Forskjell mellom versjoner av «De nordiska lapparnas religion Kap. I Björnfesten»

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
(Reuterskiöld: De nordiska lapparnas religion Kap. I Björnfesten)
 
Linje 1: Linje 1:
{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
 
|- style="background-color:#e9e9e9" 
 
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
 
|-
 
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !!  !! !!  !!  !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=De nordiska lapparnas religion Kap. I Björnfesten]] !! 
 
|-
 
|}
 
 
 
 
<center><big>'''[[De nordiska lapparnas religion]]'''</big>
 
<center><big>'''[[De nordiska lapparnas religion]]'''</big>
 
af
 
af

Revisjonen fra 13. okt. 2021 kl. 05:41

De nordiska lapparnas religion

af
Edgar Reuterskiöld


I
Björnfesten


Bilden är hämtad ur den holländska uppl. af Schefferus efter s. 76. Med verkligheten har den litet att skaffa, utan är tecknad efter Schefferus’ beskrifning.

Ett af den moderna religionsvetenskapens viktigaste särmärken är, att den sökt tränga så långt som möjligt tillbaka i den religiösa utvecklingens historia. Den har icke stannat vid mytforskningen, utan sökt för sig klarlägga ännu mera primitiva stadier. Delvis har man gått ännu längre, i det man i dessa stadier trott sig äga material att skildra religionens uppkomst. Man har då glömt, att ett för-religiöst eller, om man så vill, icke-religiöst stadium enbart är en psykologisk konstruktion. Historiskt sedt finnes intet enda folk med endast nyuppkomna religiösa institutioner, utan, hur ursprungligt det än i öfrigt må vara, finnas hos detsamma äfven bortdöende sådana. Och hur mycket af vår odlings gryningstider den förhistoriska forskningen än afslöjat för oss, hur religionen uppkommit, har den icke visat. Det synes, som om här skulle kunna tillämpas samma parallel, som SVEN NILSSON använder om människosläktets tillkomst, då han säger: “Ända dit kan forskningen aldrig framtränga. Det förhåller sig i detta hänseende med hela släktet som med individen: huru lifvet väckes, det vet ingen dödlig“.[1] Till grund för undersökningen i detta kapitel skola vi således icke lägga någon teori om religionens uppkomst. Men å andra sidan stå vi, såsom redan i inledningen framhållits, ej utan möjligheter att äfven beträffande lapparnas religion behandla tidigare stadier än det mytologiska.

Det gäller då att se till, om bland alla de riter, som våra källor beskrifva, finnes någon grupp, hvilkens förklaring ligger icke i nomadlifvet, utan i jägarlifvet. En sådan grupp tro vi oss ha funnit i de riter, som omtalas, då det gäller fångandet och i synnerhet hemförandet och uppätandet af björnen. Vi öfvergå därför till en undersökning af dessa riter. Härunder skola vi söka visa, att vi i dessa också ha att söka det mest primitiva i lapparnas religion, som vi öfverhufvud kunna lära känna.

Om denna företeelse har vår äldre litteratur till och med att uppvisa en monografi: “Kort berättelse om lapparnas björnafänge samt deras dervid brakade vidskepelser“ af PER FJELLSTRÖM (Stockholm 1755). Dessutom har den nästan undantagslöst behandlats af dem, som sysslat med lapparnas seder och bruk. Icke minst ha SCHEFFERUS och hans källor lämnat mer eller mindre ingående beskrifningar af densamma. Och det finnes ännu outgifna handskrifter, som handla härom [2] Men uppgifterna i alla dessa källor få ej jämnställas utan vidare kritik. Först och främst sammanföra de uråldriga och senare uppkomna bruk. Vidare skildra de sådana från olika lappmarker. Vi få därför för att kunna komma till klarhet i dessa ting undersöka hvar ceremoni för sig.

De äldsta björnjakterna ha säkerligen nästan utan undantag varit sådana, där björnen ringats på förvintern och sedan vid den snörikaste tiden utdrifvits ur idet och dödats. Ännu den dag som är anses ju detta vara den utan all jämförelse förnämligare formen för björnjakt. Också afse de fullständiga beskrifningarna alltid dessa jakter, och det är vid dem, som ceremonierna egentligen uppstått, och till dem, som ytterligare bruk anknutit sig. Naturligtvis har då som nu ett tillfälligt uppjagande af björnen kunnat förekomma, eller om någon gång en gammal slagbjörn visat sig alltför närgången, har man sökt lura ned honom i en grop eller in i något bås. I förra fallet ha ceremonierna fått koncentrera sig till uppätandet, något som i senare tid på grund af andra orsaker blifvit fallet äfven vid fällandet af ringad björn.

När emellertid lapparna ringat björnen och den lämpliga jakttiden kommit, är det en stor händelse icke blott för den, som ringat, utan “samma lapp kallar tillhopa de närmaste af släkten och vännerna lika som till ett förnämligt collatz“[3]. Här var det ursprungligen tydligtvis fråga om den etnografiska enhet, som går under namnet lappbyn, d. v. s. icke blott en familj, utan en klan, en hos alla nomadfolk förekommande enhet af de nära släktingar, som nomadisera tillsammans. Sedan man sammankommit, ordnar man sig högtidligt för jakten: först skall den, som är den mest framstående i konsten att bruka trumman, slå på denna för att spå lycka till jakten. Sedan aftågar man i noga bestämd ordning. Lappen, som har ringat björnen, skall gå främst, och han skall i handen bära en käpp, på hvilken en mässingsring är bunden. Efter honom går den, som spått lycka, och därnäst den, som skall skjuta första skottet. De andra gå efter i bestämd ordning. “Dock ibland desse hafver hvar och en sitt ämbete, så att den ene måste vara kock, som skall sönderdela köttet; den andre skall vara vedhuggare; den tredje vattenbärare; alltid lagandes och grannerligen i en sådan expedition aktandes, det den ene icke måtte träda i den andres ämbete“.[4]

FJELLSTRÖM förklarar, att man icke i senare tider och i de södra lappmarkerna känner till dylika ceremonier, innan björnen blifvit fälld.[5] Han anser sig äfven böra ingå på en kritik af några af dessa punkter. Han säger: “Om spåtrumman skulle gifva tillkänna björnens tillhåll, så kunde det alltid ske, och utan att björnen blefve ringad“. Men detta är en missuppfattning af RHEENS ord, som lyda så, att lappen skall “slå på trumman och se till om de skola få björn“. Denna FJELLSTRÖMS invändning drabbar endast hans eget referat, att “de låta slå på trumman att få kunskap om björnens tillhåll“, ett referat, som icke kan rättfärdigas vare sig af RHEENS ord eller SCHEFFERUS latinska öfversättning af dem. Hvad nu själfva detta trummande angår, få vi längre fram tillfälle att i ett sammanhang redogöra för trummans olika användning. Här vilja vi blott framhålla, att det ursprungligen betydt något vida mer än “att se till, om de skola få björn“. Det betydde att spå en lycklig jakt, och detta var detsamma som att åstadkomma en sådan. Trumslagaren var således icke endast en nan, som kunde se, hur framtiden skulle te sig, utan han kunde också omgestalta den efter sitt goda behag. Under sådana förhållanden är det klart, att trummandet var en synnerligen viktig förberedelse till jakten.

Äfven FJELLSTRÖMS andra anmärkning visar, hur främmande han och säkerligen också många lappar på hans tid voro för den egentliga betydelsen af de gamla bruken. Han säger: “Att den skall gå främst, som ringat björnen, är ock ej underligit, ty honom förutan veta de andra ej, hvar björnen skall sökas“. FJELLSTRÖM fäster sig här endast vid uppgiften, att den som ringat björnen skall gå främst, under det att han alldeles förbiser det viktigaste, att han för en staf i handen, hvilkens handterande utgjorde en del af ceremonierna. Detta har åter en af SCHEFFERUS citerad anonym författare insett; men han tyder det på sitt vis. Han ser i denna staf en taktpinne eller dylikt: “den skall vara som en Chor- eller Capellmästare, som alltid måste begynna sången eller björnvisan“.[6]

För att återgå till FJELLSTRÖMS anmärkningar visa de, att dessa riter före björnens dödande på hans tid och i de trakter han kände voro alldeles bortglömda, hvilket han också uttryckligen säger. Och det är ju också helt naturligt, att just dessa bruk, som hängde samman med att det var en besläktad grupp, som företog jakten, måste upphöra, då t. o. m. bofasta deltogo däri. Vidare hade ej trumman på långt när samma allmänna användning då. Därtill gjorde förändringar i vapnen och öfverhufvud i det allmänna jaktsättet sitt till. Man blef på helt annat sätt herre öfver villebrådet. Men vidare måste vi besinna, att ceremonierna icke blott kunna vara, utan säkerligen i flerfaldiga detaljer varit olika inom de olika lappmarkerna. Det kan därför icke vara riktigt att söka pressa in alla drag, som vi kunna sammanföra från olika håll, i en enda ceremoni. Dock torde som sagdt den af FJELLSTRÖM konstaterade totala frånvaron i de södra lappmarkerna af all ordning före björnens dödande mindre bero på sådana lokala olikheter än på nyss anförda allmänna orsaker.

