Ynglingaättens historia

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Svensk.gif
Original.gif
Original.gif


Snorre Sturlasson:

Norges konungasagor


översatta av Emil Olson


C.W.K. Gleerups Förlag
Lund
1919-26


YNGLINGAÄTTENS HISTORIA


1. Om ländernas fördelning på jordytan.

Den runda jordskivan, som bebos av människorna, är mycket sönderskuren av vikar; stora havsbukter gå från världshavet in i jorden. Det är bekant, att ett hav går in från Norvasund[1] ända till Jorsalaland[2]; från detta hav sträcker sig åt nordost en lång havsvik, som kallas Svarta havet. Där går gränsen mellan de tre världsdelarna; den östra heter Asien, den västra kalla somliga Europa, andra Enea[3]. Men norr om Svarta havet utbreder sig Svithiod det stora[4] eller kalla. Svithiod det stora anses av somliga vara lika stort som det stora Serkland[5]; somliga jämföra det till och med med det stora Blåland[6]. Den norra delen av Svithiod (det stora) ligger obebodd på grund av frost och köld, liksom den södra delen av Blåland är öde för solhettans skull. I Svithiod (det stora) äro många stora bygder; där finnas ock många slags folk och talas många tungomål. Där finnes det resår och där finnes det dvärgar, där finnes det blåmän och många slags underliga folk; där finnes det också vidunderligt stora djur och drakar. Norrifrån rinner från de fjäll, som sträcka sig utanför all bygd, genom Svithiod (det stora) en flod, som rätteligen heter Tanais[7]; hon kallades fordom Tanakvisl eller Vanakvisl. Den flyter ut i Svarta havet. Landet kring Vanakvisl kallades Vanaland eller Vanahem[8]. Denna älv skiljer världsdelarna åt; det som ligger öster därom kallas Asien och det som ligger väster därom Europa.


2. Om Oden.

Landet öster om Tanakvisl i Asien kallades Åsaland eller Åsahem[9]; den förnämsta borgen som var i landet kallade de Åsgård[10]. I borgen härskade en hövding, som hette Oden; där var en stor offerplats. Det var där sed, att tolv tempelpräster voro de främsta; de skulle råda för offren och för domar mellan männen. De kallades diar[11] eller drottnar[12], och dem skulle allt folket tjäna och ära. Oden var en stor krigare, han for vida omkring och underlade sig många riken. Han var så segersäll, att han hade framgång i varje strid, och därav kom det sig, att hans män trodde att han hade segern i sin hand i varje drabbning. Han hade den seden, då han sände sina män i striden eller skickade av sändebud, att han före deras avfärd lade händerna på huvudet på dem och välsignade dem; de trodde att då skulle det gå dem väl. Så var det också med hans män; var helst de kommo i nöd på sjön eller till lands, så åkallade de honom och trodde sig alltid få hjälp därav; de tyckte sig äga all sin tröst hos honom. Han for ofta så långt bort, att han var borta på färden i många år.


3. Om Oden och hans bröder.

Oden hade två bröder; den ene hette Ve och den andre Vile. Dessa bröder styrde riket, då han var borta. Det hände en gång, då han hade farit långt bort och varit länge borta, att åsarna trodde att han icke skulle komma hem igen. Bröderna delade då arvet efter honom, och hans hustru Frigg togo båda till äkta. Men snart därefter kom Oden hem, och han tog då sin hustru till sig.


4. Strid med vanerna.

Oden drog med en här emot vanerna, men dessa höllo väl stånd emot honom och värjde sitt land. Än hade den ena och än den andra parten seger; de härjade varandras land och gjorde varandra skada. Men då båda blevo leda av detta, stämde de möte för att förlikas, slöto fred och gåvo varandra gisslan. Vanerna lämnade sina främsta män, Njord den rike och hans son Frö, och åsarna gåvo i gengäld en man, som hette Höne, vilken de sade vara väl skickad till att vara hövding; han var en storväxt, och mycket vacker man. Jämte honom sände åsarna en man, som hette Mime, en mycket vis man, och vanerna lämnade i gengäld den, som var visast bland dem; han hette Kvase. När Höne kom till Vanahem, gjordes han genast till hövding; Mime gav honom råd i allt. Men då Höne var på ting eller sammankomster utan att ha Mime med sig och något kinkigt mål förelades honom, så svarade han alltid detsamma: »må andra råda», sade han. Då började vanerna misstänka, att åsarna hade svikit dem vid bytet av männen. De togo Mime och halshöggo honom och sände huvudet till åsarna. Oden tog huvudet och smorde det med örter, som hindrade det från att ruttna, kvad trollsånger över det och ställde genom sina hemliga konster så till, att det talade med honom och uppenbarade honom många fördolda ting. Njord och Frö satte Oden till offerpräster, och de voro diar tillsamman med åsarna. Njords dotter var Fröja; hon var offerprästinna. Hon var den som först lärde åsarna den trolldom som var bruklig bland vanerna. Då Njord var hos vanerna, hade han haft sin syster till hustru, ty det var lag bland dem; deras barn voro Frö och Fröja. Men hos åsarna var det förbjudet att gifta sig med så nära fränder.


5. Om Gevjon.

En stor fjällrygg sträcker sig från nordost till sydväst och bildar gräns mellan Svithiod det stora och andra länder[13]. Söder om fjället är det icke långt till Turkarnas land[14]; där hade Oden stora besittningar. Vid den tiden foro de romerska härförarna vida omkring i världen och underkuvade alla folk, och många härskare flydde för den ofredens skull från sina riken. Men eftersom Oden var framsynt och trollkunnig, så visste han, att hans ättlingar skulle bo på norra sidan av jorden. Han satte sina bröder, Ve och Vile, att härska över Åsgård, men själv drog han bort och med honom alla diarna och många av hans undersåtar. Han for först västerut till Gårdarike[15] och sedan söderut till Saxland[16]. Han hade många söner. Han underlade sig stora delar av Saxland och satte sina söner till att styra landet där.

Hugo Hamilton:
Odens ankomst till Sverige och förening med Gylfe

Sedan for han norrut till havet och tog sig boning på en ö; det stället heter nu Odense på Fyn. Han sände Gevjon norrut[17] över sundet för att leta efter land; hon kom till Gylve[18], och han gav henne ett plogland. Därefter for hon till Jotunheimar[19] och födde där med en jätte fyra söner. Dem förvandlade hon till oxar, spände dem för plogen och drog landet ut i havet och västerut till midt emot Odense, och det kallas nu Själland; där bodde hon sedan. Henne fick Odens son Skjold[20] till hustru; de bodde i Leire[21]. Där hon plöjde ut landet är nu en sjö, som kallas Logen; fjärdarna i Logen[22] ligga så som näsen på Själland. Så kvad Brage den gamle[23]:

Den guldprydda Gevjon fordom —
med hast så det rök av öken —
släpade bort från Gylve
det land som ökade Danmark.
Fyra väldiga huvud
och ögon två gånger fyra
oxarna buro, som gingo
framför den lösslitna gräsön.

Men då Oden sporde, att det var gott tillfälle att förvärva land österut hos Gylve, for han dit, och han och Gylve ingingo förlikning, ty Gylve trodde sig icke äga kraft att stå emot åsarna. Oden och Gylve bekämpade varandra ständigt med list och häxerier, och alltid segrade åsarna. Oden tog sin boning vid Logen på det ställe, som nu heter gamla Sigtuna, och reste där ett stort tempel och inrättade offer enligt åsarnas sed. Hantillegnade sig landet så vidt omkring, som han lät kalla det Sigtuna. Han gav boplatser åt tempelprästerna: Njord bodde i Noatuner, Frö i Uppsala, Heimdall på Himinbjorg, Thor på Thrudvang, Balder på Breidablik[24]. Alla gav han goda boplatser.


6. Om Odens färdigheter.

Det säges med sanning, att då Åsa-Oden och med honom diarna kommo till Nordanlanden, införde de och lärde ut de färdigheter, som man sedan i lång tid har övat. Oden var den ypperste bland alla, och av honom lärde de alla färdigheterna, ty han var alltid den förste som kunde dem, och han kunde alltid de flesta. Men om det skall sägas, varför han hade så stort anseende, så hade det dessa orsaker: han var så fager och ståtlig till utseendet, när han satt tillsamman med sina vänner, att allas håg log därvid; men när han var i strid, syntes han förskräcklig för sina ovänner. Detta kom sig därav, att han förstod sig på att skifta utseende och hamn på vilket sätt han ville.

En annan färdighet som han hade var den, att han lade sina ord så klokt och vältaligt, att alla som hörde på tyckte, att det han sade var det enda riktiga. Han talade allt på vers, såsom nu det kvädes, som kallas skaldskap; han och hans tempelpräster kallas »sångsmeder», emedan skaldekonsten infördes av dem i Nordanlanden.

Oden kunde ställa så till, att hans fiender under striden blevo blinda eller döva eller skräckslagna, och att deras vapen icke beto mer än käppar; men hans egna män gingo fram utan brynja och voro galna som hundar eller vargar, beto i sina sköldar och voro starka som björnar eller tjurar; de dräpte männen, och varken eld eller järn bet på dem; det kallas bärsärkagång.


7. Mera om Odens färdigheter.

Oden kunde skifta hamn. Kroppen låg då som sovande eller död, men själv var han fågel eller fyrfotadjur, fisk eller orm och for på ett ögonblick till avlägsna länder, i egna eller andras ärenden. Han kunde vidare med sina blotta ord släcka eld och stilla sjögång och vända vinden åt vilket håll han önskade. Han ägde ett skepp som hette Skidbladne[25], på vilket han for över stora hav och som kunde vecklas samman såsom en duk. Oden hade med sig Mimes huvud, och detta sade honom många ridender från andra världar. Stundom uppväckte han döda ur jorden eller satte sig under en hängd; därför kallades han gengångarnas herre eller de hängdes drotten. Han hade två korpar, som han hade lärt att tala; de flögo vida omkring över landen och bragte honom många tidender. Av allt detta blev han högeligen mångkunnig.

Alla dessa färdigheter lärde han ut med runor och sånger som kallas »galdrar»; därför kallas åsarna »galdrasmeder»[26]. Oden kunde och övade själv den konst som kallas sejd och varmed följde den största makt; genom den lärde han känna människornas öden och framtida händelser, och genom den kunde han också bringa folk död eller olycka eller sjukdom och taga vettet eller kraften från människor och giva dem åt andra. Men när denna trolldom övas, följer därmed så stor djävulskap, att det ansågs skamligt för män att befatta sig därmed; därför lärde man prästinnorna denna konst. Oden visste, var begravna skatter voro dolda, och han kunde sådana trollsånger, att jorden och bergen och stenarna och högarna öppnade sig för honom; han band med blotta ord dem som bodde där och gick in och tog vad han ville.

Genom dessa konster blev han mycket namnkunnig; hans ovänner fruktade honom, men hans vänner satte sin lit till honom och trodde på hans kraft och på honom själv. Han lärde sina offerpräster de flesta färdigheterna; de kommo honom närmast i all kunskap och trollkunnighet. Många andra lärde dock mycket därav; därför har från dem häxkonsten spridt sig vida omkring och hållit sig kvar länge. Men till Oden och hans tolv hövdingar blotade människorna och kallade dem sina gudar och trodde länge på dem. Efter Odens namn är namnet Audun[27] bildat och så ha män kallat sina söner; och av Thors namn äro bildade namnen Thore och Thoraren, eller också är det lagt till andra namn, såsom Steinthor och Havthor, eller förändrat på andra sätt.


