Forskjell mellom versjoner av «Frithiof tager arf efter sin fader (Frithiofs saga)»
Hopp til navigering
Hopp til søk
Frithiofs saga
af Esaias Tegnér
(1782-1846)
(Frithiof tager arf efter sin fader (Frithiofs saga)) |
|||
Linje 14: | Linje 14: | ||
− | + | ::Voro nu satta i hög kung Bele och Thorsten den gamle, | |
− | + | ::der de sjelfve befalt: på hvar sin sida om fjärden | |
− | + | ::högarna lyfte sin rund, två bröst, dem döden har åtskilt. | |
− | + | ::Helge och Halfdan, på folkets beslut, nu togo i samarf | |
− | + | ::riket efter sin far; men Frithiof, som endaste sonen, | |
− | + | ::delte med ingen och fäste i lugn sin boning på Framnäs. | |
− | + | ::Tre mil sträckte sig kring den gårdens egor: på tre håll | |
− | + | ::dalar och kullar och berg, men på fjerde sidan var hafvet. | |
− | + | ::Björkskog krönte de kullarnas topp, men på sluttande sidor | |
− | + | ::frodades gyllene korn, och manshög vaggade rågen. | |
− | + | ::Sjöar, många i tal, sin spegel höllo för bergen, | |
− | + | ::höllo för skogarna opp, i hvars djup höghornade elgar | |
− | + | ::hade sin kungliga gång och drucko af hundrade bäckar. | |
− | + | ::Men i dalarna vida omkring der bette i grönskan | |
− | + | ::hjordar med glänsande hull och med jufver, som längta till stäfvan. | |
− | + | ::Mellan dem spriddes än hit och än dit en oräknelig skara | |
− | + | ::af hvitulliga får, som du ser hvitaktiga strömoln | |
− | + | ::flockvis spridda på himmelens hvalf, när det blåser om våren. | |
− | + | ::Springare två gånger tolf, bångstyriga, fjättrade vindar, | |
− | + | ::stampande stodo i spiltornas rad och tuggade vallhö, | |
− | + | ::manarna knutna med rödt och hofvarna blanka af jernskor. | |
− | + | ::Dryckessalen, ett hus för sig sjelf, var timrad af kärnfur. | |
− | + | ::Ej fem hundrade män (till tio tolfter på hundra't) | |
− | + | ::fylde den rymliga sal, när de samlats att dricka om julen. | |
− | + | ::Genom salen, så lång som han var, gick bordet af stenek, | |
− | + | ::bonadt och blankt som af stål; högsätes-pelarna båda | |
− | + | ::stodo för ändan deraf, två gudar, skurna af almträd: | |
− | + | ::Oden med herskareblick och Frej med solen på hatten. | |
− | + | ::Nyss emellan de två på sin björnhud (huden var kolsvart, | |
− | + | ::gapet skarlakansrödt, men klorna skodda med silfver) | |
− | + | ::Thorsten bland vännerna satt, som gästfriheten bland glädjen. | |
− | + | ::Ofta, när månen bland skyarna flög, förtalde den gamle | |
− | + | ::under från främmande land, dem han sett, och vikingafärder | |
− | + | ::fjärran i Östervåg och i Vestersaltet och Gandvik. | |
− | + | ::Tyst satt lyssnande lag, och dess blickar hängde vid gubbens | |
− | + | ::läppar, som bi't vid sin ros, men skalden tänkte på Brage, | |
− | + | ::när med sitt silfverskägg och med runor på tungan han sitter | |
− | + | ::under den lummiga bok och förtäljer en saga vid Mimers | |
− | + | ::evigt sorlande våg, han sjelf en lefvande saga. | |
− | + | ::Midt på golfvet (med halm var det strödt) brann lågan beständigt | |
− | + | ::gladt på sin murade häll, och igenom det luftiga rökfång | |
− | + | ::blickade stjernorna in, de himmelska vänner, i salen. | |
− | + | ::Men kring väggen på naglar af stål, der hängde det radvis | |