När nu jaktsällskapet kommit till idet, skyndade man sig att sätta en eller flera störar framför ingången till detsamma, för att björnen, antingen han själfmant gick ut eller han måste tvingas därtill, skulle hugga i dem och på såsätt uppehållas ett ögonblick, hvilket användes att sticka spjutet i honom eller att skicka den dödande kulan. Dessa störar voro således endast nödvändiga för själfva jakten, och hvarje tanke på att de skulle haft någon rituell betydelse kan utan vidare afvisas.

När björnen fallit, slår man honom med ris eller mjuka spön. Det skulle till synes ligga närmast till hands att betrakta detta slående endast som en utlösning af den obehärskade naturmänniskans spänning under själfva akten. Eller också kunde man anse det som en kvarlefva af något gammalt sätt att medelst hugg och slag få död på djuren.

I vargjakten kunna vi finna stöd för denna uppfattning. Här förekommer nämligen ett fortsatt slående, men som en hämndeakt. Så berättar TURI i sin bok om lapparnas lif, att när lappen fått vargen halfdöd, så — vi använda den danska öfversättningen — “begynder han at mane og bande og siger: “Du har ædt mine trækrener og mine renkøer og æd nu fremdeles, forbandede sæd! vov du nu at vise tænder, men du skal heller ikke mere, forbandede afkom! æde mine renkøer og trækrener. Sidste nat har du sønderrevet min bedste køreren, Birru, Bærkalak, Helvede, Satanas, Gavflab, Langtand! men du skal heller ikke mere sprede min hjord, forbandede sæd. Hvis du ikke selv har dræbt mine rener, saa har dog din bandlyste slægt gjort det!“. Og saa slaar han igen som lynilden og stikker den ogsaa samtidig“.[7] En liknande skildring af E. BORE citerar EKMAN, [8] då lappen, sedan han förlamat vargen, slår slag på slag och säger: “Ligg där och grina du! Där fick du för renstekarna, du - - - Du skulle inte stuckit nosen i min by, du“.

Det är uppenbart, att sådana ord ej kunna sägas vid risandet af björnen, som icke betraktades som ett direkt skadedjur. Men å andra sidan följer omedelbart på risandet sjungandet af björnvisan, hvilken på denna punkt icke innebär något annat än ett glädjeutbrott. Detta primitiva glädjeutbrott, då björnen ligger där död, motsvarar de hatfulla hämdeutbrotten, då det gäller vargen. RHEEN säger, att visan innebär: “att de tacka Gud, som kreaturen dem till godo skapat hafver, och behagat gifva dem frimodighet och makt ett sådant grymt och mäktigt kreatur att öfvervinna“[9] SHEFFERUS omtalar efter den förut omnämnda anonyma källan björnvisan så: “De tacka björn, som är dräpin, bedja honom ock vara välkommen, tackandes honom, att han intet hafver gjort dem någon skada, icke sönderbrutit deras stafvar eller spjut, därmed de honom dräpit hafva.“[10] Det är ju icke något egendomligt, att det primitva glädjeutbrottet under tidernas lopp kunnat så förändras, att det från att vara en tacksägelse till björnen, att han ej skadat jägarne eller deras vapen, någon gång öfvergått till en tacksägelse till Gud, som gifvit dem björnen. 

Innan vi gå vidare, torde vi här lämpligen med några ord böra utreda, hvad denna vid björnfesterna så omtalade björnvisa är. Själfva ordet björnvisa kan lätt ge anledning till missförstånd. Man skulle kunna tänka sig, att det vore fråga om någonting liknande våra sånger vid olika tillfällen. Så framställes det också af TUDERUS, som anför en “björnesång“ samt till densamma ger såväl en ordagrann som en rytmisk öfversättning.[11] Men den af honom anförda sången är på finska och behöfver därför ej här göras till föremål för undersökning. Återgå vi till RHEEN, finna vi, att när de risat björn, sjunga de en sång, vidare när de komma till det rum, där de vilja förtära björn, “då alle lappar sjunga tillsamman med fröjd och stor hjärtans frimodighet björnvisan, så att det höres en lång väg och lyder således: Här komma nu män ifrån Sveriges land, Tyskland, Engeland och alle land. Dem möta hustrurna och sjunga med lägre stämma: Ack välkomne i ärlige män ifrån Sveriges land, ifrån Tyskland, Engeland och alle land, som björnen dräpit hafva“.[12] SCHEFFERUS angifver efter den anonyma källan, att de äfven sjunga, när de föra björnen till den plats, där den skall förtäras. Då “bedja de björn, det han inte ville låta komma något oväder eller göra dem något ondt, som hafva varit i sällskap, när björn blef dräpin“.[13] Vidare uppgifver samme anonyme författare, att innan de sjunga de nyss från RHEEN citerade raderna, kvinnorna sjunga till männen: “Hafven tack, käre män, för den goda lek I nu hafven haft för händer, att I hafven dräpit björn“.[14] Vidare, då kvinnorna hafva, som vi sedan skola omtala, spottat männen i ansiktet med albarksaft, “sjunga både män och kvinnor tillsammans med en kör åter på nytt igen om den tuggade albarken“. Den anonyme låter RHEENS sång först äga rum, då männen komma med det kokande björnköttet.[15]

Denna björnsång äger sålunda rum vid alla de olika momenten i ceremonierna. OLAUS NIURENIUS säger, “att för hvart ben, som befriats från kött, uppstämmes en sång, barbarisk af barbarer“.[16] Det hela visar, att det här icke är fråga om någon sång i vår mening, utan om en joikning hos lapparna. Denna är egentligen en improvisation, som följer en viss egendomlig melodi. På tonen långt mer än på orden hör lappen, hvad det är fråga om. Dessa senare äro beroende af den joikandes uppfinningsrikedom, ehuru de helt naturligt vid liknande tillfällen blifva ungefär desamma. Då det gäller joikandet under björnceremonierna, ligger det således i dettas art och väsen, att vi förgäfves söka efter bestämdt fixerade ord tiderna igenom. Likaså kan den ene skildraren ha hört flera, den andra färre joikningar. Men ju mer dessa riter blefvo till tomma ceremonier, som man endast iakttog, därför att det brukades så, desto mer fixerades också orden vid de olika momenten. Det var vid hvarje sådant moment, som anföraren började “björnvisan“.

Denna uppfattning finna vi hos FJELLSTRÖM, då han säger: “Ty den så kallade björnvisan, lärer ej vara hos alla lika och af enahanda innehåll, eller sådan som de tillförne noga kunna och förut beredt sig till att i ordning sjunga, utan lämpas förmodligen efter både då varande omständigheter af själfva björnfänget, såsom ock af lapparnas egna villkor och beskaffenhet“.[17]

FJELLSTRÖM framhåller äfven, att man vid denna joikning och vid allt talande om björnen under dessa ceremonier använder särskilda ord, icke de i det vanliga språket förekommande. Han ger en del exempel på sådana.[18] När så varit fallet, ha vi måhända att tänka oss detta som en kvarlefva af ett gammalt tabuspråk d. v. s. björnen var vid dessa fester ett så heligt djur, att man för att ej åstadkomma olycka icke vågade nämna honom eller hans lemmar eller de redskap, som användes vid björnmåltiden, med deras vanliga namn. Rester af den gamla föreställningen, att man icke bör tala det vanliga språket, då man håller på med jakt och fiske, har forskningen mer än en gång påvisat. Vi få därför icke hålla för otroligt, att vi äfven här ha att göra med denna företeelse.

Efter denna utvikning återgå vi till risandet. Det skulle måhända icke funnits någon anledning att se något mer däri än hvad förut framhållits, om icke källornas påpekande, att detta “slå björn med ris“ blifvit ett ordspråk, vore ett gif akt. Ordspråk innebära i allmänhet mycken gammal visdom. Man har därför genast på känn, att ett sådant ordasätt som det att slå björn med ris måste innebära något mera, än att man nu har björnen säkert dödad. Och de andra berättelser vi ha härom ge stöd åt detta antagande.

Så berättar FJELLSTRÖM, att man vrider “en vidja, hvilken såsom en ring sättes på björnens nedre käft, däri bindes den förnämste björnkarlens bälte, därpå han rycker tre gånger, sjungandes med besynnerlig ton och ord, att han blifvit öfverman“.[19] Denna vidjering och ryckandet i densamma motsvara vid denna tid och i dessa trakter risandet med spön. För att förstå detta måste vi dock gå vidare i beskrifningen.

Sedan karlen ryckt sina tre gånger, tager han ringen och bär hem den och slår utanpå kojan tre gånger midt för dörren och utropar söive ålma (= helig man), om det är en hane, eller soive neit (= helig jungfru), om det är en hona.[20] Meningen härmed är naturligtvis icke att underrätta de innevarande, att björnen är dödad, utan att öfverföra kraft från björnen på kåtan. Visserligen berättar FJELLSTRÖM det så, att man skulle kunna tro, att mannen gjort en ny ring. Men af hela sammanhanget framgår att ringen är densamma. Denna ring bevaras sedan af björnkarlens hustru i ett linnekläde tills slutet af måltiden. Då framtages den och alla närvarande kvinnor och barn fästa någon ring eller ett stycke af en mässingskedja därpa, hvarefter björnsvansen fastbindes vid densamma. Därefter öfverlämnas den männen, som sedan begrafva den tillsamman med björnens ben.[21] Man har på detta sätt bevarat björnens kraft till den björn, som skulle varda af de nedgräfda benen. Men innan man gräfde ned vidjan tog man bort ringarna och mässingskedjorna och hängde dem på den vid jakten använda trumman för att göra denna ännu lyckosammare och kraftigare.

