Völundskvädet (PAG)

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Har du husket å støtte opp om ditt favoritt kulturprosjekt? → Bli en Heimskringla-venn og gi et bidrag til Heimskringla.no.

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif


EDDA
En isländsk samling
Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar


Peter August Gödecke


Völundskvädet
Bort.1.(PAG).jpg


Nidud hette en konung i Svitjod, och han egde två söner samt en dotter, som hette Bödvild. Tre bröder funnos också, söner af Finnkonungen; den ene hette Slagfinn, den andre Ägil, den tredje Völund. De lupo på skid och jagade djur.

De kommo till Ulfdalarna och bygde sig där hus; där finnes ett vatten, som heter Ulfsjö. Tidigt en morgon funno de å sjöstranden trenne kvinnor, som spunno lin; jämte dem lågo deras svanhamnar. De voro valkyrior. Två af dem voro döttrar till konung Lödvi, nämligen Ladgud svanhvit och Härvör allvitter; den tredje var Ölrun, dotter till Kjår i Valland. Bröderne förde dem hem med sig till sin skåle. Ägil fick Ölrun, Slagfinn Svanhvit, och Völund Allvitter.

Sju vintrar bodde de samman; därpå flögo kvinnorna att gästa drabbningar, men kommo icke åter. Då skred Ägil på skid att söka efter Ölrun, Slagfinn letade efter Svanhvit, men Völund satt kvar i Ulfdalarna. Han var den konstfärdigaste man, som omtalas i fornsägner. Konung Nidud lät gripa honom, såsom det lyder här i kvädet:

1.
Möar flögo sunnan
genom mörka skogar
med Allvitter unga
att öden kora;
vid stranden de sig
satte till hvila,
diser från söder,
och dyrt lin spunno.

2.
En af dem famnar,
mö, fager för män,
och binder vid bländhvit
barm Ägil;
svanhvit var den andra,
på svanevingar buren;
men den tredje systern
slog sin arm
omkring Völunds
hvita hals.

3.
Sju vintrar sedan
de sutto där,
i den åttonde tog dem
trängtan fatt,
i den nionde de måste
från männen skiljas;
möarna längtade
till mörka skogen
med Allvitter unga
att öden kora.

4.
Kom från jagten
klarsynt skytt.
Völund, vandrande
från våg så lång;
Slagfinn och Ägil
funno salen öde,
gingo ut och in
öfver alt att söka.

5.
Öster ut lopp Ägil
efter Ölrun på skid;
söder ut Slagfinn
att Svanhvit finna;
Völund ensam
i Ulfdalarna satt,
slog rödt guld
kring glimmande stenar.

6.
Länk efter länk
han lykte till en ked,
bidande så,
om hans bländhvita
kvinna åter
komma ville.

7.
Nu spörjer Nidud,
Njarenes drotten,
att Völund ensam
i Ulfdalarna satt.
Nattetid kommo män
med naglade brynjor;
mot halfmånens sken
deras sköldar blänkte.

8.
Ur sadlarna de stego
vid salens gafvel,
gingo dädan in
och upp längs salen.
Ringar de på band
och bast sågo trädda,
sju hundra, dem husets
herre egde.

9.
De togo af dem,
de trädde på dem,
utom en,
som de icke påträdde.

10.
Kom från jagten
klarsynt skytt,
Völund, vandrande
från väg så lång.
Han gick att bruna
björnhonan steka;
snart flammade torra
furans ris,
vindtorr ved,
för Völunds fot.

11.
På björnfäll
satt fursten för alfvar
att sina smycken räkna;
då saknade han ett.
Lycklig han trodde,
att Lödvis dotter,
Allvitter unga,
återkommit.

12.
Han satt så länge,
att han somnade in,
att i ve och vånda
vakna upp;
å hans händer lågo
länkar tunga,
och å hans fötter var
fjätter spänd.

Völund kvad:

13.
“Hvilka mäktige män
ha mannen länkat
och i bast och band
bundit mig?”

14.
Då ropade Nidud,
Njarernes drotten:
“Hur fick du, Völund,
furste for alfvar,
vårt ädla guld
här i Ulfdalarna?
Guld fans där icke
på Granes väg,
fjärran är vårt land
från fjällen vid Rin.”

Völund kvad:

15.
“Mera rikedom,
mins jag, vi egde,
då vi med de våra
hemma voro,
med Ladgud och Härvör,
Lödvis barn,
och med fräjdade Ölrun,
född af Kjår.”

16.
Ute stod Niduds
nidsluga drottning,
gick nu in
och upp genom salen,
stannade och med dof
stämma sade:
“Glad är ej han,
som nu gångar ur skogen.”


