Forskjell mellom versjoner av «Frithiof på sin faders hög (Frithiofs saga)»
Hopp til navigering
Hopp til søk
Frithiofs saga
af Esaias Tegnér
(1782-1846)
(Frithiof på sin faders hög (Frithiofs saga)) |
|||
Linje 14: | Linje 14: | ||
− | + | ::"Hur skönt ler solen, huru vänligt hoppar | |
− | + | ::dess milda stråle ifrån gren till gren! | |
− | + | ::Allfaders blick, i aftondaggens droppar, | |
− | + | ::som i hans verldshaf, lika klar och ren! | |
− | + | ::Hur röda färgar hon ej bergens toppar! | |
− | + | ::O! det är blod på Balders offersten! | |
− | + | ::I natt är snart det hela land begrafvet, | |
− | + | ::snart sjunker hon, en gyllne sköld, i hafvet. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Först låt mig dock bese de kära ställen, | |
− | + | ::min barndoms vänner, dem jag älskat så. | |
− | + | ::Ack! samma blommor dofta än i qvällen, | |
− | + | ::och samma foglar än i skogen slå. | |
− | + | ::Och vågen tumlar sig som förr mot hällen, - | |
− | + | ::o, den som aldrig gungat deruppå! | |
− | + | ::Om namn och bragder jämt den falska talar, | |
− | + | ::men fjärran för hon dig från hemmets dalar. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Jag känner dig, du flod, som ofta burit | |
− | + | ::den djerfve simmarn på din bölja klar. | |
− | + | ::Jag känner dig, du dal, der vi besvurit | |
− | + | ::en evig tro, som jorden icke har. | |
− | + | ::Och björkar I, uti hvars bark jag skurit | |
− | + | ::de runor många, I stån ännu qvar | |
− | + | ::med stammar hvita och med kronor runda; | |
− | + | ::allt är som förr, blott jag är annorlunda. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Är allt som förr? Hvar äro Framnäs' salar | |
− | + | ::och Balders tempel på den vigda strand? | |
− | + | ::Ack! det var skönt uti min barndoms dalar, | |
− | + | ::men derutöfver har gått svärd och brand, | |
− | + | ::och menskors hämnd och gudars vrede talar | |
− | + | ::till vandrarn nu från svarta svedjeland. | |
− | + | ::Du fromme vandrare, ej hit du drage, | |
− | + | ::ty skogens vilddjur bo i Balders hage. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Det går en frestare igenom lifvet, | |
− | + | ::den grymme Nidhögg ifrån mörkrets verld. | |
− | + | ::Han hatar Asaljuset, som står skrifvet | |
− | + | ::på hjeltens panna, på hans blanka svärd. | |
− | + | ::Hvart nidingsdåd, i vredens stund bedrifvet, | |
− | + | ::det är hans verk, är mörka makters gärd; | |
− | + | ::och när det lyckas, när har templet tänder, | |
− | + | ::då klappar han uti kolsvarta händer. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Fins ej försoning, strålande Valhalla? | |
− | + | ::Blåögde Balder! tar du ingen bot? | |
− | + | ::Bot tager mannen, när hans fränder falla, | |
− | + | ::de höga gudar sonar man med blot. | |
− | + | ::Det sägs, du är den mildaste af alla, | |
− | + | ::bjud, och hvart offer ger jag utan knot. | |
− | + | ::Ditt tempels brand var icke Frithiofs tanka, | |
− | + | ::tag fläcken bort ifrån hans sköld, den blanka! | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Tag bort din börda, jag kan den ej bära, | |
− | + | ::qväf i min själ de mörka skuggors spel; | |
− | + | ::försmå ej ångern, låt en lefnads ära | |
− | + | ::försona dig för ögonblickets fel! | |
− | + | ::Jag bleknar ej, fast Ljungarn sjelf står nära, | |