8. Oden stiftar lagar.

Oden stiftade i sitt land samma lagar som hade gällt bland åsarna. Han förordnade, att alla döda män skulle brännas och deras ägodelar bäras på bålet med dem. Han sade, att var och en skulle komma till Valhall med den rikedom som han hade på bålet; han skulle också njuta det som han själv hade grävt ned i jorden. Askan av de brända liken skulle man bära ut på sjön eller gräva ned i jorden; efter framstående män skulle man göra en hög till minne, och efter alla män som visat någon manlighet skulle man resa bautastenar. Denna sed bibehöll sig sedan länge.

Man skulle offra vid vinterns inträde[28] för årsväxten och vid midvintern för god gröda; ett tredje blot skulle anställas vid sommarens början, det var offer för seger i strid. Över hela Svithiod gav man Oden skatt, en pänning för var näsa[29], men han skulle värja deras land mot ofred och blota för dem till god årsväxt.

Njord fick till hustru en kvinna som hette Skade. Hon ville icke leva samman med honom, utan gifte sig sedan med Oden. De hade många söner. En av dem hette Säming; om honom diktade Eyvind »skaldefördärvaren» detta:

Honom avlade
Åsarnas fader [30],
han som dyrkas
av skalders släkte,
avlade honom
med jättedottern,
då Skade fordom
och männens vän[31]
bodde i Manhem.
Många söner
skidgudinnan[32]
födde åt Oden.

Från Säming räknade Håkon jarl den mäktige[33] sin härkomst. Detta Svithiod kallades Manhem[34], och det stora Svithiod kallades Gudhem. Från Gudhem förtäljdes många märkliga tidender.


9. Odens död.

Oden dog sotdöden i Svithiod. När han kände döden nalkas, lät han märka sig med spjutsudd och gjorde till sin egendom alla för vapen fallna män; han sade sig skola fara till Gudhem och där träffa sina vänner. Nu trodde svearna, att han hade kommit till det gamla Åsgård och skulle leva där för evigt. Då blev tron på Oden och åkallan av honom åter mäktig. Ofta tyckte svearna sig se honom uppenbara sig för dem före stora strider. Han gav somliga seger, men somliga kallade han till sig; bådadera syntes dem godt. Oden blev bränd efter döden, och denna likbränning gjordes mycket präktig. Det var deras tro, att ju högre röken steg upp i luften, desto högre plats hade den brände i himmelen, och att han vore desto rikare, ju mera gods som brändes med honom.

Njord från Noatuner blev nu härskare över svearna och höll offren vid makt. Honom kallade svearna då för sin konung, och han tog skatt av dem. I hans dagar rådde god fred och allt slags godt år, så att svearna trodde, att Njord rådde för årsväxten och för människors välstånd. Under hans tid dogo de flesta av diarna och blevo alla brända; till alla offrade man sedan. Njord dog sotdöden; han lät också märka sig åt Oden, innan han dog. Svearna brände hans lik och gräto mycket vid hans grav.


10. Frös död

Frö tog emot riket efter Njord; han blev kallad konung över svearna och tog skatt av dem. Han var vänsäll och årsäll liksom hans fader. Frö byggde i Uppsala ett stort tempel och grundade där sitt huvudsäte[35]; han skänkte därtill alla sina inkomster, land och gods. Därigenom uppkom Uppsala öd[36], som har bestått allt sedan.

I hans dagar började Frode-freden[37]; då var också god årsväxt i alla länder. Svearna tillskrevo Frö detta, och han blev mer dyrkad än andra gudar, emedan folket under hans tid blev rikare än förr genom fred och god äring. Gerd Gymesdotter hette hans hustru[38]; deras son hette Fjolne. Frö kallades med ett annat namn Inge. Namnet Inge brukades sedan länge i hans ätt såsom furstenamn, och hans ättlingar kallades för Ynglingar[39].

Frö blev sjuk, och då sjukdomen tog en svår vändning, funno männen på följande råd. De läto endast få män komma till honom och byggde en stor hög, som de försågo med en dörr och tre gluggar. Då Frö var död, buro de honom i hemlighet till högen och sade för svearna, att han levde; de vaktade honom där i tre år, och all skatten hällde de ned i högen, guldet i en glugg, silvret i en annan, kopparpänningarna i en tredje. Då fortfor den goda årsväxten och freden att råda.

Fröja uppehöll sedan offren, ty hon var den enda som levde kvar av gudarna. Hon blev mycket namnkunnig, så att med hennes namn skulle alla kvinnor av förnäm börd kallas »fruar», såsom de nu heta; så hette också var och en »fröja» över sin egendom, men den »husfröja» som äger gård[40]. Fröja var mycket ostadig till sinnet. Od hette hennes make. Hennes döttrar hette Hnoss och Gersime; de voro mycket fagra, och med deras namn nämnas de dyrbaraste klenoder[41].

Då svearna fingo veta, att Frö var död, men den goda årsväxten och freden likväl fortforo, trodde de, att så skulle det förbliva, så länge Frö stannade i Svithiod; därför ville de icke bränna hans lik. De kallade honom för världens gud och offrade mest till honom för årsväxt och fred alltjämt sedan.


11. Konung Fjolnes död.

Fjolne, son till Inge-Frö, rådde därefter över svearna och Uppsala öd; han var mäktig och årsäll och fredsäll. Fred-Frode satt då i Leire. Emellan dessa båda konungar rådde vänskap, och de brukade bjuda varandra till sig. Då Fjolne for till Frode på Själland, tillreddes där ett stort gästabud, och till detta bjöds vida omkring i landen. Frode hade ett stort boningshus; där var byggt ett stort kar, många alnar högt och sammanfogat med grova timmerstockar. Det stod i en undre kammare, men ovanför var ett loft med öppet golv, så att man därifrån hällde ned brygden och blandade karet fullt med mjöd. Det var en övermåttan stark dryck. Om kvällen ledsagades Fjolne och hans följe till härbärge i det närmaste loftsrummet. Om natten gick han ut i svalgången för att göra sitt tarv. Han var yr av sömn och dödligt drucken. Då han vände tillbaka till sovrummet, gick han fram längs svalgången till den andra loftsdörren och steg in där, miste fotfästet och föll i mjödkaret och omkom där. Så säger Thjodolv från Hvine:

Dödens bud,
som nådde Fjolne,
fick fullbordan
i Frodes boning.
Det vindlösa
hornens hav[42]
så ville ödet —
blev furstens bane.


Svegde tog riket efter sin fader. Han avlade det löftet att uppsöka Gudhem och Oden den gamle. Han for med tolv män vida omkring i världen. Han kom ända ut till Turkarnas land och till Svithiod det stora och träffade där många fränder. På den färden var han i fem år; därefter kom han tillbaka till Svithiod och stannade hemma en tid. Han hade ute i Vanahem fått en hustru, som hette Vana; deras son hette Vanlande.


12. Om Svegde.

Svegde for ännu en gång för att uppsöka Gudhem. I östra Svithiod finns en stor gård som heter Sten; där ligger en sten så stor som ett hus. En kväll efter solnedgången, då Svegde gick från dryckeslaget till sovkammaren, tittade han bort emot stenen och fick se, att en dvärg satt under den. Svegde och hans män, som voro mycket druckna, sprungo bort till stenen. Dvärgen stod i öppningen och ropade på Svegde och bad honom gå dit in, om han ville träffa Oden. Svegde sprang in i stenen, men stenen slöt sig genast bakom honom, och Svegde kom icke igen. Så säger Thjodolv från Hvine:

Den dagskygge[43]
dvärgasläktens
salväktare[44]
narrade Svegde,
då den storsinte
Dusles ättling[45]
efter dvärgen
lopp in i stenen,
och Sokkmimes[46]
glänsande sal,
den av jättar byggda,
slukade fursten.


13. Om Vanlande.

Vanlande hette Svegdes son, som tog riket efter denne och rådde över Uppsala öd; han var en stor krigare och for vida omkring i landen. Han uppe höllsig en vinter i Finland hos Snö den gamle och fick där hans dotter Driva till äkta. Men om våren drog han bort. Driva stannade kvar, och han lovade att komma tillbaka efter tre år; men han kom icke på tio år. Då skickade Driva bud efter sejdkvinnan Huld, men sände sin och Vanlandes son Visbur till Svithiod. Driva köpte sejdkvinnan Huld till att genom trollkonster locka Vanlande till Finland eller i annat fall döda honom. Då trolldomen övades, var Vanlande i Uppsala; han fick strax lust att fara till Finland, men hans vänner och rådgivare förbjödo honom det och sade, att hans reslust måtte bero på häxeri av finnarna. Då blev han tung av sömn och lade sig att sova. Men just som han hade somnat, ropade han och sade, att maran trampade honom. Hans män sprungo fram och ville hjälpa honom, men när de togo i huvudet, så trampade hon på hans ben, så att de voro nära att brista; de togo då i benen, men då kramade hon huvudet, så att det blev hans bane. Svearna togo hans lik och brände det vid en å, som heter Skuta; där restes bautastenarna över honom. Så säger Thjodolv:

Vanlande
till Viles broder[47]
visad blev
av den onda häxan,
då den trollfödda
nattens Hild[48]
trådde till döds
männens fiende[49].
Den givmilde fursten,
kvävd av maran,
brändes sedan
på Skutas bädd[50].


14. Visburs död.

Visbur tog arv efter sin fader Vanlande. Han tog till hustru en dotter till Aude den rike och gav henne i bröllopsgåva tre stora gårdar och ett guldsmycke. De hade två söner, Gisl och Andur[51]. Men Visbur övergav henne och tog en annan hustru, och hon for då hem till sin fader med sina söner.

Visbur hade en son, som hette Domalde. Domaldes styvmor lät trolla olycka över honom. Då Visburs söner voro tolv och tretton år gamla, foro de till honom och krävde sin moders bröllopsgåva, men han ville icke betala ut den. Då spådde de, att guldsmycket skulle bliva till bane för den bäste mannen i hans ätt, och foro därifrån och hem.

Nu grepo de åter till trolldom, och sejd övades för att de skulle få makt att dräpa sin fader. Sejdkvinnan Huld sade dem, att hon genom sina trollkonster skulle kunna åstadkomma detta och det med, att släktdråp skulle ständigt förekomma inom Ynglingarnas ätt alltsedan. De samtyckte därtill. Därefter samlade de folk, överföllo Visbur oförvarandes om natten och brände honom inne. Så säger Thjodolv:

Havets broder[52]
den aldrig mättade,
slök med glupskhet
Visburs kropp,
då försvararna
av kungasätet[53]
äggade honom
mot sin fader,
och den tjutande
glödhunden[54]
härskaren bet
i hans eget hus.


15. Domaldes död.

Domalde tog arv efter sin fader Visbur och rådde över riket. I hans dagar blev det i Svithiod svält och nöd. Då anställde svearna stora offer i Uppsala. Första hösten blotade de oxar, men årsväxten förbättrades icke. Den andra hösten blotade de människor, men äringen blev som förut eller sämre. Den tredje hösten kommo svearna manstarka till Uppsala, då bloten skulle äga rum. Hövdingarna höllo rådslag och blevo ense om att Domalde, deras konung, var skuld till missväxten, och tillika, att de skulle offra honom för att få en god äring, överfalla och dräpa honom och färga altaret med hans blod. Så gjorde de också. Så säger Thjodolv:

Det hände fordom,
att svärdbärarna[55]
färgade jorden
med sin herres blod
och männen lyfte
blodiga vapen
från den fallne
Domaldes lik,
då Svearnas folk,
efter äring begärligt,
grymt offrade
jutarnas ovän[56].


