Forskjell mellom versjoner av «Berättelse om Ecclesiastiqve»

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Linje 1: Linje 1:
{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
 
|- style="background-color:#e9e9e9" 
 
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
 
|-
 
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !!  !! !!  !!  !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link= Berättelse om Ecclesiastiqve]] !! 
 
|-
 
|}
 
 
 
 
[[Fil:Bindalstromma sami shamanic drum photo.JPG|thumb|250px|<center>Runetromme<br>Norsk Folkemuseum, Oslo.</center>]]
 
[[Fil:Bindalstromma sami shamanic drum photo.JPG|thumb|250px|<center>Runetromme<br>Norsk Folkemuseum, Oslo.</center>]]
 
<center>
 
<center>

Revisjonen fra 16. jul. 2021 kl. 05:48

Runetromme
Norsk Folkemuseum, Oslo.


Olof Mallmer (Malmerfelt)
Ur Berättelse om Ecclesiastiqve

1742


§ 15.

The i förleden februario til Luhleå lappmark ankomne 2:ne Missionarier hafwa tid efter annan i thetta åhr lembnat följande berättelser:

1:o. At en dehl lappar funnits, som kunnat läsa några stycken utan til af Catechesi Canonica, fast än nog oredigt och orätt; men på tilfrågan huru the thet samma förstått, har ingen funnits, som hafft tilräckeligit begrep om sin Salighet theremot skola många af them icke kunnat läsa Fader Wår, och ei heller wetande om the warit Christna; huru många Personer i Guddomen: om the hafwa någon odödelig Siäl; ja och en stor del, som eij wetat sina namn. En del af thetta folck, så män, som qwinnor, skola ock i hela sin lifstid aldrig warit til någon kyrcka eller Prädikan.

2:do i gemen skola thesse Luhleå lappmarks Inwånare wara til alt sit upförande et ganska groft och ilwiljogt folk, trätgirugo, storsinte samt ganska hårda och obarmhertige emot sina fattiga. En del af dem ock så illa artade, at the hwarken wårdat sig at åhöra hwad Prästen för them sagt, eller sådant på minnet lagt; ja sådana hafwa ock funnits, som giordt glänts och apespel af all lärdom och Christendoms underwisning.

3:tio. Wid Missionariernes första ankombst, hafwa en del lappmän emottagit a. b. c. böcker och begynt at lära läsa utur bok, samt merendels på en dag lärt känna alla bokstäfwerne i alphabetet; och hwilket gifwit lärarena godt hopp, men thet warade icke länge förrän et ryckte och tal ibland lapparna upkom: at så snart the hunnit lära sig läsa, skulle the tagas til Soldater at gå emot Ryssen med sine Stålbågar; Och tå återgåfwo the til Prästerne the af them undfångne böcker med utlåtande, at the hade så swaga hufwuden, at the icke tålde läsa.

4:to. Utaf then Kundskap som thetta folck af sine förfäder hafft, hafwa the ibland annat för Missionarierne berättat: at när Gud skapte werlden, har han lagt råd med then onda; tå the ock tillika skolat berätta underliga ting och händelser, om Guds och then ondas skiljeaktige projecter, the weta och at tala om en tid, tå Gud stielpte om werlden och fördränkte alla menniskior, undantagande twänne Syskon, them han tagit under armen, af hwilka sedan alla menniskior, som nu lefwa fåt sit ursprung. Men så snart the förmärkt, at Missionarien begynt at uptekna sådana theras berättelser, hafwa the platt öfwergifwit at något widare therom frambringa.

5:to. Jultiden giöra the, och i stora trän upsättia små båtar om 3 qwarters längd, huggne med yxa af furu trän, samt öfwer alt korsade och öfwerstrukne med blod, med en mast mit uti, som äfwen är korsad och med blod målad. Thesse upsättias för något löffte åt en, som the kalla Jåulo-Herra.

6:to. Förutan thesse hafwa ock Missionarierne blifwit warse en hop Skäppor eller små korgar af näfwer giorde, hängande i trän, hwaruti legat allehanda matsaker. Och har en Lapp Gosse wetat berätta, at man af all den mat, som ätes Juleaffton, brukas tagas et stycke, och på thetta sättet hänga upp i trän åt en, som the kalla Ruoto på thet han icke skal skada theras qwinfolk på et wist sätt.

7. Så hafwa ock i Skogarne på många ställen funnits gälder eller tak på fyra upresta stolpar, på hwilka on stor myckenhet ben och Renhorn legat. Wid ena sidan har stådt et trä uptagit med Roten, then the wänt up lika som et hufwud; men sielfwa träet öfwer alt korsat. På thetta sättet skola the offra hornen och benen af sine Oxrenar eller andra renar, tå the blifwit siuka, men effter giordt löffte kommit sig före igen. När the släkte sådane Renar, för hwilka löffte giordt är, hugga the icke något ben sönder på them, utan dela hela Renen led ifrån led. Thesse ben församlar lappen och offrar på förbemelte Gäldar: åt hwem, är ännu okunnigt. Om någon hund råkar draga bårt något theraf, så skiäres benet af samma hund och lägges i stället.