− | + | ::i ögat kan jag se den blekblå Hel. | |
− | + | ::Du fromme gud med dina månskensblickar, | |
− | + | ::dig ensam räds jag och den hämnd du skickar. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Här är min faders grafhög. Sofver hjelten? | |
− | + | ::Ack! han red hän, der ingen kommer från. | |
− | + | ::Nu dväljs han, sägs det, uti stjernetälten | |
− | + | ::och dricker mjöd och gläds åt sköldars dån. | |
− | + | ::Du Asagäst, se ner från himlafälten, | |
− | + | ::din son dig kallar, Thorsten Vikingsson! | |
− | + | ::Jag kommer ej med runor eller galder, | |
− | + | ::men lär mig blott, hur blidkas Asa-Balder? | |
− | + | ||
− | + | ::Har grafven ingen tunga? För en klinga | |
− | + | ::den starke Angantyr ur högen qvad. | |
− | + | ::Det svärd var godt, men Tirfings pris är ringa | |
− | + | ::mot hvad jag ber, om svärd jag aldrig bad; | |
− | + | ::svärd tar jag väl i holmgång sjelf, men bringa | |
− | + | ::du mig försoning ifrån Asars stad! | |
− | + | ::Min skumma blick, min gissning blott du lede, | |
+ | ::ett ädelt sinne tål ej Balders vrede. | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::Du tiger, fader! Hör du, vågen klingar, | ||
+ | ::ljuft är dess sorl, lägg ner ditt ord deri! | ||
+ | ::Och stormen flyger, häng dig vid hans vingar, | ||
+ | ::och hviska till mig, som han far förbi! | ||
+ | ::Och vestern hänger full af gyllne ringar, | ||
+ | ::låt en af dem din tankes härold bli! | ||
+ | ::Ej svar, ej tecken för din son i nöden | ||
+ | ::du eger, fader! O, hur arm är döden!" - | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::Och solen släcks, och aftonvinden lullar | ||
+ | ::för jordens barn sin vaggsång utur skyn, | ||
+ | ::och aftonrodnan körer opp och rullar | ||
+ | ::med rosenröda hjul kring himlens bryn. | ||
+ | ::I blåa dalar, öfver blåa kullar | ||
+ | ::hon flyger fram, en skön Valhallasyn. | ||
+ | ::Då kommer plötsligt öfver vestervågor | ||
+ | ::en bild framsusande i guld och lågor. | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::En hägring kalla vi det himlens under | ||
+ | ::(i Valhall klingar hennes namn mer skönt). | ||
+ | ::Hon sväfvar sakta öfver Balders lunder, | ||
+ | ::en gyllne krona på en grund af grönt. | ||
+ | ::Det skimrar öfver och det skimrar under | ||
+ | ::med sällsam glans, ej förr af menskor rönt. | ||
+ | ::Till slut hon stannar, sjunkande till jorden, | ||
+ | ::der templet stått, nu sjelf ett tempel vorden. | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::En bild af Breidablick, den höga muren | ||
+ | ::stod silfverblank på klippans brant och sken. | ||
+ | ::Af djupblått stål hvar pelare var skuren, | ||
+ | ::och altaret utaf en ädelsten; | ||
+ | ::och dômen hängde, som af andar buren, | ||
+ | ::en vinterhimmel stjerneklar och ren, | ||
+ | ::och högt deri, med himmelsblåa skrudar, | ||
+ | ::med gyllne kronor, sutto Valhalls gudar. | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::Och se, på runbeskrifna sköldar stödda, | ||
+ | ::de höga nornor uti dörren stå: | ||
+ | ::tre rosenknoppar i en urna födda, | ||
+ | ::allvarliga, men tjusande ändå. | ||
+ | ::Och Urda pekar tyst på det förödda, | ||
+ | ::det nya tempel pekar Skulda på. | ||
+ | ::Och bäst som Frithiof nu sig sansa hunnit | ||
