Samisk religion – Trommen - Revisjonshistorikk

Carsten på 24. mai 2026 kl. 17:48

2026-05-24T17:48:23Z

Carsten på 30. jan. 2026 kl. 13:55

2026-01-30T13:55:52Z

Carsten på 30. jan. 2026 kl. 10:31

2026-01-30T10:31:02Z

Carsten på 30. jan. 2026 kl. 07:37

2026-01-30T07:37:39Z

Carsten på 30. jan. 2026 kl. 07:36

2026-01-30T07:36:02Z

Vis endringer

Carsten på 30. jan. 2026 kl. 07:25

2026-01-30T07:25:48Z

Vis endringer

Carsten på 30. jan. 2026 kl. 06:43

2026-01-30T06:43:57Z

Carsten på 30. jan. 2026 kl. 06:30

2026-01-30T06:30:54Z

Vis endringer

Carsten på 29. jan. 2026 kl. 22:06

2026-01-29T22:06:13Z

Carsten på 29. jan. 2026 kl. 17:30

2026-01-29T17:30:46Z

@@ Linje 565: / Linje 565: @@
 Wiklund nämner ännu en, troligen i Kemi lappmark använd typ av trolltrummor, vilken han anser vara en mellanform mellan de båda ovannämnda. Dess botten bildas av flera hopfogade träskivor.
-Skiljaktigheten mellan lapptrummorna framträder dessutom i de figu¬rer som voro målade på deras skinn. Sålltrummans figurer bilda en enda, gemensam krets, i vars mitt solens bild är tecknad (t.ex. bild 7). Denna är vanligen fyrkantig, och från dess hörn gå fyra smala streck eller strålar ut åt skinnets kanter. Mycket sällan är på dessa trummor solens bild rund.
+Skiljaktigheten mellan lapptrummorna framträder dessutom i de figurer som voro målade på deras skinn. Sålltrummans figurer bilda en enda, gemensam krets, i vars mitt solens bild är tecknad (t.ex. bild 7). Denna är vanligen fyrkantig, och från dess hörn gå fyra smala streck eller strålar ut åt skinnets kanter. Mycket sällan är på dessa trummor solens bild rund.
 Locktrummans målade yta är däremot delad i två eller flera delar medelst raka tvärstreck, på vilkas övre sida figurerna stå i rader; sällan hänga de under tvärstrecken. Överst stå de himmelska övergudarna. På dessa trummor har solens bild icke någon dominerande plats i mitten som på sålltrummorna. Även övergångsformer finnas.
-De båda typerna skilja sig dessutom från varandra genom prydnader, varmed de behängts. Sålltrumman, som även i sina figurer stundom erin¬rar om den sibiriska trumtypen,<ref>Trummor med figurer påträffas t.ex. hos Abakan-tatarerna i Altai.</ref> är liksom denna försedd med brokiga snören, omspunna med tenntråd, och med kedjor, i vilka ytterligare hängts allehanda grannlåt av silver, mässing och järn. Snörena och ked¬jorna äro fästade på trummans baksida antingen i trästommens kant eller på handtaget. De vid locktrumman fästade prydnaderna synas vara av annat slag. Vanligen utgöras de av vilddjursklor, allehanda villebråds öron, hår m.m. Ofta saknas även dessa prydnader och ersättas då endast av i stommen inristade ornament. Denna trumtyp, som synes vara en för lapparna egendomlig form, har enligt tillgängliga källor varit känd huvudsakligen i Lule och Torne lappmarker.
+De båda typerna skilja sig dessutom från varandra genom prydnader, varmed de behängts. Sålltrumman, som även i sina figurer stundom erinrar om den sibiriska trumtypen,<ref>Trummor med figurer påträffas t.ex. hos Abakan-tatarerna i Altai.</ref> är liksom denna försedd med brokiga snören, omspunna med tenntråd, och med kedjor, i vilka ytterligare hängts allehanda grannlåt av silver, mässing och järn. Snörena och kedjorna äro fästade på trummans baksida antingen i trästommens kant eller på handtaget. De vid locktrumman fästade prydnaderna synas vara av annat slag. Vanligen utgöras de av vilddjursklor, allehanda villebråds öron, hår m.m. Ofta saknas även dessa prydnader och ersättas då endast av i stommen inristade ornament. Denna trumtyp, som synes vara en för lapparna egendomlig form, har enligt tillgängliga källor varit känd huvudsakligen i Lule och Torne lappmarker.
-Utom prydnader och grannlåter hörde även till trolltrumman en av renhorn förfärdigad, stundom med bäverskinn överdragen, tvågrenad hammare (bild 10). De flesta bevarade hammare äro ganska konst¬närligt utsirade. I senare tider hade man, då man begagnade trumman, även ett löst ringknippe, som utgjordes av en mängd små mässingsringar, uppträdda på en större sådan eller på en trehörning av mässing. De finska lapparna kallade detta föremål ''"lott"''.
+Utom prydnader och grannlåter hörde även till trolltrumman en av renhorn förfärdigad, stundom med bäverskinn överdragen, tvågrenad hammare (bild 10). De flesta bevarade hammare äro ganska konstnärligt utsirade. I senare tider hade man, då man begagnade trumman, även ett löst ringknippe, som utgjordes av en mängd små mässingsringar, uppträdda på en större sådan eller på en trehörning av mässing. De finska lapparna kallade detta föremål ''"lott"''.
-Hallström skildrar på grund av traditionerna, huru en ny trolltrumma skulle invigas. Hela kåtalaget skulle då vara samlat och deltaga i den heliga förrättningen. De vuxna kvinnorna skulle fästa någon mässingsgrannlåt som prydnad på trumman. Själva förrättningen tillgick på föl¬jande sätt: Lappen satte sig på den förnämsta platsen i kåtan, tog mössan av sig, ställde trumman mot elden och vände på den så, att de vid densam¬ma hängande skramlande föremålen stogo mot trumskinnet; härmed fort¬for han, till dess han hörde, att skinnet genom uppvärmningen blivit tillräckligt spänt. Därpå lutade han sig framåt, hamrade med hammarens jämna sida på trumskinnet och mumlade något för sig själv. Sedan gjorde han några underliga rörelser med trumman, bl.a. stötte han den mot olika föremål i kåtan, och slutligen lade han den triangelformiga "lotten" på dess skinn och började så småningom låta den hoppa omkring på trum¬man.
+Hallström skildrar på grund av traditionerna, huru en ny trolltrumma skulle invigas. Hela kåtalaget skulle då vara samlat och deltaga i den heliga förrättningen. De vuxna kvinnorna skulle fästa någon mässingsgrannlåt som prydnad på trumman. Själva förrättningen tillgick på följande sätt: Lappen satte sig på den förnämsta platsen i kåtan, tog mössan av sig, ställde trumman mot elden och vände på den så, att de vid densamma hängande skramlande föremålen stogo mot trumskinnet; härmed fortfor han, till dess han hörde, att skinnet genom uppvärmningen blivit tillräckligt spänt. Därpå lutade han sig framåt, hamrade med hammarens jämna sida på trumskinnet och mumlade något för sig själv. Sedan gjorde han några underliga rörelser med trumman, bl.a. stötte han den mot olika föremål i kåtan, och slutligen lade han den triangelformiga "lotten" på dess skinn och började så småningom låta den hoppa omkring på trumman.
-Sin trolltrumma höll lappen i synnerligen stor ära. För att icke vem som helst skulle kunna se den, förvarade han den i ett skinnfodral i bakre delen av kåtan. Särskilt måste man se till, att ingen kvinna kom att fördärva trumman; hon fick icke ens med sin hand beröra den och fick icke på tre dagars tid ens stiga över den väg, på vilken trumman transpor¬terats vid flyttningen. Om hon gjorde detta, trodde man att följden därav blev döden eller någon annan stor olycka. Om det emellertid icke på något sätt kunde undvikas att hon kom i beröring med trumman, skulle hon blidka den genom att offra en mässingsring till densamma. Av försiktig¬hetsskäl togs trumman ut ur kåtan endast genom den heliga dörren i dess bakre del, och under flyttningarna medfördes den i den sista rensläden. Om möjligt forslades den endast på sådana sidovägar, där ingen männi¬ska förut färdats. Så snart trolltrumman blivit på något sätt orenad, ansågs den oduglig till spådom. Om den fick en stöt, trodde man, att den kunde ge sitt misshag tillkänna på hörbart sätt antingen med gråt eller med hotelser. Ju äldre en trolltrumma var, som gick i arv från far till son, i desto större heder höll man den.
