Mytologisk Namnförteckning - Revisjonshistorikk

Carsten på 17. jul. 2024 kl. 11:55

2024-07-17T11:55:55Z

Carsten på 9. des. 2018 kl. 11:12

2018-12-09T11:12:33Z

Carsten på 9. des. 2018 kl. 11:02

2018-12-09T11:02:47Z

Carsten på 9. des. 2018 kl. 10:53

2018-12-09T10:53:47Z

Carsten på 9. des. 2018 kl. 10:50

2018-12-09T10:50:16Z

Carsten på 9. des. 2018 kl. 10:38

2018-12-09T10:38:14Z

Vis endringer

Carsten på 9. des. 2018 kl. 10:25

2018-12-09T10:25:12Z

Carsten på 9. des. 2018 kl. 10:12

2018-12-09T10:12:50Z

Carsten på 9. des. 2018 kl. 10:08

2018-12-09T10:08:13Z

Carsten på 9. des. 2018 kl. 09:46

2018-12-09T09:46:41Z

@@ Linje 1 598: / Linje 1 598: @@
 '''Vidga''', son af Valand och nattdisen Baduhild. Hjälte, kämpande på Ivaldesläktens (niflungarnes) sida. 151, 153, 196-198, 200, 208, 209.
-'''Vidofner''', gyllene hane i världsträdet, densamme som Gullenkamme och Salgofner. Tillika symbol af stjärnehimmelen och luft kretsen. I dikten Fjölsvinnsmal, som skildrar Svipdags ankomst till Åsgard, frågar Svipdag väktaren vid porten, på hvilka villkor det är möjligt att förmå underjordsdisen Sinmara (»sen-skärerskan», Mimer-Nidhards drottning) utlämna det af henne förvarade svärdet. Väktaren upplyser, att Sinmara är gripen af en svår sorg, med hvilken Vidofner har medlidande, men att hon kan varda glad igen, om en ljus skära, som ligger bland Vidofners völur, öfverlåtes till henne. Till den, som gör det, utlämnar hon svärdet. Völur betyder runda kotor, som isländingarne än i dag nyttja, att nysta trådar eller garn omkring. Nornorna, som tvinna, nysta, afnysta och utspänna de lefvande väsendenas ödestrådar, framställdes i den nordiska, såväl som i den helleniska mytologien som försedda med samma redskap för sådant ändamål som voro brukliga i hemmen, således äfven med völur, nystkotor. Åtminstone när det gällde personer, som Urd utkorat till att varda mäktiga och ryktbara, föreställde man sig, att denna nornornas verksamhet hade luftkretsen till sitt område, att det var i den, som de från sina völur, nystkotor, afnystade och utspände ödenas trådar. I de första stroferna af Helgakvida Hundingsbana I berättas, att nornorna under en nattlig storm kommo till borgen, där Halfdan föddes, och tvinnade hans ödes trådar, redde väfvens varp af guld, fäste den midt under månens sal och gömde trådarnes ändar i öster och väster. (Geijer har således riktigt återgifvit en fornnordisk föreställning, då han låter sin viking höra nornorna reda sin väf i stormen, som far genom rymden.) »Vidofners nystkotor» befinna sig fördenskull i rymden, »under månens sal», hvars symbol Vidofner i själfva verket är, och de som nyttja dem äro nornorna, som där afnysta och utspänna ödestrådarne. Det bör således vara på ödestrådarnes nystkotor (stjärnorna) som Fjölsvinnsmal med sitt dubbeltydiga uttryck »Vidofners völur» (Vidofners kotor, Vidofners trådrullar) hänsyftar. Där dessa äro, där – säges det – finns åfven den lysande skära, som kan befria Sinmara från hennes sorg. Att skäran kommit i Svipdags hand och af honom öfverlåtits till Sinmara följer med bestämdhet däraf, att Svipdag återkommer från Sinmara och då har svärdet med sig. Af Saxo och af Romund Greipssons saga erfar man, att det var månguden och luftkretsväktaren (hos Saxo kallad Gevar, i Romunds saga Måne karl), som satte en hjälte i stånd att bemäktiga sig mytens ryktbaraste svärd. Det måste således vara månguden och luftkretsväktaren, som förlänar Svipdag den lysande, bland luftkretsens nystkotor befintliga skäran. Denna, som ställes i så nära samband med ödesdisernas trådrullar, har otvifvelaktigt själf varit ett redskap, som haft afseende på ödestrådarne. Frågar man nu, hvilken den sorg är, som trycker Sinmara och som skäran kan afhjälpa, så veta vi från annat håll, att Sinmaras dotter Baduhild mot sin vilja födt med Valand en son; att Valand blifvit dödad i sin kamp med gudarne, och att sonen har att på gudarne hämnas sin faders död. Det är denna dottersonens förut bestämmelse, som vållar Sinmaras sorg. Att den lysande skäran mäktar upphäfva denna sorg, kan, synes mig, omöjligen innebära annat, än att denna bland ödesdisernas nystkotor befintliga skära är den enda, hvarmed en af dem utspänd ödestråd kan afskäras. Sinmara varder glad igen, när den åt Vidga Valandsson tvinnade blodshämndstråden är genomskuren af skärans egg. Att Svipdag utsetts att bringa henne skäran förklaras däraf, att blodshämnden åligger honom, som är Valands brorson, om den icke längre åligger Vidga, och att plikten ej kan afvältras från denne, om icke närmaste frände frivilligt åtager sig den. 158, 159.