+ | ::och gläds och undrar, så är allt försvunnet. | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::"O, jag förstår er, mör från tidens källa, | ||
+ | ::det var ditt tecken, hjeltefader god! | ||
+ | ::Det brända templet skall jag återställa, | ||
+ | ::skönt skall det stå på klippan, der det stod. | ||
+ | ::O, det är härligt att få vedergälla | ||
+ | ::med fredlig bragd sin ungdoms öfvermod! | ||
+ | ::Den djupt förkastade kan hoppas åter, | ||
+ | ::den hvite guden blidkas och förlåter. | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::Välkomna stjernor, som der uppe tågen! | ||
+ | ::Nu ser jag åter glad er stilla gång. | ||
+ | ::Välkomna norrsken, som der uppe lågen! | ||
+ | ::I voren tempelbrand för mig en gång. | ||
+ | ::Uppgrönska, ättehög! och stig ur vågen, | ||
+ | ::så skön som förr, du underbara sång! | ||
+ | ::Här vill jag slumra på min sköld och drömma, | ||
+ | ::hur menskor sonas och hur gudar glömma." | ||
[[Kategori:Alfabetisk indeks]] | [[Kategori:Alfabetisk indeks]] |
Nåværende revisjon fra 23. des. 2013 kl. 18:55
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► |
af Esaias Tegnér
(1782-1846)
- "Hur skönt ler solen, huru vänligt hoppar
- dess milda stråle ifrån gren till gren!
- Allfaders blick, i aftondaggens droppar,
- som i hans verldshaf, lika klar och ren!
- Hur röda färgar hon ej bergens toppar!
- O! det är blod på Balders offersten!
- I natt är snart det hela land begrafvet,
- snart sjunker hon, en gyllne sköld, i hafvet.
- Först låt mig dock bese de kära ställen,
- min barndoms vänner, dem jag älskat så.
- Ack! samma blommor dofta än i qvällen,
- och samma foglar än i skogen slå.
- Och vågen tumlar sig som förr mot hällen, -
- o, den som aldrig gungat deruppå!
- Om namn och bragder jämt den falska talar,
- men fjärran för hon dig från hemmets dalar.
- Jag känner dig, du flod, som ofta burit
- den djerfve simmarn på din bölja klar.
- Jag känner dig, du dal, der vi besvurit
- en evig tro, som jorden icke har.
- Och björkar I, uti hvars bark jag skurit
- de runor många, I stån ännu qvar
- med stammar hvita och med kronor runda;
- allt är som förr, blott jag är annorlunda.
- Är allt som förr? Hvar äro Framnäs' salar
- och Balders tempel på den vigda strand?
- Ack! det var skönt uti min barndoms dalar,
- men derutöfver har gått svärd och brand,
- och menskors hämnd och gudars vrede talar
- till vandrarn nu från svarta svedjeland.
- Du fromme vandrare, ej hit du drage,
- ty skogens vilddjur bo i Balders hage.
- Det går en frestare igenom lifvet,
- den grymme Nidhögg ifrån mörkrets verld.
- Han hatar Asaljuset, som står skrifvet
- på hjeltens panna, på hans blanka svärd.
- Hvart nidingsdåd, i vredens stund bedrifvet,
- det är hans verk, är mörka makters gärd;
- och när det lyckas, när har templet tänder,
- då klappar han uti kolsvarta händer.
- Fins ej försoning, strålande Valhalla?
- Blåögde Balder! tar du ingen bot?
- Bot tager mannen, när hans fränder falla,
- de höga gudar sonar man med blot.
- Det sägs, du är den mildaste af alla,
- bjud, och hvart offer ger jag utan knot.
- Ditt tempels brand var icke Frithiofs tanka,
- tag fläcken bort ifrån hans sköld, den blanka!
- Tag bort din börda, jag kan den ej bära,
- qväf i min själ de mörka skuggors spel;
- försmå ej ångern, låt en lefnads ära
- försona dig för ögonblickets fel!
