Andra kvädet om Gudrun (NFS)

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif


Edda

Öfversättning:
Nils Fredrik Sander

Andra kvädet om Gudrun


Nornerne Ukendt kunstner, 1832

Konung Tjodrek var hos Atle och hade där mist nästan alla sina män. Tjodrek och Gudrun klagade sin sorg för hvarandra. Hon talade till honom och kvad:

1.
Jag var möars mö,
min moder mig fostrade
lystert i jungfruburen,
jag höll af mina bröder;
tills mig Gjuke
med guld prydde,
med guld prydde
och gaf mig åt Sigurd.

2.
Så var Sigurd
öfver sönerna af Gjuke
som grönskande lökstjälk
ur gräset vuxen
eller högbente hjorten
i hopen af vilddjur,
eller som glödande guldet
vid gråa silfret.

3.
Tills mig missunnade
mina bröder,
att jag ägde en man.
som var allom främre:
sofva de ej kunde
eller i saker döma.
förrän Sigurd
de slagen fått.

4.
Till tings lopp Grane,
gny var att höra,
ännu dock Sigurd
själf ej kom;
sadeldjuren alla
voro svettiga ridna
och mycket ansträngda
under mördarne.

5.
Gråtande gick jag
att Grane fråga,
med tårar på kinden
att tala mod fålen;
sorgsen sitt hufvud
han sänkte mot gräset,
hästen förstod,
att hans herrar ej lefde.

6.
Länge jag vacklade,
länge var jag tvehågsen,
innan folkfursten
jag frågade efter kampen.
Gunnar sitt hufvud
sänkte, men Högne
sade mig om Sigurds
svåra död:

7.
”På hinsidan floden
fälld han ligger,
Guttorms bane,
gifven åt ulfvar.
Sök du Sigurd
i söderled,
då hörer du korpar
kraxa gällt
och örnars skrik
af åtelfägnad;
vargar tjuta
vildt kring din man.”

8.
”Hur har du mod,
Högne, att säga
mig glädjelösa
så grym en sorg?
Måtte korpar slita
ur din kropp hjärtat
i fjärran land,
förrän du mänskor finner!”

9.
Svarade Högne.
af sorgens storhet
en enda gång
i goda hugen oblid:
”Då hade du, Gudrun,
att gråta öfver flera,
om korpen mig hjärtat
ur kroppen slete.”

10.
Ensam gick jag dädan
från detta ordskifte
att samla de öfverlefvor,
dem ulfvar å skog lämnat ;
ej högljudt grät jag
eller händerna vred,
ej hördes jag kvida
som kvinnor andra,
när utmattad jag satt
hos Sigurd.

11.
Mörk som i nedan
natten mig tycktes,
när sorgfull jag satt
hos Sigurd;
ulfvar jag tyckte
i allo bättre,
om de mig läte
lifvot mista,
eller man brände mig
som björkens ved.

12.
Från fjället for jag
fem dagar räknadt,
till dess att Halfs
höga sal jag nådde;
sju halfår sedan
satt jag där hos Tora,
dotter af Håkan,
å Dans marker.

13.
Mig till gamman
i guld hon sydde
sydländska salar
och svaner danska;
vi satte i färger
furstars lekar
och i handslöjdalster
höfdingens kämpar;

14.
Sköldar röda,
reckar hunska.
svärdflock, hjälmflock,
hjältens följe;
Sigmunds skepp,
seglande från hemmet,
gyllene stambilder
och stäfvar med snidverk.

15.
Vi stickade å bonad
strider forna,
Sigars och Siggeirs
söder å hatets ö.
Då fann Grimhild,
götiska kvinnan,
hvad slags kämpar
jag kära håller.

16.
Hon kastade väfven,
lät kalla sönerna,
full af åtrå
att fråga detta:
hvem systern böter
för sonen ville gifva
eller makan gälda
för mannens dråp.

17.
Hon frågade lottspån,
hvem fara ville
våghäst att sadla,
vagn att rusta,
hingst att rida,
hök att kasta
och pil med böjda
bågen skjuta.

18.
Redo var Gunnar
guld att bjuda,
sak att böta,
och sammaledes Högne;
Valdar danske
med Jarislef
och Eymod den tredje
med Jarisskåre.

19.
Kommo där in då,
konungar lika,
Långhards härmän,
höljda i pälsar röda,
hade kostbara brynjor,
kupiga hjälmar,
svärd i bälte
och svartbrunt hår.

20.
Enhvar mig ville
välja smycken,
smycken välja
och smidigt orda,
om de mäkta månde
min myckna sorg
med tröst lindra;
men jag trodde dem icke.

21.
Grimhild bragte mig
en bägare att tömma,
sval dryck, sårdryck,
att sak jag ej mindes;
ökad var dess styrka
af jordens kraft,
af svalkall sjö
och sonande blod.

22.
Stodo i hornet
hvart slags stafvar,
ristade, glödgade,
dem jag ej reda kunde;
Hadingalands
långa ljungfisk,
oskuret ax,
och öppet svalg å djur.

