Carsten: Herr Heimer och fru Margareta

2017-06-01T13:09:32Z

Herr Heimer och fru Margareta

Ny side

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Herr Heimer och fru Margareta]] !!
|-
|}

[[Fil:Svenska folkvisor vignet.jpg|300px|right]]

<center>'''[[Folkdiktning |Svensk Folkdiktning]]'''

<br><big><big>'''41. Herr Heimer och fru Margareta'''</big></big>

'''<big>[[Svenska folkvisor]]</big>'''<br>Erik Gustaf Geijer och [[Arvid August Afzelius biografi|Arvid August Afzelius]]
</center>

::1. Stolts Margareta sitter i högan lofts sal,
::Herr Heimer han till henne giljar.
::Stolts Hedelin håller så träget ett tal,
::Hon aktar dem begge att skilja.
:::Men kärleken dårar så mången.

::2. »Ack, hör nu ett råd, kära syster min,
::Du må ifrån orden ej vika!
::Så grant känner jag herr Heimers sinn,
::Han aktar dig visserlig svika.»

::3. »Han blinkar med ögonen, röder i hug,
::Hans uppsyn synes så farlig.
::Du aktar nu hvarken hans lock eller trug,
::Men drag dig ur älskogen snarlig!»

::4. »Ack, skulle jag sluta herr Heimer ur sinn?
::Det må du dig aldrig inbilla.
::Han hafver nu redan blifvit kärestan min,
::Hvi skulle han vilja mig illa?»

::5. »Han satte guldringar på min hand,
::Han kallade mig för sin kära.
::Af alla de jungfrur uti vårt land
::Vill han mig endast begära.»

::6. »Aldrig såg jag så fager en sven
::Bland konungens riddare alla,
::Som unga herr Heimer på guldsadelen,
::När han månd' sina svenner befalla.'

::7. »Och när som han rider på gångaren grå.
::Med guldskodda svärdet i handen,
::Med krusade lockar och kläderna blå,
::Han kärliga blickar mig sänder.»

::8. »Han hafver mig svurit sitt hjerta och tro,
::Och gifvit mig skänkerna många.
::Och förr skall han våga sitt ädla blod,
::Förr’n han skall mig nå’nsin undgånga.»

::9. Stolts Hedelin hon förde så väl sina ord.
::Hon månde sin syster så svara:
::»Och jag hafver om herr Heimer sport,
::Att han uti kriget skall fara.»

::10. »Ja, visst glömmer han stolts Margreta bort,
::Och allt, hvad han henne har lofvat,
::Som det hafver ej fallit honom för svårt,
::Hos främmande jungfrur att sofva.»

::11. Stolts Margreta blifver så vreder i sinn,
::Hon månde sin syster så svara:
::»Så snart jag får se allrakärasten min,
::Jag honom de orden uppenbarar.»

::12. Stolts Margreta axlade sammetet blå,
::Hon går under grönaste lida;
::Herr Heimer han månde för henne der stå,
::Han satte sig vid hennes sida.

::13. »Hörer I, herr Heimer, hvad jag säga må:
::Jag kan nu min sorg aldrig glömma;
::Alla mina vänner de säga och spå,
::I viljen mig visserlig glömma.»

::14. »Förr skall jag bryta min brynja i tu,
::Och förr skall jag hjertat utrifva,
::Förrän jag skall svika min vänaste brud,
::Och ingen mig dertill skall drifva.»

::15. »Alla dina vänner dem ger jag god natt,
::De skola sin falskhet få röna;
::På Långbron hafver jag bröllop utsatt,
::Och der skall oss troheten kröna.»

::16 »Kära min vän, I stilla den harm.
::Jag lida måst af vänner och fränder!
::I veten, hvad kärt jag bär i min famn,
::Och tiden är redan i händer.»

::17. Han klappade henne på blomblekan kind,
::Han bad henne icke att gråta:
::»Du dölj det endast för fränderna din,
::Ty jag skall dig aldrig förlåta!»

::18. Sä glader gick stolts Margreta bort,
::Henne följde herr Heimer med gamman,
::Och aldrig var dagen så kall eller kort,
::De voro icke begge till samman.

::19. De blandade mjöd och drucko så vin,
::De spelte gulltaffel till hopa;
::Men tjugonde dagen, då qvällen föll in,
::Begynte stolts Margreta ropa.

::20. Stolts Margreta går sig i stenstugan in,
::Hon klaga' sin nöd för sin moder,
::Och der föder hon en rosende kind,
::Hon kallar på syster och broder.

::21. »Ack, kära min moder, I gifven mig råd.
::Och hören I, syskonen kära:
::I sänder nu strax till herr Heimer ett bud,
::Han sörjer väl sjelf för min ära!»

::22. Så hastigt bortgingo de svennerna två,
::Och tänkte herr Heimer att finna;
::Förgäfves de klappa' på portarna blå,
::Dem mötte en afviger qvinna.

::23. Herr Heimer han reste i morgon sin kos,
::Han hissa' sin flagga och segel;
::I kriget han glömde sin blänkande ros,
::Hon är en besmittader spegel.»

::24. Så hastigt hemgingo de svenner igen,
::De råkade jungfrunes broder;
::Han tog till sin värja och ropa' sin vän,
::Insegla' på villande floder.

::25. De sökte i dagar, de sökte i tre.
::De kunde herr Heimer ej finna;
::De vände då om sin förriga led,
::Så hastigt dess vrede månd' brinna.

::26. Stolts Margreta lider stor ängest och qval,
::Så fåfängt på döden hon kallar.
::Hon gråter och håller så ynkligt tal,
::Dess tårar förgäfves ej falla.

::27. Hennes moder hon kamma' sin' silfvergrä hår
::Med hjertelig sorg och möda;
::Den sköna stolts Kerstin stor möda utstår,
::Stolts Hedelins hjerta månd' blöda.

::28. Herr Heimer han vandrar i främmande land;
::Men samvetet honom dock gnager;
::Så visst kommer han i verlden på skam.
::Och ynkelig ändalykt tager.
:::Men kärleken dårar så mången.

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Folklore]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Arvid August Afzelius]]
[[Kategori:Erik Gustaf Geijer]]

Herr Heimer och fru Margareta - Revisjonshistorikk

Carsten: Herr Heimer och fru Margareta