+Sin trolltrumma höll lappen i synnerligen stor ära. För att icke vem som helst skulle kunna se den, förvarade han den i ett skinnfodral i bakre delen av kåtan. Särskilt måste man se till, att ingen kvinna kom att fördärva trumman; hon fick icke ens med sin hand beröra den och fick icke på tre dagars tid ens stiga över den väg, på vilken trumman transporterats vid flyttningen. Om hon gjorde detta, trodde man att följden därav blev döden eller någon annan stor olycka. Om det emellertid icke på något sätt kunde undvikas att hon kom i beröring med trumman, skulle hon blidka den genom att offra en mässingsring till densamma. Av försiktighetsskäl togs trumman ut ur kåtan endast genom den heliga dörren i dess bakre del, och under flyttningarna medfördes den i den sista rensläden. Om möjligt forslades den endast på sådana sidovägar, där ingen människa förut färdats. Så snart trolltrumman blivit på något sätt orenad, ansågs den oduglig till spådom. Om den fick en stöt, trodde man, att den kunde ge sitt misshag tillkänna på hörbart sätt antingen med gråt eller med hotelser. Ju äldre en trolltrumma var, som gick i arv från far till son, i desto större heder höll man den.
-Vid den hedniska tidens slut var trolltrumman mycket vanlig i Lappland. Såsom de kristna ha bibeln, säger Friis, så hade nära nog varje lappfamilj sin trolltrumma. Och v. Westen tog över hundra sådana av till kristendomen omvända lappar i de norska lappmarkerna. Varje lappgub¬be, som ägde ett sådant trollföremål, var emellertid fördenskull icke nå¬gon egentlig nåjd. Han använde den vanligen endast för eget behov som spådomsredskap. Vad lappen än skulle företaga sig, flyttning, jakt, fiske, eller om han skulle taga reda på, var hans på villovägar komna renhjord var att söka på fjällen, eller utröna, varav någon motgång förorsakats, eller om han ville blidka sina gudar med offer, tog han nämligen alltid sin tillflykt till sin trumma och rådfrågade den.
+Vid den hedniska tidens slut var trolltrumman mycket vanlig i Lappland. Såsom de kristna ha bibeln, säger Friis, så hade nära nog varje lappfamilj sin trolltrumma. Och v. Westen tog över hundra sådana av till kristendomen omvända lappar i de norska lappmarkerna. Varje lappgubbe, som ägde ett sådant trollföremål, var emellertid fördenskull icke någon egentlig nåjd. Han använde den vanligen endast för eget behov som spådomsredskap. Vad lappen än skulle företaga sig, flyttning, jakt, fiske, eller om han skulle taga reda på, var hans på villovägar komna renhjord var att söka på fjällen, eller utröna, varav någon motgång förorsakats, eller om han ville blidka sina gudar med offer, tog han nämligen alltid sin tillflykt till sin trumma och rådfrågade den.
-När lappen av en eller annan anledning skulle börja spå, var det som en högtidsdag för honom. Han tvättade sig, kammade sitt hår och klädde sig i sina bästa kläder. På samma sätt gjorde också de andra, som deltogo i den heliga förrättningen. Vid denna infunno sig, säger Olsen, också alla grannarna "iklädda sina bästa kläder och stass, som är röda och blå koltar, ståtliga mössor och bälten av silver eller också av tenn och mäs¬sing, med kedjor, ringar, maljor och all annan stass och grannlåt." Då själva förrättningen började, påpekar Thurenius, var allt skämt fjärran, man skrattade icke och pratade icke, utan väntade med största andakt på vad nåjden skulle giva tillkänna. När denne skulle börja, ställde han sig på sitt vänstra knä, hållande trumman med vänstra handen i vågrät ställning. Till en början placerade han lottringen vid solens bild på trum¬skinnet och började sakta slå på skinnet med sin renhornshammare runt kring ringen. Samtidigt jojkade han någon slags sång. Om lotten började röra sig medsols, var det ett lyckosamt tecken, men om den gick i motsatt riktning, bådade det olycka, sjukdom och allt annat ont. Av den figur, vid vilken ringen blev stående en längre stund, slöt man sig utgången av den sak, som trumningen gällde. En jaktfärd eller fisketur hade säker fram-gång, om ringknippan stannade hoppande på ett och samma ställe vid bilden av ett villebråd eller ett fiskevatten. Om den åter stannade vid någon gudabild, var detta ett tecken på att ifrågavarande gud önskade offer. När man skulle utröna, om ett offerdjur var behagligt för guden, plägade man taga ett hår från djurets hals och fästa det vid ringknippan. Om lotten blev stående vid de dödas tecken eller rentav hoppade ned från trumskinnet, bådade detta död eller annan stor olycka. Den för spådomen lämpligaste tiden på dygnet var enligt lapparnas uppfattning kvällen.<br><br>''Kilde: Uno Holmberg-Harva, 1915/1996: Lapparnas religion, ss. 85-88.''</blockquote>
+När lappen av en eller annan anledning skulle börja spå, var det som en högtidsdag för honom. Han tvättade sig, kammade sitt hår och klädde sig i sina bästa kläder. På samma sätt gjorde också de andra, som deltogo i den heliga förrättningen. Vid denna infunno sig, säger Olsen, också alla grannarna "iklädda sina bästa kläder och stass, som är röda och blå koltar, ståtliga mössor och bälten av silver eller också av tenn och mässing, med kedjor, ringar, maljor och all annan stass och grannlåt." Då själva förrättningen började, påpekar Thurenius, var allt skämt fjärran, man skrattade icke och pratade icke, utan väntade med största andakt på vad nåjden skulle giva tillkänna. När denne skulle börja, ställde han sig på sitt vänstra knä, hållande trumman med vänstra handen i vågrät ställning. Till en början placerade han lottringen vid solens bild på trumskinnet och började sakta slå på skinnet med sin renhornshammare runt kring ringen. Samtidigt jojkade han någon slags sång. Om lotten började röra sig medsols, var det ett lyckosamt tecken, men om den gick i motsatt riktning, bådade det olycka, sjukdom och allt annat ont. Av den figur, vid vilken ringen blev stående en längre stund, slöt man sig utgången av den sak, som trumningen gällde. En jaktfärd eller fisketur hade säker fram-gång, om ringknippan stannade hoppande på ett och samma ställe vid bilden av ett villebråd eller ett fiskevatten. Om den åter stannade vid någon gudabild, var detta ett tecken på att ifrågavarande gud önskade offer. När man skulle utröna, om ett offerdjur var behagligt för guden, plägade man taga ett hår från djurets hals och fästa det vid ringknippan. Om lotten blev stående vid de dödas tecken eller rentav hoppade ned från trumskinnet, bådade detta död eller annan stor olycka. Den för spådomen lämpligaste tiden på dygnet var enligt lapparnas uppfattning kvällen.<br><br>''Kilde: Uno Holmberg-Harva, 1915/1996: Lapparnas religion, ss. 85-88.''</blockquote>
 |}