16. Domars död.

Domar hette Domaldes son, som därnäst rådde över riket. Han regerade länge, och det var god äring och fred i hans dagar. Om honom förtäljes icke något annat, än att han dog sotdöden i Uppsala och fördes till Fyrisvallarna och brändes där på åbrinken; och där stå hans bautastenar. Så säger Thjodolv:

Jag ofta sport
kunniga män,
om de kände
konungens grav,
om de visste,
var väl Domar
buren blev
på det knastrande bålet.
Nu jag vet,
att Fjolnes ättling,
av sjukdom död,
brändes vid Fyris.


17. Dyggves död.

Dyggve hette Domars son, som därnäst rådde över riket. Om honom förtäljes intet annat, än att han dog sotdöden. Så säger Thjodolv:

Ej jag döljer,

att Hels härskarinna[57]
har sin fröjd
åt Dyggves lik.
Ulvens och Narves
bleka syster[58]
skulle välja
en konungboren,
Lokes dotter[59]
lockat har
härskaren över
Inges folk[60].

Dyggves moder var Drott, dotter till konung Danp, son till Rig, som först av alla kallades »konung» på nordiskt tungomål. Hans ättlingar buro sedan ständigt konunganamnet som sitt förnämsta värdighetsnamn. Dyggve var den förste av sin ätt som kallades konung; förut kallades de »drottnar» och deras hustrur kallades drottningar och hirden[61] kallades »drott». Men Inge eller Ingune kallades alltid var och en av den ätten, och alla tillsamman kallades de Ynglingar. Drottning Drott var syster till konung Dan den högmodige, efter vilken Danmark har fått sitt namn.


18. Om Dag den vise.

Dag hette konung Dyggves son, som tog konungadömet efter honom. Han var en så vis man, att han förstod fåglarnas tal. Han hade en sparv, som sade honom många tidender; den plägade flyga till olika länder.

Det hände en gång, att sparven flög till Reidgotaland[62] till en gård, som hette Vorve. Han flög till en bondes åker och tog sig föda; bonden kom ut, tog upp en sten och slog ihjäl sparven. Konung Dag blev illa till mods över att sparven icke kom hem. Han offrade då en galt för att utforska saken och fick det svaret, att hans sparv hade blivit dräpt på Vorve. Sedan uppbådade han en stor här och for till Gotland[63], och när han kom till Vorve, gick han i land med sin här och härjade; folket flydde undan vidt och bredt omkring. När det led mot kvällen, förde Dag sin här ned till skeppen; han hade då dräpt många människor och tagit många till fånga. Men då de gingo över en å vid ett ställe, som heter Skjotansvad eller Vapnavad, sprang en arbetsträl fram på åkanten och slungade en hötjuga midt i flocken; den träffade konungen i huvudet, och han föll genast av hästen och dog. På den tiden kallades en krigande hövding för »gram», öch krigarna kallades »gramar». Så säger Thjodolv:

Jag sport att Dag,
efter ära lysten,
på dödens bud
trädde an sin färd,
då den kloke
spjutsvingaren
till Vorve kom,
sin sparv att hämnas.
Och det budet
hem till Svithiod
kungens skara
från dråpet bar,
att den »gramen»
sin bane fick,
då en hötjuga
honom fällde.


19. Om Agne.

Agne hette Dags son, som var konung efter honom, en mäktig och berömd man, en stor krigare och en framstående man i alla stycken. Det hände en sommar, att konung Agne for med sin här till Finland och gick i land och härjade där. Finnarna drogo samman mycket folk och foro till strid. Froste hette deras hövding. Där blev en väldig drabbning, och konung Agne segrade; Froste föll och mycket folk med honom. Konung Agne for härjande omkring i Finland, underlade sig landet och tog ett ofantligt byte. Han tog också och förde med sig Frostes dotter Skjalv och dennas broder Loge.

Då han kom hem, lade han till vid Stocksund; han lät resa sina tält söderut på ängen, som då var skogbevuxen. Konung Agne innehade då det guldhalsband, som Visbur hade ägt. Konung Agne gick att taga Skjalv till hustru. Hon bad honom att göra arvöl efter hennes fader, och han bjöd då till sig många stormän och gjorde ett präktigt gästabud. Han hade blivit mycket namnkunnig genom denna färd. Där höllos stora dryckeslag.

Hugo Hamilton:
Konung Agne blir om natten upphängd i ett träd

Då konung Agne blev drucken, bad Skjalv honom att väl taga vara på smycket, som han hade om halsen; han tog smycket och band det säkert fast vid halsen, innan han gick att sova. Tältet stod vid skogen, och ett högt träd reste sig över det, som skulle skydda mot solhettan. Men då konung Agne hade somnat, tog Skjalv ett tjockt snöre och fäste det under halsbandet; hennes män slogo omkull tältstängerna, kastade öglan av snöret upp i trädets grenar och drogo sedan till, så att konungen kom att hänga ända uppe vid grenarna. Detta blev hans bane.

Skjalv och hennes män flydde ombord på skeppen och rodde bort. Agnes lik blev bränt där, och detta ställe, öster om Tören och väster om Stocksund[64], kallas sedan för Agnafit[65]. Så säger Thjodolv:

Ett under jag kallar,
om Agnes här
mycket prisade
Skjalvs gärning,
då Loges syster[66]
den högborne
med halsbandet
i luften höjde,
honom som vid Törn
skulle tämja
Signys makes
svala häst[67].


20. Om Alrek och Erik.

Agnes söner, som voro konungar efter honom, hette Alrek och Erik. De voro mäktiga män och stora krigare och väl förfarna i alla färdigheter. De hade för sed att rida på hästar och att tämja dem både till gång och hastigare lopp. De kunde detta bäst av alla och tävlade ivrigt om vem som red bäst eller hade de bästa hästarna. Det hände en gång, att de båda bröderna redo ensamma bort från de andra männen med sina bästa hästar. De redo ut på några slätter och kommo icke tillbaka. Man for och letade efter dem och fann dem båda döda och med krossade huvud, men de hade inga andra vapen än betslen till hästarna, och man tror, att de slagit ihjäl varandra med dem. Så säger Thjodolv:

Alrek föll,
där åt Erik
broderns vapen
bragte döden,
och med hästens
huvudremmar
Dags ättlingar
dräpte varandra.
Ej förr man sporde,
att Inges ätt[68]
bar i striden
betsel som vapen.


21. Om Alv och Inge.

Alreks söner voro Inge och Alv, som därnäst blevo innehavare av konungadömet i Svithiod. Inge var en stor krigare och mycket segersäll, vacker och väl förfaren i alla färdigheter, stark och mycket tapper i striden, givmild och munter. Av allt detta blev han namnkunnig och vänsäll. Konung Alv, hans broder, satt hemma och drog icke i härnad. Han fick tillnamnet Älvse[69]; han var en tystlåten, härsklysten och otillgänglig man. Hans moder hette Dageid och var dotter till konung Dag den mäktige, från vilken Daglingarna härstamma. Alv hade en hustru vid namn Bera, en mycket vacker, duglig och gladlynt kvinna.

Inge Alreksson hade såsom ofta förut en höst kommit hem till Uppsala från sina vikingafärder och var då mycket namnkunnig. Han satt ofta i dryckeslag till sent på kvällen, men konung Alv gick tidigt till sängs. Drottning Bera satt ofta uppe om kvällarna, och hon och Inge sutto och talade med varandra. Alv talade ofta därom och bad henne gå tidigare till sängs; han ville icke, sade han, ligga vaken och vänta på henne. Hon svarade, att den kvinna vore lycklig, som hellre hade Inge till man än Alv. Denne blev mycket vred, då hon ofta upprepade detta yttrande.

Hugo Hamilton:
Konung Alv dödar konung Inge af svartsjuka

En afton gick Alv in i salen, då Inge och Bera sutto i högsätet och talades vid. Inge hade ett svärd liggande över knäet. Männen voro mycket druckna och gåvo icke akt på att konungen kom in. Konung Alv gick fram till högsätet, drog sitt svärd, som han hade dolt under kappan, och genomborrade sin broder Inge. Inge sprang upp, drog sitt svärd och gav Alv banehugg, och så föllo båda till golvet. Alv och Inge blevo höglagda på Fyrisvallarna. Så säger Thjodolv:

Tempelaltarets
trogne vårdare[70]
genom Alv
sin bane fick,
då avundsjuk
sitt vassa svärd
kungen färgade
i Inges blod.
Rysligt det var,
att Bera skulle
de båda kämparna
ägga till dråp,
där bröder blevo
utan orsak
av avundsjuka
varandras bane.


22. Konung Hugleiks fall.

Hugleik hette Alvs son, som tog konungadömet över svearna efter de båda bröderna; ty Inges söner voro då ännu barn. Konung Hugleik var ingen krigare, utan satt hemma i lugn och ro; han var mycket rik och gnidig. Han hade vanligen i sin hird alla slags lekare, harpspelare, gigspelare och fidlare. Han hade också hos sig sejdmän och allt slags trollkunnigt folk.

Hake och Hagbard hette två bröder, som voro mycket namnkunniga. De voro sjökonungar och hade stor här; de foro stundom tillsamman på vikingatåg, stundom var för sig. Många kämpar funnos hos var och en av dem. Konung Hake for med sin här till Svithiod emot konung Hugleik, och denne samlade en här för att möta honom. Till hans hjälp kommo två bröder, Svipdag och Geigad, båda namnkunniga män och de största kämpar. Konung Hake hade med sig tolv kämpar; där var då också Starkad[71] den gamle hos honom. Konung Hake var också själv en stor kämpe. De möttes på Fyrisvallarna, och det kom till ett stort slag. Hugleiks folk föll snart. Då gingo kämparna Svipdag och Geigad fram till strid, men av Hakes kämpar gingo sex emot vardera av dem, och de blevo tagna till fånga. Då trängde konung Hake in i konung Hugleiks sköldborg och dräpte honom och hans två söner. Därefter flydde svearna, och konung Hake lade landet under sig och blev konung över svearna. Han stannade i landet i tre år, men medan han så satt stilla, foro hans kämpar ifrån honom på vikingafärd och skaffade sig gods och guld.


23. Konung Gudlaugs död.

Jorund och Erik voro söner till Inge Alreksson. De lågo ute i härnad under hela denna tid och voro stora krigare. En sommar härjade de i Danmark; de träffade då konung Gudlaug från Hålogaland och hade med honom en strid, som slutade så, att Gudlaugs skepp blev avröjt och han själv tagen tillfånga. De förde honom i land vid Straumeyjarnes[72] och hängde honom där. Hans män uppkastade en hög över honom. Så säger Eyvind »skaldefördärvaren»:

Men Gudlaug
måste tämja
Sigars häst[73],
då österkonungarna[74]
honom våldförde
och Inges söner
den givmilde fursten
i trädet höjde.
Och det liktyngda
kalla trädet[75]
lutar på näset,
där vikarna delas.
Där är allkänt
av konungens grav
Straumeyjarnes
och med stenar märkt.

Bröderna Erik och Jorund blevo mycket namnkunniga genom denna bragd och hade nu mycket större anseende än förut. De sporde, att konung Hake i Svithiod hade sänt ifrån sig sina kämpar; de styrde då mot Svithiod och samlade en här. Då svearna fingo veta, att Ynglingarna hade kommit dit, slöt sig en ofantlig här till dem. De foro in i Logen och styrde mot Uppsala för att möta konung Hake. Denne drog emot dem på Fyrisvallarna, men hade en mycket mindre här. Det blev en väldig drabbning. Konung Hake gick fram med sådan kraft, att han fällde alla, som kommo honom nära, och till sist fällde han konung Erik och högg ned de båda brödernas baner. Då flydde konung Jorund och allt hans folk till skeppen. Konung Hake fick så stora sår, att han förstod att hans levnadsdagar icke skulle bliva många. Han lät då taga ett långskepp som han ägde, lasta det med fallna män och vapen, föra det ut på havet, lägga rodret i lag och hissa seglet, tända eld i töreved och göra ett bål på skeppet. Vinden var från land. Hake var död eller nära döden, då han lades på bålet. Skeppet seglade sedan brinnande ut på havet, och denna händelse blev mycket omtalad länge därefter[76].