En parallell till senare delen af det af FJELLSTRÖM omtalade bruket berättas från Åsele lappmark i den af PETRUS THURENIUS år 1724 skrifna berättelsen om vidskepelser i Åsele lappmark.[22] Denna är så mycket intressantare, som den också är från de södra lappmarkerna, och häri kallas denna vidjering uttryckligen ett flätadt ris“. THURENIUS berättar nämligen, att jägarna, sedan de kommit hem, “med ett flätadt ris slå på Båisa (Båskia) eller den heliga dörren sägandes: skram skram gåtam. På desse orden kan fuller intet svenska gifvas, dock är deras mening denna, var nu glad mitt hus“.[23] RHEEN, som omtalar risandet, känner icke till någon sådan rit för att underrätta kvinnorna. Den företer påtagliga analogier till i de sydligare trakterna af vårt land använda växtlighetsriterna vid vårtiden. Vi skola här endast påpeka sådana bruk som att vid denna årstid sjunga maj i by, då man till hemmen medför nyutslagna trädgrenar, som fästas vid dörrarna, eller de s. k. midsommarkvastarna vid dörrar och spiselvrår m. m. Med dessa helgar man hemmet genom att tillföra det den unga växtlighetskraften. Att analoga bland de bofasta brukliga riter vunnit inträde hos lapparna, är alldeles visst. FORBUS talar både om Julstock och om risande vid Julen i det frågeformulär han uppgjort för att taga reda på lapparnas afguderi.[24] Det låter därför mycket väl tänka sig, att detta risande vid den tid, då vi göra bekantskap därmed, öfvergått till en sådan rit. Detta hindrar ju icke, att ett slående förut förekommit. Tvärtom är det väl just detta slående vid björndödandet på senvintern, som, från att vara en oförstådd kvarlefva af själfva dödandet af björnen, kommit att blifva en växtlighetsrit, väl närmast gifvande uttryck åt den tanke, som förekommer i TUDERUS’ björnvisa: “jag ärar dig härefter än, att få dig hvart år till rof“.

Att så verkligen är förhållandet framgår med ännu större tydlighet, när vi söka göra oss reda för hvad det var man risade björnen med och hvad man sedan gjorde med detta spö eller ris. Härvid ställa sig förhållandena naturligtvis i någon mån olika, om ceremonierna såsom hos FJELLSTRÖM togo sin början, först när björnen var fälld, eller om de voro af den ålderdomliga typ, att allt ordnades ceremonielt redan innan man gick och under det man gick. I förra fallet räckte det, att man vid själfva jaktstället skaffade sig det nödvändiga redskapet af ett bestämdt trädslag. Det är då af intresse att se, att den omtalade vidjeringen måste vara af björk. I de sydligare trakterna användes endast detta trädslag till påskris.[25] Det låge eljest närmare till hands att antaga, att spöet på grund af den betydelse, som alen hade under dessa ceremonier, skulle vara af al.

Också i en annan berättelse förekommer en alkäpp på samma sätt som vidjeringen hos FJELLSTRÖM. RANDULF berättar i det s. k. Nærömanuskriptet, att man underrättar de hemmavarande kvinnorna om den lyckliga utgången af jakten på så sätt, att mannen tager en alkäpp och sticker in den i kåtan vid marken. När hustrun ser den, tager hon efter den, men mannen drager den tillbaka. Detta upprepas ytterligare två gånger. Häraf märker hustrun, “at den hellige Guds Hund (Biørnen) er feldet“.[26] Det är uppenbart, att vi i detta bruk liksom i det föregående med vidjeringen ha något mer än ett blott medel att underrätta hustrun, om hvad hon säkerligen redan förut vet, att björnen är död. Det är då tydligen äfven här fråga om en rit, att helga kåtan genom att öfverföra kraft till den medelst det spö, hvarmed man risat björn.

Men det spö, hvarmed man skulle slå björnen, måste vid de jakter, där man ordnade sig på förhand, äfven iordningställas på förhand och medföras hemifrån. Det är därför att antaga, att slåendet då ägde rum medelst den med en mässingsring prydda käpp, som bars till jakten af den, som ringat björnen. Denna och RANDULFS alkäpp äro säkerligen identiska. Ursprungligen var väl denna en sorts ceremonialvapen, hvarmed det förut omtalade efterdödandet ägt rum,[27] och till detta ceremonialvapen hade växtlighetsriten sedan lätt att anknyta sig. Då man emellertid på grund af förut anförda skäl upphörde att ordna sig före jakten, återstod ju endast risandet som växtlighetsrit. Då var det också helt naturligt, att man tog steget fullt ut och öfvergick från alen till den vid dessa riter brukliga björken. Men då hade den också helt förlorat sitt samband med själfva dödandet. Därför kunde den också öfvergå till ett ryckande i ett spö, som man fäst i björnkäften. Att den fästes här, berodde på, att björnskallen var en alldeles särskild kraftkälla. För att den skulle vara bekvämare att fästa, omformades den så till en ring, som FJELLSTRÖM berättar det.

Våra källor ge oss anledning att gå ännu ett steg vidare. Som påpekats, förekomma dessa riter med risande i sammanhang med växtlighetens återuppstående. Vi ha fastlagsrisande och påskrisande. Det är då vårvärmen mer och mer börjar undantränga vintersnön, då ur marken vårens första blomster uppspira, som dessa förekomma. Huru nära låg det icke att sätta björnens ingående i idet vid vinterns begynnelse och hans utträde därur, då det börjar knoppas, i samband med detta. Det kan icke förvåna oss om de förhoppningar, som i de södra landskapen togo sig så många välbekanta uttryck, skulle, då de trängde hit upp, kunna anknyta sig till björnen. Att så verkligen var förhållandet, framgår af LUNDIUS’ yttrande i hans Descripto Lapponiae: “När som lapparna vilja om vintern hafva varmt, göra de således; de utsätta en björnskinnshud och låta den sitta till morgon. När han uppstår, tager han ris och begynner slå björnskinnshuden. Säga de sig få varmt väder“[28] Vi få förstå detta så, att vid den tid, då man väntar våren, går lappen om aftonen ut och hänger ut en björnhud, och på morgonen piskar han den, för att solen må skina och med sin värme locka fram våren och sommaren. Här är det tydligen fråga om en växtlighetsrit. Det är möjligt, att den tanke, som ligger bakom detta risande af den upphängda björnhuden, skulle vara lika med risandet af den nyss fällda björnen. Detta med upphängandet af björnhuden var, som också framgår af fortsättningen på det nyss citerade stället hos LUNDIUS, icke den enda växtlighetsrit på våren.

Liksom vi här återfunnit risandet af björnhuden som växtlighetsrit, kunna vi måhända se ursprunget till den ring, med hvilken man ryckte björnen i käften, i ett af GRAAN omtalat soloffer. Denne berättar nämligen, att “somliga lappar taga tre björkspön, dem de fläta ifrån ofvan intill midt uppå spöt, där de ombinda ett band, bestryka så dessa ihopflätade spön med renblod, vika sedan en liten ring af en björkkvist, den de lägga ned på lafven i stället för solens beläte, därinuti lägga de ett litet stycke af lungan, hjärtat, tungan och läppen, där ofvanpå läggas de med blod bestrukna spöna, och dessa äro solens offer“.[29] Då vi läsa denna berättelse om spö och ring i en växtlighetsrit, förstå vi, hur de i en senare tid kunnat sammanblandas. Ty äfven om det är, som GRAAN här säger, att ringen ersätter solen, kan det hela ha smält samman, då det öfverfördes till ett annat område, så att ringen i växtlighetsriten vid björndödandet i sig fått upptaga de olika momenten af risandet.

Redan förut ha vi vid behandlingen af den s. k. björnvisan sett, hur man satt björnen i samband med vädret. Då lapparna forsla björnen till den plats, där han skall förtäras, bedja de honom, att han ej skall skaffa dem något oväder.[30] Däremot torde man icke böra se någon solmagi i sådana saker, som att “knifvar, yxor, koppar, fat och alla de kärille, som vid detta tillfälle äro ämnade att brukas“, prydas med mässing.[31] Visserligen användes mässing af lapparna i sådant syfte vid andra tillfällen. Så berättar RANDULF i Nærömanuskriptet, “at Manden med Hustrue og Børn offrer hver en Messing-Ring om Nyttaarsdags Morgen i en Brynd eller Bek til Soelen, hvor af hand tager sig dette Teign, at dersom Soelen skinner saa klart paa Ringerne i Vandet, at de alle seer klare ud i Vandet, da betyder det ham et got Aar - -“[32]

Men denna förklaring till prydandet ge våra källor oss ej tillräcklig ledning att antaga. Med det material, hvaröfver vi nu förfoga, få vi stanna vid att i dessa bruk se endast en äldre föregångare till den ännu brukliga seden att i bösskolfven eller björnspjutet skära in en skåra för att hålla räkning på hur många björnjakter man varit med om.[33] Att den ursprungligen haft en djupare mening, och att metallen haft samband med björnen, är väl antagligt, men hvilka detta varit, få vi tillsvidare afstå från att afgöra.

