Det andra kvädet om Gudrun (PAG)

Fra heimskringla.no
Revisjon per 23. jan. 2019 kl. 12:09 av Carsten (diskusjon | bidrag)
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif


EDDA
En isländsk samling
Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar


Peter August Gödecke


Det andra kvädet om Gudrun
Bort.1.(PAG).jpg


Konung Tjodrek var hos Atle och hade där mist nästan alle sina män. Tjodrek och Gudrun klagade sins emellan sin sorg för hvar andra. Hon sade till honom, kvädande:

1.
“Jag var möars mö,
moder mig fostrade,
jag var husets heder
och huld mot bröder,
till dess mig Gjuke
med guld prydde,
med guld prydde
och gaf mig åt Sigurd.

2.
“Så var min Sigurd
bland söner af Gjuke,
som grönskande lilja,
ur gräset vuxen,
som väldig hjort
öfver vilda djur
eller som glödande guld
öfver grått silfver;

3.
“Tills mig bröder mina
missunnade,
att en man jag egde,
som var allom främst.
De kunde ej sofva,
ej saker döma,
förr'n Sigurd till döds
de slagen fått.

4.
“Grane lopp till tings,
gny vardt att höra,
då Sigurd ej själf
komma syntes.
Sadlade hästar
voro sölade med blod,
mäkta svettiga
under mördarne.

5.
“Gråtande gick jag
att Grane spörja,
med tårar på kind
att tala med fålen.
Grane sitt hufvud
mot gräset sänkte,
hästen viste,
att hans herre var död.

6.
“Jag tvekade länge,
jag tviflade länge,
förr’n om min bålde furste
jag min broder sporde.
Gunnar sitt hufvud
böjde, men Högne
mig sade, att Sigurd
var af sår död:

7.
“ ‘På andra sidan floden
fäld ligger
Guttorms bane,
ett byte för ulfvar.
Sök du Sigurd
i söderled;
ulfvar tjuta
om din ädlings lik!’

Gudrun kvad:

8.
“’Hvi har du, Högne!
hug att säga
mig, glädjelösa,
så grym en sorg?
Må korpar hjärtat
ur din kropp slita
i fjärran land,
där du främling är!'

9.
“Då svarade Högne,
i hugen sin
en enda gång slagen
af sorgens storhet:
'Än mer finge du, Gudrun!
att gråta öfver,
om korpar mitt hjärta
ur kroppen slete!’

10.
“Ensam gick jag bort
från ordskiftet
att samla hop, hvad ulfven
i ödemarken lemnat.
Där hörde jag korpar
högt kraxa,
örnar kraxa,
öfver sin åtel glada.
[Ej gråta jag hördes
eller händer slå
eller kvida ens,
såsom kvinnor pläga,
då jag sliten satt
öfver Sigurd.]

11.
“Natten så mörk
som i nedan mig tyktes,
då jag sörjande satt
öfver Sigurd.
Bäst bland alla
mig ulfvarna varit,
om mig de löst
ur lifvets band,
[eller om mig de bränt
som björkens ved.]

12.
“Från fjället for jag
fem fulla dagar,
tills Hålfs höga
hall jag nådde.
Där hystes jag i sju
halfår hos Tora,
Håkans dotter,
i Danmark.

13.
“Mig till glädje
hon i gull sydde
sydländska salar
och svanar danska;
vi stickade å bonad
de båldes kamp,
Sigars och Siggeirs,
söder ut på Fyn;

14.
“Vi sömmade käcke
kämpars lekar,
virkade med konst
konungens män,
högröda sköldar,
hunske svenner,
svärdsflock, hjälmflock,
hjältens följe;

15.
“Sigmunds skepp,
seglande från land,
stäfvar med guldbild,
stammar med snidverk.
Dä sporde Grimhild,
gotnakvinnan,
hvar jag mig hemma räknat
min rediga tid.

16.
“Hon kastade sin väf,
kallade sina söner,
sporde dem
i spänd ifver,
om de ville moders sorg
öfver son hämna
eller gälda makan
hennes mans dråp.

17.
“Gunnar gick strax
att guld bjuda,
och Högne bjöd
böter äfven.
Då sporde Grimhild,
hvem gå ville
stormvagn ätt styra,
stridshäst att sadla,
[hingst att rida,
hök kasta
och pil från bugtig
båge skjuta.]

18.
“Valdar danske
med Jarisleif,
därtill Öimod
med Jarisskåre.

