Frithiof på sin faders hög (Frithiofs saga)
Hopp til navigering
Hopp til søk
Frithiofs saga
af Esaias Tegnér
(1782-1846)
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► |
af Esaias Tegnér
(1782-1846)
- "Hur skönt ler solen, huru vänligt hoppar
- dess milda stråle ifrån gren till gren!
- Allfaders blick, i aftondaggens droppar,
- som i hans verldshaf, lika klar och ren!
- Hur röda färgar hon ej bergens toppar!
- O! det är blod på Balders offersten!
- I natt är snart det hela land begrafvet,
- snart sjunker hon, en gyllne sköld, i hafvet.
- Först låt mig dock bese de kära ställen,
- min barndoms vänner, dem jag älskat så.
- Ack! samma blommor dofta än i qvällen,
- och samma foglar än i skogen slå.
- Och vågen tumlar sig som förr mot hällen, -
- o, den som aldrig gungat deruppå!
- Om namn och bragder jämt den falska talar,
- men fjärran för hon dig från hemmets dalar.
- Jag känner dig, du flod, som ofta burit
- den djerfve simmarn på din bölja klar.
- Jag känner dig, du dal, der vi besvurit
- en evig tro, som jorden icke har.
- Och björkar I, uti hvars bark jag skurit
- de runor många, I stån ännu qvar
- med stammar hvita och med kronor runda;
- allt är som förr, blott jag är annorlunda.
- Är allt som förr? Hvar äro Framnäs' salar
- och Balders tempel på den vigda strand?
- Ack! det var skönt uti min barndoms dalar,
- men derutöfver har gått svärd och brand,
- och menskors hämnd och gudars vrede talar
- till vandrarn nu från svarta svedjeland.
- Du fromme vandrare, ej hit du drage,
- ty skogens vilddjur bo i Balders hage.
- Det går en frestare igenom lifvet,
- den grymme Nidhögg ifrån mörkrets verld.
- Han hatar Asaljuset, som står skrifvet
- på hjeltens panna, på hans blanka svärd.
- Hvart nidingsdåd, i vredens stund bedrifvet,
- det är hans verk, är mörka makters gärd;
- och när det lyckas, när har templet tänder,
- då klappar han uti kolsvarta händer.
- Fins ej försoning, strålande Valhalla?
- Blåögde Balder! tar du ingen bot?
- Bot tager mannen, när hans fränder falla,
- de höga gudar sonar man med blot.
- Det sägs, du är den mildaste af alla,
- bjud, och hvart offer ger jag utan knot.
- Ditt tempels brand var icke Frithiofs tanka,
- tag fläcken bort ifrån hans sköld, den blanka!
- Tag bort din börda, jag kan den ej bära,
- qväf i min själ de mörka skuggors spel;
- försmå ej ångern, låt en lefnads ära
- försona dig för ögonblickets fel!
- Jag bleknar ej, fast Ljungarn sjelf står nära,
- i ögat kan jag se den blekblå Hel.
- Du fromme gud med dina månskensblickar,
- dig ensam räds jag och den hämnd du skickar.
- Här är min faders grafhög. Sofver hjelten?
- Ack! han red hän, der ingen kommer från.
- Nu dväljs han, sägs det, uti stjernetälten
- och dricker mjöd och gläds åt sköldars dån.
- Du Asagäst, se ner från himlafälten,
- din son dig kallar, Thorsten Vikingsson!
- Jag kommer ej med runor eller galder,
- men lär mig blott, hur blidkas Asa-Balder?
- Har grafven ingen tunga? För en klinga
- den starke Angantyr ur högen qvad.
- Det svärd var godt, men Tirfings pris är ringa
- mot hvad jag ber, om svärd jag aldrig bad;
- svärd tar jag väl i holmgång sjelf, men bringa
- du mig försoning ifrån Asars stad!
- Min skumma blick, min gissning blott du lede,
- ett ädelt sinne tål ej Balders vrede.
- Du tiger, fader! Hör du, vågen klingar,
- ljuft är dess sorl, lägg ner ditt ord deri!
- Och stormen flyger, häng dig vid hans vingar,
- och hviska till mig, som han far förbi!
- Och vestern hänger full af gyllne ringar,
- låt en af dem din tankes härold bli!
- Ej svar, ej tecken för din son i nöden
- du eger, fader! O, hur arm är döden!" -
- Och solen släcks, och aftonvinden lullar
- för jordens barn sin vaggsång utur skyn,
- och aftonrodnan körer opp och rullar
- med rosenröda hjul kring himlens bryn.
- I blåa dalar, öfver blåa kullar
- hon flyger fram, en skön Valhallasyn.
- Då kommer plötsligt öfver vestervågor
- en bild framsusande i guld och lågor.
- En hägring kalla vi det himlens under
- (i Valhall klingar hennes namn mer skönt).
- Hon sväfvar sakta öfver Balders lunder,
- en gyllne krona på en grund af grönt.
- Det skimrar öfver och det skimrar under
- med sällsam glans, ej förr af menskor rönt.
- Till slut hon stannar, sjunkande till jorden,
- der templet stått, nu sjelf ett tempel vorden.
- En bild af Breidablick, den höga muren
- stod silfverblank på klippans brant och sken.
- Af djupblått stål hvar pelare var skuren,
- och altaret utaf en ädelsten;
- och dômen hängde, som af andar buren,
- en vinterhimmel stjerneklar och ren,
- och högt deri, med himmelsblåa skrudar,
- med gyllne kronor, sutto Valhalls gudar.
- Och se, på runbeskrifna sköldar stödda,
- de höga nornor uti dörren stå:
- tre rosenknoppar i en urna födda,
- allvarliga, men tjusande ändå.
- Och Urda pekar tyst på det förödda,
- det nya tempel pekar Skulda på.
- Och bäst som Frithiof nu sig sansa hunnit
- och gläds och undrar, så är allt försvunnet.
- "O, jag förstår er, mör från tidens källa,
- det var ditt tecken, hjeltefader god!
- Det brända templet skall jag återställa,
- skönt skall det stå på klippan, der det stod.
- O, det är härligt att få vedergälla
- med fredlig bragd sin ungdoms öfvermod!
- Den djupt förkastade kan hoppas åter,
- den hvite guden blidkas och förlåter.
- Välkomna stjernor, som der uppe tågen!
- Nu ser jag åter glad er stilla gång.
- Välkomna norrsken, som der uppe lågen!
- I voren tempelbrand för mig en gång.
- Uppgrönska, ättehög! och stig ur vågen,
- så skön som förr, du underbara sång!
- Här vill jag slumra på min sköld och drömma,
- hur menskor sonas och hur gudar glömma."