@@ Linje 557: / Linje 557: @@
 |-
 | style="margin: 10px 10px 0 0; border: 2px solid #dfdfdf; padding: 0em 1em 1em 1em; background-color: #FBF8EF" rowspan="3" width="40%" valign="top" |
-<blockquote><big>'''Uno Holmberg-Harva'''</big><br><br> <br><br>''Kilde: Uno Holmberg-Harva, , 1915/1996: Lapparnas religion, ss. 54-56.''</blockquote>
+<blockquote><big>'''Uno Holmberg-Harva 1915'''</big><br><br> Vid sina besvärjelser använde lappnåjden ett trumliknande föremål (''kobdas''), vars trästomme gjordes av gran, furu<ref>En tornelapp påstod, då han år 1691 förhördes, att trummans trästomme alltid måste vara av ''furu''.</ref> eller björk, men det träd, av vilket trumman gjordes, måste ovillkorligen ha vuxit skilt från andra och på något skuggigt ställe, dit solens strålar aldrig nådde. Skinnet, som användes på trumman, togs från halsen på renen, bereddes och fastspikades på stommen med tränaglar eller fastsyddes med tråd av rensenor. På det utspända trumskinnet målades en stor hop figurer med albarkssaft eller renblod. Ofta målades på detsamma bilder av lapparnas alla gudar och skyddsandar, solen och månen, skogs- och hemdjur, kyrkor, kåtor och matbodar, rengärden och fiskevatten, t.o.m. dödsriket med dess invånare. Bilderna voro dock långt ifrån desamma eller likadana på alla trummor, och ännu mindre förekommo de i samma ordning. I olika trakter och vid olika tider har man naturligtvis haft olika sätt att förse trumman med bilder. Även i själva trummans form, icke blott i fråga om dess storlek utan i fråga om dess inrättning, kan man tydligt iakttaga olikheter. Hallström, som i flera museer studerat lapptrummorna, delar dem med hänsyn till deras byggnad i två huvudgrupper, av vilka vi kunna kalla den ena gruppen ''såll-typen'', den andra ''lock-typen.''
-{| width="100%" cellspacing="5" cellpadding="1"
+''Sålltrumman'' (bild 7), som synes hava varit använd över ett betydligt större område än locktrumman, gjordes på så sätt, att skinnet spändes över ett handsbrett band av trä. Bandet bestod av ett tunt bräde, om möjligt fritt från kvistar, vars båda ändar böjdes samman och fästes ihop med tränaglar eller vidjor. Trummans stomme skulle vara av ett och samma stycke; ofta användes härtill virke, som redan av naturen var krokväxt. Sådana träd, som voro väl lämpade att göra trolltrummor av, användes fordom icke gärna av lapparna för något annat ändamål. Ända till senaste tid har fällandet av sådana träd ansetts som en brottslig handling. Sålltrummans form var vanligen oval; sällan var ena ändan bredare än den andra. Handtaget utgjordes av en smal tvärslå, som var fästad på trummans baksida.
-| colspan="2" width="90%" valign="top" |
-|-
+''Locktrummans'' (bild 8) stomme urholkades däremot av ett trästycke i form av ett kupigt lock, över vars öppna sida skinnet spändes. I lockets botten gjordes tvenne avlånga hål, som bildade handtaget. Dessutom utsirades det rikligt med inristade ornament och små hål, vilka tillika gåvo trumman ett dovare och starkare ljud. Stommens omkrets var avlång, äggformig. Locktrumman, som alltid gjordes av ett enda stycke, växlade icke synnerligen till storleken, varemot sålltrummorna t.o.m. kunde vara mycket stora.
-| style="margin: 10px 10px 0 0; border: 2px solid #dfdfdf; padding: 0em 1em 1em 1em; background-color: #FBF8EF" rowspan="3" width="40%" valign="top" |
-<blockquote><big>'''Erik Daunius'''</big><br><br> <br><br>''Kilde: Erik Daunius, 1926: "Om de hedniska lapparnas gudabilder" i Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1926, s. 64.''</blockquote>
+Wiklund nämner ännu en, troligen i Kemi lappmark använd typ av trolltrummor, vilken han anser vara en mellanform mellan de båda ovannämnda. Dess botten bildas av flera hopfogade träskivor.
 |}

← Eldre revisjon		Revisjonen fra 30. jan. 2026 kl. 10:31
Linje 418:		Linje 418:

	En anden Finmarkisk Lap giorde saadan Forklaring angaaende sin Ruune-Bomme, at han havde den rundt om behængt med en Kloe af alle Slags Dyr, som der i Landet falder, og, at paa Skindet, som oven til bedekkede den, var med Elle-Bark malet 9 Stræge, hver af sin besynderlige Betydning. Ydermere udsagde han, at, naar hans Agt var at bruge den, satte han en med smaae Stykker Kobber behængt Kobber-Fugl paa Skindet af den, og slog saa derpaa med en Horn-Hammer, der med en Bæver-Huud var overtrokken; hvorefter da Fuglen begav sig til de Lykkelige eller Ulykkelige Characterer. Hans Udsigende desuden var, at, saafremt bemeldte Kobber-Fugl under Acten faldt ned af Ruune-Bommen paa Jorden, naar der ved at slaae med Hammeren paa Skindet deraf for nogen Person øvedes Ruune-Spil, var det et Kiende-Tegn, at samme ey længe derefter skulde leve. Derhos berettede han, at, naar 2de Trold-Mænd, eller saa kaldede Noaaider, vilde forsøge, hvilken af dem var den andens Mester i Troldkunst, maledes paa tit-bemeldte Ruune-Bomme 2de Hornene sammenstødende Rensdyr-Oxer, hvorved tvende iligemaade Hornene sammenstødende Bierg-Rensdyr-Oxer betydedes, og, at da den, hvis Bierg-Rensdyr-Oxe overvandt den andens, blev tillige sin Modstanderes Overvindere i Kunsten. <br><br>''Kilde: Knud Leem, 1767: Beskrivelse over Finmarkens Lapper, 1910, ss. 464-475.''</blockquote>		En anden Finmarkisk Lap giorde saadan Forklaring angaaende sin Ruune-Bomme, at han havde den rundt om behængt med en Kloe af alle Slags Dyr, som der i Landet falder, og, at paa Skindet, som oven til bedekkede den, var med Elle-Bark malet 9 Stræge, hver af sin besynderlige Betydning. Ydermere udsagde han, at, naar hans Agt var at bruge den, satte han en med smaae Stykker Kobber behængt Kobber-Fugl paa Skindet af den, og slog saa derpaa med en Horn-Hammer, der med en Bæver-Huud var overtrokken; hvorefter da Fuglen begav sig til de Lykkelige eller Ulykkelige Characterer. Hans Udsigende desuden var, at, saafremt bemeldte Kobber-Fugl under Acten faldt ned af Ruune-Bommen paa Jorden, naar der ved at slaae med Hammeren paa Skindet deraf for nogen Person øvedes Ruune-Spil, var det et Kiende-Tegn, at samme ey længe derefter skulde leve. Derhos berettede han, at, naar 2de Trold-Mænd, eller saa kaldede Noaaider, vilde forsøge, hvilken af dem var den andens Mester i Troldkunst, maledes paa tit-bemeldte Ruune-Bomme 2de Hornene sammenstødende Rensdyr-Oxer, hvorved tvende iligemaade Hornene sammenstødende Bierg-Rensdyr-Oxer betydedes, og, at da den, hvis Bierg-Rensdyr-Oxe overvandt den andens, blev tillige sin Modstanderes Overvindere i Kunsten. <br><br>''Kilde: Knud Leem, 1767: Beskrivelse over Finmarkens Lapper, 1910, ss. 464-475.''</blockquote>
		+	\|}
		+
		+	{\| width="100%" cellspacing="5" cellpadding="1"
		+	\| colspan="2" width="90%" valign="top" \|
		+	\|-
		+	\| style="margin: 10px 10px 0 0; border: 2px solid #dfdfdf; padding: 0em 1em 1em 1em; background-color: #FBF8EF" rowspan="3" width="40%" valign="top" \|
		+	<blockquote><big>'''Eric Holmström 1827'''</big><br><br> '''Spå-trummor'''<ref>Note: I 1938 fandt man på Västerbottens Lensmuseums bibliotek et håndskrevet originalmanuskript vedrørende den samiske runetromme. Håndskriftet var forfattet i december 1827 og underskrevet E. Holmström.</ref><br>Lapparnes i Forntiden brukade, så kallade Spå-trummor, är något som många så mycket säkrare måst känna, som flere sökt, icke allenast beskrifva utseendet af en sådan Maschine, utan äfven sättet huru — och afsigterne hvarföre den blifvit brukad. Men som flere likväl föga torde hört omnämnas en sådan besynnerligt värkande Trumma, får jag för sådane anföra:
		+
		+	Att Lapparne under sin hedendoms tid varet vedskeppelige, få vi, så mycket mindre beundra, som vi finna, det våre Fäder, äfven under Medel-tiden, då de icke voro hedningar, voro föga bättre, uplyste, än de villda Lapparne, som icke haft tillfälle att lära känna det minsta af det ljus, som lärer menniskan urskillja tingens Natur, samt att deraf sluta till det möjliga eller omöjliga. Derföre och i saknad af Själens eller Förnuftets bildning hafva visserligen desse Lappar, icke allenast dyrkat afgudar, ofta gjorde med egna händer, utan äfven brukat en Maschine, känd under Namn af Spåtrumma, såsom ett medel att värka på sådane sine Gudar, hvilket alt skall hafva tillgått på följande sätt.
		+
		+	[[Fil:Spå-trumma.jpg\|350px\|thumb\|right\| <center>Lapparnas Spå-trumma.</center>]]Spå-trumman tillvärkades af så kallad vrid- eller utväxt på Gran, Tall eller Björk; vuxen på något för vidskeppelsen ansedt särskilt beskaffat ställe. Denne vrid skulle vara med, eller efter Solens gång vriden. Af en sådan formerades en djup skål, antingen Cirkelrund eller mera trekantformig, alt efter ämnets beskaffenhet eller mästarens idée om saken. Denne skål betäcktes sedan med barkadt Rehnskind, som i brädderne med Senor fastsyddes, samt sträcktes i likhet med ett Trumskin. Widare pryddes trummans bräddar med Borderingar af Tenn, samt med diverse utstuckna figurer. Hela maschinen färgades Rödagtig med Ahlbark, samt äfven ibland med tillsatts af annan bark, och stundom blott med Rehn-blod. På Trumskinnet teknades sedan flere figurer, såsom Gudabillder, Treenigheten, Perkel eller Diabolus, Thor, Thors hammare, Stor-Junckaren, Sol, Måne, Stjärnor, Apostlar, Björn, Warg, Hund, Rehn, Oxen, Foglar, Ekorrar, Fiskar, Bockar, m: m: alt efter hvars och ens idée om saken. Gamla Länsman Edin skall och haft äran att såsom en Skydds-patron för dem som kände honom hafva sitt portraite på trummskinnet.
		+
		+	På Bottnen af sjelva trumman voro vanligen flere hål utskurne, icke altid eller af alla lika men i Midden skulle nödvändigt vara tvänne sådane, att Maschinen under förrättningen kunde hållas i ena handen.
		+
		+	En hammare af Renshorn hörde ock till saken, till utseende såsom figuren utvisar. Zirat med flere prydelige figurer, samt med en toffs i ändan af skaftet af Thenntråd eller och någre mässing ringar. Äfvensom en särskilt Lös knippa, samma sort ringar var vid förrättningen nödvändig.
		+
		+	Sjelfva Spådoms förrättningen skall hafva fordrat att Spåmannen antingen skulle vara förtörnad af någon sin vederdeloman samt derföre blifvit retad att hämnas, eller ock skulle någre andre omständigheter hafva föranlåtit honom, att rådfråga sin trumma, om sådant som vanligen är oss förborgadt. I båda fallen fattade han trumman i den vänstra och Hammaren i högra handen, då han under sjungande eller så kallad juoikande, slog med Hammaren på trummskinnet — hade derunder åtskillige besynnerliga uttryck, äfvensom han ibland åkallade Perkel (Djävulen). Också ibland andre sine Gudomligheter, alt efter som hans önskningar det fordrade. Under Continuation heraf, blef Spåmannen alt mera ifrig, arbetade så att svetten flöt af honom. Råkade änteligen i full extace, samt svimmade flertaligen, och låg såsom död. Under denne Ceremonie hade han vanligen Secundanter som sjöngo eller juoikade hvarmed de fortforo till dess Spåmannen vaknade, då han påmintes om afsigten med Förrättningen, den han eljest kunde glömma.
		+
		+	De Lappar som ansågos för värkeliga Trållkarlar, samt för mera elaka, brukade en sådan trumma, såsom ett medel att hämnas på sine vederdelomän men i öfrigt var den ansedd som ett orakel, som kunde uptäcka förborgade ting, såsom till exempell, om Jagten skulle blifva lycklig, om eljest lycka eller olycka skulle inträffa, om en sjukdom var naturlig eller af Spådom den eller den patienten tillfogad; med hvilka offer och på hvilka tider de skulle bäst kunna behaga sine Gudar. Sådant allt kunde Spåmannen erfara derigenom, att omnämnde Ring-knippan, som under executionen skulle ligga på Trumskinnet stadnade på ena eller andra figuren. Således om denne ringknippa stadnade i en viss ställning på Solens figurer, betydde det lycka, i det afseende hvarom fråga var. En sjuk var tvungen att iagttaga hvad Spåmannen honom föreskref samt följagteligen offra hvad och när honom befaltes. Olyckor samt deribland sjukdomar hos Rehnarne, kunde förekommas och afhjälpas derigenom att trumman gaf hänvisning till de medel som borde brukas, att blidka Guden ''Råtta'' eller ''Råttaka'' (Rota, pesten eller döden).
		+
		+	Trummans storlek var icke efter någon viss Schala utan lämpad efter ämnet eller Spåmannens idée om saken. Någon skall hafva varit så stor, att den icke kunnat föras i en vanlig Pullka, men de fläste voro mycket mindre. Denne Maschine fördes derföre i en för ändamålet afpassad Pullka, dragen af en hvit Rhen, som alltid skulle gå sist i raden bland Kör-Rehnarne. För fullväxta Qvinnor var det farligt att på tränne dagars tid gå öfver den väg, där trumman var transporterad; hon kunde då antingen genast dö, eller åtminstone råka i någon stor olycka. — Men om en sådan Person nödvändigt måtte öfverstiga denne väg, kunde faran afböjas, om hon skänkte en mässing-ring till trumman.
		+
		+	Någon af forntidens uplystare män, som skrifvet om denne vidskeppellsens upfinning, vill medgifva, att något dermed skulle kunnat uträttas, emedan de icke kunnat visa någre naturlige ordsaker till Spåmannens Swimmande under Spådoms-förrättningen. Men redan för 170 år sedan omtalas, att Lappar varit begifne på Brännevin hvarföre hela hemligheten torde hafva bestått deri, att Spåmannen varit drucken, och änteligen somnat. Åtminstone vet man att Lappar i sednare tiderne, icke kunnat utan brännvin förrätta någon sorts Spådom. Också ser man ännu i dag, det Lappar gifves som svimma blott derigenom, att en annan hastigt pekar fingret åt honom. Äfven är det icke något nytt, att Berättelserne om hvad som kunnat uträttas genom Trulldom, alltid haft en besynnerligt växande egenskap i de lättrognas munnar.
		+
		+
		+	Lycksele den 21 december 1827.
		+
		+	''E. Holmström''<br><br>''Kilde: Eric Holmström, 1827: Spå-trummor. Her gengivet efter Lars Wickström: Ett gammalt mauskript i Västerbotten, 1938</blockquote>
	\|}		\|}