19.
“Som kungar att skåda,
skredo där in
Långbards kämpar
med kjortlar röda,
korta brynjor,
kupiga hjälmar,
svärd i bälte
och brunt hår.

20.
“En hvar mig ville
smycken välja,
smycken välja
och min saknad lindra,
och mycket de sökte
min mäktiga sorg
med tröst att häfva;
men jag trodde dem icke.

21.
“Grimhild bjöd mig
en bägare, fyld
med glömskans kalla,
kvalfulla dryck;
kraften däri
var kommen af jord,
af svalkande sjö
och af sonande blod.

22.
“Stodo i hornet
stafvar många.
röda runor,
dem jag ej reda kunde,
Haddingjalands
långa orm,
oskuret ax
och ulfvatarmar.

23.
“Mycket ondt var
i det ölet samladt,
all skogens blomster,
brända ollon,
sot från äril,
offers tarmar,
brynt svinlefver,
i ty att han sorg döfvar.

24.
“Då denna dryck
jag druckit hade,
glömde jag fallne
furstens öden.
Tre konungar kommo
och knäböjde,
och Grimhild sade
sedan själf:

25.
“’Guld må du,
Gudrun! taga
och dråpligt med gods
efter din döde fader,
röda ringar,
rika täcken,
Lödvis salar
efter slagen hjälte;

26.
“’Hunska kvinnor,
som konstfullt väfva
och dig till gamman
guld sömma;
ensam du bjude
öfver Budles skatter,
och i gyllne skrud
må du gifvas till Atle!'

Gudrun kvad:

27.
“’Jag aktar icke
äkta en man
och vill ej Brynhilds
broder ega.
Jag blygas skulle
att med Budles son
ätten öka
och i älskog lefva.’

Grimhild kvad:

28.
“’Sök ej att gälda
hjältar med hat,
ty det är vi, som ve
dig vållat hafva!
Föder du söner,
fostra dem så,
som om Sigurd och Sigmund
sälle lefde!’

Gudrun kvad:

29.
“’Bjud mig då ej
med så brinnande ifver
i den ondskefulla
ätten in!
Ej kan jag, Grimhild!
af glädje lifvas
eller fröjdas af hoppet
om fräjdad make,
sedan, mig till kval,
korp och ulf
samman druckit
Sigurds hjärtblod.’

Grimhild kvad:

30.
“’Den ättstörste
af alla kungar
och den främste bland furstar
jag funnit har;
honom skall du ega,
tills du af ålder dignar,
men ingen man hafva,
om du honom ratar.

31.
“’Jag bjuder dig land
och lysande följe,
Vinbärg och Valbärg,
är du villig att få det.
[Haf glädje af bröder,
barn och make!]
Tag alt detta som ditt,
o dotter! och var till freds!’

Gudrun kvad:

32.
“’Denne konung
jag då kora måste;
men af nödtvång är det,
för närskyldes skull.
Ej varder den mannen
till makans fröjd;
hvad han mot mina bröder brutit,
skall på hans barn jag hämnas.

33.
“’Atle skall gå
Gunnar efter lifvet
och hugstora hjärtat
ur Högne slita.
Och icke skall jag låta
mitt lif förr,
än jag rånat har
raske hjältens.’

34.
“Gråtande grep
Grimhild fatt
det ord, som samkar
hennes söner våda,
och stort men
ställer för dem.

* * *

35.
“Nu sågs hvar hjälte
i sadeln springa,
och välska vif
i vagnar lyftes.
Sju dagar vi redo
öfver råkallt land,
sju andra vi skuro
skummande böljor,
[och på än sju gick tåget
öfver tort land.]

36.
Väldiga borgens
väktare slogo upp
gallergrindarna,
och in i gården vi redo.

37.
“Atle mig vakte,
i ångest var jag,
full af hat
öfver fränders död.

Atle kvad:

38.
“’Nyss ur sömnen
mig norner vakte’. —
På sin dröm han ville
tydning veta. —
‘Jag tykte, att du, Gudrun,
Gjukes dotter!
mig med svekfullt
svärd stack.’

Gudrun kvad:

39.
“’Att drömma om järn
spår drömmarn eld,
om kvinnoharm
spår högfärd och lust.
Dig skall jag med eld
för ondt bota,
lindra och läka,
hur led du än är mig.’

Atle kvad:

40.
“’Jag tykte mig här på gården
se telningar fallna,
dem ej jag velat
vissna se,
rifna upp med rötter,
rodnande af blod,
burna å bänken,
ja, mig bjudna till spis.