Kung Nidud gaf sin dotter Bödvild den guldring, som han tagit af bastet hos Völund; men själf bar han det svärd, som Völund egde.

Völund kvad:

17.
“Blänker vid Niduds
bälte ett svärd,
som jag hvässat har
så väl, jag mäktat,
som jag härdat har
så hårdt, jag mäktat.

18.
“Fjärran från mig föres
min flammande klinga,
ej ser jag henne mer
till min smedja buren;
och Bödvild bär
bruden mins
ringar röda. —
Det rofvet är urbota.”

Drottningen kvad:

19.
“Hans ögon glimma
likt glänsande ormens,
tänder han skär,
när han svärdet skymtar,
och han blänger pä Bödvilds
blänkande ring.
Stäcken hans senors
styrka med knifven,
och sätten honom sedan
i Sävarstad!”


Så gjorde man. Hans senor skuros af i knävecken, och han vardt satt på en holme, som ligger där framför landet och heter Sävarstad. Där smidde han åt konungen allahanda kostbarheter. Ingen man tordes komma till honom utom konungen.

20.
Där satt han, sof aldrig,
slog med hammarn,
smidde snart
svek mot Nidud.

21.
Smögo två småbarn
att i smedjedörren titta,
Niduds söner,
på Sävarstad.

22.
De kommo till kistan,
kräfde nycklarna;
onda voro hans ögon,
när däri de sågo.
Smycken många
där mötte deras blick,
rödaste guld,
rika klenoder.

Völund kvad:

23.
“Kommen allena,
kommen i morgon,
så skänker jag Eder
skimrande guldet!
Till svenner i salen
sägen icke,
ej till man eller mö,
att mig I funnit!”

24.
Bittida broder
till broder ropte:
“Kom, låtom oss gå
att guldet skåda!” —
De kommo till kistan,
kräfde nycklarna;
onda voro hans ögon,
när däri de sågo.

25.
Han högg ungbjörnarnas
hufvud af,
deras kroppar vrok han
i vrån under bälgen,
men hufvudskålarna
han från håret skilde.
slog dem med silfver
och sände Nidud.

26.
Ädelstenar
ur ögonhålen
sände han Niduds
sluga drottning;
och af de tvännes
tänder smed han
bröstsmycken,
som han Bödvild sände.

27.
Bödvild rosade
runda smidet
- - - - -
- - - - -
bar till Völund
brustna ringen:
“Törs till ingen det säga,
utom till dig!”

Völund kvad:

28.
“Bristan i guldet
skall jag bota så,
att det din fader
skall fagrare tyckas
och din moder
mycket bättre
och synas dig själf
sammalunda.”

29.
Han bjöd henne mjöd —
en mästare i list — ,
att i sätet hon satt
och somnade in.

Völund kvad:

“Nu har jag hämd fått
för mina hårda sorger
på alla utom en,
den ondskefullaste.”

30.
“Rätt så!” kvad Völund,
“var rask på foten,
fast Niduds svenner
med svek dig förlamat!”

31.
Leende Völund
i luften hof sig,
gråtande Bödvild
gångade från ön,
fruktande sin älskares
och sin faders vrede.

32.
Ute stod Niduds
niding till hustru,
när på salgården Völund
till hvila sig satte.
Då gick hon in
och upp genom salen:
“Vak upp, Nidud,
Njarernes drotten!”

Nidud kvad:

33.
“Alltid jag vaknar
utan glädje;
minst sofver jag, sedan
mina söner dogo.
Kallt är mitt hufvud,
kalla dina råd,
nu jag vill
med Völund tala:

34.
“Yppa mig, Völund,
alfvars förste,
hvad öde drabbat
mina dråplige söner!”

Völund kvad:

35.
“Först skall du mig alla
eder svärja,
vid skeppets bord
och sköldens rand,
vid hästens bog
och vid huggande svärd :

36.
“att ej kval du vållar
Völunds kvinna
eller bruden min
till bane varder,
fast du, konung, känner
den kvinna, jag egde,
och jag har här
i hallen barn.

37.
“Gå bort till den smedja,
åt mig du bygt,
och bälgen skall du finna
med blod stänkt!
Jag högg dina söners
hufvud af,
deras kroppar vrok jag
i vrån under bälgen.

38.
“Hufvudskålarna
jag från håret skilde,
slog dem med silfver,
sände Nidud;
ädelstenar
ur ögonhålen
sände jag Niduds
sluga drottning.