+'''Vidofner''', gyllene hane i världsträdet, densamme som Gullenkamme och Salgofner. Tillika symbol af stjärnehimmelen och luft kretsen. I dikten Fjölsvinnsmal, som skildrar Svipdags ankomst till Åsgard, frågar Svipdag väktaren vid porten, på hvilka villkor det är möjligt att förmå underjordsdisen Sinmara (»sen-skärerskan», Mimer-Nidhards drottning) utlämna det af henne förvarade svärdet. Väktaren upplyser, att Sinmara är gripen af en svår sorg, med hvilken Vidofner har medlidande, men att hon kan varda glad igen, om en ljus skära, som ligger bland Vidofners völur, öfverlåtes till henne. Till den, som gör det, utlämnar hon svärdet. Völur betyder runda kotor, som isländingarne än i dag nyttja, att nysta trådar eller garn omkring. Nornorna, som tvinna, nysta, afnysta och utspänna de lefvande väsendenas ödestrådar, framställdes i den nordiska, såväl som i den helleniska mytologien som försedda med samma redskap för sådant ändamål som voro brukliga i hemmen, således äfven med völur, nystkotor. Åtminstone när det gällde personer, som Urd utkorat till att varda mäktiga och ryktbara, föreställde man sig, att denna nornornas verksamhet hade luftkretsen till sitt område, att det var i den, som de från sina völur, nystkotor, afnystade och utspände ödenas trådar. I de första stroferna af Helgakvida Hundingsbana I berättas, att nornorna under en nattlig storm kommo till borgen, där Halfdan föddes, och tvinnade hans ödes trådar, redde väfvens varp af guld, fäste den midt under månens sal och gömde trådarnes ändar i öster och väster. (Geijer har således riktigt återgifvit en fornnordisk föreställning, då han låter sin viking höra nornorna reda sin väf i stormen, som far genom rymden.) »Vidofners nystkotor» befinna sig fördenskull i rymden, »under månens sal», hvars symbol Vidofner i själfva verket är, och de som nyttja dem äro nornorna, som där afnysta och utspänna ödestrådarne. Det bör således vara på ödestrådarnes nystkotor (stjärnorna) som Fjölsvinnsmal med sitt dubbeltydiga uttryck »Vidofners völur» (Vidofners kotor, Vidofners trådrullar) hänsyftar. Där dessa äro, där – säges det – finns äfven den lysande skära, som kan befria Sinmara från hennes sorg. Att skäran kommit i Svipdags hand och af honom öfverlåtits till Sinmara följer med bestämdhet däraf, att Svipdag återkommer från Sinmara och då har svärdet med sig. Af Saxo och af Romund Greipssons saga erfar man, att det var månguden och luftkretsväktaren (hos Saxo kallad Gevar, i Romunds saga Måne karl), som satte en hjälte i stånd att bemäktiga sig mytens ryktbaraste svärd. Det måste således vara månguden och luftkretsväktaren, som förlänar Svipdag den lysande, bland luftkretsens nystkotor befintliga skäran. Denna, som ställes i så nära samband med ödesdisernas trådrullar, har otvifvelaktigt själf varit ett redskap, som haft afseende på ödestrådarne. Frågar man nu, hvilken den sorg är, som trycker Sinmara och som skäran kan afhjälpa, så veta vi från annat håll, att Sinmaras dotter Baduhild mot sin vilja födt med Valand en son; att Valand blifvit dödad i sin kamp med gudarne, och att sonen har att på gudarne hämnas sin faders död. Det är denna dottersonens förut bestämmelse, som vållar Sinmaras sorg. Att den lysande skäran mäktar upphäfva denna sorg, kan, synes mig, omöjligen innebära annat, än att denna bland ödesdisernas nystkotor befintliga skära är den enda, hvarmed en af dem utspänd ödestråd kan afskäras. Sinmara varder glad igen, när den åt Vidga Valandsson tvinnade blodshämndstråden är genomskuren af skärans egg. Att Svipdag utsetts att bringa henne skäran förklaras däraf, att blodshämnden åligger honom, som är Valands brorson, om den icke längre åligger Vidga, och att plikten ej kan afvältras från denne, om icke närmaste frände frivilligt åtager sig den. 158, 159.
 '''Vidolf''', jätte, trollkarl, de mystiska völvornas upphof.