RHEEN säger också, att är det “en björn, som dräpin är, skall kärilet vara beslaget med ett stycke mässing; men äro flera björnar dräpne, skola ock flera stycken vara på kärilet slagne“. FJELLSTRÖM låter äfven kvinnorna sedan pryda männen med mässing. Detta säger RHEEN ske med tenntråd. Både tenn och mässing tyckes man ha kunnat använda. LUNDIUS låter nämligen äfven slefvar och bössor prydas med små tennstift: “Så många björnar och så många tennlikor“. Tenn användes äfven att slå i trumman för att utmärka, vid huru många björnjakter man spått med den. Sådana tennmärken finnas på ett flertal bevarade trummor.[34]

FJELLSTRÖM lägger en utförlig mytisk saga till grund för alla bruken vid björndödandet, och i denna ingår äfven en förklaring till risandet. Då emellertid denna förklaring ej är mer bärkraftig i denna detalj än i det hela, skola vi omnämna den längre fram i ett sammanhang.

Ännu ett magiskt jaktbruk berättar FJELLSTRÖM, att man förehade omedelbart, sedan björnen blifvit fälld. Alla deltagarna i jakten skjuta sina skidor öfver björnen till ett tecken, att de öfvervunnit honom. Om de underlåta att göra detta, kunna de befara, att björnen vid en annan jakt kan komma dem så in på lifvet, att han löper öfver deras skidor. Detta bruk åsyftar tydligen att åstadkomma, att de på de sålunda helgade skidorna alltid skola kunna undgå björnjaktens faror. Liknande syfte har äfven ett annat bruk, som FJELLSTRÖM omtalar, att björndödaren understundom iakttager med spjutet. Sedan han ryckt de tre gångerna i vidjeringen, tager han spjutet och för det tre gånger af och an emot björnen.[35] Detta får icke fattas som en ersättning för ryckandet i vidjeringen, utan är helt enkelt ett sätt att skaffa spjutet kraft till att ytterligare kunna döda björnar.

Sedan man sålunda fått björnen fälld, berättar FJELLSTRÖM, att han öfvertäcktes med granris “och blir så liggande till andra dagen, om han ock vore så när deras hemvister, att han samma dag kunde skaffas hem och blifva flådder“[36]. Orsaken härtill har FJELLSTRÖM ej utforskat, och säkerligen var den ej heller känd för de lappar han sett. Det har skett “af blott vana och efter deras förfäders vedertagna sed“. FJELLSTRÖM fortsätter: “Ty sällan blifver någon björn flådder och kokad i skogen eller på det stället, som han är skjuten, så framt ej själfva omöjligheten för den långa vägen förbjuder att föra honom hem till deras hemvister“. Det är i själfva verket troligt, att så var fallet på FJELLSTRÖMS tid. Gå vi längre tillbaka i tiden, skola vi emellertid finna uppgifter, som alldeles kasta om förhållandena. Det ursprungliga var, att han blef “flådder och kokad“ på det ställe där han dödades. Ännu hvad FJELLSTRÖM har att berätta visar tydliga kvarlefvor häraf. Han berättar nämligen, att andra dagen blifva somliga af björnkarlarna hemma och “förfärdiga en ny koja, såsom ett skjul af klufna bräder, och betäckes med granris. Denna koja kallas ’qwertek’“.[37] Därefter äger själfva björnmåltiden rum, hvarom vi strax skola tala, hvarpå alla manspersoner gå till det stället, där björnen blifvit kokad, och hvila där, tills de få lof att komma till sina hustrur, hvilket ej sker, utan att de först undergått rening.

Hela detta bruk med en särskild koja, hvari björnen kokas, får sin förklaring, då vi veta, att den gamla seden var att förtära björnen på det ställe, där han dödats, eller, om detta icke var möjligt, vid närmaste lämpliga plats, där man kunde göra sig tält och kåtor för de dagar björnfesten varade. Under dessa dagar äro männen tabu och få ej komma till sina hustrur. Huru djupt grundad denna tradition var, finna vi just af FJELLSTRÖMS berättelse, att man ännu på hans tid, då man hade för sed att köra hem björnen, dock inpå hemmet byggde en särskild koja att koka björnen i samt för männen att bo uti.

FJELLSTRÖM berättar, att man först dagen efter sedan björnen blifvit fälld hade den stora gemensamma björnmåltiden. Ty samma dag hade man en egendomlig ceremoni med kvinnorna, som vi skola tala om nedan. Att man äfven i äldre tider ej omedelbart efter björnens fällande grep sig an med att äta upp honom, framgår af RHEENS berättelse, ehuru han ej direkt säger det. Han omtalar nämligen, att sedan mötet med; kvinnorna ägt rum, “sätta de sig neder och äta tillsamman, af den bästa mat, de i förråd hafva“[38], något som vore alldeles omotiveradt, om de genast skulle börja den präktiga björnmåltiden.

Sedan nu björnen blifvit inburen i den för kokningen afsedda, särskildt uppförda kojan, har man, enligt FJELLSTRÖM, en hel del att iakttaga. “Björnen lägges vidöppen, då en ryfva eller tratt af näfver gjord, och med tuggad albark fylld, sättes honom under näsan. Förr än han ristas upp, sprutas tuggad albark längs efter björnen, så ock honom i bakändan. Knifvar, yxor, koppar, fat och alla de käril, som vid detta tillfälle äro ärnade att brukas, prydas ock på ofta nämnda sätt med mässing. Äfven så lägges ock mässingsringar och kedja på björnens hufvud till prydning“.[39] Denna uppgift om näfverryfvan förekommer ej i våra andra källor. Det är möjligt, att vi i denna hafva en ersättning för ett gammalt bruk att uppsamla björnens blod i hans skalle. Biskop ROTHOVIUS berättar nämligen i sin predikan vid invigningen af Åbo universitet någonting om finnarnas seder, som tydligen går tillbaka på något sådant, då han säger: “När de fånga en björn, skola de i mörkret göra ett gästabud, dricka björnens skål utur hufvudskallen, låta och murra, såsom björnen låter, således skola de få ytterligare lycka“.[40] Ytterligare stöd för denna uppfattning få vi däri, att FJELLSTRÖM berättar, att “det första, som blir kokadt, är bloden, som blir utöst, så snart så stor öppning af björnen är gjord, att den kan uttagas, hvari lägges något ister, och när den är kokad, strax uppätes, förr än något annat kött blir kokadt“.[41] Om det nu skall vara någon mening i att man uppsamlade blodet, måste detta ha skett så snart som möjligt, efter det björnen dödats. Ännu i dag är det sed på många ställen, att efter en lyckligt afslutad björn- eller älgjakt dricka djurets blod varmt. [42] För denna uppfattning af näfvertratten talar också FJELLSTRÖMS senare uppgift, att man i den slutligen ordnade grafven nedsätter densamma under björnens näsa. [43] Hvarför skulle man sätta ned den bland benen, om den ej på något sätt vore tänkt i samband med någon del af skelettet? På grund af den plats näfvertratten fått kan det ju ej vara någon annan del än hufvudskallen. När det blifvit sed att uppskjuta ätandet af björnen — ty detta bruk har säkerligen icke varit det ursprungliga, äfven om det går så långt tillbaka i tiden som de historiska källorna — har drickandet blifvit inhiberadt, men detta bruk med skallen, näfvertratten och albark kommit att stå kvar.

Björnen skall emellertid kokas på en gång, och allt skall uppätas samma dag, intet får sparas till en annan gång.[44] Dessa drag äro synnerligen ålderdomliga. Den jämförande religionshistorien har påvisat dem på många håll. Särskildt framhöll ROBERTSON-SMITH detta vid det af honom påvisade kameloffret hos araberna och andra offer, som han trodde äga samband med den s. k. totemismen. Äfven om det var ett misstag, att sådana offer hade något samband med denna företeelse, är det uppenbart, att det var ett genomgående drag hos de ursprungliga gemensamhetsoffren, att de skulle förtäras på en dag.

När nu björnen är flådd, styckas han på samma sätt, som lappen styckar annat kött, d. v. s. så att icke något ben blir bräckt. FJELLSTRÖM tillägger “eller någon ådra eller sena efter deras begrepp blir afskuren“, en uppgift, som stöter på det omöjliga, om styckning verkligen skall äga rum. “Hufvudet blir oflådt“, fortsätter FJELLSTRÖM, “strupen med alla inälfvor hänga oafskurna fast vid hufvudet, tills allt det öfriga köttet är kokadt. När hufvudet flås, skäres det tunna och hårlösa skinnet fram på björnens näsa bort, och den, som flår hufvudet, binder det skinnet på sitt ansikte. Sedan lyftes hufvudet med alla inälfvor, som taliter qvaliter äro rensade, upp i kittelen att kokas, men hänga dock ännu oafskurna fast vid hufvudet“.[45] FJELLSTRÖM berättar också, att ehuru man kokar allt på en gång, man dock kokar i flera kittlar. Enligt honom skulle det bero på, att man kokar det för sig, hvaraf kvinnorna kunna få äta.[46]

Innan själfva måltiden begynner, skummas enligt RHEEN flottet af i särskilda med mässing beslagna kärl.[47]

Själfva kokandet beskrifver RHEEN på följande sätt. “Medan björnköttet kokas, sitta de på bägge sidor om elden alla i sin ordning, så att den ena icke får träda i den andras rum. Främst sitter den som ringade björn, därnäst den, som slog på trumman, hvilken ock skall vara skaffare och dela sönder köttet och istret. Näst honom [sitter den] som först sköt björn, och sedan på den vänstra sidan vedhuggaren och vattenbäraren“.[48] Om denna RHEENS uppgift säger FJELLSTRÖM, att han hvarken kan förneka eller bestyrka, att det fordom gått så till i Torne lappmark, men de lappar han kände hade icke reda på något sådant.[49]