39.
“Af de tvännes
tänder smed jag
bröstsmycken,
som jag Bödvild sände;
nu Bödvild bär
ett barn under hjärtat,
enda dottern
af Eder båda.”

Nidud kvad:

40.
“Bittrare bud
du mig ej bära kunde;
värre jag ej vill
dig, Völund, önska. —
Ej fins man så hög,
att han dig af hästen kastar,
och så rask ingen,
att han dig råkar med pil,
där du svingar dig fram
vid sväfvande sky.”

41.
Leende Völund
i luften hof sig,
och kvar satt
i sorg Nidud.

Nidud kvad:

42.
“Tackråd, min bäste
träl, statt upp!
Bed Bödvild,
bländande mön,
att fagert klädd
till sin fader komma! —

43.
“Är det sant, Bödvild,
hvad man sagt till mig,
att Völund och du suttit
samman å holmen?”

Bödvild kvad:

44.
“Sant är det, Nidud,
hvad man sagt till dig,
att Völund och jag suttit
samman å holmen
en olycksstund,
som aldrig bort komma.
Ej kraft jag hade
att honom kufva,
ej makt jag hade
att honom motstå “



Deko.6.(PAG).jpg



Noter till Völundskvädet



De dikter, som, under det gemensamma namnet Hjältesånger, bilda den äldre Eddans senare del, utgöra blott en ringa återstod af det stora antal själfständiga kväden och af flera sammanhängande sånger bildade diktkretsar, hvilka, efter många tecken att döma, fordom funnits i Norden. Dessa sångers föremål äro de idealgestalter, till hvilka de nordiskt-götiska folken i ett mycket aflägset skede af sin utveckling blickat upp såsom till urbilder, hvilka egde samlade just de egenskaper, som dessa folk själfva kände bo i sin egen barm. Stundom framstå dessa idealgestalter såsom enstake hjältar, stundom åter och oftast äro de med hvar andra förvandte, så att där uppstår en hjälteslägt, hvars särskilda generationer på olika sätt eller i olika styrka äro uttryck af den anda, som ger hvarje sådan hjälteslägt sin särskilda prägel.

Det kan vara möjligt, att verkliga, historiska tilldragelser ytterst legat till grund för dessa sånger, men i sådant fall har folkfantasien i årens och århundradenas lopp så fullkomligt omspunnit och omformat dessa tilldragelsers hjältar, att en restitution af det ursprungliga historiska stoffet varder fullkomligt omöjlig; liksom också hvarje försök att uppgöra en egentlig kronologi öfver de skildrade händelserna eller en geografi öfver dessas skådeplats måste såsom outförbart förfalla.

Då Ragnar lodbrok, den vidtfarande vikingen, just står på öfvergången mellan den heroiska tidsåldern och den tydligare historien, och då Bråvallaslaget, hans faders bedrift, bildar slutpunkten af de egentliga sagotilldragelserna och utgör den knut, i hvilken de yttersta trådarna af skilda sagokretsar löpa samman, måste den äkta hjältediktningens blomstringstid hafva föregått vikingatiden, hvilken just kan betraktas såsom en frukt af den anda, som med hjältesångerna genomsyrat Nordens folk. Då vikingar år 787 för första gången nämnas på Englands kuster, och vikingatiden således tillhör den sista fjärdedelen af det första årtusendet i vår tideräkning, måste hjältediktningens blomstring sättas till midten eller första hälften af samma årtusende och antagas hafva infallit samtidigt med eller omedelbart efter den egentliga mytbildningens tid och gudasångemas daning. Anmärkningsvärdt är här vid lag för öfrigt, att de hjältesånger, som, af alla märken att sluta, äro älst, också äro de skönaste och bästa, och att sålunda hjältediktningens verkliga kulmination icke ligger i slutet eller det sista skedet af det antydda tidehvarfvet, utan mycket längre till baka, något, som äfven bestyrkes däraf, att så väl enskilde hjältar som ock hela hjälteslägter finnas, och det just af de bästa, hvilka, om än olika formade och danade, uppträda både i den älsta nordiska och den älsta tyska sagan och dikten, och hvilka sålunda måste härröra från den aflägsna tid, då fädernestammarne till de götiska folken norr och söder om Östersjön ännu voro ett i språk och traditioner.

