Völsunga-qvädet (AAA)

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Svensk.gif
Svensk.gif


Edda (Afzelius) Titelside.jpg
Sæmund den vises
Edda



Völsunga-qvädet det fordna
(Völsunga-qvida hin forna)

öfversat af
Arvid August Afzelius


Granmar het en rik Konung, som bodde på Svarins-kulle; han egde många söner: en het Hödbrodd, den andra Gudmund, den tredje Starkather. Hödbrodd var en gång på Konungs-stämma, och fäste sig Sigrun Högnes-dotter; - men då hon sporde det, red hon bort med Valkyrior öfver luft och haf att leta Helge. Helge var då vid Loga-fjäll och hade hållit en drabbning med Hundings söner: der fällde han då Alf och Eyölf, Hjörvard och Hervard, och helt trött af striden, hade han satt sig under Örna-fjället. Der fann honom Sigrun, lopp om hans hals, kysste honom och sade honom sitt ärende, såsom det förtäljes i Völsunga-qvädet, det fordna:

1. Sigrun sökte
glada Fursten;
började Helges
hand att fatta,
kysste och helsade
hjelmklädde Kungen:

2. Då vändes hjeltens
hug till henne
förr sad' hon sig älskat,
af allt hjerta,
Sigmunds son,
än honom hon skådat.

Sigrun qvad:
3. “Jäg vardt Hödbrodd
lofvad å tinget,
men annan Konung
ville jag ega:
dock ser jag, Höfding!
fränders vrede;
jag min faders
vilja brutit” –

4. Mot sin hug
ej talte Högnes mö:
qvad, hon ega skulle
Helges huldhet.

Helge qvad:
5. Räds icke du
Högnes vrede,
eller onda hugen
dina fränders:
Unga mö! du skall
för mig lefva;
utaf ätt den goda,
ser jag att du stammar.

Helge samlade då en stor flotta och for till Freka-sten. De fingo på hafvet en stor och förödande storm; då kommo ljung-eldar öfver dem och strålarne stodo in i skeppen. De sågo i luften, att Valkyrier nio redo; de kände Sigrun: då lade sig stormen och kommo de så till lands. Granmars sönner sutto på ett berg, när skeppen seglade mot landet. Gudmund sprang på sin häst, och red att kunskapa på berget vid hafvet; då refvade Völsungarne segel och Gudmund qvad, såsom förr är berättadt, i Qvädet om Helge: - Hvem är Höfdingen, som flottan styrer och tallösa mängden förer till stranden? - Detta qvad Gudmund Granmars son:

6. Hvem är Sköldungen,
som skeppen styrer,
och håller å stäf
det gyldne baner?
ej tyckes mig frid
i skeppens förstäf;
strids-rodnan
kring sjömännen flammar.

Sinfjötle Sigmunds son svarar, och är det äfven förut beskrifvit:

7. Här månde
Hödbrodd finna,
sent flyende Helge,
midt i sin flotta;
han din ätts
goda besitter,
och ynglingars arf
under sig slagit.

Gudmund qvad:
8. Dess förr vi skola
vid Freka-slen,
endrägtigt samman
tvisten slita!
tid är för Hödbrodd,
hämnd att taga,
om vi sämre lott
länge burit.

Sinfjötle qvad:
9. Förr må du, Gudmund!
getter valla,
och å branta
bergskrefvor klifva,
hafva i handen
hassle- stafven,
det blidare är dig,
än svärdens dommar.

Då qvad Helge:
10. Dig vore, Sinfjötle!
mera höfviskt,
striden alt pröfva
och gläda örnar,
än med fåfäng'
ord att kifvas,
fast inbördes vrede
Furstarne dela.

11. Ej tyckas mig goda,
Granmars söner,
dock höfves Konungar
sannt att tala:
de hafva visat
å Moins-hed ,
sig mod hafva,
svärd att blotta;
och äro hjeltarne
oförtrutne.