Däremot berättar FJELLSTRÖM, att man var mycket noga med att kitteln icke fick koka öfver; ty man ansåg det mycket olyckligt, om något spad kom på elden. Om det skulle koka för hårdt, anser man det bero på att kvinnorna förehafva något olämpligt, hvarför man genast skickar bud för att se, hur det förhåller sig härmed. Skulle allt stå rätt till, “begynner ofvannämnda hufvudman en besynnerlig och i sådan omständighet tjenlig och brukelig sång, hvar af den brusande kitteln måste sig sakta och koka lagom“.[50]

När måltiden begynt, äta männen för sig och kvinnorna för sig. Kvinnorna få förtära endast vissa partier. Enligt FJELLSTRÖM få kvinnorna icke äta af björnens framdel.[51] Samma uppgift har äfven THURENIUS. Han säger, att kvinnorna tillåtas äta bakdelen af björnen, “det är bakom bogarna; allenast de s. k. godnam, det är de 3 eller 4 yttersta ryggknotarna på bakdelen, skall af den äldsta i bland manfolket ätas. Framdelen skola manfolket och ej kvinnfolket äta, besynnerligen hjärtat af björnen må ingen af kvinnfolket äta“. Och han tillägger: “Detta göra de med allehanda djurs hjärtan, hvilket de kalla Bise bierga, det är heligt kött eller lem“.[52] Denna anmärkning har sitt intresse, då det äfven hos andra primitiva folk var sed, att männen åto rofdjurens hjärtan för att bli modiga. SCHEFFERUS och hans källor förklara emellertid, att kvinnorna endast fingo äta framdelen, ej bakdelen. LUNDIUS utsträcker detta till att gälla allt vildt. Han säger: “Kvinnfolken få aldrig äta efterst på något djur, antingen fågel, ekorre, hare, vildren, björn, i en summa alla skogsdjur“.[53] Denna LUNDIUS’ uppgift är af allra största intresse, då den äfven visar, att, såsom vi längre fram skola närmare framhålla, den primitiva heligheten icke gällde björnen såsom sådan, utan allt vildt. Men hvad nu själfva saken beträffar, låta de motsägande uppgifterna säkerligen förklara sig däraf, att en viss osäkerhet insmugit sig i traditionen. Denna osäkerhet kan ha berott på att andra tankegångar korsat de här ifrågavarande och därigenom åstadkommit förväxlingar. Sålunda låter det mycket väl tänka sig, att vissa partier på en hanbjörn voro förbjudna för kvinnorna, under det att dessa partier kunde få ätas, om de voro af en hona. I alla händelser, hvad de än fingo äta, hade de att iakttaga bestämda försiktighetsregler. FJELLSTRÖM säger, att kvinnorna antingen måste låta den första biten falla igenom en mässingsring eller ock hålla ringen för munnen och så genom densamma taga den första betan att äta.[54]

Enligt en uppgift af FORBUS äta kvinnorna björnköttet med en sticka, men aldrig blott med fingrar och hand. [55] THURENIUS säger, att icke endast kvinnorna äta på detta sätt, utan alla som icke hafva skjutit björn.[56] Denna uppgift afser tydligen sådana senare tider, då inbjudningen till deltagande i björnmåltiden utsträcktes långt utöfver den ursprungliga etnografiska enheten.

Det kan äfven vara skäl att, som ett vittnesbörd om hur björnmåltiden bevarat en primitiv karaktär, framhålla FJELLSTRÖMS påpekande af att man aldrig använde salt till björnkött, och att det aldrig kunde hända, att det lästes “till eller från bord“, då björnkött åts.

Sedan björnmåltiden slutats, återstod att sköta om benen. Enligt Spirri Nils’ berättelse i hans relation om offrande träda lapparna alla ryggbenen på ett spö (måhända samma spö, hvarmed de risat björnen) i naturlig ordning och sätta så dit skallen. Därefter lägga de de andra benen i ordning “och välta stockar därpå, att hundar och andra djur sådant ej röra eller borttaga skola“.[57] Denna uppgift, att de lägga stockar på, må stå för Spirri Nils’ räkning likaså förklaringen däraf. Andra källor uppgifva, att männen gräfva en grop och lägga benen i ordning i den. Detta senare har säkerligen också varit fallet, så vida ej markens beskaffenhet på grund af kyla eller dylikt förhindrat gräfvandet.

Intet ben får sönderslås. Denna sed att ej sönderslå benen har kommit RANDULF, som författat det s. k. Nærömanuskriptet, att likna björnmåltiden vid påskalammet. Han har också den för honom egendomliga uppgiften, att lapparna gräfva ned benen och inälfvorna eller ock bränna upp dem. Dessutom finner han ytterligare likhet med påskalammet däri, att de skulle bestryka sig själfva och sin familj, dörrarna och de trädstammar, som utgöra kåtans stomme, med björnens blod.[58] Skulle detta nu vara riktigt, att man på RANDULFS tid ännu på vissa platser använde sådan blodbestrykning, vore det ett bestämdt bevis för den här nedan uttalade åsikten, att albarkssaften verkligen är en ersättning för själfva blodet.

Den ytterligare likheten med påskalammet, att man ej får slå sönder något ben, är åter en sak, som förekommer vid offer hos skilda folk. Ännu i dag iakttages detsamma bland fellaherna i Palestina vid vissa offer. CURTISS berättar, att “då en gosse är 7 dagar gammal, offrar man för honom. Man aktar sig blott att sönderbryta något ben. af djuret, på det att icke äfven barnets ben skola gå sönder“. Ytterligare omtalar samme författare en årlig fest vid velins helgedom. Offret består här af en felfri, minst ett år gammal bagge, på hvilken intet ben får brytas. Man dansar före offret; men endast medlemmar af samma familj få dansa med hvarandra. Och slutligen förtäres köttet gemensamt.[59]

Bland Amerikas indianer återfinnes detta bruk vid en jaktofferfest hos algonkinerna, likaså förekommer det hos tigréfolket i Abessinien. I den nordiska mytologien finna vi samma tanke.[60]

Men man skulle icke blott akta sig att slå sönder benen, man skulle äfven gräfva ned dem. Den fullständiga förklaringen till denna företeelse kunna vi först längre fram gifva, då vi skola tala om lapparnas uppfattning af lifvet efter döden. Här vilja vi blott nämna, att lapparna trodde, att döden innebar en förändring af vistelseort ej blott för dem själfva, utan också för djuren. Det är På denna tanke detta bruk återgår. Den noggranna ordning, i hvilken benen lades, visar på att man var öfvertygad om att det skulle bli en ny björn af dem. Men denna björn blef till i saivolandet under jorden. All tanke på uppståndelse är utesluten. På grund af att denna kristna tanke först mycket sent vann insteg hos lapparna.

Det återstår att tala om, huru kvinnorna förhöllo sig under björndödandet. Först möter oss då den ofvan omtalade uppgiften, att männen hålla sig undan kvinnorna i tre dagar, och att den, som burit det med mässingsringen prydda spöet, ej får komma till sin hustru på fem dygn.[61] När dessa dagar förgått, ha männen att genomgå en reningsceremoni, som skildras något olika hos olika berättare. Männen springa några gånger rundt elden och sedan ut genom dörren, hvarvid lapphustrurna taga aska och kasta efter dem.[62] I samband härmed må nämnas, att en kvinna icke under ett års tid får åka efter den ren, som dragit björnen till platsen för hans uppätande; ej heller föres björnen hem på en väg, som någon kvinna beträdt. Vidare får icke någon kvinna gå i björnjägarnes fotspår, så länge de syssla med björnen.