- Jag bleknar ej, fast Ljungarn sjelf står nära,
- i ögat kan jag se den blekblå Hel.
- Du fromme gud med dina månskensblickar,
- dig ensam räds jag och den hämnd du skickar.
- Här är min faders grafhög. Sofver hjelten?
- Ack! han red hän, der ingen kommer från.
- Nu dväljs han, sägs det, uti stjernetälten
- och dricker mjöd och gläds åt sköldars dån.
- Du Asagäst, se ner från himlafälten,
- din son dig kallar, Thorsten Vikingsson!
- Jag kommer ej med runor eller galder,
- men lär mig blott, hur blidkas Asa-Balder?
- Har grafven ingen tunga? För en klinga
- den starke Angantyr ur högen qvad.
- Det svärd var godt, men Tirfings pris är ringa
- mot hvad jag ber, om svärd jag aldrig bad;
- svärd tar jag väl i holmgång sjelf, men bringa
- du mig försoning ifrån Asars stad!
- Min skumma blick, min gissning blott du lede,
- ett ädelt sinne tål ej Balders vrede.
- Du tiger, fader! Hör du, vågen klingar,
- ljuft är dess sorl, lägg ner ditt ord deri!
- Och stormen flyger, häng dig vid hans vingar,
- och hviska till mig, som han far förbi!
- Och vestern hänger full af gyllne ringar,
- låt en af dem din tankes härold bli!
- Ej svar, ej tecken för din son i nöden
- du eger, fader! O, hur arm är döden!" -
- Och solen släcks, och aftonvinden lullar
- för jordens barn sin vaggsång utur skyn,
- och aftonrodnan körer opp och rullar
- med rosenröda hjul kring himlens bryn.
- I blåa dalar, öfver blåa kullar
- hon flyger fram, en skön Valhallasyn.
- Då kommer plötsligt öfver vestervågor
- en bild framsusande i guld och lågor.
- En hägring kalla vi det himlens under
- (i Valhall klingar hennes namn mer skönt).
- Hon sväfvar sakta öfver Balders lunder,
- en gyllne krona på en grund af grönt.
- Det skimrar öfver och det skimrar under
- med sällsam glans, ej förr af menskor rönt.
- Till slut hon stannar, sjunkande till jorden,
- der templet stått, nu sjelf ett tempel vorden.
- En bild af Breidablick, den höga muren
- stod silfverblank på klippans brant och sken.
- Af djupblått stål hvar pelare var skuren,
- och altaret utaf en ädelsten;
- och dômen hängde, som af andar buren,
- en vinterhimmel stjerneklar och ren,
- och högt deri, med himmelsblåa skrudar,
- med gyllne kronor, sutto Valhalls gudar.
- Och se, på runbeskrifna sköldar stödda,
- de höga nornor uti dörren stå:
- tre rosenknoppar i en urna födda,
- allvarliga, men tjusande ändå.
- Och Urda pekar tyst på det förödda,
- det nya tempel pekar Skulda på.
- Och bäst som Frithiof nu sig sansa hunnit
- och gläds och undrar, så är allt försvunnet.
- "O, jag förstår er, mör från tidens källa,
- det var ditt tecken, hjeltefader god!
- Det brända templet skall jag återställa,
- skönt skall det stå på klippan, der det stod.
- O, det är härligt att få vedergälla
- med fredlig bragd sin ungdoms öfvermod!
- Den djupt förkastade kan hoppas åter,
- den hvite guden blidkas och förlåter.
- Välkomna stjernor, som der uppe tågen!
- Nu ser jag åter glad er stilla gång.
- Välkomna norrsken, som der uppe lågen!
- I voren tempelbrand för mig en gång.
- Uppgrönska, ättehög! och stig ur vågen,
- så skön som förr, du underbara sång!
- Här vill jag slumra på min sköld och drömma,
- hur menskor sonas och hur gudar glömma."