Gudmund red hem med härbud; då samlade Granmars söner en här, och kommo der många Konungar. Der var Högne, Sigruns fader och hans söner, Brage och Dag - der stod ett stort slag, och föllo alla Granmars söner, och alla deras höfdingar utom Dag, som fick fred och gaf ed åt Völsungarne. Sigrun gick bland de slagna och fann Hödbrodd kommen hardt nära döden: - hon qvad:

12. Ej skall dig Sigrun,
från Seva-fjällen,
Konung Hödbrodd!
i armar sjunka:
ditt lif är framlidit,
ofta med klorna
Jätlqvinnans grå-häst, (vargen)
når Granmars söner.

Då råkade hon Helge, och vardt helt glad: -

Helge qvad:
13. Mångvisa Mö! dig vardt ej
i allo, lycka gifven;
dock vet jag, något
Nornorna skicka:
i morgons föllo
vid Freka-sten,
Brage och Högne,
jag vardt deras bane.

14. Men vid Styrkleife
föll Starkather Konung,
och vid Hleberget
Hrollaugs söner:
den Höfding såg jag,
grymmast i lynnet;
då kroppen stridde
var hufvudet borta.

15. Sträckta till jorden
ligga de fleste
ättmän dina,
till lik vordne:
du gick ej i striden;
dock så var dig skickadt,
att du de mägtige
till tvist är vorden.

Då gret Sigrun. – Helge qvad:

16. Lugna dig, Sigrun!
oss var du Valkyria:
ej blidkar hjelten ödet.

Sigrun:
Lefvande jag ville
nu de döda önska;
och dock kunna
i din famn mig sluta.

Helge fick Sigrun, och egde de söner; men Helge vardt icke gammal. Dag Högnesson blotade åt Odin för fadershämnden, och Odin lemnade Dag sitt spjut. Dag fann Helge, sin Svåger, der som heter Fjättra-lund, och genomstack honom med spjutet; men Dag for till Seva- fjäll och sade Sigrun denna tidning:

17. “Jag längtar, Syster!
dig att säga sorgen,
ty jag nödigt
dig bedröfvar:
men i morgons
under Fjättra-lunden,
föll den Höfding,
som var bäst på jorden,
och på hjeltars
halsar trampat”. –

Sigrun qvad:
18. Dig skola alla
eder träffa,
som du Helge
svurit hafver:
vid den ljusa
Lejpters vatten,
och vid den kalla
vågornas klippa!

19. Ej lide det skepp,
som under dig skrider,
fast önskad vind
dig efter följer! -
ej löpe den häst,
som under dig springer,
fast fiender dina
du undfly ville.

20. Ej bite det svärdet,
som du drager,
om icke dig sjelfvan! -
så varde dig hämnad
Helges död! -
Vore du en varg
ute på skogen,
gods beröfvad,
och all glädje;
hafve du ej mat,
om ej å as du löper!

Dag qvad:
21. Du är förvirrad, Syster!
och från sansning,
att så hårda sånger
du din broder qväder;
endast Odin
för det onda råder;
ty bland fränderna,
brotten han åstadkom.

22. Dig din broder bjuder,
guldet röda,
hela Vandils-land
och Vig-dalenj
halfva riket ege,
till att sorgen gälda,
ringprydda Qvinna!
du och söner dina.

Sigrun qvad:
23. Så säll skall jag ej sitta
vid Seva-fjällen,
ej morgon och ej afton,
att jag gläds af lifvet;
om ej då vid grafven
en låga flämtar,
och luftiga häslen,
den gullbetsel-vane,
dit bär min Konung,
och jag kan få hans möte.

24. Så hade Helge
fiender sina
bäfvande gjort,
och deras fränder,
som för ulfven,
den grymme, flyckta
getter från fjället,
ondske-fulla.

25. Så böjde sig Helge,
ibland furstarne,
som herrligt-bildade
Asken bland törne;
eller som hjort-kalfven,
slagen af daggen,
höjer sig öfver
alla djuren,
och hornen lysa
mot himlen sjelfvan.

Högen vardt gjord efter Helge; men när han kom till Vallhall, böd Odin honom öfver allt befalla med sig - Helge qvad:

26. Du skall, Hunding!
hvarje man
fotbad gifva,
eld upptända,
hundar binda,
hästar sköta
och svinen mat gifva,
förrn du går att sofva.

