwan, Dekorative Wirkereien und Webereien im mittelalterlichen Schweden (Zeitschr. f. bildende Kunst, 1930), s. 96, samt av B. Thordeman, Kyrklig textilkonst i Sverige (Ord och Bild, 1930). s. 5.
  7. Jfr H. Jungner, Den gotländska runbildstenen från Sanda (Fornvännen 1930) s. 72 f. Jfr även Salvén, a. a., s. 91.
  8. G. Hallström, Birka I, Hj. Stolpes grafundersökningar. II. 1, Sthlm 1913, s. 57.
  9. H. Jungner, a. a., s. 70 ff.
  10. Efter S. Lindqvist, Hednatemplet i Uppsala (Fornvännen 1923). s. 86.
  11. Man har velat antaga, att bonaden ursprungligen tillhört Söderala kyrka i Hälsingland (jfr Salvén, a. a., s. 140 f.). Lika stor förefaller möjligheten, att den tillhört domkyrkan i Gamla Uppsala.

HEIMSKRINGLA er et privat initiativ. Prosjektet mottar ikke noen form for offentlig støtte. Vi har kun utgifter og ingen faste inntekter. Kostnader til teknisk drift og utstyr bæres av privatpersoner. Alle økonomiske bidrag mottas derfor med stor takk. Ønsker du eller ditt foretak å støtte prosjektet økonomisk? Ta gjerne kontakt med oss, eller bruk vårt norske kontonummer 97105024499. Du kan også støtte oss via vårt Vipps-nummer 78431. For utenlandske bidrag bruk vårt IBAN-nummer NO6897105024499, med SWIFT-kode: DNBANOKK eller SEPA-kode: SKIANOBB. En kan også overføre penger til HEIMSKRINGLA via PayPal eller vippse via mobilen til 78431. Vi selger også fast annonseplass på venstre sidemeny til rimelig pris. Alle bidragsytere krediteres med navn for sine bidrag.