41.
“’ Jag tykte mig se hökar,
af hunger drifna,
till Häls hus
ur min hand flyga.
Deras hjärtan jag mig tykte
tugga med honung.
Sorg var i mitt sinne;
de svälde af blod.

42.
“’Jag tykte mig se hundar
ur min hand löpa
och glädjelöst
gläfsa och tjuta;
med hast i döden
de domnade sedan,
och jag vardt tvungen
att liken tära!’

Gudrun kvad:

43.
“’Män skola om fiska-
fänge tala
och hugga hvitlingars
hufvud af;
kort före dagsljus
de sin drägt äta,
men om få nätter döden
fångar dem själfva.’

Atle kvad:

44.
“’Sedan låg jag
på mitt läger sömnlös,
glädjelös i sinnet;
det glömmer jag aldrig.’“


Deko.3.(PAG).jpg


Noter till Det andra kvädet om Gudrun

Detta kväde innehåller i öfverblick Gudruns öden alt ifrån hennes jungfrutid i fädernegården och ända till kort före hennes hämd på Atle för sina bröders död. Det innehåller således åtskilligt, som redan är kändt af föregående kväden, och äfven åtskilligt, som sedan kommer att utförligare besjungas i de följande. Det är därför dock ingalunda fragmentariskt, utan framträder på många punkter fulltonigt och rikt genomfördt. Af senare delen af inledningen framför noterna till Första kvädet om Sigurd Fåfnesbane, där Gudruns öden i sammanhang förtäljas, är det lätt att finna den sammanhållande tråden mellan de punkter af Gudruns lif, som i detta kväde beröras. Gudrun talar här alt igenom såsom Atles drottning. Det är konung Tjodreks minnen af sorgliga nederlag, som förmå Gudrun att sjunga om sina sorger.

En egenhet med kvädets sångform är för öfrigt, att det är en stor monolog. S. Grundtvig påvisar dock, att denna form sannolikt icke är den ursprungliga, utan är senare tillkommen. De handlande personerna uppträda nämligen midt i berättelsen såsom talande alldeles som i de öfriga sångerna. Den tillbakablicksform, som här sålunda troligtvis är sekundär, är däremot enligt S. Grundtvig tydligen ursprunglig uti två andra sånger, som äro att räkna bland Eddans yngre, nämligen Oddruns klagan och Gudruns äggelse. Denna omarbetning tyder emellertid på en senare tid och en nyare smak, än den, som var herskande, då kvädet först diktades. Detta röjer tillvaron af en märklig utveckling, som dock måste tänkas helt och hållet falla inom hednatiden.

Visan 4.
Grane lopp till tings. Jämför härmed Stycke af ett kväde om Sigurd, visan 7!

Visan 7.
Guttorms bane är Sigurd.

Visan 13.
Sigar och Siggeir tillhörde Siklingaätten, hvars saga på dessa dikters tillkomsttid sålunda förutsattes såsom känd.

Visorna 13 — 15.
Af ganska stort värde för kännedomen om de gamles kvinliga slöjd äro dessa visor, hvilka, efter många tecken att döma, icke innehålla några öfverdrifter. Kvarlefvor af gamla norska bonader visa nämligen, att man ännu för några hundra år sedan bland allmogen bevarat konsten att väfva in figurer i ett slags gobelinsväfnad. Huru högt broderiet stod hos de från nordiske vikingar härstammande normanderne, synes åter af den i Bayeux bevarade tapet (212 fot lång och 19 tum hög), på hvilken Vilhelm eröfrarens gemål, Matilda, låtit brodera sin makes krigståg till England ända till slaget vid Hastings, som stod 1066.

Visan 22.
Stodo i hornet stafvar många. Jämför härmed om runornas underbara makt inledningen framför noterna till Sången om Segerdrifva!

Visan 24.
Grimhilds trollkunnighet ingriper lika ödesdigert i Sigurds öden. Jämför nämligen härmed Första kvädet om Sigurd Fåfnesbane, visan 33!

Visan 25.
Om Lödvi, se Völundskvädet, prosainledningen samt visorna 11 och 15! Lödvis egodelar vordo efter hans fall Gjukungarnes.

Visan 32.
Här förebådas redan de händelser, som sedan besjungas i Kvädena om Atle.

Visan 37.
Gudrun öfverhoppar sitt bröllop med Atle såsom kändt af Tjodrek och tager åter upp tråden med Atles onda drömmar efter dråpet på Gunnar och Högne. Alt detta skildras utförligare i Kvädena om Atle.