24. Jorunds död.

Konung Inges son Jorund var konung i Uppsala. Han styrde landet, men var om sommaren ofta på härnadståg. En sommar for han med sin här till Danmark. Han härjade på Jutland och for om hösten in i Limfjorden och härjade där; han låg med sitt folk i Oddesund. Då kom hålögernas konung Gylaug, son till den förut omtalade Gudlaug, dit med en stor här. Han lade till strid mot Jorund, men då landets innevånare blevo varse detta, samlades de från alla håll med stora och små skepp. Jorund blev besegrad av övermakten och hans skepp avröjt; själv sprang han över bord, men blev tillfångatagen och förd i land. Konung Gylaug lät resa en galge, förde Jorund dit och lät hänga honom. Så slutade hans liv. Så säger Thjodolv:

Jorund blev —
det är länge sedan —
livet berövad
i Limfjorden,
då den högbröstade
rephästen[77]
bära fick
Gudlaugs bane[78],
och Hagbards
hårda snöre[79]
snoddes om halsen
på hersars herre[80].


25. Konung Auns död.

Aun eller Åne[81] hette Jorunds son, som var konung över svearna efter sin fader. Han var en vis man och en stor blotman, men han var icke någon krigare, utan satt hemma i landet.

Under den tid, då de nu omtalade konungarna regerade i Uppsala, rådde över Danmark först Dan den högmodige — han blev mycket gammal —, sedan hans son Frode den högmodige eller fridsamme, sedan dennes söner Halvdan och Fridleiv; dessa voro stora krigare. Halvdan var äldst och den ypperste i allt. Han for med sin här till Svithiod emot konung Aun. De hade några strider, och Halvdan segrade ständigt; slutligen flydde konung Aun till Västergötland. Han hade då varit konung i Uppsala i tjugo år; han stannade också tjugo år i Götaland[82], medan konung Halvdan var i Uppsala.

Konung Halvdan dog sotdöden i Uppsala och är höglagd där. Efter hans död kom konung Aun tillbaka till Uppsala; han var då sextio år gammal. Han anställde ett stort blot och offrade för att få långt liv; han skänkte sin son åt Oden såsom offer. Konung Aun fick av Oden det svaret, att han skulle leva ännu sextio år. Aun var nu konung i Uppsala i ytterligare tjugo år. Då kom Fridleivs son, Åle den oförvägne, med sin här till Svithiod och drog emot konung Aun. De hade flera strider, och Åle segrade ständigt; då flydde konung Aun för andra gången ur sitt rike och for till Västergötland. Ale var konung i Uppsala i tjugo år, innan Starkad den gamle dräpte honom.

Efter Åles fall for konung Aun åter till Uppsala och styrde riket ännu i tjugo år. Sedan gjorde han åter ett stort blot och offrade sin andre son. Då sade Oden honom, att han skulle leva, så länge han gav Oden en av sina söner vart tionde år, och att han skulle giva ett härad i sitt land namn efter talet på de söner, som han offrade åt Oden. Men då han hade offrat sju av sina söner, levde han i tio år så skröplig, att han icke kunde gå, utan blev buren på en stol. Då offrade han sin åttonde son och levde ännu i tio år, men låg nu till sängs. Därefter offrade han sin nionde son och levde i ytterligare tio år; han drack nu ur dihorn som ett spädbarn. Aun hade en son kvar, och han ville nu offra honom och giva Oden Uppsala och de härader som höra därtill och låta kalla det Tiundaland[83]; men svearna förbjödo honom det, och något offer blev icke av. Därpå dog konung Aun och blev höglagd vid Uppsala. Det kallas sedan »Åne-sot»[84], om någon dör av ålder utan sjukdom. Så säger Thjodolv:

Aun fordom
i Uppsala
döden fick
av ålderssvaghet.
Lysten att leva,
drack den gamle
för andra gången
ur horn som barn.
Darrhändt han sträckte
mot törstig mun
den smala delen
av dryckeshornet;
liggande drack
han, som offrat
sina söner,
ur hornets spets.
Ty mjödhornet
den gråe drotten
mäktade icke
upprätt hålla.


26. Konung Egils död.

Egil hette Aun den gamles son, som var konung efter sin fader i Svithiod. Han var icke någon krigare, utan satt hemma i lugn och ro. Tunne hette en av hans trälar, som förut hade varit hos Aun den gamle såsom dennes skattevaktare. Då Aun var död, tog Tunne en stor mängd gods och grävde ned det i jorden. Men då Egil hade blivit konung, satte han honom bland de andra trålarna. Tunne harmades över detta och rymde tillsammans med en hop andra trälar. De grävde upp godset som han hade gömt; han gav det åt sina män, och de togo honom till anförare. Sedan slöto sig många illgärningsmän till honom; de lågo ute i skogarna, men stundom strövade de ned i bygderna och plundrade eller dräpte folk. Konung Egil sporde detta och drog ut med sitt folk för att söka efter dem. Men en natt, då han hade tagit härbärge, kom Tunne dit med sitt folk och överrumplade dem och dräpte många av konungens män. När konung Egil märkte tumultet, ämnade han göra motstånd och lät sätta upp sitt baner, men många av hans män flydde ifrån honom. Tunne och hans män gingo djärvt till anfall, och konung Egil såg då ingen annan utväg än att fly. Tunne och hans män förföljde honom ända till skogen; därefter drogo de tillbaka till bygden, där de härjade och plundrade utan motstånd. Allt det gods som Tunne tog i bygden gav han åt sina män; därigenom blev han omtyckt och väl försedd med folk. Konung Egil samlade en här och drog till strid emot Tunne. De kämpade mot varandra, och Tunne vann seger, men konung Egil flydde och förlorade mycket folk.

Konung Egil och Tunne hade åtta strider, och Tunne segrade i alla. Därefter flydde konung Egil ur landet och begav sig till Danmark till Frode den tappre på Själland. Han lovade konung Frode skatt av svearna, om han ville hjälpa honom. Frode gav honom då en här och sina kämpar. Konung Egil for så tillbaka till Svithiod, men när Tunne sporde detta, drog han emot honom med sin här. Där blev en hård strid, Tunne föll, konung Egil övertog åter sitt rike och danerna foro åter hem. Konung Egil sände konung Frode stora och värdefulla gåvor varje år, men betalte ingen skatt till danerna; likväl blev vänskapen mellan honom och Frode beståndande.

Konung Egil styrde riket i tre år, efter det Tunne fallit. Då hände det i Svithiod, att en tjur som var ämnad till offer, var gammal och gödd så starkt, att han var folkilsken, och då man skulle taga fatt honom, sprang han till skogs, blev vild och uppehöll sig sedan länge i skogarna och gjorde människor stor skada. Konung Egil var en ivrig jägare; han red ofta om dagarna ut i skogarna för att jaga. Det hände en gång, att han hade ridit ut på jakt med sina män. Konungen hade länge förföljt ett villebråd och sprängde nu efter det i skogen bort från alla sina män. Då fick han syn på tjuren och red fram och ville dräpa honom. Tjuren vände sig emot honom, och konungen gav honom ett sting, men spjutet slant ur såret, och tjuren stötte hornen i sidan på hästen, så att denne genast föll utsträckt till marken och konungen med honom. Konungen sprang upp och ville draga sitt svärd, men tjuren stångade honom i bröstet, så att hornen trängde djupt in. Då kommo konungens män fram och dräpte tjuren. Konungen levde endast en kort stund. Han är högsatt vid Uppsala. Så säger Thjodolv:

Den lovsälle
gudaättlingen[85]
flydde ur landet
för Tunnes makt.
Men oxen vild
sitt vassa pannsvärd[86]
färgade rödt
i Egils blod,
han som österut
hade i skogen
länge strövat
till skräck för männen.
Oxens svärd,
det skidlösa[87],
Skilvingars[88] ättling
till hjärtat trängde.


27. Konung Ottars fall.

Ottar hette Egils son, som tog riket och konungadömet efter honom. Han höll icke vänskap med Frode. Frode sände då bud till konung Ottar för att kräva den skatt som Egil hade lovat honom. Ottar svarade, att svearna aldrig hade betalt skatt till danerna, och att han skulle handla på samma sätt. Sändebuden foro åter hem. Frode var en stor krigare. En sommar for han med sin här till Svithiod, gick i land där och härjade, dräpte många människor och tog andra tillfånga. Han tog ett ofantligt krigsbyte, brände också bygden vida omkring och härjade våldsamt.

Sommaren därpå for konung Frode på härnadståg i österväg[89]. Då Ottar sporde, att konung Frode icke var hemma i sitt land, gick han ombord på sina krigsskepp, for till Danmark och härjade där utan motstånd. Han fick höra, att en stor här var samlad på Själland, och styrde då västerut[90] till Öresund, seglade sedan söderut[91] till Jutland och in i Limfjorden, härjade på Vendel, brände och förödde landet. Vått och Faste hette två av Frodes jarlar; dem hade Frode satt till att värja landet i Danmark, medan han själv var borta ur riket. Då jarlarna sporde, att sveakonungen härjade i Danmark, samlade de en här, gingo ombord på sina skepp och seglade söderut[92] till Limfjorden. De kommo där mycket oväntat över konung Ottar och lade genast till strid. Svearna gjorde tappert motstånd; på båda sidor föll mycket folk, men allt efter som männen föllo i den danska hären, kommo andra och flera från de kringliggande bygderna, och likaledes kommo dit alla de skepp som voro i närheten. Striden slöt så, att konung Ottar och största delen av hans här föll. Danerna togo hans lik, förde det i land och lade det på en hög, där de läto rovdjur och fåglar slita sönder det. De gjorde en kråka av trä och sände den till Svithiod med den hälsningen, att mera var icke deras konung Ottar värd. De kallade honom sedan Ottar Vendelkråka. Så säger Thjodolv:

Ottar föll,
den raske kämpen,
under örnens klor
för daners vapen;
honom örnen,
långvägs kommen,
med blodig klo
på Vendel slet.
Det verket, vet jag,
av Vått och Faste
blev till sägen
hos sveafolket,
att Frodes jarlar
på ölandet
hade dräpt
den tappre fursten.


28. Konung Adils giftermål.

Adils hette konung Ottars son, som tog konungadömet efter honom; han var länge konung och mycket rik. Han låg också några somrar på vikingafärd. Konung Adils kom med sin här till Saxland. Där härskade en konung som hette Geirthjov. Hans hustru hette Ålov den mäktiga; deras barn omtalas icke. Konungen var icke hemma i landet. Konung Adils och hans män gingo upp till kungsgården och plundrade där. Några drevo kreaturen ned till stranden; de hade vaktats av trälar, karlar och kvinnor, och dem förde de alla med sig. Bland dem var en underbart vacker mö, som hette Yrsa.

Konung Adils for hem med sitt krigsbyte. Yrsa sattes icke bland trålarna. Det visade sig snart, att hon var klok och vältalig och väl kunnig i allt; männen tyckte mycket om henne och konungen mest. Det kom då därhän, att Adils gjorde bröllop med henne. Yrsa blev sålunda drottning i Svithiod och fick anseende som en mycket duktig kvinna.


29. Konung Adils död.

Konung Helge Halvdansson härskade då i Leire. Han kom till Svithiod med en så stor här, att konung Adils icke såg någon annan utväg än att fly undan. Konung Helge gick i land, härjade och tog stort byte. Han tog drottning Yrsa tillfånga, förde henne med sig till Leire och tog henne till äkta; deras son var Rolv krake.

