Forskjell mellom versjoner av «Frithiof på sin faders hög (Frithiofs saga)»

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
(Frithiof på sin faders hög (Frithiofs saga))
 
 
Linje 14: Linje 14:
  
  
<blockquote>"Hur skönt ler solen, huru vänligt hoppar
+
::"Hur skönt ler solen, huru vänligt hoppar
<br>dess milda stråle ifrån gren till gren!
+
::dess milda stråle ifrån gren till gren!
<br>Allfaders blick, i aftondaggens droppar,
+
::Allfaders blick, i aftondaggens droppar,
<br>som i hans verldshaf, lika klar och ren!
+
::som i hans verldshaf, lika klar och ren!
<br>Hur röda färgar hon ej bergens toppar!
+
::Hur röda färgar hon ej bergens toppar!
<br>O! det är blod på Balders offersten!
+
::O! det är blod på Balders offersten!
<br>I natt är snart det hela land begrafvet,
+
::I natt är snart det hela land begrafvet,
<br>snart sjunker hon, en gyllne sköld, i hafvet.
+
::snart sjunker hon, en gyllne sköld, i hafvet.
  
<br><br>Först låt mig dock bese de kära ställen,
 
<br>min barndoms vänner, dem jag älskat så.
 
<br>Ack! samma blommor dofta än i qvällen,
 
<br>och samma foglar än i skogen slå.
 
<br>Och vågen tumlar sig som förr mot hällen, -
 
<br>o, den som aldrig gungat deruppå!
 
<br>Om namn och bragder jämt den falska talar,
 
<br>men fjärran för hon dig från hemmets dalar.
 
  
<br><br>Jag känner dig, du flod, som ofta burit
+
::Först låt mig dock bese de kära ställen,
<br>den djerfve simmarn på din bölja klar.
+
::min barndoms vänner, dem jag älskat så.
<br>Jag känner dig, du dal, der vi besvurit
+
::Ack! samma blommor dofta än i qvällen,
<br>en evig tro, som jorden icke har.
+
::och samma foglar än i skogen slå.
<br>Och björkar I, uti hvars bark jag skurit
+
::Och vågen tumlar sig som förr mot hällen, -
<br>de runor många, I stån ännu qvar
+
::o, den som aldrig gungat deruppå!
<br>med stammar hvita och med kronor runda;
+
::Om namn och bragder jämt den falska talar,
<br>allt är som förr, blott jag är annorlunda.
+
::men fjärran för hon dig från hemmets dalar.
  
<br><br>Är allt som förr? Hvar äro Framnäs' salar
 
<br>och Balders tempel på den vigda strand?
 
<br>Ack! det var skönt uti min barndoms dalar,
 
<br>men derutöfver har gått svärd och brand,
 
<br>och menskors hämnd och gudars vrede talar
 
<br>till vandrarn nu från svarta svedjeland.
 
<br>Du fromme vandrare, ej hit du drage,
 
<br>ty skogens vilddjur bo i Balders hage.
 
  
<br><br>Det går en frestare igenom lifvet,
+
::Jag känner dig, du flod, som ofta burit
<br>den grymme Nidhögg ifrån mörkrets verld.
+
::den djerfve simmarn på din bölja klar.
<br>Han hatar Asaljuset, som står skrifvet
+
::Jag känner dig, du dal, der vi besvurit
<br>på hjeltens panna, på hans blanka svärd.
+
::en evig tro, som jorden icke har.
<br>Hvart nidingsdåd, i vredens stund bedrifvet,
+
::Och björkar I, uti hvars bark jag skurit
<br>det är hans verk, är mörka makters gärd;
+
::de runor många, I stån ännu qvar
<br>och när det lyckas, när har templet tänder,
+
::med stammar hvita och med kronor runda;
<br>då klappar han uti kolsvarta händer.
+
::allt är som förr, blott jag är annorlunda.
  
<br><br>Fins ej försoning, strålande Valhalla?
 
<br>Blåögde Balder! tar du ingen bot?
 
<br>Bot tager mannen, när hans fränder falla,
 
<br>de höga gudar sonar man med blot.
 
<br>Det sägs, du är den mildaste af alla,
 
<br>bjud, och hvart offer ger jag utan knot.
 
<br>Ditt tempels brand var icke Frithiofs tanka,
 
<br>tag fläcken bort ifrån hans sköld, den blanka!
 