@@ Linje 457: / Linje 457: @@
 <blockquote><big>'''Jens Andreas Friis 1871'''</big><br><br> '''Lappernes Gobdas eller Kobdas, Runebom'''<br>Det lader til, at alle de turanske Folkeslags Schamaner under Udøvelsen af sine Kunster have benyttet sig af et Instrument, deri har havt større eller mindre Lighed med en Tromme. Den grønlandske Angakoks Tromme beskrives som ganske simpel, dannet af en Ring af Træ eller Fiskeben og temmelig liden. Over Ringen var spændt et Sælskind, og til Ringen var fæstet et Skaft. Den blev altid benyttet, naar en Angakok skulde udøve sin Kunst, men anvendtes ogsaa ofte til profant Brug, ved Leg og anden Lystighed. I begge Tilfælde slog man paa den med en Træpinde og sang dertil. De Samojediske Tadibers ''"Pjanser"'' beskrives af Schrenck som en flad Tromme, kun 4 Tommer høi og 1½ - Fod i Diameter. Den var overtrukket med Skindet af en nyslagtet Ren, efterat Haarene først vare afskavede. Skindet spændtes paa, medens det endnu var raat og seigt, saaledes at det strammedes, alt eftersom det tørredes. Paa den modsatte Side var som Haandtag anbragt tvende Tværtræer, som laa i Kors over hinanden og i Krydsningen vare fæstede sammen, dog saaledes, at de vare lidt bevægelige. Til at slaa paa Trommen benyttedes en liden Stav, ''Pegantschj'', overtrukken med korthaaret Renskind. Tadiberne holde Trommen i venstre Haand og Kjeppen i høire. I Begyndelsen slaa de ganske svagt og i langsom Takt paa Trommen, medens de i en monoton, syngende Tone, hvori en Medhjælper ogsaa istemmer, udstøde: Goj, goj, goj! Ved disse Raab, der ogsaa bruges til at lokke Renen, hidkaldes ''"Tadebsier"'' eller Aander, som de Spørgsmaal forelægges, hvorpaa man ønsker Svar. Ph. Joh. v. Strahlenberg fortæller i sit Værk: "Das nordliche und östliche Theil von Europa und Asia", Stockholm 1730, p. 321, at ''"Die Barabintzer'', ein heidnisches Volck zwischen der Stadt ''Tara'' und ''Tosmkoi'', haben und brauchen solche Trummeln als die Lappen, wie zu sehen Figur A und B mit beiliegender holzerner Kelle oder Trummelstock. C ist das Trummel-Fell und D der Handgriff, der sich umdrehen lasst, welche der Schaman in die linche, der Trummel-Stock aber in die rechte Hand nimt. E. Klapperwerck von Eisen auf ein en Kverstock."
-[[Fil:Lappisk mythologi 04.jpg|thumb|left|250px]]Saaledes fortæller ogsaa Georgi i sit Værk: Reise im Russich. Reich. St. Ptb. 1775, at Tungusernes Schamaner havde en Tromme, som var "eyförmig, 3 Fuss lang, halb so breit, der Rand weniger als eine Spanne hoch and nur an einer Seite mit Trommelfell überspannet. Dieses ist bisweilen einem Stern gleich, bisweilen mit Vogeln, Thieren und Schlangen bemahlen. Die andere Seite ist offen. In der Trommel befindet sich eine Handhabe und ausser der eine Paar eiserne Stäbe, an welchen Blechgötzen hangen, die bei dem Trommeln an einander schlagen und also klingeln. Der Trommelstock ist mit Haasenfell überzogen, platt einen kleinen Waschholz gleich und am einen Ende mit zwei eisernen Spitzen versehen, die Schwäne vorstellen sollen."
+[[Fil:Lappisk mythologi 04.jpg|thumb|right|250px]]Saaledes fortæller ogsaa Georgi i sit Værk: Reise im Russich. Reich. St. Ptb. 1775, at Tungusernes Schamaner havde en Tromme, som var "eyförmig, 3 Fuss lang, halb so breit, der Rand weniger als eine Spanne hoch and nur an einer Seite mit Trommelfell überspannet. Dieses ist bisweilen einem Stern gleich, bisweilen mit Vogeln, Thieren und Schlangen bemahlen. Die andere Seite ist offen. In der Trommel befindet sich eine Handhabe und ausser der eine Paar eiserne Stäbe, an welchen Blechgötzen hangen, die bei dem Trommeln an einander schlagen und also klingeln. Der Trommelstock ist mit Haasenfell überzogen, platt einen kleinen Waschholz gleich und am einen Ende mit zwei eisernen Spitzen versehen, die Schwäne vorstellen sollen."
 Men ingen af disse Forfattere ved at fortælle Noget om Betydningen af de Figurer, som fandtes paa enkelte af de sibiriske Folkeslags Schamantrommer. Det synes derfor, som om Trommen hos samtlige disse Folkeslag især har været benyttet for dermed at forøge Indbildningskraften eller for gjennem Slag paa samme og den dertil hørende Sang at bringe Schamanen og Tilskuerne i den rette Stemning og Spænding. Maaske Trommen ogsaa kunde benyttes som Middel til bedre at skjule enkelte Taskenspiller-Kunstgreb. Den lappiske Runebom eller Tromme benyttedes maaske ogsaa i samme Øiemed, men hvad der især udmærkede denne og gav den Værd og Anseelse i Folkets Øine, var den Omstændighed, at alle Lappernes Guder ved mere eller mindre hieroglyfisk udseende Figurer vare aftegnede paa samme, hver inden sin Kreds eller den Afdeling af Universet, hvor man troede, han havde sit Hjem. Sol, Maane, Stjerner, vilde Dyr, Fiskevand, Lappen selv, hans Rensdyr og hans Bopæl vare ligeledes aftegnede paa Runebommen. Ogsaa Nordmændene eller de Kristne med de for dem eiendommeligste Ting havde sin Plads der. I det Hele taget fandtes der Billeder af Alt, som kunde interessere Lappen, eller hvorom han kunde ønske Besked. Den lappiske Runebom var saaledes baade Folkets Bibel og deres Orakel, paa samme Tid som den ogsaa var et Slags Landkart over denne og hin Verden. Hos andre turan- Folkeslag synes Schamantrommen ikke paa langt nær at have havt den Betydning som hos Lapperne. Den lappiske Runebom var da ogsaa større end Samojedernes og Grønlændernes og forarbeidet med langt større Omhu. I Beskrivelsen af dette berygtede Instrument afvige de forskjellige Forfattere noget fra hinanden, rimeligvis paa Grund af, at Runebommen har været noget forskjellig ikke blot i de forskjellige Trakter af Finmarken og Lapmarken, men sandsynligvis har enhver Noaide, alt efter sit større eller mindre Kjendskab til Gudeverdenen eller paa Grund af særegne Interesser, havt flere eller færre Figurer paa sit Orakel. Ogsaa den ydre Form har været forskjellig. Man er endnu i Besiddelse af enkelte Exemplarer, ligesom man har Tegning af andre. Men omtrent 70 Stykker, der af Th. v. Westen vare nedsendte fra Finmarken til Kjøbenhavn, gik tabt ved Vaisenhusets Brand sammesteds 1728. Det lappiske Navn paa Runebommen var ''Gobdas'' eller ''Kobdas'', af Ukyndighed i Sproget ogsaa ofte skrevet ''Gobda, Gobdes'' eller ''Kobdes''. Ordet udledes med størst Rimelighed af ''Govva'' eller ''Kovva'', Billede, og Afledningsendelsen ''-das''. Govvadas betyder saaledes Noget, hvorpaa en Del Billeder ere tegnede, en Samling af Billeder, og derved bliver det norske Udtryk "Runebom" en Slags Oversættelse af det originale lappiske Navn. Træværket i Runebommen var gjort som en fladbundet Skaal eller Æske af oval eller rettere ægrund Form, undertiden ganske rund. Kun sjelden bestod samme blot af en Ring af Træ som et Tøndebaand, hvortil et Haandtag af Renhorn var fæstet, saaledes som den, der findes paa Bergens Musæum, se Tegn. No. 6. Træet, hvoraf Emnet til de mere kunstigt udarbeidede Runebomme var taget, kunde være Birk, Gran eller Furu, kun maatte det ifølge Leem "være voxet paa et Sted, hvor Solen aldrig saaes, og afsides for sig selv, langt fra andre Træer". Dernæst maatte Stammen "i Væxten ikke være vredet imod, men med Solens Gang", rimeligvis for at gjøre Solguden eller Solen til Behag, da denne altid stod malet midt paa Runebommen. En saadan udhulet Træskaal var paa Bag- eller Ydersiden udsiret med Udskjæringer, der dannede Cirkler, Triangler, Kvadrater og forskjellige andre Figurer. Skaalens Bund var ikke hel, men i Midten af samme var gjort to aflange Huller, saaledes at det mellem samme tilbagestaaende Træ dannede et Haandtag, som følgende Tegninger efter Scheffer vise.