Af somliga källor skulle man kunna få den uppfattningen, att de ceremonier, som nu skola skildras, ursprungligen ägt rum med den eller de af männen, som hemkommit för att underrätta kvinnorna om jakten och för att föra dem till den stora måltidsplatsen, där de skola möta sina män.[63] Det synes emellertid klart, att ursprungligen samma ceremonier iakttagits med alla de män, som varit med på jakten. När kvinnorna, som under jakten suttit hemma, höra männen komma, taga de på sig sina bästa kläder, och i all den ståt, hvaraf lappen är mäktig, invänta de männens ankomst. Dessa stiga efter att på förut omtaladt sätt ha berört kåtan in genom den lilla dörr, som är midt emot den vanliga större ingångsdörren. Under deras inträdande hafva kvinnorna sina hufvuden betäckta. Dock se de på männen med ett öga genom en mässingsring och bespruta dem “öfver hela ansiktet, så att de blifva hel röda i synen“, med en blodliknande vätska, som åstadkommes därigenom, att man tuggar albark.[64] Hvad innebär nu detta? Den närmast till hands liggande förklaringen är, att männen, som deltagit i jakten, äro så laddade af den kraft, som naturen manifesterar i björnen, att kvinnorna måste hölja sig, tills de kunna komma åt att neutralisera den genom besprutningen med albarkssaft. För detta antagande talar onekligen det, att de äfven bespruta dem, som vid själfva måltiden bjuda dem björnkött, likasom att de måste se genom en mässingsring äfven på barnen, som varit hos männen, då dessa kokat björnen. Då man läser endast RHEENS berättelse, får man ett bestämdt intryck af att detta är meningen. Han beskrifver det nämligen på följande sätt: “En af lapphustrurna håller tillsammans sitt vänstra öga, och för sitt högra öga håller hon en mässingsring, såsom man syftar till måls med en bössa, och spottar så i ansiktet af albarks saft lika som med blod på den lappen, som först inkoxar och inkommer.“[65] Albarkssaften skulle således vara ett skyddsmedel, som kvinnorna använde. Den är till och med kraftigare än mässingen, ty till yttermera visso hafva de “ock tillförene besprängt och korsat sig själfva i ögonen med albark“.[66] TUDERUS säger, att “när lappen därigenom [bakdörren] med blodige renköttet kommer dragandes, måste hustrun hafva barkelag eller albarks saft uti beredskap, hvarmed lappen genom hustruns sprutande tvättar sina ögon, därmed förståendes, att han en annan gång igenom detta dyrkandet skall få desto bättre lycka renar att fånga.“[67] Hur det kan komma sig, att TUDERUS likställer ren- och björnkött, skall nedan förklaras. Men dylika förklaringar på albarkssaften torde väl få anses hafva uppkommit, då man ej förstod bruket längre. Ej heller kunna vi finna förklaringen i att man skulle bestryka allt med björnblod. Ty hvarför skulle då kvinnorna bespruta männen, då de kommo från jakten? Dessutom omtalar RANDULF icke blott blodbestrykningen, utan äfven albarkssprutandet. Helt säkert ligger mer än en tankegång bakom. Dels är det meningen att på detta sätt skydda mot tabu, dels har äfven möjligen i vissa fall albarkssaften fått ersätta blodet. Vi kunna väl äfven i ett och annat se kvarlefvor af s. k. sympatisk magi, som kvinnorna utfört hemma för att liksom hjälpa männen på deras jakt. Sådana ceremonier äro mycket vanliga bland primitiva folk. Då nu kvinnornas lifliga önskan, att männen skulle lyckas i sin jakt, skulle utlösas i någon rit, låg ju en blodmanipulation närmast till hands. Dock nödvändiggjorde omständigheterna en ersättning för blodet. Detta blef då albarkssaft.

Ett högst egendomligt bruk, hvari albarken också spelar in, omtalas af LUNDIUS. Han berättar, att kvinnor, som äro födda om vintern, kunna åstadkomma köld. De göra af snö “en liten karl“ eller en bild af en människa. Sedan tuggar kvinnan albark och stryker på bildens hufvud, armar och fötter och spottar allestädes därmed.[68] Äfven om denna magi har något samband med albarkstuggandet vid björnfesten, är det dock icke nu möjligt att utfinna detta. Är bruket ifråga månne en motsvarighet till det förut omtalade risandet af björnhuden om våren? Skall det verka björnens ingående i idet, liksom risandet åsyftade hans utgående? Någon som helst hjälp till förstående af albarkssprutandet vid björnjakten ger oss i alla händelser ej denna magi. Vi få stanna vid att konstatera, att vi i kvinnornas förfarande vid björnjakten äga resterna af ceremonier, hvilkas orsaker under alla förhållanden äro rent primitiva, äfven om olika inflytelser under tidernas lopp kommit att korsa hvarandra och däri till och med upptagits och omformats en urgammal växtlighetsrit, blodbestrykningen. 

Det sista rituella förehafvandet äger rum med björnhuden. RHEEN berättar, att de “opsätta björnskinnet på en stubbe och låta sina hustrur, dock med förtäckte och förbundne ögon med ett kläde, skjuta till måls på skinnet med handbågar och pilar. Den hustrun, som först träffar björnskinnet, behåller prisen för de andra. Skall ock vara ett omen, att hennes man skall allra först få björn“.[69] Ungefär på liknande sätt, ehuru mera vidlyftigt, berättar FJELLSTRÖM saken. En parallell härtill omtalas af LUNDIUS, som säger: “De opsätta ock hans lefver på en tall, den de skjuta åt. Hvilken honom först råkar, tillskrifva de densamma där näst få björnen, som ock mestadels ske plägar“.[70] Så som saken här framställes, går förfarandet alltså ut på att se, hvem som först skall “få björn“. Man undrar dock, hvarför just kvinnorna skulle utföra denna skyttemagi, därest detta varit det ursprungliga motivet. De få ju ej deltaga i jakten. Det synes därför, som om den ursprungliga meningen gått förlorad. Lösningen af denna fråga blir sålunda endast en förmodan. Men vi ha senare uppgifter, som peka åt ett bestämdt håll. VON DÜBEN anför nämligen en uppgift af FJELLNER, enligt hvilken fästman och fästekvinnan vid trolofning sutto på huk på en björnhud.[71] Man skulle med stöd häraf kunna anta, att vi här ha rester af någon rit att göra kvinnorna fruktsamma, en rit, som ju ej skulle vara så aflägsen från växtlighetsriterna med risandet af huden. Dock kan här intet med bestämdhet uttalas.

Återstår nu den frågan, hvarför man företagit alla dessa olika ceremonier. Var björnen ett heligt djur i verklig mening, eller är han kanske rent af att jämnställa med alla de från så många folk kända gudar i djurgestalt? Det är icke utan, att man velat påstå till och med detta. Till tanken härpå har man ledts däraf, att ett rituellt björndödande förekommer hos många folk, som lefva på ungefär samma kulturståndpunkt som de här behandlade lapparna. Mest bekant är måhända björnfesten hos ainofolket. Den framstående kännaren af sibiriska folk STERNBERG har gifvit en instruktiv skildring af giljakernas björnfest.[72] Hur åter finnarnas björnfest ställer sig till lapparnas, är en svårare fråga att afgöra. Att vissa högtidligheter äfven hos dem äro fullt ursprungliga, då det gäller björndödandet vid idet, därom kan icke råda något tvifvel. Men huru mycket dessa inverkat på lapparna eller lapparna på dem vid det ytterligare utformandet af riterna, kan ej afgöras, emedan vi sakna tillräckligt material härtill. Kalevalas tjuguåttonde runa omtalar visserligen björnens skapelse och björnfestens hufvudmoment, men dessa föreställningar ha ej mer rätt att anses urprimitiva än de, som ligga till grund för lapparnas riter.

Då det kan vara af intresse att kasta en blick på en analog företeelse hos något annat folk, när det gäller björnjakt, vilja vi efter STERNBERGS nyss nämnda beskrifning framhålla några drag i giljakernas björnfest.

Det är fråga om dödandet af en björn, som man för detta ändamål hållit fången, likasom man gör hos ainoerna. Ceremonierna äro dock ej inskränkta endast till dödandet af fångna björnar. De förekomma hvar gång man genom jakt lyckats döda en björn. Hvad nu beträffar denna björnfest, är det uppenbart, att många andra faktorer där spelat in. Redan det, att festen enligt STERNBERG äger rum till åminnelse af en död frände, visar härpå. Alla hufvudpunkterna i lapparnas björnfest återfinnas dock, om än i förändrad form. Äfven här är det kvinnorna förbjudet att närvara vid dödandet af björnen. Männen tåga ut i högtidlig procession, och dödandet af den fångna björnen äger rum under former, som erinra om jakt; själfva flåendet och styckandet af björnen göres endast af inbördes släktingar och efter en bestämd ritual med för hvarje del noga fastställda regler. Skallen och skinnet tagas icke in genom dörren, utan genom rökhålet. Som vi strax skola se, fästa lapparna stor vikt vid något liknande, ehuru de hafva en särskild dörr därför.

Momentet med björnens risande återfinnes äfven, ehuru i den form, att den äldste slår med en staf på skinnet och säger: kom i håg, att den och den har gifvit dig din mat. Kvinnorna mottaga björnskallen med ytterst primitiv musik. Därefter lägges björnhufvudet på ett med barrträdsgrenar prydt fat (Ehrenerte). Själfva bålen bevaras under ett särskildt för ändamålet uppfördt skyddstak, och sedan den sönderdelats, införes den genom takhålet. Köttet kokas i en särskild kittel. Sedan festdagarna gått till ända, föras skalle och ben och allt, som brukats vid björndödandet, till den byggnad, som användes till begrafningsplats för de heliga djuren. Denna stora fest är enligt STERNBERG endast en utvidgning af den rit, som förekommer vid dödandet af hvarenda björn.

Äfven det med giljakerna säkerligen närbesläktade ainofolket firar som sagdt en högtidlighet, hvarunder en fången björn dödas. Denna fest liknar i allt väsentligt så fullständigt giljakernas, att vi här icke behöfva gå in på den.[73]

Man har i dessa fester sett bevis för att björnen får gudomlig dyrkan, och många moment göra en sådan uppfattning mycket förklarlig. Det afgörande härvid torde väl mera ha varit en allmän uppfattning, att religiösa riter måste ha afseende på en gud. Men ta vi dessa fester närmare i betraktande, skola vi finna, att det är måltiden, som är det centrala, och att riterna antingen symboliskt framställa jakter eller gifva uttryck åt glädjen öfver den rikliga födan. Tydligast framträder detta hos lapparna. Här visa oss källorna, att ju längre tillbaka vi komma, desto mindre har gifvits någon speciell helighet hos björnen.