  
<br><br>Tag bort din börda, jag kan den ej bära,
+
::Är allt som förr? Hvar äro Framnäs' salar
<br>qväf i min själ de mörka skuggors spel;
+
::och Balders tempel på den vigda strand?
<br>försmå ej ångern, låt en lefnads ära
+
::Ack! det var skönt uti min barndoms dalar,
<br>försona dig för ögonblickets fel!
+
::men derutöfver har gått svärd och brand,
<br>Jag bleknar ej, fast Ljungarn sjelf står nära,
+
::och menskors hämnd och gudars vrede talar
<br>i ögat kan jag se den blekblå Hel.
+
::till vandrarn nu från svarta svedjeland.
<br>Du fromme gud med dina månskensblickar,
+
::Du fromme vandrare, ej hit du drage,
<br>dig ensam räds jag och den hämnd du skickar.
+
::ty skogens vilddjur bo i Balders hage.
  
<br><br>Här är min faders grafhög. Sofver hjelten?
 
<br>Ack! han red hän, der ingen kommer från.
 
<br>Nu dväljs han, sägs det, uti stjernetälten
 
<br>och dricker mjöd och gläds åt sköldars dån.
 
<br>Du Asagäst, se ner från himlafälten,
 
<br>din son dig kallar, Thorsten Vikingsson!
 
<br>Jag kommer ej med runor eller galder,
 
<br>men lär mig blott, hur blidkas Asa-Balder?
 
  
<br><br>Har grafven ingen tunga? För en klinga
+
::Det går en frestare igenom lifvet,
<br>den starke Angantyr ur högen qvad.
+
::den grymme Nidhögg ifrån mörkrets verld.
<br>Det svärd var godt, men Tirfings pris är ringa
+
::Han hatar Asaljuset, som står skrifvet
<br>mot hvad jag ber, om svärd jag aldrig bad;
+
::på hjeltens panna, på hans blanka svärd.
<br>svärd tar jag väl i holmgång sjelf, men bringa
+
::Hvart nidingsdåd, i vredens stund bedrifvet,
<br>du mig försoning ifrån Asars stad!
+
::det är hans verk, är mörka makters gärd;
<br>Min skumma blick, min gissning blott du lede,
+
::och när det lyckas, när har templet tänder,
<br>ett ädelt sinne tål ej Balders vrede.
+
::då klappar han uti kolsvarta händer.
  
<br><br>Du tiger, fader! Hör du, vågen klingar,
 
<br>ljuft är dess sorl, lägg ner ditt ord deri!
 
<br>Och stormen flyger, häng dig vid hans vingar,
 
<br>och hviska till mig, som han far förbi!
 
<br>Och vestern hänger full af gyllne ringar,
 
<br>låt en af dem din tankes härold bli!
 
<br>Ej svar, ej tecken för din son i nöden
 
<br>du eger, fader! O, hur arm är döden!" -
 
  
<br><br>Och solen släcks, och aftonvinden lullar
+
::Fins ej försoning, strålande Valhalla?
<br>för jordens barn sin vaggsång utur skyn,
+
::Blåögde Balder! tar du ingen bot?
<br>och aftonrodnan körer opp och rullar
+
::Bot tager mannen, när hans fränder falla,
<br>med rosenröda hjul kring himlens bryn.
+
::de höga gudar sonar man med blot.
<br>I blåa dalar, öfver blåa kullar
+
::Det sägs, du är den mildaste af alla,
<br>hon flyger fram, en skön Valhallasyn.
+
::bjud, och hvart offer ger jag utan knot.
<br>Då kommer plötsligt öfver vestervågor
+
::Ditt tempels brand var icke Frithiofs tanka,
<br>en bild framsusande i guld och lågor.
+
::tag fläcken bort ifrån hans sköld, den blanka!
  
<br><br>En hägring kalla vi det himlens under
 
<br>(i Valhall klingar hennes namn mer skönt).
 
<br>Hon sväfvar sakta öfver Balders lunder,
 
<br>en gyllne krona på en grund af grönt.
 
<br>Det skimrar öfver och det skimrar under
 
<br>med sällsam glans, ej förr af menskor rönt.
 
<br>Till slut hon stannar, sjunkande till jorden,
 
<br>der templet stått, nu sjelf ett tempel vorden.
 