@@ Linje 11: / Linje 11: @@
-<center>Fädernas Gudesaga<br>'''Viktor Rydberg'''<br>1906</center>
+<center>Fädernas Gudesaga<br>'''[[Viktor Rydberg biografi| Viktor Rydberg]]'''<br>1906</center>
@@ Linje 1 648: / Linje 1 646: @@
 __NOTOC__
 |}
 ----
 =='''Ä'''==
 ----
-=='''Ö'''==
+'''Ökin''', å.
-----
+{| border=0 class="#ffffff plainlinks" style="padding:10px; font-size: 110%;" align=center

@@ Linje 1 535: / Linje 1 535: @@
 =='''V'''==
 ----
 =='''Ä'''==

@@ Linje 1 499: / Linje 1 499: @@
 =='''U'''==
 ----
 =='''V'''==

@@ Linje 1 378: / Linje 1 378: @@
 '''Svarang''' (''Svárangr''), »det tunga betrycket» eller »den tunge betryckaren», personifikation af fimbulvintern. De skandiska stammar, som fimbulvintern dref söder ut mot Aurvangalandet, och mot hvilka Tor och Halfdan kämpa först för att hejda dem vid sundet, därefter för att nödga dem tillbaka till deras fäders åter grönskande land, tills de slutligen anhålla om fred, kallas i Harbardsljod Svarangs söner. Tor framställes där som försvarande »ån» (sundet söder om Aurvangalandet) mot dem, och det heter, att de öfver ån kastade stenar på honom, förenade, som dessa stammar då voro, med alfer och jättar, hvilka senare i myten äro de egentlige, men icke de ende stenslungarne (äfven Tor och Halfdan kasta stenblock, sedan deras vanliga vapen svikit dem). Det antagande ligger nära till hands, att de erratiska stenblock, som påträffas söder om sundet och Östersjön, förklarades i hedna tid som kastade dit under fimbulvintern af »Svarangs söner».
-'''Svarins hög''' (Svarins haugr), utgångspunkten för svearnes och deras bundsförvanters tåg mot Aurvangalandet. Saxo omtalar Svarin som en underkonung under Svitiodskonungen Sigtrygg, Groas fader, och gifver honom sju äkta och nio oäkta bröder, som, i likhet med honom själf, stupade i kamp mot Halfdan. Man kan förmoda, att alla dessa bröder varit i myten stamfäder för Svea- och Götalandsfolkens fylkeskonungaätter. Möjligt är också, att någon af de väldiga grafhögarne i närheten af Upsala föranledt myten i dess nordiska skepnad att förlägga den skandiska folkvandringens utgångspunkt till en grafhög. 116, 119, 145-147.
+'''Svarins hög''' (''Svarins haugr''), utgångspunkten för svearnes och deras bundsförvanters tåg mot Aurvangalandet. Saxo omtalar Svarin som en underkonung under Svitiodskonungen Sigtrygg, Groas fader, och gifver honom sju äkta och nio oäkta bröder, som, i likhet med honom själf, stupade i kamp mot Halfdan. Man kan förmoda, att alla dessa bröder varit i myten stamfäder för Svea- och Götalandsfolkens fylkeskonungaätter. Möjligt är också, att någon af de väldiga grafhögarne i närheten af Upsala föranledt myten i dess nordiska skepnad att förlägga den skandiska folkvandringens utgångspunkt till en grafhög. 116, 119, 145-147.
 '''Svarthöfde''', binamn till Surt.
@@ Linje 1 421: / Linje 1 421: @@
 =='''T'''==
 ----
 =='''U'''==

@@ Linje 1 156: / Linje 1 156: @@
 ----
 ----
 =='''S'''==

@@ Linje 1 120: / Linje 1 120: @@
 =='''O'''==
 ----
 =='''P'''==

@@ Linje 1 052: / Linje 1 052: @@
 =='''N'''==
 ----
 =='''O'''==

@@ Linje 974: / Linje 974: @@
 =='''M'''==
 ----
 =='''N'''==