Jesper: Faldt tilfældigt over denne

2017-10-19T18:12:00Z

Faldt tilfældigt over denne

Ny side

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Vikingen]] !!
|-
|}

<center>'''[[Nyare diktning|Naturlyrik och romantik]]'''

<big><big>'''Vikingen'''</big></big>

''skriven 1811''

av [[Erik Gustaf Geijer biografi|Erik Gustaf Geijer]]</center>

[[Fil:Erik_Gustaf_Geijer.jpeg|thumb|right|<center>'''Erik Gustaf Geijer''' (1783-1847)</center>]]
::Vid femton års ålder blef stugan mig trång,
::Där jag bodde med moder min.
::Att vakta på gettren blef dagen mig lång;
::Jag bytte om håg och sinn’.
::Jag drömde, jag tänkte jag vet icke hvad,
::Jag kunde som förr ej mer vara glad
::::Uti skogen.

::Med häftigt sinne på fjället jag språng,
::Och såg i det vida haf.
::Mig tycktes så ljuflig böljornas sång,
::Där de gå i det skummande haf.
::De komma från fjerran, fjerran land,
::Dem hålla ej bojor, de känna ej band
::::Uti hafvet.

::En morgon från stranden ett skepp jag såg;
::Som en pil i viken det sköt.
::Då svälde mig bröstet, då brände min håg,
::Då visste jag hvad mig tröt.
::Jag lopp ifrån gettren och moder min,
::Och vikingen tog mig i skeppet in
::::Uppå hafvet.

::Och vinden med makt in i seglen lopp;
::Vi flögo på böljornas rygg.
::I blånande djup sönk fjellets topp,
::Och jag var så glad och så trygg.
::Jag faders rostiga svärd tog i hand
::Och svor att eröfra mig rike och land
::::Uppå hafvet.

::Vid sexton års ålder jag vikingen slog,
::Som skällde mig skägglös och vek.
::Jag sjö-konung blef — öfver vattnen drog
::Uti härnadens blodiga lek.
::Jag landgång gjorde, vann borgar och slott,
::Och med mina kämpar om rofvet drog lott
::::Uppå hafvet.

::Ur hornen vi tömde då mjödets must
::Med magt på den stormande sjö.
::Från vågen vi herrskade på hvar kust —
::I Valland jag tog mig en mö —
::I tre dagar gret hon, och så blef hon nöjd,
::Och så stod vårt bröllop, med lekande fröjd
::::Uppå hafvet.

::En gång äfven jag ägde länder och borg,
::Och drack under sotad ås,
::Och drog för rike och menighet sorg,
::Och sof inom väggar och lås.
::Det var en hel vinter — den syntes mig lång,
::Och fast jag var kung var dock jorden mig trång
::::Emot hafvet.

::Jag ingenting gjorde, men hade ej ro,
::För att hjelpa hvar hjelplös gäck.
::Till mur vill man ha mig kring bondens bo
::Och till lås för tiggarens säck.
::På sakören, edgång och tjufvar och rån
::Jag hörde mig mätt — vor’ jag långt derifrån
::::Uppå hafvet!

::Så bad jag — men hän gick och vintern lång,
::Och med sippor stränderna strös,
::Och böljorna sjunga åter sin sång
::Och klinga: till sjöss, till sjöss!
::Och vår-vindar spela i dal och i höjd,
::Och strömmarna fria störta med fröjd
::::Uti hafvet.

::Då grep mig det fordna osynliga band,
::Mig lockade böljornas ras.
::Jag strödde mitt gull öfver städer och land,
::Och slog min krona i kras
::Och fattig som förr, med ett skepp och ett svärd.
::Emot okända öden drog i vikinga-färd
::::Uppå hafvet.

::Som vinden frie vi lekte med lust
::På fjerran svallande sjö.
::Vi menniskan sågo, på främmande kust,
::På samma sätt lefva och dö.
::Bekymren med henne städs bosätta sig;
::Men sorgen, hon känner ej vikingens stig
::::Uppå hafvet.

::Och åter bland kämpar jag spejande stod
::Efter skepp i det fjerran blå.
::Kom vikinga-segel — då gälde det blod;
::Kom krämarn — så fick han gå.
::Men blodig är segren den tappre värd,
::Och vikinga-vänskap, den knytes med svärd
::::Uppå hafvet.

::Stod jag mig om dagen å gungande stäf,
::I glans för mig framtiden låg;
::Så rolig, som svanen i gungande säf,
::Jag fördes på brusande våg.
::Mitt var då hvart byte, som kom i mitt lopp,
::Och fritt som omätliga rymden mitt hopp,
::::Uppå hafvet.

::Men stod jag om natten å gungande stäf,
::Och den ensliga vågen röt,
::Då hörde jag Nornorna virka sin väf,
::I den storm genom rymden sköt.
::Likt menskornas öden är böljornas svall:
::Bäst är vara färdig för medgång som fall
::::Uppå hafvet.

::Jag tjugu år fyllt — då kom ofärden snar,
::Och sjön nu begärar mitt blod.
::Han känner det väl, han det för druckit har
::Där hetaste striden stod.
::Det brinnande hjerta det klappar så fort,
::Det snart skall få svalka å kylig ort
::::Uti hafvet.

::Dock klagar jag ej mina dagars tal:
::Snar var, men god, deras fart.
::Det går ej en väg blott till gudarnas sal;
::Och bättre är hinna den snart.
::Med dödssång de ljudande böljor gå:
::På dem har jag lefvat — min graf skall jag få
::::Uti hafvet.

::Så sjunger på ensliga klippans hall
::Den skeppsbrutne viking bland bränningars svall —
::I djupet sjön honom rifver —
::Och böljorna sjunga åter sin sång,
::Och vinden vexlar sin lekande gång;
::Men den tappres minne — det blifver.

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Naturlyrikk og romantikk]]
[[Kategori:Erik Gustaf Geijer]]

Vikingen - Revisjonshistorikk

Jesper: Faldt tilfældigt over denne