Carsten: Elisif Nunna i Risberga kloster

2017-06-24T10:22:58Z

Elisif Nunna i Risberga kloster

Ny side

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Elisif Nunna i Risberga kloster]] !!
|-
|}

[[Fil:Svenska folkvisor vignet.jpg|300px|right]]

<center>'''[[Folkdiktning |Svensk Folkdiktning]]'''

<br><big><big>'''95. Elisif Nunna i Risberga kloster'''</big></big>

'''<big>[[Svenska folkvisor]]</big>'''<br>Erik Gustaf Geijer och [[Arvid August Afzelius biografi|Arvid August Afzelius]]
</center>

::1. I Östgiötha bodde en Herre swa bold,
:::Herr Erik han sig månde kalla,
::Många byar och godz han ägde i wåld,
:::Som honom med rätta tilfalla.
::Herre Christ radi fyr oss allom.

::2. Han ägdi ena Dotter, Stolts Elisif hon hiet,
:::Swa mikliga fromman och fager,
::Den wyrdlika Herr Bengt uthi warnemo
:::Han spådde henne sorglika dagar.

::3. Herr Erik han sala sin gångare grå,
:::Han månde sig åt Risbärgha fara,
::Stoltz Elisif war då på sitt siunde åhr,
:::Hon skulle där til död[d]aga wara.

::4. Wår heliga Fru Carin war då förder dith,
:::Till Jomfru Maria och hennes Sons ähra;
::Nähr hon den fagra Elisif fick si,
:::Hon hölt henne så hiärtliga kära.

::5. Den heliga Fru Carin och Stolte Elisif
:::De lefde i swa gudlika gamman,
::Aldrig man såg så fagra wif
:::Så kärlika lefwa tilsamman.

::6. Sina lekesystrar de ey skötte om förwist,
:::Som barnalekar dem wille lära,
::Men wår Jomfru Maria och nådigha HErra Christ,
:::I mässan de flitelika ära.

::7. Den helige Moder i Klösteret war
:::Det wittnismålit om dem sade,
::Att den heligha klöster[r]ätt i alla sina dar
:::De aldrig öfwertrådt hade.

::8. Deth led så fram i många åhr,
:::Fru Carin Herr Eghard fick,
::Elisif blef i klösteret qwar,
:::Som tidast i Ottesång gick.

::9. Deth war på den Helige likamadag
:::Hon skulle till mässan gå,
::Den Tyske Konung Albrect kom ridandes i mak,
:::Stoltz Elisif han skåda får.

::10. Den lange Bernhard, en tysker man,
:::War med i Konungens föllja,
::Til stoltz Elisif den lusta han fan
:::För Konung Albrect han ey wille dölja.

::11. Konung Albrect och Bernhard de rida så fort
:::Alt öfwer den mörka skog,
::När som de komma til ladhära port
:::Deras hierta det lekte och log.

::12. »I rike Herr Erik, i sitten i roo»,
:::Kong Albrect til honom sade,
::»Än alla de Herrar, i rikena boo,
:::Wi kärare ingen hade.»

::13. »Wid Risbärgha klöster wi woro i gåhr,
:::Stoltz Elisif, Ehr dotter, wi sågo,
::Herr Bernhards begähr til eder nu står,
:::Om han henne kunde få ägha.»

::14. Tå Herr Erik Kong Albrect förstått,
:::Han buga sig fyr honom deth mästa:
::»Hwadan kommer mig fyre sa brott,
:::Att Kong Albrect will Ostgötha gästa?»

::15. »Aldrig kan Herr Bernhard Stoltz Elisif få
:::På denna här werldenes öö,
::Deth löftte hon gordt gåhr hon aldrig ifrå:
:::I klösteret måste hon döö.»

::16. »Hon är och födder i werldena fram
:::Af ädlasti stämma och rot,
::Om hon Herr Bernhard skulle taga til man,
:::Deth woro wår ordning emot.»

::17. »Hennes Moder, den rika Fru Anna,
:::Af Norske Gylleroten är,
::Och jag, des Fader, så sanna
:::Min härkomst af Iarlarna bär.»

::18. Det war den tyska Kong Albrect,
:::Swa wreder blef han til modz:
::»Och jag skal förgöra all din släkt
:::Och borttaga alla dina godz.»

::19. Kong Albrect stiger uppå sin häst,
:::Hans sadel och sporrar woro ny,
::Om morgonen förn de mässan läst
:::Han framkom til Risbergha by.

::20. Kung Albrect och Bernhard, den lange man,
:::Sa gudelikan sig stälte,
::Så mången uthi klösteret försan
:::Sin förbön för dem fälte.

::21. Men när som mässan war siungen til slut,
:::Och bönen hon hade en ända,
::Då Elisif träder uhr kyrckian uth,
:::Herr Bernhard åt henne sig wände.

::22. Så satte han henne på gångaren grå,
:::Som sadlad och sölfspänder står,
::Och reser så hastigt det Klöster ifrå,
:::Fast hon fäller så mången tåhr.

::23. Stoltz Elisif fick så bedröflikan werld,
:::Hon blifwer så sorglik i hogen.
::Nade Gud den arma Kung Albrects siähl!
:::Han fölgde och med öfwer skogen.

::24. De färdas så fram i fullo godt mak,
:::Til Kumblabo Klöster de rida,
::De budo Herr Hugo i Klösteret war,
:::Han wille dem tilsammans wia.