− | + | ::brynja och hjelm vid hvarann, och här och der dem emellan | |
− | + | ::blixtrade neder ett svärd, som i vinterqvällen ett stjernskott. | |
− | + | ::Mera än hjelmar och svärd dock sköldarna lyste i salen, | |
− | + | ::blanka som solens rund eller månens skifva af silfver. | |
− | + | ::Gick der stundom en mö kring bordet och fylde i hornen, | |
− | + | ::slog hon ögonen ned och rodnade: bilden i skölden | |
− | + | ::rodnade äfven som hon; det gladde de drickande kämpar. - | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Rikt var huset; hvar helst som du skådade, mötte ditt öga | |
− | + | ::fylda källrar och proppade skåp och rågade visthus. | |
− | + | ::Många klenoder jämväl der gömdes, byten af segern, | |
− | + | ::guld med runor uppå och det konstarbetade silfver. | |
− | + | ::Tre ting skattades dock af all den rikedom ypperst: | |
− | + | ::svärdet, som ärfdes från fader till son, var främst af de trenne, | |
− | + | ::Angurvadel, så kallades det, och broder till blixten. | |
− | + | ::Fjärran i Österland var det smidt (som sagan förtäljer), | |
− | + | ::härdadt i dvärgarnas eld: Björn Blåtand bar det från början. | |
− | + | ::Björn förlorade dock på en gång båd' svärdet och lifvet | |
− | + | ::söder i Gröningasund, der han stridde mot väldige Vifell. | |
− | + | ::Vifell hade en son, het Viking. Men gammal och bräcklig | |
− | + | ::bodde på Ulleråker en kung med sin blomstrande dotter. | |
− | + | ::Se, då kom det ur skogarnas djup en oskapelig jätte, | |
− | + | ::högre till växten än menniskors ätt, och luden och vildsint, | |
− | + | ::fordrade envigeskamp eller kungadottern och riket. | |
− | + | ::Ingen vågade kampen likväl, ty det fans ej ett stål, som | |
− | + | ::bet på hans skalle af jern, och derför nämndes han Jernhös. | |
− | + | ::Viking allena, som nyss fylt femton vintrar, emottog | |
− | + | ::striden, i hopp på sin arm och på Angurvadel. I ett hugg | |
− | + | ::klöf han till midjan det rytande troll och frälste den sköna. | |
− | + | ::Viking lemnade svärdet till Thorsten, sin son, och från Thorsten | |
− | + | ::gick det till Frithiof i arf: när han drog det, sken det i salen, | |
− | + | ::liksom flöge en blixt derigenom, eller ett norrsken. | |
− | + | ::Hjaltet var hamradt af guld, men runor syntes på klingan, | |
− | + | ::underbara, ej kända i Nord, men de kändes vid solens | |
− | + | ::portar, der fäderna bott, förr'n Asarna förde dem hitupp. | |
− | + | ::Matta lyste de runor alltjämt, när fred var i landet, | |
− | + | ::men när Hildur begynte sin lek, då brunno de alla | |
− | + | ::röda som hanens kam, när han kämpar: förlorad var den, som | |
− | + | ::mötte i slagtningens natt den klingan med lågande runor. | |
− | + | ::Svärdet var vida berömdt, och af svärd var det ypperst i Norden. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Dernäst ypperst i pris var en armring, vida beryktad, | |
− | + | ::smidd af nordiska sagans Vulkan, af den haltande Vaulund. | |
− | + | ::Tre mark höll han i vigt, och arbetad var han af rent guld. | |
− | + | ::Himlen var tecknad derpå med de tolf odödligas borgar, | |
− | + | ::vexlande månaders bild, men af skalderna nämndes de solhus. | |
− | + | ::Alfhem skådades der, Frejs borg det är solen, som nyfödd | |
− | + | ::börjar att klättra igen för himmelens branter vid julen | |