Hvad upptecknandet af dessa hjältesånger beträffar, så har det samma skett mycket längre fram i tiden än deras uppkomst. Då nämligen ingen af de i Codex regius bevarade sångerna, med undantag af Tredje kvädet om Gudrun, är yngre än nionde århundradet, så upptecknades och samlades dessa sånger först omkring år 1100 eller må hända ännu ett århundrade senare. Därtill bör märkas, att dessa sånger kommit efterverlden till hända på en egendomlig omväg. Skapade i de götiska landen hafva de nämligen vandrat Norden omkring, lemnande från SönderJylland till Mälarstranden och Norges inre dalar talrika minnesmärken af sin tillvaro efter sig, tills de i tidens fullbordan af de högättade norske flyktingarne förts med öfver till Island, där de slutligen, efter skrifkonstens utbredning till ön, af desse flyktingars efterkommande förts i pennan för att sent omsider återkomma till de folk, af hvilkas fäder de ursprungligen skapats, återkomma mer eller mindre omdanade och egendomligt stämplade af deras skaplynne, i hvilkas sinne och minne de upptagits.

Dessa hjältesånger skulle kunna indelas i grupper, alt efter de hjältar eller slägter, de besjunga. Den största gruppen skulle då komma att omfatta alla de många sånger, som tillhöra Völsunga- och Gjukunga-kretsen. Völundskvädet vorde däremot den enda sången i sin grupp, och kvädena om Hälge Hjörvardsson bildade tillsammans en grupp för sig, liksom äfven den till Frodesägnen hörande Sången om kvarnen Grotte. Då nu många sånger höra till samma grupp, händer det dels, att några supplera hvar andra, dels att några variera samma ämnen. Häraf framgår, att bland de sånger, som kommit till vår tid, finnas enstaka kvarlefvor af olika sångräckor, hvilka på något olika sätt behandlat samma ämnen, samt att Eddans hjältesånger icke äro något afrundadt helt, i hvilket någon viss skald samlat och efter sin ingifvelse omdanat det gamla stoffet, utan helt enkelt en uppteckning af alldeles skiljaktiga och hvar för sig fristående folkliga sånger om stammens ypperste heroer.

Svend Grundtvig påpekar dessutom, att man i Eddans hjältesånger kan skilja mellan kväden af en mer episk och andra af en mer lyrisk karakter. I de förra är händelsernas ström, handlingarnas fortgång hufvudsak, äfven om afbrott af mer dramatisk art skulle förekomma därigenom, att personer införas talande i berättelsen. I de senare är däremot själfva handlingen obetydlig såsom omfattande endast ett ensamt moment eller en enstaka situation, men däremot de uppträdande personernas uttalanden hufvudsak. Grundtvig erinrar vidare om, att man af den till vår tid bevarade heroiska literaturen icke med bestämdhet kan sluta sig till hvilken dera arten är den älsta; ty af den första äro både ett af de älsta kvädena, Völundskvädet, och de två yngsta, Sångerna om Atle. Redan i de älsta kvädena möta oss också båda slagen sida vid sida i fullaste blomstring med Hälgekvädena och Tredje kvädet om Sigurd Fåfnesbane på den ena, öfvervägande episka sidan, samt Sångerna om Fåfne och Segerdrifva och Första kvädet om Gudrun på den andra, mera lyriska sidan.

__________________

Völundskvädet är i många hänseenden en af de mest märkliga bland dessa sånger. Det tillhör den heroiska diktningens bästa tid och räknas sålunda till de »fællesgotiske» samt anses af S. Grundtvig såsom den enda bevarade länken af en större krets af sånger, som dels hafva inledt, dels fortsatt den nu bevarade. Grundtvig påpekar äfven, »att om man också intet känner om Völunds härkomst, så är däremot den son af Völund och Bödvild, hvars födelse Völundskvädet i sitt slut bebådar, verkligen de tyska sägnernas Wittich, Didrikssagans Viðga och de nordiska kämpavisornas Vidrik Verlandsson; detta se vi af det nyligen funna fragmentet af den fornengelska Valdarsdikten från det 8:de eller 9:de århundradet, hvilket har ’Widia, Welandes bearn, Niðhades mæg’. Völund, den gotiske Dädalos, den fornhögtyske Wieland, är då en i sin art ensamstående heros: som konungason, hjältebroder, kämpafader, valkyrians älskare, men dock själf — så vidt vi känna honom — icke hjälte eller krigare utan konstnär (smed)». Därtill också jägare.

Prosan till visan 1, sid. 135, raderna 1 och 3.
Konung i Svitjod och Finnkonung äro, liksom de längre ned förekommande Ulfdalarna, Ulfsjö, Valland, Njarernes drotten och Sävarstad, beteckningar, hvilka här näppeligen torde få tagas efter bokstafven eller tänkas hänföra sig till några geografiskt bestämbara lokaliteter.