Då Rolv var tre år gammal, kom drottning Ålov till Danmark. Hon omtalade för Yrsa, att konung Helge, hennes gemål, var hennes fader och Ålov hennes moder. Yrsa for då tillbaka till Svithiod till Adils och var drottning där, så länge hon levde. Konung Helge föll på ett härnadståg. Rolv krake var då åtta år gammal, och han blev nu tagen till konung i Leire.

Konung Adils hade häftiga strider med en konung, som hette Åle den uppländske[93]; han var från Norge. De höllo ett slag på Vänerns is; där föll konung Åle, och Adils behöll segern. Om denna drabbning berättas utförligt i Skjoldungasagan[94], som även omtalar, huru Rolv krake kom till Adils i Uppsala och huru han strödde ut guldet på Fyrisvallarna[95]. Konung Adils tyckte mycket om vackra hästar och hade de bästa hästar på den tiden. En av hans hästar hette Slöngve, en annan Hravn. Denna hade han tagit från den fallne Åle, och av honom avlades en annan häst, som också hette Hravn. Den senare sände han till konung Godgest i Hålogaland. Godgest red honom, men kunde icke få honom att stanna, innan han föll av och slog ihjäl sig. Detta hände på Omd i Hålogaland.

Konung Adils var en gång vid disernas[96] offerfest och red på en häst omkring tempelsalen. Hästen snavade under honom, och konungen föll av framåt och slog huvudet i en sten, så att huvudskålen bräcktes och hjärnan rann ut på stenen. Detta blev hans bane. Han dog i Uppsala och är högsatt där. Svearna kallade honom en mäktig konung. Så säger Thjodolv:

Än jag sporde,
att den leda häxan[97]
skulle röva
Adils livet,
och den dådlystne
Frös ättling[98]
skulle falla
från hästens rygg.
Blandad blev
med markens grus
i hårda fallet
kungens hjärna.
Dådsäll dog
— så ville ödet —
Åles ovän
i Uppsala.


30. Rolv krakes fall.

Östen hette Adils son, som därnäst rådde över svearnas rike. I hans dagar föll Rolv krake i Leire. På den tiden härjade krigarhövdingar mycket i Svearike, både danskar och norrmän. Många voro sjökonungar, som rådde över en stor här, men icke ägde något land, och endast den ansågs med rätta kallas sjökonung, som aldrig sov under sotad ås och aldrig drack vid hörnet av härden.


31. Konung Solves död.

Solve hette en sjökonung, son till Hogne på Njardö, som då härjade i östervåg; han ägde ett rike på Jutland. Han förde sin här till Svithiod. Konung Östen var då på gästning i det härad, som heter Lovund[99]. Konung Solve överrumplade honom där om natten, omringade huset och brände honom inne med hela hans hird. Därefter for Solve till Sigtuna och krävde konungs namn och mottagande, men svearna samlade en här och ville värja sitt land. Där blev en så väldig strid, att den enligt vad som säges icke slutade på elva dagar. Konung Solve segrade, och han var sedan konung över Svearike i lång tid, till dess att svearna sveko honom och han blev dräpt. Så säger Thjodolv:

Jag vet, att Östen,
levande instängd[100],
slutade livet
på Lovund.
Det sägs att fursten
med all sin hird
inne brändes
av jutska män.
Och förtärande
den glupska elden
nådde kungen
i hans eget hus,
då tomtens
timrade skepp[101],
fullt av män,
brann kring fursten.


32. Konung Ingvars dråp.

Ingvar hette konung Östens son, som sedan var konung över Svearike. Han var en stor krigare och var ofta ute på härnadståg, ty förut hade Svearike blivit mycket härjat både av daner och av folk från östersjöländerna. Konung Ingvar slöt fred med danerna och började sedan härja i östervåg. En sommar hade han sin här ute och for till Estland och härjade där på ett ställe, som heter Stein. Esterna kommo ned till kusten med en stor här, och en strid uppstod mellan dem. Landhären var så stor, att svearna icke kunde hålla stånd. Konung Ingvar föll, och hans folk flydde. Han är högsatt på själva havsstranden; det är i Adalsysla[102]. Svearna foro hem efter detta nederlag. Så säger Thjodolv:

Det blev sport,
att Syslas folk[103]
hade offrat
konung Ingvar[104].
En estnisk här
— vid Stein det skedde —
gick till anfall
mot ljushårig drott.
Österhavet
för svenske fursten
havsgudens sång
till gamman sjunger.


33. Om konung Anund.

Anund hette Ingvars son, som därnäst tog konungadömet i Svithiod. I hans dagar rådde god fred i landet, och han blev mycket rik på gods. Konung Anund drog med sin här till Estland för att hämnas sin fader, gick i land med sin här, härjade vida omkring i landet och fick stort byte. Om hösten for han tillbaka till Svithiod. Under hans tid var god äring i landet; han var den vänsällaste av alla konungar.

Svithiod är mycket skogigt, och där finnas så stora ödemarker, att det tager många dagsresor att fara över dem. Konung Anund nedlade mycken iver och kostnad på att rödja skogarna och bebygga röjningarna. Han lät också lägga vägar över ödemarkerna. Då fann man vida omkring i skogarna skoglöst land, och där uppstodo nu stora bygder. På detta sätt blev landet bebyggt, ty folket var talrikt nog att bebygga det. Konung Anund lät bryta vägar i hela Svithiod både över skogar och myrar och fjäll; därför kallades han Bröt-Anund[105]. Konung Anund byggde gårdar åt sig i varje storbygd i Svithiod och for på gästning över hela landet[106].


34. Om Ingjald illråde.

Bröt-Anund hade en son, som hette Ingjald. I Fjärdhundraland var då en konung vid namn Ingvar. Han hade med sin hustru två söner; den ene hette Alv och den andre Agnar; de voro nästan jämnåriga med Ingjald. Vida omkring i Svithiod funnos på den tiden häradskonungar, som lydde under Bröt-Anund. Bröt-Anund härskade i Tiundaland; där ligger Uppsala och där är alla svears ting. Där höllos stora offerfester, till vilka många konungar infunno sig; det var vid midvintern[107].

En vinter, då många människor hade kommit till Uppsala, voro även konung Ingvar och hans söner där; sönerna voro sex år gamla. Konung Ingvars son Alv och konung Anunds son Ingjald satte i gång en gosslek, och var och en av dem skulle anföra sin skara. Under leken visade det sig, att Ingjald icke var så stark som Alv, och häröver blev han så ledsen, att han grät mycket. Då kom hans fosterbroder Gautvid dit och ledde honom bort till hans fosterfader Svipdag den blinde och omtalade, att det hade gått honom illa och att han icke var så stark och rask i leken som Alv, konung Ingvars son. Svipdag svarade, att det var stor skam. Dagen därefter lät Svipdag taga hjärtat ur en varg och steka det på ett spett och gav det sedan åt konungasonen Ingjald att äta, och därav blev han den grymmaste och mest illasinnade av män.

Då Ingjald var vuxen, friade Anund för honom till en kvinna vid namn Gauthild, dotter till konung Algaute, som var son till konung Gautrek den givmilde och sonson till Gaut, efter vilken Götaland är uppkallat. Konung Algaute trodde sig veta. att hans dotter gjorde ett godt gifte genom att förmälas med konung Anunds son, om denne hade sin faders skaplynne. Mön sändes därför till Svithiod, och Ingjald gjorde bröllop med henne.


35. Anunds död.

Konung Anund for en höst med sin hird emellan sina gårdar och kom till ett ställe, som heter Himinheid[108]; det är några trånga fjälldalar med höga fjäll på båda sidor. Det regnade mycket, och förut hade det fallit snö på fjällen. Då inträffade ett stort skred med sten och lera. Konung Anund och hans folk kommo under det, och konungen fick där sin bane och många män med honom. Så säger Thjodolv:

Jonakrssönernas
olycksöde[109]
även Anund
till bane blev.
Honom nådde
vid Himmelfjällen
lönligt avlad
broders vrede;
esternas ovän,
han som vållat
Hognes dråp,
blev täckt av stenar[110].


36. Mordbranden i Uppsala.

Konung Anunds son Ingjald var konung i Uppsala. Uppsalakonungarna voro de förnämsta i Svithiod, då där funnos många häradskonungar, allt ifrån den tid då Oden var härskare i Svithiod. De som sutto i Uppsala voro envåldsherrar över hela Svithiod, till dess Agne dog, men därefter delades riket först emellan bröder, som förut är skrivet, och sedan skiftades rike och konungadöme ytterligare på de olika ätterna, allt eftersom dessa förgrenade sig. Några konungar läto rödja stora skogsland och bebygga dessa och ökade på det sättet sitt rike. Då Ingjald tog emot riket och konungadömet, funnos många häradskonungar, såsom förut är omtalat.

Hugo Hamilton:
Konung Ingjald illråde bränner upp sex konungar

Konung Ingjald lät tillreda ett stort gästabud i Uppsala för att fira sin faders, konung Anunds gravöl. Han lät bygga en sal, som var lika stor och praktfull som själva Uppsalen[111], och kallade den sjukonungasalen; i den voro sju högsäten inredda. Konung Ingjald sände bud över hela Svithiod och inbjöd till sig konungar och jarlar och andra förnäma män. Till det gravölet kommo Ingjalds svärfader konung Algaute, konung Ingvar från Fjärdhundraland och hans tvänne söner, Agnar och Alv, konung Sporsnjall från Närike och konung Sigverk från Åtthundraland; konung Granmar från Södermanland kom icke. De sex konungarna fingo sina platser i den nya salen; ett av de högsäten som konung Ingjald hade låtit göra stod tomt. Alla som hade kommit dit blevo bänkade i den nya salen; men konung Ingjald hade givit sin hird och allt sitt folk platser i Uppsalen.

Det var sed på den tiden, att då man firade arvöl efter konungar eller jarlar, så skulle den som gjorde arvölet och som skulle insättas i arvet, sitta på pallen nedanför högsätet, till dess man bar in en bägara, som kallades Brage-bägaren. Då skulle han stiga upp och taga emot Brage-bägaren, avlägga ett löfte och sedan dricka ur bägaren. Därefter skulle man leda honom till det högsäte, som hans fader hade haft. Då hade han rätt till allt arv efter honom. Nu skedde här så: då Brage-bägaren kom in, stod konung Ingjald upp och tog emot det stora hornet, avlade det löftet, att han skulle öka sitt rike till det dubbla i alla väderstreck eller också dö, och drack därefter ur hornet. Men om kvällen, då männen voro druckna, sade konung Ingjald till Folkvid och Hulvid, Svipdags söner, att de och deras män skulle, såsom avtalat var, väpna sig om kvällen. De gingo ut och bort till den nya salen och satte eld på den; salen började genast att brinna, och där blevo sex konungar innebrända med alla sina män, men de som försökte komma ut, blevo genast dräpta. Därefter lade Ingjald under sig alla de riken, som dessa konungar hade ägt, och tog skatt av dem.


37. Hjorvards giftermål.

När konung Granmar sporde dessa händelser, trodde han sig förstå, att samma öde var ämnat honom, om han icke tog sig i akt. Samma sommar kom konung Hjorvard, som kallades Ylving[112], med sin här till Svithiod och lade med sina skepp in i en vik, som heter Mörköfjärden. Då Granmar fick veta detta, sände han bud till honom och bjöd honom och allt hans folk till gästabud. Hjorvard tog emot inbjudningen, ty han hade icke härjat i konung Granmars rike, och då han kom till gästabudet, blev det stor glädje.