@@ Linje 448: / Linje 448: @@
 Trolltrumman skulle gifva svar i en otalig mängd fall. Den skulle upplysa om hvad som passerade på aflägsna orter; om fiendtligheter vore att förvänta; om en sjuk skulle tillfriskna eller dö; huru han skulle botas eller gudarne förmås att återsända sjukdomen dit, hvarifrån den kommit; hvilka offer gudarne eller de döde för detta ändamål önskade för och af den sjuke. Den skulle äfven utreda, hvilken jagt för tillfället vore den bästa, vare sig efter björn, räf, vildren eller annat villebråd; till hvilken trakt man i sådant afseende eller för fiske borde begifva sig; hvilken Seita vore den frikostigaste, och huru guden kunde förmås att vara gifmild. Af den skulle man vidare få veta, hvar en förlorad ren skulle uppsökas; vilkoren för renarnes och renkalfvarnes trefnad; om en hafvande qvinna skulle få lätt eller svår förlossning; genom hvilka offer och medel sjukdomar och andra olyckliga tillbud kunde botas och afvärjas o. s. v. Trolltrumman skulle, med ett ord sagdt, gifva besked om och i allt.
-I att begagna trolltrumman och äfven i trolldom voro väl alla Lappar något hemmastadda. Hvarje man kunde derföre på egen hand reda sig i saker af mindre betydelse. Men i vigtigare sådana måste, såsom sagdt, nåide tillkallas. Isynnerhet var detta fallet då det gällde att bota sjukdomar och anlita jabmeker, att bereda andra skada, att taga hämd, att öfverskåda det, som var förborgadt, och isynnerhet för att bestämma, hvilka offer man i sådana fall skulle hembära gudarne. <br><br>''Kilde: Jakob Fellman, 1906: Anteckningar under min vistelse i Lappmarken II. Udgivet 1906, 33-36.''</blockquote>
+I att begagna trolltrumman och äfven i trolldom voro väl alla Lappar något hemmastadda. Hvarje man kunde derföre på egen hand reda sig i saker af mindre betydelse. Men i vigtigare sådana måste, såsom sagdt, nåide tillkallas. Isynnerhet var detta fallet då det gällde att bota sjukdomar och anlita jabmeker, att bereda andra skada, att taga hämd, att öfverskåda det, som var förborgadt, och isynnerhet för att bestämma, hvilka offer man i sådana fall skulle hembära gudarne. <br><br>''Kilde: Jakob Fellman (1795-1875): Anteckningar under min vistelse i Lappmarken II. Udgivet af Isak Fellman 1906, ss. 33-36.''</blockquote>
 |}