Prosan till visan 1, sid. 135, raden 9.
Valkyrior, för hvilkas uppgift i Gudasångerna redogjorts i noten till Valans Visdom, visan 31, spela i Hjältesångerna en mycket mer betydelsefull rol. De äro såsom alltid Odins möar, hans »valdöttrar», men deras mänskliga ursprung och rent jordiska uppgifter äro det oaktadt städse fasthållna i dikten. De äro hjältarnes jämbördiga, jordiska konungadöttrar, sysslande med samma slöjder, spanad och väfning m. m., som andra kvinnor, brinnande som de af kärlek och hat, och, fästande sig i äktenskap med den hjälte, de gifvit sin tro, fyllas de i glädje och sorg af samma känslor, som andra dödlige. Men såsom Odins särskilda utkorade lyfta de sig på samma gång ej blott öfver andra kvinnor utan äfven öfver all jordisk tillvarelse. De sväfva i svanhamnar från himlen till jorden och bada i ensliga sjöar, eller de ila öfver land och haf, omgifna af strålar, iklädda hjälm och spjut, för att väfva kampens blodiga väf och för att därunder antingen skydda hjälten för fara eller också kora honom att komma med till Odins sal i Valhall. Än uppenbara de sig och framträda i synbar gestalt, än utföra de sin gärning som osynliga andar. Ladgud, Härvor och Ölrun i Völundskvädet äro dylika valkyrior; så ock Svåfva i Kvädet om Hälge Hjörvardsson samt Sigrun och Brynhild i Kvädena om Sigurd Fåfnesbane och många andra.

Prosan till visan 1, sid. 135, raden 13.
Skåle. Se noten till Prosan vid visan i af Skirnes Färd!

Prosan till visan 1, sid. 135, raden 14.
Allvitter, S. Grundtvig uppfattar originalets ord Alvitr såsom Âlmvîtr, af âlmr, »båge», och vættr, »väsende», högre väsende. Betydelsen skulle då vara: »bågmö», kampväsende, valkyria.

Visan 11.
Fursten för alfvar. Lüning tyder alfvar här såsom liktydigt med mörkalfvar och förklarar dessa såsom konsterfarne dvärgar, hvilkas furste Völund, såsom mästare i smide, kunde kallas.

Visan 14.
Grane är Sigurd Fåfnesbanes häst. Granes vägv är tydligen marken, landet.
Rin är i allmänhet en stor flod.

Visan 15.
Visans mening är, att Völund till svar på Niduds beskyllning i föregående visa, att Völund skulle stulit guldet, förklarar, att han fått det genom arf.

Visan 16.
Han, som gångar ur skogen. Hvem detta skall vara, är ej lätt att fatta. Völund ligger redan bunden och kan således icke gå, och Nidud är redan förut till städes.

Visan 25.
Ungbjörnarna äro Niduds små söner. Sådan hämd som Völunds var fullt berättigad efter de gamles sedliga uppfattning.

Visan 27.
De felande raderna torde innehållit, att Bödvild, brutit sönder smycket.

Visan 31.
Völund i luften hof sig. Han har sålunda smidt sig vingar, sedan man skurit af senoma i hans knäveck.
Bödvilds älskare är Völund. Af detta ord framgår det, att Völund vunnit Bödvilds kärlek.

Visan 44.


Af slutorden är det tydligt, att Völund ingalunda med våld öfvervunnit Bödvild, utan med egenskaper, som gjort honom oemotståndlig i den unga kvinnans ögon. Af visorna 35 och 36 synes det äfven, att Völund lägger sig ut för henne hos Nidud. Det är nämligen denne, han velat kränka och förödmjuka; dottern har endast varit honom ett medel därför. Af det hela framgår det, att Völund är alla de öfriga personerna öfverlägsen i intelligens.

HEIMSKRINGLA er et privat initiativ. Prosjektet mottar ikke noen form for offentlig støtte. Vi har kun utgifter og ingen faste inntekter. Kostnader til teknisk drift og utstyr bæres av privatpersoner. Alle økonomiske bidrag mottas derfor med stor takk. Ønsker du eller ditt foretak å støtte prosjektet økonomisk? Ta gjerne kontakt med oss, eller bruk vårt norske kontonummer 97105024499. Du kan også støtte oss via vårt Vipps-nummer 78431. For utenlandske bidrag bruk vårt IBAN-nummer NO6897105024499, med SWIFT-kode: DNBANOKK eller SEPA-kode: SKIANOBB. En kan også overføre penger til HEIMSKRINGLA via PayPal eller vippse via mobilen til 78431. Vi selger også fast annonseplass på venstre sidemeny til rimelig pris. Alle bidragsytere krediteres med navn for sine bidrag.