23.
Var i den brygden
blandadt mycket ondt:
all skogens örter
och ollon brända,
sot från äril,
offerdjurs inälfvor
och suden svinlefver,
i ty att sak den döfvar.

24.
Då de glömde
hvad de genomlefvat :
allt härskarens
hästtämjande i sal.
Tre konungar kommo
och knäböjde,
innan mig själf hon
sökte till samtal.”

25.
Grimhild kvad:
”Jag gifver dig, Gudrun,
guld att välja
och fullt opp af gods
efter din framlidne fader,
röda ringars smide,
Lödvers salar
och allt fruktbara fältet
efter fallne kungen.

26.
Hunska flickor,
som med färger sömma
och guld så fagert virka,
att dig till gamman det tyckes:
ensam skall du råda
öfver Budles egendom
och i gyllene praktskrud
gifvas åt Atle.”

27.
”Ingalunda vill jag
vigas vid en man,
ej heller Brynhilds
broder äga;
till blygsel mig vore
att med Budles son
ättlingar föda
eller fröjdas åt lifvet.”

28.
Grimhild kvad:
”Vakta dig att hjältar
gälda med hat,
därför att vi förut
dig öfverväldigat;
så skall da låtsa
som lefde de båda,
Sigmund och Sigurd,
om du söner föder.”

29.
”Ej kan jag, Grimhild,
åt glädjen skatta
eller hopp nära
om en ny hjälte,
sedan örn och korp
till kval för mig
Sigurds hjärteblod
samman druckit.”

30.
Grimhild kvad:
”Den bland alla
till ätt ädlaste
furste jag funnit,
den främste på visst sätt;
honom skall du äga,
tills åldern dig hinner,
men utan man vara,
om ej du väljer denne.”

31.
”Vakta dig att bjuda
med brådskande åtrå
de ondskefulla
fränder åt mig;
han skall Gunnar
giftigt skada
och ur Högne
hjärtat slita;
ej månde själf jag sluta,
förrn svärdslek-eggarens,
den lefnadskraftiges
lif jag tagit.”

32.
Gråtande Grimhild
greps af det ord,
som öfver sönerna
samkade ondt
och öfver anförvanter
ofärd stor.

33.
Grimhild kvad:
”Land ger jag dig jämväl
och lydfolk till följe,
vinberg och valberg,
om du vill dem äska:
äg dem och njut dem, dotter,
till din ålders kväll!”

34.
”Kora skall jag alltså
bland konungar honom,
men dock af närskylda
nödgad därtill;
för mig han ej varder
en man att älska,
ej heller mina bröders ofärd
hans barn till skydd.”

35.
Strax var till häst
hvarje liten sven,
och välska vif
i vagnar lyftes;
i dagar sju
öfver disigt land vi redo,
i andra sju
öfver svallande böljor gledo,
och i tredje sju
å torrt land vi stego.

36.
Portväktarne där
i den präktiga borgen
grindarna öppnade,
när in i gården vi redo.

(I Völsungasagan sägs: Här gick mycket folk Gudrun till möte, och tillreddes ett stort gästabud, såsom förut var aftaladt. Hon drog fram med värdighet och mycken prakt. Vid detta gästabud drack Atle till bröllops med Gudrun; men aldrig vardt hon glad i hugen af hans sällskab, och till liten båtnad var deras samlif. Nu är att säga, hurusom Atle vaknade ur sömnen hvarje natt.)

37.
”Atle mig väckte,
men jag vara tycktes
full af ovilja
öfver frändernas död.”

38.
Atle kvad:
”Så mig nyss
nornor väcka:
— han bjöd mig att tyda
trångmålets spådom —
jag tyckte dig, Gudrun,
Gjukes dotter,
med giftstruket svärd
mig genomstinga.”

39.
Gudrun kvad:
”För eld det bådar
att om järn drömma,
för fals och högfärd
om en husfrus harm;
med eld jag skall
ditt onda bränna,
lindra och läka,
fast led du mig är.”

40.
Atle kvad:
”Jag tyckte här i gården
telningar fallna,
dem icke jag ville
som vuxna mista,
nu rifna opp med rötterna,
röda af blod,
burna å bänk
och bjudna mig till spis.

41.
Jag tyckte ur min hand
hökar flyga
i brist å byte
åt afgrundsboningen till —
deras hjärtan jag tyckte mig
med honung tugga
och svällda af blod;
mitt sinne var sorgset.

42.
Jag tyckte ur min hand
hundvalpar lösta,
utan all giädje
gläfsande båda;
deras kött var vordet
förvandladt till as,
af nödtvång liken
jag njuta skulle.”

43.
Gudrun kvad:
”Snart skola män
um sängsak tala
och hvitlingars
hufvud taga;
de framlidna månde
om få nätter
kort före dagsljus
drotten få smaka.”

44.
Atle kvad:
”Ej sedan jag låg
eller sofva ville
som make i äkta säng,
det minnes jag grant.”