  
<br><br>En bild af Breidablick, den höga muren
+
::Tag bort din börda, jag kan den ej bära,
<br>stod silfverblank på klippans brant och sken.
+
::qväf i min själ de mörka skuggors spel;
<br>Af djupblått stål hvar pelare var skuren,
+
::försmå ej ångern, låt en lefnads ära
<br>och altaret utaf en ädelsten;
+
::försona dig för ögonblickets fel!
<br>och dômen hängde, som af andar buren,
+
::Jag bleknar ej, fast Ljungarn sjelf står nära,
<br>en vinterhimmel stjerneklar och ren,
+
::i ögat kan jag se den blekblå Hel.
<br>och högt deri, med himmelsblåa skrudar,
+
::Du fromme gud med dina månskensblickar,
<br>med gyllne kronor, sutto Valhalls gudar.
+
::dig ensam räds jag och den hämnd du skickar.
  
<br><br>Och se, på runbeskrifna sköldar stödda,
 
<br>de höga nornor uti dörren stå:
 
<br>tre rosenknoppar i en urna födda,
 
<br>allvarliga, men tjusande ändå.
 
<br>Och Urda pekar tyst på det förödda,
 
<br>det nya tempel pekar Skulda på.
 
<br>Och bäst som Frithiof nu sig sansa hunnit
 
<br>och gläds och undrar, så är allt försvunnet.
 
  
<br><br>"O, jag förstår er, mör från tidens källa,
+
::Här är min faders grafhög. Sofver hjelten?
<br>det var ditt tecken, hjeltefader god!
+
::Ack! han red hän, der ingen kommer från.
<br>Det brända templet skall jag återställa,
+
::Nu dväljs han, sägs det, uti stjernetälten
<br>skönt skall det stå på klippan, der det stod.
+
::och dricker mjöd och gläds åt sköldars dån.
<br>O, det är härligt att få vedergälla
+
::Du Asagäst, se ner från himlafälten,
<br>med fredlig bragd sin ungdoms öfvermod!
+
::din son dig kallar, Thorsten Vikingsson!
<br>Den djupt förkastade kan hoppas åter,
+
::Jag kommer ej med runor eller galder,
<br>den hvite guden blidkas och förlåter.
+
::men lär mig blott, hur blidkas Asa-Balder?
  
<br><br>Välkomna stjernor, som der uppe tågen!
+
 
<br>Nu ser jag åter glad er stilla gång.
+
::Har grafven ingen tunga? För en klinga
<br>Välkomna norrsken, som der uppe lågen!
+
::den starke Angantyr ur högen qvad.
<br>I voren tempelbrand för mig en gång.
+
::Det svärd var godt, men Tirfings pris är ringa
<br>Uppgrönska, ättehög! och stig ur vågen,
+
::mot hvad jag ber, om svärd jag aldrig bad;
<br>så skön som förr, du underbara sång!
+
::svärd tar jag väl i holmgång sjelf, men bringa
<br>Här vill jag slumra på min sköld och drömma,
+
::du mig försoning ifrån Asars stad!
<br>hur menskor sonas och hur gudar glömma."</blockquote>
+
::Min skumma blick, min gissning blott du lede,
 +
::ett ädelt sinne tål ej Balders vrede.
 +
 
 +
 
 +
::Du tiger, fader! Hör du, vågen klingar,
 +
::ljuft är dess sorl, lägg ner ditt ord deri!
 +
::Och stormen flyger, häng dig vid hans vingar,
 +
::och hviska till mig, som han far förbi!
 +
::Och vestern hänger full af gyllne ringar,
 +
::låt en af dem din tankes härold bli!
 +
::Ej svar, ej tecken för din son i nöden
 +
::du eger, fader! O, hur arm är döden!" -
 +
 
 +
 
 +
::Och solen släcks, och aftonvinden lullar
 +
::för jordens barn sin vaggsång utur skyn,
 +
::och aftonrodnan körer opp och rullar
 +
::med rosenröda hjul kring himlens bryn.
 +
::I blåa dalar, öfver blåa kullar
 +
::hon flyger fram, en skön Valhallasyn.
 +
::Då kommer plötsligt öfver vestervågor
 +
::en bild framsusande i guld och lågor.
 +
 