8:vo. Men utom thesse och andre dylika påfunder, äro i synnerhet lapparnes så kallade Passe kedge eller helige Stenar hos them mycket allmänne, hwilka til utseendet skola nog lika petrificerdta blaggarns nystan. Sådane stenar ligga gemenligen wid Bergzändar, wid uddar af Siöar, Holmar, Forssar eller andre helgade orter, them the kalla offerställen; emedan the offra åt them wid många tilfällen. Ty, om folk, eller theras Kreatur, blifwa siuka, så giöra the löffte at offra något på thesse Stenar, om then Siuka får sin hälsa igen; äfwen om någon annan widrighet möter them, som the wilja afwända. Thet som the offra är gemenligen Renshorn och ben, samt af allmogen ifrån lansbygden eller Norrige uphandlade Bockar och Getter, får, kattor och Hönstuppar etc. aldrig något qwinfolck får komma åt sådane Stenar, så framt hon wil behålla hälsan och lifwet. The säijas wara i then tro, at sådane Stenar skola hafwa Lif och kunna gå. Och therföre taga the sig granneliga til wara, at the icke måge komma at gå öfwer hans fiät. För par åhr sedan har en Kaitum lappman wid sin flyttning, oförwarandes råkat komma för nähra på en dylik sten; Och således på ögnablicket wänt om; men ehuru han straxt utlofwat offer af 'Renar, Får, Getter etc. skal han likwäl eij kunnat blidka honom, utan samma natt skal hans Renhiord lidit en anseenlig skada af Rofdiuren.

9. Tå lappen går åstad at offra, sätter han alla sina hundar i band. Tå the gå öfwer hans fiät, så är han icke säker för Wargar. Och om inga wargar tå äro i negden, skola hans hundar giöra honom lika skada med Renarnes ihiälrifwande. Wid sin bårtgång och tilbaka kombst går lappen icke igenom then rätta dörren i sin koija, utan genom en liten bakdörr, krypandes in, hwilken dörr eller ingång aktas för helig, och igenom then får aldrig någon qwinna i Koijan in- eller utgå. Enär han kommer så nära, at han får se then Stenen, som han tilbedia skal, begynner han at buga och bocka sig; och tå han til thet rätta stället anlänt, faller han på sine knän. Emellan thesse Stenars wärkan eller krafft, skal och giöras mycken skillnad, i thet at then ena wida öfwergår then andra uti ernåendet af hwad som åstundas. Then mäktigaste i Luhleå Lappmark skal finnas wid orten Gellewari, som är et Jernberg; och wid honom ligger en yxa, som effter Lapparnas berättelse, skal i fordra tider wara tagen af en Jätte. Tå offrandet skier taga the thenna yxa och lägga henne på thet öfwersta hornet.

10. Fiskare lappar hafwa sine Stenar wid Sjöar, som the kalla Saiwo uti sådane Sjöar skola gemenligen finnas fetare och större Fiskar, än uti andra. The mena at stenarne äro thertill orsaken, i anseende til then tienst man giör them, ty, som Fiällappen offrar horn och ben, så brukar Fiskarelappen smörja sin Gud med Fiskflått, här får eij heller något qwinfolk wara med, utan the måste läja sig mans folk, i fall the ei hafwa tilräckelige mans Personer, tå the skola draga not. Alla hundar sättas och tå i band. Om någon under påstående Fiskerie nämbnar Gud, så är theras hopp om fisks fående förlorat. Then Fisk the få måste the antingen ränsa och skiära upp wid sielfwa Sjön, eller wid hemkomsten then bära in uti koijan genom then så kallade bakdören. Fiskebenen få the icke gifwa åt sine hundar, innan the legat i kalt vattn. Ju tidigare och offtare thesse Stenar smörjas och offras på them, ju mäktigare skola the blifwa. För- thenskull dömer man om theras makt effter theras tilbediares antal och flit. Tå ingen mera offrar på them, skola the ock mista sin krafft och styrka. Och sådane af sig komne Gudar, har hwar man lättast före at få se, emedan ingen fruktar widare för them.

11. Thetta folk, enär någor oenighet emellan them upkommer, äro the i stånd at förderfwa hwars andras hälsa och Rendiur. Säijes ock om them, at the understundom upmana hwarandra, til at wisa, hwilken som i konsten är starkare, tå thensom skadan lider, emedan han är swagare, icke får uptaga thet illa.

12. Med theras döda, berättes the äfwen hafwa åtskilliga widskeppelser, såsom theribland: när the wintertiden fara the ställen förbi, hwarest the döda stå obegrafna, kasta the åt them et stycke tobak. Jembwäl ock, när något barn dör, innan thet bfifwit döpt (som offta på somblige ställen dragit ut hela åhret), så bruka the thet samma til ludder för Räfwar; Föregifwandes at Räfwen therpå skal wara mycket begiärlig.