@@ Linje 315: / Linje 315: @@
 |-
 | style="margin: 10px 10px 0 0; border: 2px solid #dfdfdf; padding: 0em 1em 1em 1em; background-color: #FBF8EF" rowspan="3" width="40%" valign="top" |
-<blockquote><big>'''Thomas von Westen'''</big><br><br> <br><br>''Kilde: Thomas von Westen, 1723: Berättelse om Norrska Lapparnes widskeppelser. Gengivet i Samuel Loenbom, Twå berättelser om lapparnes omwändelse ifrån deras fordna widskeppelser och afguderi, 1773.''</blockquote>
+<blockquote><big>'''Petrus Thurenius 1724'''</big><br><br> Till Trollkonst brukas effterfölliande instrumenter, ''gåbdah'' i: e: Spåtrummor, ''bälthe'' i: e: bälten, ''axiah'' i: e: yxor, ''naibedh'', i: e: knifwar, med dessa instrumenter kunna mäste dehlen af dem spå, nembl:n om det är nyttigt den eller den dagen flyttia ifrån det rummet der dhe äro och till et annat, på hwad ort dhe borttappade Renarna äro till finnandes, och så widare. Men desse äro intet till att likna emot ''nåide [Nåidet]'' eller ''Gåbeskied [Gåbeskid]'', hwilka äro stora trollkarlar eller trollpackerskor, som hos dem i stort anseende äro, desse kunna uthan och med ofwannemde instrumenter giöra en annan skada, jämbwähl till sielfwa lifwet, fördrifwa siukdomar ifrån andra, och giöra wäder när dem behagar. ''Sien siwäjeh<ref>Det är väl saivo, som af ses (K. B. W.)</ref> leh [Sij en Skåieh leh]'' effterfölliande, nembl:n Skogs- eller siöråden, ormar, wargar, örnar och ''qwåddenisk'' etc. på hwilket iag eij kan något Swenskt ord gifwa, [dhet är effter orden Sänningebudh] hwilka, som iag dok tror att dhe äro sielfwa dieflar i dheras liknelser, dem effterfölja i stor mykenhet, dock för dhe andra osynlige. Den bäste tiden till att spå hålla dhe före wara om qwällarne, då dhe bruka ''gåbdam [Gåbdahm]'', som är och det förnämsta Instrumentet hwilken nåide skall bära igenom ''båisa [Båskia]'' el:r den Helige dören. För än han nu begynner att spå, eller trolla, Kläder han på sig sina förnämste kläder, twättar sig ren, kambar sit hår, och alla dhe som då tillstädes äro skola giöra detsamma, der är då intet löije påfärde, intet sqwaller, uthan med största andacht och ihop knäpta händer förwänta dhe hwad ''nåide'' det är trollkarlen effter förrättadt arbete har att förkunna. Wid spåtrumman må ingen af qwinfolken röra eller widkomma, kommer någon af them wid then samma så är hon straxt ohelgat och således ej mehr doger. Qwinfolker spå med bälten, knifwar och yxor. <ref>Slutet af detta och hela följ. stycke saknas i Rålambska afskr.</ref> Här will iag icke förbigå denna effterföljande händelsen som mig i lycksilla Lappmark af min Scholae Camerat ''Siulo Rangtiof'' blef berättat, och detta skall hafwa skedt wid pass åhr 1715 och som det kan wara både till troendes och intet, will jag här med allenast den gunstige läsaren till sinnes föra, huru stor makt diefwulen hafwer öfwer en sådan menniskia som en gång sig i hans wåld gifwer. En ''noide'' eller en stor trollkarl skulle effter wanligheten fråga spåtrumman om ett och annat som war af nöden, men fik intet swar hwarken om ett eller annat, då blef ofwannembde karl så wred på trumman att han tog sina hustrus byxor och satte trumman uthi them och kastade byxorna tillika med trumman under tröskelen wid then gemehna dören, han blef fuller af närwarande förmanat, att han eij så öfwerdådeligen skulle ohelga trumman; men han war då af wrede så betagen, att han deras förmaningar eij achtade, tå begynte ''gåbda'' eller trumman häfftigt att gråta, nu frågar henne dess ägare hwad henne fehlades? Hon swarar, hwi skulle iag icke gråta effter du mig så skändeligen hafwer ohelgat? Ägaren sade, hwi swarar tu mig intet? Hon swarar: en annan som är starkare än tu hafwer mig thet betagit, och effter tu mig nu så hafwer föraktat, förkunna iag tig döden, tå hon thetta hade sagdt blef karlen sten död.<br><br>''Kilde: Petrus Thurenius, 1724: Om vidskepelser i Åsele Lappmark. Gengivet i Fellman, 1910, ss. 389-399.''</blockquote>
 |}