Det var sed bland de konungar, som sutto i sina länder eller på gästabud som de läto göra, att om kvällen, när skålarna druckos, skulle man dricka tillsamman två och två, man och kvinna, så långt antalet räckte, och därefter för sig själva de som blevo över; men vikingarnas lag var, att de skulle dricka alla tillsammans, även när de voro på gästabud. Hjorvards högsäte var iordningställt mitt emot konung Granmars, och alla hans män sutto på bänken på samma sida. Konung Granmar sade till sin dotter Hildegunn, att hon skulle göra sig redo att bära fram ölet åt vikingarna. Hon var den fagraste bland kvinnor. Hon tog en silverbägare och fyllde den, steg fram till Hjorvard och sade: »Hell, alla Ylvingar, till Rolv krakes minne!», drack så ur bägaren till hälften och räckte den åt konung Hjorvard. Han fattade bägaren och på samma gång hennes hand och bad, att hon skulle komma och sitta hos honom. Hon svarade, att det var icke vikingased att dricka tvemänning med kvinnor. Men Hjorvard genmälde, att det var troligare att han skulle ändra sed, övergiva vikingalagen och dricka tvemänning med henne. Då satte sig Hildegunn hos honom, och de drucko båda med varandra och talade mycket om kvällen. Dagen därefter, då de båda konungarna Granmar och Hjorvard träffades, framförde Hjorvard sitt frieri och bad om Hildegunns hand. Konung Granmar förelade saken för sin hustru Hild och stormännen och sade, att de kunde få ett godt stöd i konung Hjorvard. Nu höjdes starka bifallsrop för saken, som tycktes alla vara att tillråda, och det slutade med att Hildegunn trolovades med konung Hjorvard och han gjorde bröllop med henne. Hjorvard skulle stanna hos konung Granmar, eftersom denne icke hade någon son, som kunde hjälpa honom att styra riket.


38. Strid emellan konung Ingjald och Granmar.

Samma höst samlade konung Ingjald en här och ämnade anfalla Granmar och hans måg. Hären bestod av män från alla de riken som han hade lagt under sig. Men när svärfadern och svärsonen sporde detta, samlade de en här i sitt rike; till deras hjälp kom också konung Hogne och hans son Hilde, som härskade över Östergötland. Hogne var fader till konung Granmars hustru Hild. Konung Ingjald gick i land med hela sin här; han hade mycket mera folk än de andra. En hård strid uppstod; men då man hade kämpat en kort stund, flydde de hövdingar som rådde över Fjärdhundraland och Västergötland och Närike och Åtthundraland och med dem hela den del av hären, som hade kommit från dessa länder, och begåvo sig till sina skepp. Därefter blev konung Ingjald hårdt beträngd, fick många sår och flydde till sina skepp; men där föllo hans fosterfader Svipdag den blinde och dennes båda söner, Gautvid och Hulvid. Konung Ingjald for efter dessa händelser tillbaka till Uppsala. Han var illa tillfreds med sin färd och trodde sig finna, att hären från de delar av riket som han hade underlagt sig med vapenmakt icke hade varit honom trogen.

Efter detta rådde stor ofred mellan konung Ingjald och konung Granmar. Då lång tid hade förflutit på detta sätt, lyckades emellertid bådas vänner åstadkomma förlikning dem emellan, och konungarna stämde möte, träffades och slöto fred emellan sig, konung Ingjald och konung Granmar och dennes måg, konung Hjorvard. Denna fred skulle bliva beståndande emellan dem, så länge de tre konungarna levde; detta bekräftades med ed och säkra löften.

Våren därefter for konung Granmar till Uppsala för att, såsom sed var, vid sommarens början offra för fred. Blotspånen föll då så för honom, som om han icke skulle leva länge[113]. Därpå for han tillbaka hem till sitt rike.


39. Konung Granmars död.

På hösten därefter reste konung Granmar och hans måg konung Hjorvard för att gästa sina gårdar på en ö, som heter Sile. Medan de voro där på gästning, kom konung Ingjald en natt med sin här, omringade deras hus och brände dem inne med allt deras folk. Därefter underlade han sig hela det rike, som dessa konungar hade ägt, och satte hövdingar att styra det. Konung Hogne och hans son Hilde redo ofta upp i Svearike och dräpte de män som konung Ingjald hade satt över deras släkting konung Granmars forna rike. Under lång tid rådde stor fiendskap mellan konung Ingjald och konung Hogne. Konung Hogne lyckades dock värja sitt rike emot konung Ingjald ända till sin död.

Konung Ingjald hade två barn med sin hustru; det äldsta hette Åsa och det andra Olav »trätälja»[114]. Ingjalds hustru Gauthild sände gossen till sin fosterfader Bove i Västergötland. Han uppfostrades där tillsamman med Boves son Saxe, som bar tillnamnet »flette»[115].

Det berättas, att konung Ingjald skall hava dräpt tolv konungar och svikit alla mot given lejd; han kallades därför Ingjald illråde. Ingjald var konung över största delen av Svithiod. Sin dotter Åsa bortgifte han med konung Gudröd i Skåne. Hon var till sinnelaget lik sin fader; hon vållade, att Gudröd dräpte sin broder Halvdan. Halvdan var fader till Ivar vidfamne. Åsa vållade också sin make Gudröds död.


40. Ingjald illrådes död.

Ivar vidfamne kom till Skåne efter sin farbroder Gudröds fall. Han samlade genast en stor här och drog upp i Svithiod. Åsa illråda hade farit på besök hos sin fader. Konung Ingjald befann sig på gästning på Räninge, när han fick höra, att konung Ivars här hade kommit till ett ställe icke långt därifrån. Ingjald tyckte sig icke vara stark nog till att kämpa med Ivar; men det syntes honom också uppenbart, att om han gåve sig på flykten, skulle hans fiender samlas från alla håll. Han och Åsa fattade då det beslutet, som har blivit vida omtalat, att dricka alla männen dödligt druckna och sedan sätta eld på salen. Där brann salen, och alla som voro därinne blevo innebrända med konung Ingjald. Så säger Thjodolv:

Och Ingjald
levande tråddes
av rökstarka elden
på Räninge,
då husförstöraren[116]
med eldfötter
på gudaättlingen
krossande steg.
Den olyckan
bland svearnas folk
syntes alla
den hårdaste,
då han själv,
först av ätten,
skulle förgöra
sitt tappra liv.


41. Om Ivar vidfamne.

Ivar vidfamne lade under sig hela Svearike; han underkastade sig också hela Danavälde, en stor del av Saxland, hela Östriket[117] och en femtedel av England. Från honom härstamma de konungar som ha varit ensamhärskare i Danmark och Svearike Efter Ingjald illråde gick härskaredömet i Uppsala förlorat för Ynglingaätten, om man räknar i rätt nedstigande led.


42. Om Olav »trätälja».

Då konung Ingjalds son Olav sporde sin faders död, drog han bort med de män som ville följa honom; ty hela det svenska folket reste sig i ett gemensamt beslut att fördriva konung Ingjalds släkt och alla hans vänner. Olav for först upp till Närike, men då svearna fingo veta, var han uppehöll sig, kunde han icke stanna där. Han drog då västerut över skogen till en å, som norrifrån faller in i Vänern och som heter Älven[118]. Där stannade han och hans män och började rödja skogen, bränna och bygga. Snart uppväxte där stora bygder. De kallade landet Värmland; det var ett land med goda egenskaper. Men då det spordes i Svithiod om Olav, att han röjde skogen, kallade de honom »trätälja»[119] och tyckte, att hans ställning var vanhedrande. Olav fick till hustru en kvinna vid namn Solveig eller Solva, dotter till Halvdan gulltand från Solör västerut. Halvdan var son till Solve Solvarsson och sonsons son till Solve den gamle, som först bröt bygd där på Solör. Olav »trätäljas» moder hette Gautliild och dennas moder Ålov, dotter till konung Olav den skarpsynte i Närike. Olav och Solva hade två söner, Ingjald och Halvdan. Den senare uppfostrades på Solör hos sin morbroder Solve; han fick tillnamnet Halvdan vitben.


43. Olav »trätälja» brännes inne.

Det var många män, som foro landsflyktiga från Svithiod för konung Ivar. Då de fingo veta, att Olav »trätälja» hade mycket och godt land i Värmland, samlades så mycket folk till honom, att landet icke kunde föda dem alla, utan det uppstod svår missväxt och hungersnöd. De kastade skulden härför på sin konung, ty svearna äro vana att tillskriva konungen både god äring och missväxt. Konung Olav var en föga ivrig blotman; detta misshagade svearna, och de menade, att detta var anledningen till missväxten. De samlade en här, drogo emot konung Olav, omringade hans hus och brände honom inne. De gåvo honom åt Oden och offrade honom för att få god årsväxt. Detta skedde vid Vänern; så säger Thjodolv:

Och vid sjön
— — — — — —[120]
slukade elden
Olavs lik;
och den glödande
Fornjots son[121]
löste klädern
av svearnas hövding.
Den ättlingen
av en berömd släkt
drog från Uppsala
för länge sedan.


Trätäljahögen i Säffle, Värmland
Foto: Jon Julius Sandal © 2011


De klokaste av svearna började emellertid inse, att orsaken till missväxten var den, att människorna voro flera än landet kunde föda, och att konungen icke hade någon skuld däri. De fattade då det beslutet att draga med allt folket västerut över Edskogen och kommo så helt oväntat till Solör. Där dräpte de konung Solve och togo Halvdan vitben tillfånga. Honom satte de till hövding över sig och gåvo honom konungatitel. Han lade under sig Solör, och därefter drog han med hären till Raumarike, härjade där och vann det fylket med vapenmakt.


44. Om Halvdan.

Halvdan vitben var en mäktig konung. Han gifte sig med Åsa, dotter till den uppländske konung Östen hårdråde, som rådde över Hedemarken. Halvdan och Åsa hade två söner, Östen och Gudröd. Halvdan underlade sig stora delar av Hedemarken, Toten och Hadeland och en stor del av Vestfold. Han blev en gammal man. Han dog sotdöden på Toten och blev sedan förd ut till Vestfold och högsatt där på ett ställe, som heter Skäreid i Skiringssal[122]. Så säger Thjodolv:

Alla sporde,
hur Halvdan sörjdes
av alla goda
män i landet,
då den bleka
dödsgudinnan
fordom på Toten
hämtade fursten.
Sörjande luta
Skäreids klippor
i Skiringssal
över hjältens ben.


45. Om Ingjald.

Halvdans broder Ingjald var konung i Värmland, men efter hans död lade konung Halvdan även Värmland under sig, tog skatt av landet och satte jarlar att styra det, så länge han levde.


46. Konung Östens död.

Halvdan vitbens son Östen, som var konung efter honom i Raumarike och på Vestfold, blev gift med Hild, dotter till Erik Agnarsson, som var konung på Vestfold. Eriks fader Agnar var son till konung Sigtrygg på Vendel. Konung Erik hade ingen son; han dog, medan konung Halvdan ännu levde. Halvdan och hans son Östen underlade sig då hela Vestfold; Östen styrde Vestfold till sin död.

Vid denna tid härskade på Varna en konung, som hette Skjold; han var mycket trollkunnig. Konung Östen for med några krigsskepp över till Varna[123], härjade där, tog vad som fanns, kläder och andra dyrbarheter och böndernas redskap, och gjorde strandhugg; därefter drog han åter bort. Konung Skjold kom till stranden med sin här. Konung Östen var då redan borta och hade hunnit över fjorden; Skjold kunde se deras segel. Då tog han sin kappa, svängde den och blåste därvid[124]. När de seglade in förbi Jarlsö, satt konung östen vid rodret; ett annat skepp seglade nära dem. Det var någon sjögång. Segelbommen på det andra skeppet slog till konungen, så att han föll överbord. Det blev hans bane. Hans män lyckades finna liket; det fördes in till Borro, och en hög uppkastades över honom på åsen nära havet vid Vadla[125]. Så säger Thjodolv:

Östen sjönk
för segelbommen
ned till Byleists
broderdotter[126].
Nu vilar
under stenar
på strandens brädd
den givmilde kungen,
där den kalla
Vadlas ström
invid furstens hög
faller i havet.