 +
 
 +
::En hägring kalla vi det himlens under
 +
::(i Valhall klingar hennes namn mer skönt).
 +
::Hon sväfvar sakta öfver Balders lunder,
 +
::en gyllne krona på en grund af grönt.
 +
::Det skimrar öfver och det skimrar under
 +
::med sällsam glans, ej förr af menskor rönt.
 +
::Till slut hon stannar, sjunkande till jorden,
 +
::der templet stått, nu sjelf ett tempel vorden.
 +
 
 +
 
 +
::En bild af Breidablick, den höga muren
 +
::stod silfverblank på klippans brant och sken.
 +
::Af djupblått stål hvar pelare var skuren,
 +
::och altaret utaf en ädelsten;
 +
::och dômen hängde, som af andar buren,
 +
::en vinterhimmel stjerneklar och ren,
 +
::och högt deri, med himmelsblåa skrudar,
 +
::med gyllne kronor, sutto Valhalls gudar.
 +
 
 +
 
 +
::Och se, på runbeskrifna sköldar stödda,
 +
::de höga nornor uti dörren stå:
 +
::tre rosenknoppar i en urna födda,
 +
::allvarliga, men tjusande ändå.
 +
::Och Urda pekar tyst på det förödda,
 +
::det nya tempel pekar Skulda på.
 +
::Och bäst som Frithiof nu sig sansa hunnit
 +
::och gläds och undrar, så är allt försvunnet.
 +
 
 +
 
 +
::"O, jag förstår er, mör från tidens källa,
 +
::det var ditt tecken, hjeltefader god!
 +
::Det brända templet skall jag återställa,
 +
::skönt skall det stå på klippan, der det stod.
 +
::O, det är härligt att få vedergälla
 +
::med fredlig bragd sin ungdoms öfvermod!
 +
::Den djupt förkastade kan hoppas åter,
 +
::den hvite guden blidkas och förlåter.
 +
 
 +
 
 +
::Välkomna stjernor, som der uppe tågen!
 +
::Nu ser jag åter glad er stilla gång.
 +
::Välkomna norrsken, som der uppe lågen!
 +
::I voren tempelbrand för mig en gång.
 +
::Uppgrönska, ättehög! och stig ur vågen,
 +
::så skön som förr, du underbara sång!
 +
::Här vill jag slumra på min sköld och drömma,
 +
::hur menskor sonas och hur gudar glömma."
  
 
[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
 
[[Kategori:Alfabetisk indeks]]

Nåværende revisjon fra 23. des. 2013 kl. 18:55

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Frithiofs saga
af Esaias Tegnér
(1782-1846)


Frithiof på sin faders hög


"Hur skönt ler solen, huru vänligt hoppar
dess milda stråle ifrån gren till gren!
Allfaders blick, i aftondaggens droppar,
som i hans verldshaf, lika klar och ren!
Hur röda färgar hon ej bergens toppar!
O! det är blod på Balders offersten!
I natt är snart det hela land begrafvet,
snart sjunker hon, en gyllne sköld, i hafvet.


Först låt mig dock bese de kära ställen,
min barndoms vänner, dem jag älskat så.
Ack! samma blommor dofta än i qvällen,
och samma foglar än i skogen slå.
Och vågen tumlar sig som förr mot hällen, -
o, den som aldrig gungat deruppå!
Om namn och bragder jämt den falska talar,
men fjärran för hon dig från hemmets dalar.


Jag känner dig, du flod, som ofta burit
den djerfve simmarn på din bölja klar.
Jag känner dig, du dal, der vi besvurit
en evig tro, som jorden icke har.
Och björkar I, uti hvars bark jag skurit
de runor många, I stån ännu qvar
med stammar hvita och med kronor runda;
allt är som förr, blott jag är annorlunda.


Är allt som förr? Hvar äro Framnäs' salar
och Balders tempel på den vigda strand?
Ack! det var skönt uti min barndoms dalar,
men derutöfver har gått svärd och brand,
och menskors hämnd och gudars vrede talar
till vandrarn nu från svarta svedjeland.
Du fromme vandrare, ej hit du drage,
ty skogens vilddjur bo i Balders hage.


Det går en frestare igenom lifvet,
den grymme Nidhögg ifrån mörkrets verld.
Han hatar Asaljuset, som står skrifvet
på hjeltens panna, på hans blanka svärd.
Hvart nidingsdåd, i vredens stund bedrifvet,
det är hans verk, är mörka makters gärd;
och när det lyckas, när har templet tänder,
då klappar han uti kolsvarta händer.