13. Sidst berätta thesse Missionarier, at ehuru theras resor i Lappland by från by, äro ganska beswärlige; och jembwäl för them mycket bedröfweligit, att dageligen höra och åskåda allehanda lapparnes eländigheter och diefwulska förehafwande: Så hafwa the dock såsom nitälskande Guds ords tienare fått mycken tröst och styrcka theraf, at theras anwände flit och arbete, genom Guds nåd, långt mera wärkat och burit frukt, än the i förstone bland thetta wilda folcket hade förmodat, uträttas kunnat, såsom ock förmena, at medelst thens högstas wälsignelse, innan kårt tid nog, när alla lappmarks Präster giöra sin högsta flit, med Missions wärket, få Lappska Församblingarna i theras Christendoms kunskap uti godt stånd.


Stockholm d. 30 December 1742.
O. Mallmer.


________________


SRA: »Ecklesiastikverket i Lappmarken.«

Hvilka de tvenne missionärer voro, som inlemnat de i § 15 införda uppgifter om Lapparnas religiösa föreställningar och bruk, framgår redan af deras innehåll. De utgöra nämligen en hufvudkälla för elfte Kapitlet om Lapparnas afguderi etc. uti Pehr Högströms Beskrifning öfwer de til Sweriges Krona lydande Lapmarker, 1746. Punkt 4 motsvarar sidorna 176, 57-8 uti denna bok; likaså punkterna 5-6 ss. 188-190; jfr. ytterligare punkt 7 med ss. 190, 180, 8 med ss. 182, 191-192, 9 med ss. 195, 194, 195, 184; 10 med ss. 193, 195, 183, 12 med s. 208, hvarest offrandet af tobak säges hafva varit brukligt i Kaitom. Den i punkt 6 nämnde Lappgossen är tydligen samma Lapp, hvilken berättat om Ruotta för Högström.

Prestvigd 17 12/5 41 blef Högström utnämnd till pastor i Gelliware (Kaitom) den 24 Nov. 1742; dessförinnan hade han under året besökt orten tillsamman med missionären Pehr Holmbom. Desse båda voro de i februari 1742 till Luleå Lappmark, ankomne missionärer, hvilka under årets lopp sändt sina berättelser till Mallmer. De ega således originalanteckningars värde i förhållande till den tryckta sammanställningen.

(Kaarle Krohn.)



Anm. af Utgifvaren.

Olof Mallmer, 1743 adlad Malmerfelt, var en af frihetstidens mest framstående embetsmän och sedan 1740 ledamot af Sv. Vetenskapsakademin. Född den 28 Sept. 1693, utnämndes han, efter att hafva innehaft särskilda kamerala befattningar, år 1740 till Lagman i Ångermanland och Vesterbotten. Då Direktionen för Ecklesiastikverket i Lappmarken år 1739 tillsattes, utsågs han till adjungerad ledamot i Direktionen, egentligen på grund af sina kamerala insigter, och qvarstod såsom sådan ända till 1752. Han befriades då på egen begäran från denna befattning, i hvilken han med sällspordt intresse och god framgång hade verkat för Lapparnes bästa, än vid Direktionens och än vid Hernösands Konsistorii sammanträden, än ock på resor i Lappmarken, hvilka han företog, dels under förra hälften af 1740-talet, dels i egenskap af Vicelandshöfding (1749-1752) och senare Landshöfding i Vesterbotten. Under allt detta och genom brefvexling med flera lappmarkspräster hade han förvärfvat sig grundlig kännedom om de lappska förhållandena, i afseende å hvilkas förbättrande han inlagt betydande förtjenster. Det var derföre ingalunda blott toma ord, då han, efter att åren 1740, 1741 och 1742, och således innan afgifvandet af i fråga varande, 16 §:§: omfattande berättelse, hafva berest „Nordlanden t. o. m. Torne och Kimi“ [lappmark], redan då säger sig hafva gjort sig fullt underrättad om allt hvad till Ecklesiastikverket hörde och sålunda trodde sig kunna uppgifva tillräckliga utvägar till Lappmarkens uppkomst.

Då Adolf Fredrik år 1753 ville hafva honom utsedd till Landshöfding i Vesterbottens län, uteslöt Rådet honom från förslaget under förevändning, att han räknade färre tjensteår än andra medsökande. Den verkliga orsaken ansågs dock hafva varit den, att Malmerfelt sedan 1752 tillhörde hofvets parti. Det var ock denna befordringsfråga, som närmast gaf anledning till 1756 års Riksdags anmärkningsvärda „tjenstebetänkande“, genom hvilket tjensteåldern gjordes till uteslutande grund för tjenstemäns befordran (K. F. d. 23 Nov. 1756). Efter att sedan hafva tjenat såsom Kammarråd, utnämndes han omsider 1765 till Landshöfding i Vesterbotten, hvarifrån han år 1769 förflyttades till Landshöfding i Vestmanlands län. Han dog den 10 Sept. 1771.


Kilde

Isak Fellman: Handlingar och Uppsatser angående Finska Lappmarken och Lapparne, Bind I, 1910.