← Eldre revisjon		Revisjonen fra 29. jan. 2026 kl. 17:30
Linje 205:		Linje 205:

	I denne Sag faldt foreløbig følgende Dom: "Denne Sag opsettes, indtil høi Øvrigheds Svar fra Kiøbenhavn indhentes." Men den 11te Februar 1692 blev Anders Poulsen om Morgenen, medens han sov, dræbt med 3 økseslag af en forrykt Person, Villum Gundersen, der som Grund til sin Handling angav, at „Anders var en Troldmand, der havde forgiort en stor Del Folk og Baade, som var blevne borte." <br><br>''Kilde: Niels Knag, 1693: Relation af Niels Knag om et paa Vadsøe den 8 Dec: 1691 optaget Forhør over den hundreaarige Fin Anders Poulsen, og Dennes Bekiendelse om hans Rune Bomme og sammes Brug og Benyttelse. dat. Kiøbenhavn den 15de December [16]93 – Udgivet som Relation i Just Qvigstads Kildeskrifter til den Lappiske Mythologi (1903), ss. 69-82.''</blockquote>		I denne Sag faldt foreløbig følgende Dom: "Denne Sag opsettes, indtil høi Øvrigheds Svar fra Kiøbenhavn indhentes." Men den 11te Februar 1692 blev Anders Poulsen om Morgenen, medens han sov, dræbt med 3 økseslag af en forrykt Person, Villum Gundersen, der som Grund til sin Handling angav, at „Anders var en Troldmand, der havde forgiort en stor Del Folk og Baade, som var blevne borte." <br><br>''Kilde: Niels Knag, 1693: Relation af Niels Knag om et paa Vadsøe den 8 Dec: 1691 optaget Forhør over den hundreaarige Fin Anders Poulsen, og Dennes Bekiendelse om hans Rune Bomme og sammes Brug og Benyttelse. dat. Kiøbenhavn den 15de December [16]93 – Udgivet som Relation i Just Qvigstads Kildeskrifter til den Lappiske Mythologi (1903), ss. 69-82.''</blockquote>
		+	\|}
		+
		+	{\| width="100%" cellspacing="5" cellpadding="1"
		+	\| colspan="2" width="90%" valign="top" \|
		+	\|-
		+	\| style="margin: 10px 10px 0 0; border: 2px solid #dfdfdf; padding: 0em 1em 1em 1em; background-color: #FBF8EF" rowspan="3" width="40%" valign="top" \|
		+	<blockquote><big>'''Isaac Olsen 1715'''</big><br><br> '''Om Runnebommen som ''Noide-gadze'' befalder Noiden at giøre og bruge som talis om hvorledis den er giort.'''<br>Den Runnebomme som Noiden har, den skal først være giort og ud graven af En Rirkulle, som Een stor aflang eller langagtig skaall eller fadt, og træet skal være voxen paa Een underlig viis, og paa Een særdelis sted, Ved Een Elve førß eller i Een dyb dall, opvoxen for sig self, og icke andet træ der nær hos, og der skal være skind paa hende paa den Ene side som paa Een tromme, men under er hun Rund som Een skaall med to langagtige huld paa, og det er hand taget som de holder i med den vengstre haand naar de slaar paa hende, og der skal være malledt paa det skin alle slags Diurs og fiskers beilleder og figurer, de har og malledt Gud og Engler paa det skin, Ja og Dievelens beillede paa den Runebomme, og hun skal være prydet, med mesßing kiæder og Ringer alt om kring og anden udhugen og Krusierit mesing som skal give skrald og klang naar de slaar paa Runebommen, og der foruden skal de og have Et løst stycke mesßing eller og af kaaber, som er kosteligt udhugen, og stafæret, der næst skal de have hamrer giort af haarn, som de skal slaa paa Runebommen med naar de vild Runne, og naar de icke bruger den saa sticker de ind, igienem de to lange huller under Runne bommen som er sagt tilforn baade det løße stycke mesing og haarne Hamrerne, ind i Runne bommen til at forvare, Naar de da skal bruge Rune bommen til at Rune og Joige og trolde med Og slaa paa hende saa tager de ud det løße stycke mesßing eller Kaaber som der til er giort og deris haarne hamrer, saa legger de først det løße stycke mesing paa Rune bommen som er paa det deiligste ud hugen og bancker saa med de haarne hamrer paa Rune bommen, paa det skin som er paa hende, som paa Een Tromme saa gaar det løße stycke mesßing omkring hidt og didt af hamer slagene, naar de bancker paa skindet, saa skal de give vel agt paa hvor det fløtter sig, og paa hvad beillede det løße stycke mesing bliver staaende, og der af mercke hvad den spaaer, og der som det løße stycke mesßing gaar med solen saa betyder det godt, men gaar det imod solen, saa betyder det icke godt, Naar de nu saa slaar paa bommen som sagt er, saa legger de og saa øret ned til Runnebommen og lyder paa hvad Dievelen taller der inde, og saa faar de svar paa hvad de spørger om og hvad de begiærer at vide hvilcket Dievelen er strax færdige til at give dem andsvard.<br><br>''Kilde: Isaac Olsen, 1715: Om Lappernes Vildfarelser og Overtro. Gengivet i Qvigstad, 1910, ss. 47-48.''</blockquote>
	\|}		\|}