47. Konung Halvdans död.

Halvdan hette konung Östens son, som tog konungadömet efter honom. Han kallades Halvdan den givmilde och den matsnåle. Det berättas, att han gav sina män i lön lika många guldpänningar som andra gåvo silverpänningar, men han svälte dem i maten. Han var en stor krigare och låg länge i härnad och förvärvade sig ägodelar. Han äktade Hliv, dotter till konung Dag från Vestmarar. Holtar på Vestfold var hans huvudgård. Där dog han sotdöden och är högsatt på Borro. Så säger Thjodolv:

Och till möte
Lokes dotter[127]
den tredje fursten[128]
från världen bjöd,
då för Halvdan,
herre på Holtar,
den tid var ute
han leva skulle.
Och på Borro
segrande kämpar
hövdingen
sedan begrovo.


48. Gudröds död.

Gudröd hette Halvdans son, som tog konungadömet efter honom. Han hade tillnamnet den högmodige, men somliga kallade honom jaktkonungen. Han hade till hustru en kvinna vid namn Alvhild, dotter till konung Alvaren från Alvheimar och fick med henne halva Vingulmark; deras son var Olav, som sedan fick tillnamnet Geirstada-alv. Alvheimar kallades på den tiden landet emellan Raumälven och Göta älv. Då Alvhild var död, sände Gudröd sina män västerut till Agder till den konung som härskade där; han hette Harald rödskägg. De skulle bedja om dottern Åsas hand åt sin konung; men Harald vägrade sitt samtycke. Sändebuden kommo tillbaka och framförde detta svar till konungen. Någon tid därefter satte konung Gudröd sina skepp i sjön och for med en stor här ut till Agder. Han kom mycket oväntat, gick i land och kom om natten till konung Haralds gård. Men då denne blev varse, att en här var kommen emot honom, gick han ut med det folk som han hade. Det kom till strid, men det var stor skillnad i antal i de bägge härarna. Där föll konung Harald och hans son Gyrd. Konung Gudröd tog stort krigsbyte. Han förde konung Haralds dotter Åsa med sig hem och firade bröllop med henne. De fingo en son, som blev kallad Halvdan.

Den höst, då Halvdan var ett år gammal, for konung Gudröd på gästning. Han låg med sitt skepp i Stivlusund[129]; där hölls ett stort dryckeslag, och konungen var mycket drucken. Om kvällen, sedan det blivit mörkt, gick konungen ned från skeppet, men då han kom till änden av landgången, sprang en man emot honom och genomborrade honom med ett spjut. Det blev hans bane. Mannen blev genast dräpt. På morgonen, då det blev ljust, kände man igen mannen. Det var drottning Åsas skosven, och hon dolde då icke, att det skett på hennes anstiftan. Så säger Thjodolv:

Gudröd blev,
den stolte fursten,
lockad med svek
för länge sedan.
Hämdgirig kvinna
listigt lade
starka försåt
för den druckne härskarn.
Lönlig seger[130]
den sveksinnade
Åsas sven
vann över fursten;
konungen blev
på den gamla brädden
av Stivlusund
med spjut stungen.


49. Konung Olavs död.

Olav tog konungadömet efter sin fader. Han var en mäktig man och en stor krigare; han var mycket vacker och stor till växten. Han innehade endast Vestfold, ty konung Alvgeir underlade sig hela Vingulmark och satte till styresman över detta sin son konung Gandalv. Alvgeir och hans son föllo med härsmakt in i Raumarike och bemäktigade sig största delen av detta rike och fylke.

Hogne hette en son till konung Östen den mäktige i Upplanden; han underlade sig hela Hedemarken och Toten och Hadeland. Vid samma tid avföll även Värmland från Gudrödssönerna, och värmländingarna började betala skatt till sveakonungen.

Olav var tjugo år gammal, då Gudröd dog. Men då hans broder Halvdan tillsamman med honom tillträdde styrelsen, delade de riket emellan sig: Olav fick den västra delen och Halvdan den södra[131]. Konung Olav hade sitt säte på Geirstader. Han fick fotverk och dog därav, och han är högsatt på Geirstader. Så säger Thjodolv:

En gren av den mäktige
gudens[132] ätt
hade rotats
i Norges jord.
Olav rådde
med kraftig hand
över Vestmarars
vida rike,
tills av fotverk
på Foldens[133] strand
männens vän
besegras skulle.
Nu den kampdjärve
härkonungen
ligger på Geirstader,
täckt av högen.


50.

Ragnvald hette en son till konung Olav, som blev konung på Vestfold efter sin fader. Han hade tillnamnet »heidumhære»[134]. Om honom diktade Thjodolv från Hvine Ynglingatal[135]. Där säger han så:

Det vet jag vara
under blåa himmeln
det bästa namn,
som en konung äger,
när Ragnvald,
vagnsstyraren[136],
av männen nämns
den »hederhöge»[137].


Anmärkningar:

  1. Norvasund är Gibraltar sund.
  2. Jorsalaland (av Jorsalir, de gamla nordbornas namn på Jerusalem) är Palestina.
  3. Namnet Enea är givet efter den trojanske hjälten Aeneas, som under medeltiden räknades som stamfader för flera europeiska folk.
  4. Svithiod det stora (det klassiska Scythia magna) betecknar södra Ryssland (mellan Karpaterna och Don).
  5. Serkland är »Saracenernas land» (västra Asien och norra Afrika).
  6. Blåland, blåmännens (dvs. negrernas) land, Afrika.
  7. Tanais är det klassiska namnet på den ryska floden Don.
  8. Vanaland = vanernas land; Vanahem = vanernas hem.
  9. Åsaland = åsarnas land; Åsahem = åsarnas hem.
  10. Åsgård är enl. den fornnordiska mytologiska diktningen namnet på gudarnas boning.
  11. Ordet diar, som sannolikt är lånat från det forniriska språket, synes urspr. betyda »gudar» (i denna betydelse förekommer det i en isländsk dikt från 900-talet).
  12. Drotten betyder »herre», »furste», »konung».
  13. Härmed åsyftas Kaukasus, ehuru riktningen av bergsträckningen (i enlighet med den medeltida uppfattningen) är oriktigt angiven.
  14. Med Turkarnas land menas Mindre Asien och närgränsande länder (där de seldschukiska turkarna härskade sedan 1000-talet).
  15. Gårdarike är Ryssland.
  16. Saxland, dvs. norra Tyskland (Sachsarnas land).
  17. Rättare: österut.
  18. Gylve, en mytisk konung i Sverige; han omtalas även i Snorres Edda.
  19. Jotunheimar = jättarnas värld.
  20. Skjold (Sköld), dansk sagokonung, stamfader till Skjoldungarna (Sköldungarna), den äldsta danska konungaätten.
  21. Leire, det gamla danska konungasätet (i närheten av Roskilde).
  22. Logen (uttalas med öppet å-ljud) är Mälaren.
  23. Brage Boddesson »den gamle», den äldste norske skald, vars diktning vi känna, synes ha levat under förra hälften av 800-talet. Av hans dikter äro bevarade några fragment av »Ragnarsdråpa», som beskriver de mytiska och sagohistoriska bilderna på en sköld, som skalden fått av Ragnar Lodbrok.
  24. Noatuner, Himinbjorg (dvs. Himmelbergen), Thrudvang och Breidablik äro enligt den fornnordiska mytologiska diktningen namn på de nämnda gudarnas boningar i himmeln.
  25. Detta skepp är eljest enligt den fornnordiska mytologien guden Frös attribut.
  26. Oden är enligt den gamla nordiska gudaläran runkunskapens, trolldomskonstens och poesiens fader. — »Galdrar» betyder trollsånger.
  27. Denna Snorres mening är oriktig. Audun är bildat av audr, rikedom, och vinr, vän. Namnet var vanligt i Norge och på Island i gammal tid.
  28. Vinterns inträde = midten av oktober; sommarens början = midten av april.
  29. Dvs. för var person.
  30. Enligt en av den äldre Eddans mytiska dikter är Gerd en dotter till jätten Gyme; till henne fattade Frö en häftig kärlek och lyckades till slut genom trolldom även vinna hennes genkärlek. Denna myt är säkerligen en s. k. fruktbarhetsmyt (föreningen mellan en manlig och en kvinnlig fruktbarhetsgudomlighet). Frö var årsväxtens gud. — Deras son Fjolne kännes icke från annan källa. Däremot förekommer namnet Fjolne såsom ett av Odens många binamn.
  31. »Männens vän» betecknar Oden.
  32. Skidgudinnan är den vinterliga gudomligheten Skade, Njords hustru, dotter till jätten Thjasse.
  33. Denne, som spelade en stor roll i Norges historia under de sista decennierna av 900-talet, omtalas nedan i Harald gråfälls och Olav Tryggvessons historia. Till hans ära har Eyvind diktat det kväde, ur vilket versen ovan är hämtad (jfr s. 4 not 1. [I Snorres företal, not 3]).
  34. Manhem betyder sannolikt »människovärlden»; i varje fall liar det tolkats så av Snorre, såsom motsättningen mot Gudhem visar.
  35. Uppsala betecknar här, liksom alltid annorstädes hos Snorre, Gamla Uppsala. Här fanns i forntiden ett berömt tempel, där de svenska huvudgudarna Frö, Tor och Oden hade sin kult.
  36. Uppsala öd kallades under fornoch medeltiden de gods i skilda delar av landet, av vilka konungen hade sitt underhåll. Huru dessa gods kommit att tillhöra konungen, vet man icke; dock ha de möjligen, åtminstone till någon del, sin upprinnelse i gåvor till Uppsala tempel, som förestods av Uppsalakonungarna.
  37. Frode är en dansk sagokonung, vars regeringstid (som av Snorre i hans Edda förlägges till tiden för Kristi födelse) säges ha varit sällsynt fredlig och lycklig.
  38. Enligt en av den äldre Eddans mytiska dikter är Gerd en dotter till jätten Gyme; till henne fattade Frö en häftig kärlek och lyckades till slut genom trolldom även vinna hennes genkärlek. Denna myt är säkerligen en s. k. fruktbarhetsmyt (föreningen mellan en manlig och en kvinnlig fruktbarhetsgudomlighet). Frö var årsväxtens gud. — Deras son Fjolne kännes icke från annan källa. Däremot förekommer namnet Fjolne såsom ett av Odens många binamn.
  39. Namnet Ynglingar ansluter sig närmast till den västnordiska formen av Inges namn, Yngve.
  40. Ordet »fru» — ett lån från lågtyskan — är nära besläktat med gudinnenamnet Fröja, som egentligen är ett appellativum med betydelsen »härskarinna». Sammansättningen »husfröja» (isländska húsfreyja, fornsvenska husfröa) betyder »husmoder», »hustru».
  41. Hnoss och Gersime betyda båda »dyrbarhet» »klenod».
  42. »Det vindlösa hornens hav» (det hav ur vilket hornen fyllas) mjödkaret.
  43. Dvs. som fruktar dagsljuset; enligt folktron tålde dvärgarna icke dagsljuset.
  44. »Dvärgasläktens salväktare», d. ä. väktaren av dvärgarnas sal (berget).
  45. Dusles ättling betecknar Svegde; vem Dusle är, är emellertid obekant.
  46. Sokkmime är namn på en jätte; »jättens glänsande sal» är berget. Enligt folktron bodde jättarna ofta i berg.
  47. Viles broder är Oden. Alt Vanlande visades till Oden, är en omskrivning för att han blev dödad.
  48. »Nattens Hild», eg. »Nattens gudinna», är den under natten verksamma maran.
  49. »Männens fiende» är krigaren, den krigiske fursten (Vanlande).
  50. Då Skuta icke är uppvisat som verkligt namn på någon å i Sverige, har det av somliga forskare antagits, att skuta här borde fattas som appellativum, och att diktaren således ville säga, att Vanlande brändes på sitt skepp. Ett dylikt begravningssätt omtalas nedan i kap. 23.
  51. Gisl betyder »skidstav» och Andur »skida». De äro liksom de i kap. 13 omtalade Snö och Driva mytiska vinterliga väsen.
  52. Havets (Hle’s broder) är enligt en gammal mytisk genealogi elden (Loge).
  53. »Försvararna av kungasätet» äro de förskjutna sönerna, som gjorde sina arvsanspråk på tronen gällande.
  54. Dvs. elden.
  55. Dvs. krigarna, männen.
  56. »Jutarnas ovän» är Domalde.
  57. Hels (dödsrikets) härskarinna, d. ä. dödsgudinnan.
  58. Dödsgudinnan Hel är enligt den fornnordiska mytologiska diktningen syster till Fenresulven och halvsyster till Narve. Alla tre äro barn till Loke.
  59. Se noten ovan.
  60. Inges folk är svearna. Jfr kap. 10 ovan.
  61. Hird kallades i gammal tid i Norge den krigarskara, som utgjorde konungens närmaste omgivning (livvakt) och kärntruppen i hans här. Institutionen som sådan är (ehuru under annat namn) urgammal, men fick under vikingatiden och tiden närmast därefter en fastare organisation och indelades i olika klasser med skilda tjänsteuppdrag och värdigheter. Snorre har här överfört namnet på svenska förhållanden.
  62. Reidgotaland är eg. Reidgoternas (dvs. östgöternas) land i sydöstra Europa. I de gamla nordiska källorna betecknar det emellertid dels Jutland, dels Danmark. Det senare synes här vara åsyftat.
  63. Tören avser troligen det nuvarande Södertörn.
  64. Tören avser troligen det nuvarande Södertörn.
  65. Belägenheten av de här omtalade Stocksund och Agnafit är mycket omtvistad. Enligt den vanligaste meningen betecknar Stocksund det nuvarande Norrström, Agnafit någon del av Stadsholmen i Stockholm. Om detta är riktigt, borde det i st. f. öster om Tören och väster om Stocksund rätteligen heta: norr om Tören och söder om Stocksund.
  66. Loges (eldens) syster är Skjalv (jfr texten ovan). Dessa och deras fader Froste (kölden) äro mytiska personligheter.
  67. Signys make är Hagbard. Uttrycket »Hagbards häst» betecknar galgen, med syftning på den bekanta sagan om Hagbard och Signe, enligt vilken Hagbard, då han förklädd besökte sin älskade, blev tagen till fånga och av hennes fader Sigar dömd till att hängas.
  68. Inges ätt, dvs. konungar av Ynglingaätten.
  69. Älvse är ett smeknamn, ungefär: »den lille Alv.» Det synes här ha en något nedsättande betydelse.
  70. »Tempelaltarets trogne vårdare» kallas Inge, emedan han såsom konung hade att upprätthålla offertjänsten.
  71. Starkad är en berömd fornnordisk sagohjälte, bekant bl. a. från sägnerna om Bråvallaslaget, där han deltog på Sigurd Rings sida emot Harald Hildetand.
  72. Någon ort med detta namn känner man numera icke.
  73. »Sigars häst» kallas galgen med anspelning på den ovan s. 36 not 2 [Not 67] nämnda sagan, enligt vilken Sigar lät hänga Hagbard. Uttrycket är mindre lyckligt än det a. st. omtalade »Hagbards häst».
  74. Österkonungarna, dvs. konungarna från det österut belägna Svithiod.
  75. »Det liktyngda kalla trädet» är galgen.
  76. Seden att begrava de döda på detta sätt synes i Norden tillhöra den äldre folkvandringstiden. Senare begrovs den döde ofta i en hög tillsammans med sitt skepp.
  77. »Den högbröstade rephästen» betecknar galgen.
  78. Gudlaugs baneman är Jorund (se kap. 23 ovan).
  79. »Hagbards hårda snöre» är repet (varmed Hagbard blev hängd). Jfr ovan s. 36 not 2 [Not 67].
  80. Herse kallades i Norge i gammal tid den ärftlige hövdingen över ett härad. Deras »herre» är konungen. Här ha benämningarna överförts på svenska förhållanden.
  81. Om namnformen Åne se nedan s. 44 not 2. [Not 84].
  82. Här Västergötland.
  83. Tiundaland, ett av de tre folklanden i det forntida Uppland, har Snorre oriktigt uppfattat som »den tiondes land». I själva verket är det »de tio hundarenas, dvs. häradernas, land» (Tiu-hundaland).
  84. »Åne-sot» (isländska Ánasótt) torde i själva verket vara bildat av ett ord med betydelsen »farfar» eller »morfar» och således egentligen beteckna »farfars-(morfars-)sjukdom», »gammalmanssjukdom», dvs. »ålderdomssvaghet». Snorre har oriktigt uppfattat stället, som om Åne vore en biform till namnet Aun.
  85. »Gudaättlingen» är den frän gudarna härstammande Ynglingakonungen Egil.
  86. »Pannsvärd» är en omskrivning för »horn».
  87. »Oxens skidlösa (dvs. skida saknande) svärd» är hans horn.
  88. »Skilvingar» är en benämning på den svenska konungaätten eller en gren av densamma. Möjligen användes dock namnet här, liksom fallet är med flera andra ättenamn, budlungar, daglingar m. fl., blott som beteckning för »furstar» i allmänhet.
  89. Östervåg betecknar Östersjön och länderna däromkring, särskilt de på östra sidan belägna (Finland, Estland, Livland och Kurland).
  90. Västerut; rättare: norrut.
  91. Söderut; rättare: västerut.
  92. Söderut; rättare: västerut.
  93. Den uppländske, dvs. från Upplanden, med vilket namn i gammal tid betecknades de innanför Kristianiafjorden liggande Raumarike, Hadafylke, Heinafylke, Gudbrandsdalen och Österdalen.
  94. Om denna saga, en av Snorres källor, se inledningen.
  95. Syftar på en bekant episod i Rolv krakes saga: då Rolv och hans kämpar efter besök hos konung Adils lämnade Uppsala, blevo de förföljda av Adils och hans män; för att hejda förföljarna utströdde Rolv då på vägen en mängd dyrbarheter, som han för detta ändamål erhållit av sin moder Yrsa, Adils gemål, och narrade dem på detta sätt att försinka sig genom att plocka upp klenoderna.
  96. Diserna voro beskyddande och hjälpande kvinnliga gudomligheter, som voro föremål för dyrkan. Ursprungligen äro de sannolikt avlidna kvinnors andar, varigenom även förklaras, att de stundom framträda såsom dödsgudinnor.
  97. Vem denna häxa är, framgår icke av dikten eller av vad Snorre berättar. Sannolikt antydes här en även för Snorre okänd form av sägnen om Adils död.
  98. Frös ättling är Adils.
  99. Det är ovisst, var detta ortnamn är att söka. Det har identifierats dels med Lagunda härad i Uppland, dels med Lohärads socken i Lyhundra härad i samma landskap.
  100. Genom omringandet av huset hindrades han att komma ut.
  101. »Tomtens timrade skepp» är huset.
  102. Adalsysla är namn på fastlandet midt emot Ösel, som kallades Eysysla.
  103. Invånarna i Estland; se not 101.
  104. Dvs. hade bragt den slagne konungen såsom offer åt sina gudar.
  105. Bröt betyder i fornspråket »väg».
  106. På de nämnda kungsgårdarna samlades och förtärdes, medan konungen vistades där, de förråd som bönderna i de olika orterna voro skyldiga att giva konungen till hans och hovets underhåll.
  107. Midvintern, dvs. vid midten av januari, då den hedniska julfesten firades.
  108. Någon ort med detta namn, vars betydelse är »Himmelheden» kännes icke. I den anförda versen kallas det »Himmelfjällen».
  109. Detta uttryck syftar på en i forntiden bekant sägen, enligt vilken bröderna Hamde och Sorle, söner till Jonakr, blevo stenade av den gotiske konungen Jormunreks (Ermanariks) män, då de, för att hämnas sin systers skymfliga död, överfallit och dräpt denne.
  110. Innehållet i versens senare del anspelar sannolikt på en för Snorre okänd tradition. Enligt denna har Anund blivit dödad av en oäkta broder till hämnd för det dråp, som han begått på en man vid namn Hogne, vilken troligen varit en nära släkting (möjligen fader) till denne oäkta broder.
  111. Dvs. tempelsalen i Uppsala.
  112. Dvs. tillhörde Ylvingaätten, en i dikt och saga omtalad forntida konungaätt.
  113. Bland andra medel att utröna gudarnas vilja användes av våra hedniska förfäder även ett, som kallades att »fälla blotspån», dvs. att kasta (troligen med runor tecknade) spånor eller träpinnar på marken för att av det sätt på vilket de föllo utleta de önskade upplysningarna.
  114. »Trätälja» betyder timmeryxa. Om anledningen till namnet se nedan kap. 42.
  115. Betydelsen av detta tillnamn är oviss. Möjligen betyder det här »plundraren».
  116. »Husförstöraren», poetisk omskrivning för elden.
  117. Dvs. länderna på andra sidan Östersjön.
  118. »Älven» vill här säga Klarälven.
  119. »Trätälja» betyder timmeryxa.
  120. Denna versrad har ännu icke funnit en tillfredsställande tolkning.
  121. En son till jätten Fornjot är enligt en gammal mytisk saga Loge, dvs. elden.
  122. Skiringssal var i forntiden namnet på det nuvarande Tjølling herred mellan Larvik och Sandefjord väster om Kristianiafjorden. Skäreid har icke kunnat med säkerhet identifieras; möjligen är ordet i Thjodolvs vers, ehuru Snorre fattat det så, icke ett ortnamn, utan ett appellativum: »det skäromgivna näset».
  123. Varna var namnet på det nuv. Rygge herred i Smaalenene öster om Kristianiafjorden. Östens färd gick således från Vestfold över Kristianiafjorden.
  124. Denna blåsning gjordes i magiskt syfte och utgjorde ett led i den utövade trolldomen.
  125. På denna ås (nu kallad Raet) ligger strax öster om Borre kyrka ett stort gravfält från vikingatiden, som sannolikt rymmer även Östens grav. Ån Vadla, som enligt Snorre skulle sökas i närheten av Borre, har däremot icke kunnat identifieras.
  126. Byleists broder är Loke, dennes dotter dödsgudinnan Hel.
  127. Dödsgudinnan Hel.
  128. Halvdan är den tredje konungen i rad, om vilken det här dikten säges, att han kom till Hel.
  129. Belägenheten av denna ort är icke med bestämdhet känd.
  130. Lönlig kallas segern, emedan det här är fråga om ett lömskt överfall, ett lönnmord.
  131. Rättare kanske: den östra.
  132. Med den »mäktige guden» åsyftas här möjligen Frö.
  133. Folden är det gamla namnet på Kristianiafjorden.
  134. Jfr ovan s. 3 not 2. [I Snorres företal, not 2].
  135. Jfr ovan s. 3 not 1. [I Snorres företal, not 1].
  136. Denna benämning synes antyda, att Ragnvald plägat färdas i vagn, vilket på denna tiden var ovanligt i Norge.
  137. Jfr ovan s. 3 not 2. [I Snorres företal, not 2].