En afton gick Sigruns tjenstemö förbi Helges hög, och såg att Helge red i högen med manga män. Tjenstemön qvad:

27. Är det en villa,
jag tycker mig se,
eller Magternas afton,
att J, döde riden,
och edra hästar
med sporrarne jagen? —
eller äro hjeltarne
hem-förlofvade? –

Helges skugga::
28. Det är ej en villa,
som du se dig tycker,
eller magternas afton;
fastän du oss skådar:
och vi våra hästar
med sporrar jaga;
ej eller ä' hjeltarne
hem-förlofvade.

Tjenstemön gick hem och sade till Sigrun:

29. Ut skynda, Sigrun!
från Seva-fjällen,
om du stridshöfdingen
lyster fmna:
öppnad är högern
Helge är kommen i
strids-ärren blöda;
Helge bad dig;
alt drypande såren
du stilla skulle.

Sigrun gick in i högen till Helge och qvad:

30. Nu är jag så glad
af vårt möte,
som för-hungrade
Odins korpar,
när val de veta,
åt varma spisen -
eller de daggstänkte,
dags-brynet skåda.

31. Jag vill kyssa
min liflösa Konung,
förrän du blodiga
brynjan kastar:
ditt hår, Helge!
är genomfrostigt;
helt af valdagg
är Höfdingen slagen;
händerna så kalla,
på Högnes frände! -
Har skall jag derför, Konung,
bot för dig finna?

Helges skugga:
32. Du blott Sigrun! vållar,
från Seva-fjällen,
att Helge är
af sorgdagg (gråt) slagen:
Du gråter, Gull-prydda!
brännande tårar,
sol-glänsande Söderns tärna!
förr'n du går att sofva;
hvar (tår) faller blodigt
på Furstens bröst,
det infallna, kalla,
af din sorg genomträngda.

33. Väl skola vi dricka
mjödet dyra,
fast fägnad och länder
mist vi hafva: -
dock ingen qväde
ångest-sånger,
fast mig i bröstet
sår han skådar;
nu äro brudarne
slutne i högen,
de Furstliga Tärnor
hos oss framlidne.

Sigrun bäddade en säng i högen - och qvad:

34. Här har jag, Helge!
dig hvila beredt,
väl fri från ångest,
Ylfinga-ättling!
Jag vill dig i famnen
Konung! sofva,
som fordom, när
min Hjelte lefde.

Helges skugga:
35. Nu säger jag intet
vara otroligt,
sent eller tidigt,
vid Seva-fjällen:
då i den dödes
famn du sofver
i högen, du hvita
Högnes dotter!
och dock du lefver,
Konunga-burna! –

36. Tid är att rida
röda vägarne;
låta hästen bleka
luftstigen trampa;
skall västan vara
för Vindhjälms-bron
förr'n Hanen i Valhall
seger-folket väcker.

Helge och hans följeslagare redo nu sin led;men Sigrun for hem till gården. Andra aftonen lät Sigrun sin tjenstmö hålla vård på högen, men vid dag-sättningen (solens nedgång) när Sigrun kom till högen, qvad hon:

37. Kommen vore nu,
om komma tänkte,
Sigmunds son,
från Odins salar:
Jag vet att hoppet minskas
om Konungens möte,
när å Askens grenar
örnarne sitta,
och allt folk sig skyndar,
till drömmarnes stämma.

Tjenstemön qvad:
38. Var ej så galen,
att ensam fara,
Sköldunga-mö!
till Ande-husen; -
starkare varda
om natten alla
döda fiender,
än om dagen ljusa.

__________________________


För Sigrun vardt lifvet förkortadt af sorg och saknad. Det var en tro bland de gamla, att menniskor blefvo återfödde; men det är nu kalladt käring-villa. - Helge och Sigrun sägas hafva blifvit återfödde, och kallades han då Helge Haddinga-skade, men hon Kara Halfdans-dotter, såsom qvädet är i Karas sånger; ock var hon Valkyria.