::25. Den Gudlika man han swara swa brott:
:::»Beware mig Gud fyr dätta,
::Stoltz Elisif deth helighe löffte ingått;
:::Deth lärer hon aldrig oförrätta.»

::26. Kong Albrect frå Kumblabo kom:
:::»la wånde», sa' han, »hwad deth kostar,
::Den helighe Fader, som sitter i Rom,
:::Stoltz Elisif Herr Bernhard gifwa måste.»

::27. Til Urban den siunde VII. han ydmykelika skref,
:::Han nådelika wille tilstädia,
::Uti ett efterlatilse bref
:::Herr Bernhard Stoltz Elisif äga.

::28. Hastigt kom bod fyr Kung Albrect
:::Att feigd kom på Swea land,
::Deth walte den ädli Stoltz Elisifz släkt,
:::Som upsagt sitt trohetz band.

::29. Kung Albrect swa wredlika swor,
:::Han skulle hennes frändar betala;
::Swa snarlika han til Falköping for,
:::At föra krig mot dem alla.

::30. Den rika Drottning Margareta hon swara swa snart,
:::Hon wille dem alla förswara
::Och alla hans tyskar wille hon dräpa [med] fart
:::Och Drottning öfwer Swerike vara.

::31. Nade Gud dem alla, som orsaken war
:::Att Swerige kom i den wanda,
::Swa nog blod de utgutit har,
:::Förrn landet kom Drottning Margareta tilhanda.

::32. Den länge Bernhard qwar i Stockholm blef,
:::Att där förbida och wänta,
::Den helighe Urbans tillatilse bref
:::Där pa han flitelika trängta.

::33. Men när han fick deth sorglika bod,
:::Att Kung Albrect matte fangen wara,
::Swa snarlika han fatte deth rad
:::Och gaf sig i Hättebrödra skara.

::34. Men maste sen ifra Stockholm fly,
:::Stoltz Elisif han med sig tog,
::Han gaf sig på en skuta ny,
:::Och yfwir deth salta hafwit drog.

::35. Bernhard han seglar i böljorna blå,
:::Hans segel de stodo swa spände,
::Stoltz Elisif fäller swa mången tår
:::Alt yfwir sitt stora älände.

::36. Den Bernhard låter sik stränglika höra,
:::Han henne til - - swa swåre - - talar:
::»Menar du jag skal skona din ära
:::Alt fyr dina många tårar?»

::37. Han tog henne uti sin famn,
:::Han hafdi swa ondan wilja,
::Hon ropa til Gud Fader och then Helige And'
:::Han wille henne från honom skilja.

::38. Hastelik uppkom swa blåsande währ
:::Och skutan hon brakas all sunder,
::Den lange Bernhards syndighe siähl
:::Til hälfwetis hamna den stunden.

::39. Swa underlika Stoltz Elisif allena kom til land,
:::Deth war alt wid Gottlandsöö,
::Hon tacka swa ydmykelika Gud och Helige And,
:::Som frälste henne af den nöö.

::40. En fiskare, som stod och laga sin noth,
:::Han bar henne i sin öka,
::Och förde henne til Wissby Klöster fort,
:::Att henne torka och sköta.

::41. Biskop Nils i Linköping war der hos,
:::Han blef swa swåra förskräckt,
::Bedröfwad han såg den fagra Ros,
:::I den helighe Klösterdräckt.

::42. Fyr honom hon talar all sin nöd,
:::Och all sin olycka klagar,
::Hon hade hellre welat warit döö,
:::Än haft swa orolika dagar.

::43. Biskop Nils hon swa kärlika bad,
:::Han wille henne til Risbergha föra:
::»Ty der wil jag med Gudz heligha nad
:::Mitt löffte til fullo göra.»

::44. Til Klösteret, som hon hade begärt,
:::Han da henne warlika förde;
::Om sitt bröst och hufwud swart
:::Man henne klaga hörde.

::45. När som de kommo till Risbergha by,
:::Hon sade, swa siuk som hon war:
::»Här har jag lofwat att jag skal dö,
:::Deth sker innan twänne daar.»

::46. Biskop Nils han stod och lydde där pa,
:::Han såg hennes bleka hyy:
::»Gud du ydmykeliga tacka må
:::Du framkom til Risbergha by.»

::47. Hon bars swa in i Klösteret där,
:::Swa litet hon wånda sin möda:
::»Nähr jag här skal lemna min siähl,
:::Swa far hon i himmelriks öde.»

::48. Deth war då morgonrådnan röd
:::Sig wiste swa arla och tida,
::Til den fagra Elisifs död
:::Deth mande swa maklika skrida.

::49. Deth wil jag sägia för wist,
:::Twå dagar förlidne woro,
::Sen hennes siahl, nu hos Iesum Christ,
:::In i Risbergha klöster wi bore.

::50. Deth wil jag sägia försann,
:::Deth alt mitt hierta rörde.
::Jag Biskop Nils är samme Man,
:::Som detta skref och hörde.
::Herre Christ radi fyr oss allom.

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Folklore]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Arvid August Afzelius]]
[[Kategori:Erik Gustaf Geijer]]

Elisif Nunna i Risberga kloster - Revisjonshistorikk

Carsten: Elisif Nunna i Risberga kloster