Vid beskrifningen af björnens hemforslande berätta samtliga källor, att björnköttet aldrig får tagas in genom den vanliga dörren på kåtan, utan måste föras genom en liten öppning, som är midt emot densamma.[74] Men i de äldsta af våra källor se vi, att detta gäller om allt, som lappen fångar i skogen, “såsom fåglar och villebråd eller af sjöar, som är allehanda fisk“[75] Men ost, mjölk och andra matvaror bäras in genom den vanliga dörren. Detta visar således på en uppfattning, enligt hvilken all jakt och allt fiske voro rituella. Det är härvidlag af särskildt intresse att se, hur TUDERUS i sin beskrifning från Kemi lappmark jämnställer vildrensjakt och björnfångst, då han talar om “renhelgelsen“.[76] Uppenbart är således, att det gifvits en tid, då det ena i själfva verket var lika heligt som det andra. Denna tid måste ha varit lappens jägarstadium.

Men om så var förhållandet, hvarpå kan det då bero, att björnriterna och icke några andra blifvit bevarade och vidare utvecklats? Först måste vi erinra oss, att ett litet villebråd ej kunde ha samma betydelse som ett stort. Om lappen fått skogsfågel på sin jakt eller fisk på sitt fiske, var det ju icke något märkvärdigt för honom. Det räckte väl i allmänhet endast till att mätta honom och hans allra närmaste för någon dag, men någon högtidlighet kunde det ej föranleda. Helt annorlunda, om han fick storvildt. Då blef det kalas af. Till detta kommer, att själfva jakten på storvildt fordrade helt andra förberedelser. Vi måste komma ihåg, att vid den tid det här är fråga om hade man mycket primitiva jaktredskap, och att man därför, då det gällde storvildt, var hänvisad till fångst i gropar. Sådana gropar äro också allmänna långt in i senare tid för exempelvis älg och ren (naturligtvis äfven varg). Att älg och ren i äldsta tider ansetts förmer än vanligt vildt, är obestridligt. Vi behöfva endast tänka på älgens förekomst på trummorna eller hur ofta i folktron skogsrån tager älggestalt[77], och att det än i dag är sed att, sedan man fällt en älg, dricka hans blod varmt.[78] Och hvad renen angår, omtalar TUDERUS ceremonier med albarkssaft vid jägarens hemkomst med renköttet.[79]

Men om verkligen detta, att storvildt fångats i grop, och hvad därmed kan stå i samband haft någon betydelse för uppskattningen af bytet, blir frågan, om samma resonemang kan tillämpas på björnen. Först är då att märka, att björngropen är en icke på långt när så vanlig företeelse som grop för annat storvildt. Att den verkligen funnits, se vi däraf, att än i dag finnas lämningar af björngropar i Frostviken.[80] Att björnfångst i grop var så relativt sällsynt, beror väl till en del på att björngropar voro svårare att bygga, då björnen är en skicklig klättrare och på grund af sin klokhet mycket försiktigare än andra djur. Men framför allt beror det på att den utan all tvekan vanligaste formen för björnjakt var att döda honom vid idet. Emellertid är björngropen sig lik, hur än jaktsättet i öfrigt förändrats. Ej märkvärdigt då, om till denna art af jakt skulle koncentrera sig alla underliga gamla tankar, när den längst af alla bibehållit sin primitiva prägel.

Dessa måltider vid storvildtsgroparna voro de första religiösa riterna. De äro de mest primitiva gemensamhetsoffer vi känna. Och om vi skulle falla för frestelsen att tala om den första riten och fråga efter offrets ursprung, skulle vi söka detta här. Men längre kunna vi ej heller gå. Vi kunna i dessa måltider ej finna något som helst drag af det samband emellan en människogrupp och en djurart (totem), som man kallat totemism. Denna företeelse skulle innebära tanken på släktskap emellan gruppen och djurarten, men en sådan förutsättes ej alls vid dessa måltider. Måltidsoffren förekomma oberoende af sådana föreställningar och ha intet med deras uppkomst att skaffa.[81]

I detta sammanhang kan påpekas, att den af VON DÜBEN efter ELERS anförda uppgiften, att en lapp räknade anor efter antalet björnar personen själf, hans förfäder eller släkt dödat, lätt kan föra till missförstånd. Här är det ingalunda fråga om att räkna anor på annat sätt än att visa, att man själf är duktig och härstammar från duktiga föräldrar. Liksom än i dag en god björnjägare anses för en duktig karl, så var det också då. Här är således ej tal om någon härstamning från en totemart, lika litet som gemensamhetsmåltiden vid storvildtfångst är en totemmåltid. Denna hos alla jägarfolk förekommande gemensamhetsmåltid var till sitt ursprung en glädjerit. När jägarne blefvo nomader, öfvergick denna rit i den stora gemensamhetsmåltiden vid slaktetiden. Hos lapparna äger denna rum vid höstslakten. Och hos åkerbrukande folk påträffa vi spår däraf i skördemåltiderna, ehuru till dessa många andra tankar anknutit sig.

Emellertid var det ytterligare omständigheter, som kommo att allt mer och mer höja uppfattningen af björnen. Då naturen så småningom uppfylldes med allehanda väsen, finna vi, att björnen ställdes i samband med dessa. Det var ju också helt naturligt. Att björnen kunde lefva i idet hela vintern utan föda, måste få en förklaring. Man fann denna och finner den ännu, som lappen TURI visar, i att någon vättekvinna skaffar honom föda.[82]

Så kommo gamla föreställningar och seder att lefva kvar, när det gällde människans förhållande till björnen, och allteftersom tiden skred fram, afsatte sig det ena skiktet efter det andra i dessa. En gång kom den tid, då man ej förstod dessa seders ursprungliga betydelse. Man sökte då förklara dem på det inom dessa områden vanliga sättet, nämligen genom mytologiska berättelser. Dessa ha naturligtvis intet att skaffa med ursprunget till bruken. Genom en och annan utvidgning kunde de tjäna till förklaring för alla i riten ingående moment.

Det är i en sådan berättelse FJELLSTRÖM finner “själfva hufvudorsaken till lapparnas vidskepelse vid björnafångst“.[83] Äfven OLAUS NIURENIUS ger en antydan om något liknande, då han om orsaken till alla dessa ceremonier berättar: “Fordom, då alla djur kunde tala, skall nämligen björnen hafva sagt och förkunnat, att han alltid skulle låta sig dödas utan att skada någon människa, om de efter döden hedrade honom med dessa ärebevisningar och ceremonier“.[84]

Vi finna här samma utveckling som t. ex. hos nordvästindianerna. Där är det så, att man ej numera förstår, hvarför den ena släkten skall stå i förbindelse med en djurart, den andra med en annan. Då förklarar man det så, att en gång för länge sedan ett djur af ifrågavarande art sagt till någon indian, att det skulle gå denne och hans efterkommande väl, om de alltid ärade denna djurart.[85]

Äfven TURI i sin bok om lapparnas lif ger en rest af dylika sägner, då han omtalar, att han hört om en ung kvinna, som uppehöll sig en hel vinter hos björnen i idet, hvarvid huldrorna skaffade henne mat. Och hon födde en son åt björnen.[86]

Den utförligaste berättelsen är dock FJELLSTRÖMS, hvarför vi här redogöra för den.[87] Tre bröder hade en syster, som de voro så hårda emot, att hon måste fly. Hon kom då till ett björnide, där hon lade sig att sofva. När björnen kom hem och såg henne där, fann han sådant behag i kvinnan, att han gifte sig med henne. Hon födde honom en son. När sonen vuxit upp och björnen blifvit så gammal, att han fick svårt att lifnära sig, sade han till sin hustru, att han ville låta hennes bröder döda sig. Han gick då ut och gjorde i snön spår till idet. Bröderna ringade björnen, som nu lät hustrun sätta ett stycke mässing i hans panna, så att han skulle igenkännas, och så att hans egen son ej skulle döda honom. När nu tiden var inne, kommo bröderna fram. Björnen slog illa de båda äldsta bröderna, som varit hårdast emot hustrun. Slutligen tog han hustrun och bar ut henne. Därför få ej kvinnorna äta af framdelen på björnen “eller längre fram af björnen än vid pass så långt fram på honom, som kvinnan räckte med sina armar, när hon omfamnade björnen, som bar henne ut ur idet“. Hon befallde sedan sin yngsta broder att skjuta honom. Hustrun satte sig sedan ett stycke därifrån och öfvertäckte sitt ansikte, då björnen skulle flås. Hon kunde dock ej låta bli att se på med ett öga. Häraf uppkom bruket, att kvinnorna öfvertäcka sitt ansikte och se på med ett öga genom en mässingsring. Då därefter de tre bröderna börjat koka björnen, kom sonen tillbaka och fann snart, de skjutit hans fader. Nu ville han ha sin del i steken. Men ville de tre ej ge honom. Då tog han ett spö och slog på huden, sägande: min fader, statt upp! Härutaf begynte björn- köttet röra på sig, så att bröderna blefvo rädda och gåfvo honom sin del. Så har sedan det bruket uppkommit att slå björnen med ris. Af mässingsringen i pannan förklaras vidare seden att pryda björnjägarna och deras redskap med mässing. Björnhustrun lärde bröderna alla de ceremonier, som hennes make sagt henne, att man borde iakttaga för att lyckas på björnjakt.