Fins ej försoning, strålande Valhalla?
Blåögde Balder! tar du ingen bot?
Bot tager mannen, när hans fränder falla,
de höga gudar sonar man med blot.
Det sägs, du är den mildaste af alla,
bjud, och hvart offer ger jag utan knot.
Ditt tempels brand var icke Frithiofs tanka,
tag fläcken bort ifrån hans sköld, den blanka!


Tag bort din börda, jag kan den ej bära,
qväf i min själ de mörka skuggors spel;
försmå ej ångern, låt en lefnads ära
försona dig för ögonblickets fel!
Jag bleknar ej, fast Ljungarn sjelf står nära,
i ögat kan jag se den blekblå Hel.
Du fromme gud med dina månskensblickar,
dig ensam räds jag och den hämnd du skickar.


Här är min faders grafhög. Sofver hjelten?
Ack! han red hän, der ingen kommer från.
Nu dväljs han, sägs det, uti stjernetälten
och dricker mjöd och gläds åt sköldars dån.
Du Asagäst, se ner från himlafälten,
din son dig kallar, Thorsten Vikingsson!
Jag kommer ej med runor eller galder,
men lär mig blott, hur blidkas Asa-Balder?


Har grafven ingen tunga? För en klinga
den starke Angantyr ur högen qvad.
Det svärd var godt, men Tirfings pris är ringa
mot hvad jag ber, om svärd jag aldrig bad;
svärd tar jag väl i holmgång sjelf, men bringa
du mig försoning ifrån Asars stad!
Min skumma blick, min gissning blott du lede,
ett ädelt sinne tål ej Balders vrede.


Du tiger, fader! Hör du, vågen klingar,
ljuft är dess sorl, lägg ner ditt ord deri!
Och stormen flyger, häng dig vid hans vingar,
och hviska till mig, som han far förbi!
Och vestern hänger full af gyllne ringar,
låt en af dem din tankes härold bli!
Ej svar, ej tecken för din son i nöden
du eger, fader! O, hur arm är döden!" -


Och solen släcks, och aftonvinden lullar
för jordens barn sin vaggsång utur skyn,
och aftonrodnan körer opp och rullar
med rosenröda hjul kring himlens bryn.
I blåa dalar, öfver blåa kullar
hon flyger fram, en skön Valhallasyn.
Då kommer plötsligt öfver vestervågor
en bild framsusande i guld och lågor.


En hägring kalla vi det himlens under
(i Valhall klingar hennes namn mer skönt).
Hon sväfvar sakta öfver Balders lunder,
en gyllne krona på en grund af grönt.
Det skimrar öfver och det skimrar under
med sällsam glans, ej förr af menskor rönt.
Till slut hon stannar, sjunkande till jorden,
der templet stått, nu sjelf ett tempel vorden.


En bild af Breidablick, den höga muren
stod silfverblank på klippans brant och sken.
Af djupblått stål hvar pelare var skuren,
och altaret utaf en ädelsten;
och dômen hängde, som af andar buren,
en vinterhimmel stjerneklar och ren,
och högt deri, med himmelsblåa skrudar,
med gyllne kronor, sutto Valhalls gudar.


Och se, på runbeskrifna sköldar stödda,
de höga nornor uti dörren stå:
tre rosenknoppar i en urna födda,
allvarliga, men tjusande ändå.
Och Urda pekar tyst på det förödda,
det nya tempel pekar Skulda på.
Och bäst som Frithiof nu sig sansa hunnit
och gläds och undrar, så är allt försvunnet.


"O, jag förstår er, mör från tidens källa,
det var ditt tecken, hjeltefader god!
Det brända templet skall jag återställa,
skönt skall det stå på klippan, der det stod.
O, det är härligt att få vedergälla
med fredlig bragd sin ungdoms öfvermod!
Den djupt förkastade kan hoppas åter,
den hvite guden blidkas och förlåter.


Välkomna stjernor, som der uppe tågen!
Nu ser jag åter glad er stilla gång.
Välkomna norrsken, som der uppe lågen!
I voren tempelbrand för mig en gång.
Uppgrönska, ättehög! och stig ur vågen,
så skön som förr, du underbara sång!
Här vill jag slumra på min sköld och drömma,
hur menskor sonas och hur gudar glömma."