Vi ha nu ingående sysslat med lapparnas björnfest och sökt följa dess utveckling. Den har visat, att äfven en till synes så primitiv rit i själfva verket är sammansatt af allehanda olika tankegångar. Vi ha sett, huru bruk, som ha sin enkla och naturliga upprinnelse i den primitiva människans lifsvillkor, så småningom förbundits med från andra håll kommande föreställningar och då förlorat sin ursprungliga betydelse. För oss te sig dessa senare, äfven de, som primitiva. Vi äro därför vid första ögonkastet frestade att skära dem alla öfver en kam och i alla de olika momenten se ursprungliga och primitiva lappska riter. Så är, som vi sett, långt ifrån alltid förhållandet. Ty hur naturligt det än kan synas, att ett jägarfolk med björnens ingående och utgående ur idet förknippade tankar på vinterns början och slut, kunna vi dock icke i därtill anknutna växtlighetsriter se inhemska bruk hos vare sig jägar- eller nomadfolk. Växtlighetsriter uppstå i en annan kultur. Från denna kunna de anknytas till jägarfolkets riter. Sedan är det icke uteslutet, att sådana företeelser som björnens ingående och utgående ur idet kunnat i någon mån gifva stoff till ett högre stående folks mytbildning, då sådan började uppstå kring dess växtlighetsgudar. Af denna art är nu en gång historiens växelverkan. För oss har detta religionshistoriska spörsmål icke något intresse i detta sammanhang, där vi endast sökt finna de i lapparnas religion inhemska primitiva dragen.



Fodnoter

  1. Nilsson, Sven. Skandinaviska Nordens urinvånare. Lund 1838—1843 I, s. III.
  2. En nyfunnen sådan har, sedan denna skildring var färdigtryckt, utgifvits af prof. Wiklund. En nyfunnen skildring af lapparnas björnfest. (Le monde oriental vol. VI, 1912, s. 27 ff.).
  3. Rheen. Relation (Sv. Landsmålen XVII: 1), s. 43.
  4. Rheen o. a. a., s. 44.
  5. Fjellström a. a., s. 9.
  6. Schefferus. Lapponia, s. 233.
  7. Turi, J. Muittalus Samid Birra, s. 163.
  8. Ekman, Sven. Norrlands jakt och fiske. (Norrländskt Handbibliotek, IV. Uppsala 1910), s. 100.
  9. Rheen. Relation, s. 44.
  10. Schefferus. Lapponia, s. 233.
  11. Tuderus. Kort underrättelse, (Sv. Landsm. XVII: 6), sr 12 ff.
  12. Rheen. Relation, s. 44.
  13. Schefferus. Lapponia, s. 234.
  14. O. a. a., s. 236.
  15. O. a. a., s. 239.
  16. Olaus Petri Niurenius. Lappland, (Sv. Landsm. XVII: 4), s. 18.
  17. Fjellström o. a. a., s. 21.
  18. O. a. a., s. 10 f., jfr Frazer, J. G. Taboo and the perils of the soul (The golden bough, 3 uppl., del II), s. 396 ff. Olsen, Magnus. Stedsnavnestudier (1912), s. 25 ff.
  19. Fjellström o. a. a., s. 16.
  20. O. a. a., s. 17.
  21. O. a. a., s. 23.
  22. Thurenius, P. Om vidskepelser i Åsele Lappmark (Fellman, 1.Handlingar och uppsatser 1), s. 389 ff.
  23. O. a. a., s. 333.
  24. Reuterskiöld. Källskrifter, s. 72 f.. frågor n:r 34 och 37.
  25. Hammarstedt, E. Om fastlagsriset och andra lifsstänglar och gudaspön (Nordisk Tidskrift 1902), s. 270.
  26. Qvigstad, J. Kildeskrifter til den lappiske Mythologi 1, s. 28.
  27. O. a. a., s. 22.
  28. Lundius, N. Descriptio Lapponiae, (Sv. Landsm. XVII: 4), s. 26.
  29. Graan. Relation, (Sv. Landsm. XVII: 2), s. 65.
  30. O. a. a., s. 23.
  31. Fjellström o. a. a., s. 20.
  32. Qvigstad. Kildeskrifter I, s. 42.
  33. Ekman. Norrlands jakt och fiske, s. 83.
  34. Rheen o. a. a., s. 45. Fjellström o. a. a., s. 18. Lundius o. a. a., s. 28.
  35. Fjellström o. a. a., s. ,16 f.
  36. Fjellström o. a. a., s. 17.
  37. O. a. a., s. 19.
  38. 31. 1 Rheen o. a. a., s. 45.
  39. Fjellström o. a. a., s. 20.
  40. Rothovius, Isak. En christeligh tacksäijelse Predikan til Gud wår Herra. Hållen i Åbo Domkyrkio then 15 Julij Anno 1640, Biijro.
  41. Fjellström o. a. a., s. 22.
  42. Ekman. Norrlands jakt och fiske, ss. 51 och 82.
  43. Fjellström o. a. a., s. 28.
  44. Niurenius. Lappland, s. 18.
  45. Fjellström o. a. a., s. 22 f.
  46. O. a. a., s. 24.
  47. Rheen o. a. a., s. 45.
  48. Rheen o. a. a., s. 45.
  49. Fjellström o. a. a., s. 23.
  50. O. a. a., s. 23.
  51. O. a. a., s. 24.
  52. Thurenius, (Fellman. Handl. och Upps. I), s. 393 f.
  53. Lundius, Descriptio Lapponiae, s. 18.
  54. Fjellström o. a. a., s. 25.
  55. Reuterskiöld. Källskrifter, s. 36.
  56. Thurenius o. a. a., s. 394.
  57. Upsala Universitetsbiblioteks Handskriftsamling. S 164 folio. Handskriften har tillhört Schefferus.
  58. Qvigstad. Kildeskrifter I, s. 53.
  59. Curtiss, S. I. Ursemitische Religion im Volksleben des heutigen Orients Leipzig 1903, s. 201 o. s. 242 f., jfr äfven Archiv f. Religionswissenschaft. Band 13, s. 153 f.
  60. Archiv f. Religionswissenschaft. Band 14, s. 309.
  61. Schefferus. Lapponia, s. 237. Fjellström, s. 19, o. a.
  62. Fjellström o. a. a., s. 26 f. Rheen o. a. a., s. 46 m. fl. st.
  63. Thurenius o. a. a., s. 393.
  64. Rheen o. a. a., s. 44 f.
  65. Fjellström o. a. a., s. 18,
  66. Frazer: The golden bough, 2 uppl. I, s. 30 ff., jfr äfven Leem Beskrivelse over Finmarkens Lapper, s. 501.
  67. Tuderus o. a. a., s. 12.
  68. Lundius o. a. a., s. 21.
  69. Rheen o. a. a., s. 45.
  70. Fjellström o. a. a., s. 29 f. Lundius, s. 18.
  71. von Düben o. a. a., s. 278.
  72. Sternberg, Leo. Die Religion der Giljaken. (Archiv für Religionswissenschaft. Band 8), s. 244 ff. och 456 ff.
  73. Jfr Batchelor, J. The Ainu and their Folklore, London 1901, ss. 485 ff.
  74. Den enda äldre förf., som jag funnit förneka denna bakdörr, är Olof Rudbeck d. y. i sin outgifna redogörelse för resan till Lappland. Handskriften finnes i Linnean Society’s bibliotek i London. Den afskrift, som jag här citerat, tillhör bibliotekarien frih. Gustaf Rudbeck, som haft vänligheten ställa den till mitt förfogande. Sid. 54 läsa vi “Och är på dem (kojor som de flyttia med) förutom dörrn, som lappen går igenom, ingen ypning“. Vidare säges (s. 55) om de fasta kojorna: “Och hafwa dessa eller intet mer än en dörr. Ty hwad Cl. Schefferus skrifwer om twenne dörrar, det måste intet så förstås, ty twenne dörrar finnas aldrig på någon lappkotta, men väl ett litet hål mitt emot dörren på dessa timrade kottor, hwilket den lärde mannen utan twifvel och tagit för en dörr. Igenom hwilken qwinfolken aldrig war förbudit att gå, dock intet dem mera än manfolken, ty intet dera könet kan någonsin komma der igenom, warandes det hålet der till allt för litet. Men hwad han skrifwer om des nytta, är alltsammans wäl träffat, i ty lapparna all sin fisk och fogel, som de få, kasta in der igenom bärandes slikt aldrig in med sig igenom rätta dörren, som de sielfwa gå, hwartill de gåfwo detta skälet, när jag der om frågade, näml. på det de icke måtte söla och orena den rätta ingången . . . .“ Strängt taget blir ju detta endast ett ytterligare argument i vår i texten gifna bevisföring.
  75. Rheen o. a. a., s. 15.
  76. Tuderus o. a. a., s. 12.
  77. Upland utg. af k. Hum. Vet., samf. i Upsala, del II, s. 392.
  78. Ekman. Norrlands jakt och fiske, s. 51.
  79. Tuderus o. a. a., s. 12.
  80. Ekman o. a. a., s. 76.
  81. Reuterskiöld, Edgar. Till frågan om uppkomsten af sakramentala måltider med särskild hänsyn till totemismen, s. 84, tysk öfvers. Die Entstehung der Speisesakramente Heidelberg 1912, s. 70.
  82. Turi o. a. a., s. 170.
  83. Fjellström o. a. a., s, 24.
  84. Niurenius o. a. a., s. 19.
  85. Boas The social Organization and the secret Societies of the Kwakiutl Indians (Rep. U. S. National Museum 1895), s. 323.
  86. Turi o. a. a , s. 170.
  87. Fjellström o. a. a., s. 13 ff.