− | + | ::Söqvabäck var der också i dess sal satt Oden hos Saga, | |
− | + | ::drack sitt vin ur det gyllene kärl; det kärlet är hafvet, | |
− | + | ::färgadt med guld af morgonens glöd, och Sagan är våren, | |
− | + | ::skrifven på grönskande fält med blommor i stället för runor. | |
− | + | ::Balder syntes jämväl på sin tron, midsommarens sol, som | |
− | + | ::gjuter från fästet sin rikedom ner, en bild af det goda; | |
− | + | ::ty det goda är strålande ljus, men det onda är mörker. | |
− | + | ::Solen tröttnar att stiga alltjämt, och det goda desslikes | |
− | + | ::svindlar på höjdernas brant: med en suck försjunka de båda | |
− | + | ::neder till skuggornas land, till Hel: det är Balder på bålet. | |
− | + | ::Glitner, den fredliga borg, sågs äfven: förlikande alla | |
− | + | ::satt der med vågen i hand Forsete, domarn på höstting. | |
+ | ::Dessa bilder och många ännu, som betecknade ljusets | ||
+ | ::strider på himmelens hvalf och i menniskans sinne, de voro | ||
+ | ::skurna af mästarens hand i den ringen. En präktig rubinknapp | ||
+ | ::krönte dess bugtiga rund, som solen kröner sin himmel. | ||
+ | ::Ringen var länge i slägten ett arf, ty hon ledde sin ättlängd, | ||
+ | ::endast på mödernet dock, till Vaulund, räknad för stamfar. | ||
+ | ::En gång stals den klenoden dock bort af röfvaren Sote, | ||
+ | ::svärmande kring på de nordiska haf; se'n fans han ej åter. | ||
+ | ::Slutligen taltes det om, att Sote på kusten af Bretland | ||
+ | ::lefvande satt sig med skepp och med gods i sin murade grafhög; | ||
+ | ::men der fann han ej ro, och det spökade ständigt i högen. | ||
+ | ::Thorsten förnam det ryktet också, och med Bele besteg han | ||
+ | ::draken och klöf den skummande våg och styrde till stället. | ||
+ | ::Vid som ett tempelhvalf, som en kungsgård, vore den bäddad | ||
+ | ::in i grus och grönskande torf, så hvälfde sig högen. | ||
+ | ::Ljus ock lyste derur. Igenom en springa på porten | ||
+ | ::tittade kämparna in, och det beckade vikingaskeppet | ||
+ | ::stod der med ankar och master och rår; men hög i dess bakstam | ||
+ | ::satt en förfärlig gestalt: han var klädd i en mantel af lågor. | ||
+ | ::Bister satt han och skurade der blodfläckade klingan, | ||
+ | ::kunde ej skura de fläckarna bort: allt guld, som han rånat, | ||
+ | ::låg i högar omkring, och ringen bar han på armen. | ||
+ | ::"Stiga vi", hviskade Bele, "dit ner och kämpa mot trollet, | ||
+ | ::två mot en ande af eld?" Men halfvred svarade Thorsten: | ||
+ | ::"En mot en var fädernas sed, jag kämpar väl ensam." | ||
+ | ::Länge tvistades nu, hvem först af de tvenne det tillkom | ||
+ | ::pröfva den vådliga färd; men till slut tog Bele sin stålhjelm, | ||
+ | ::skakade om två lotter deri, och vid stjernornas skimmer | ||
+ | ::kände Thorsten igen sin lott. För en stöt af hans jernlans | ||
+ | ::sprungo riglar och lås, och han nedsteg. - Frågade någon, | ||
+ | ::hvad han förnam i det nattliga djup, då teg han och ryste. | ||
+ | ::Bele hörde dock först en sång, den lät som en trollsång; | ||
+ | ::sedan förnam han ett rasslande ljud, som af klingor som korsas, | ||
+ | ::sist ett gräseligt skri; då blef tyst. Ut störtade Thorsten, | ||
+ | ::blek, förvirrad, förstörd; ty med döden hade han kämpat. | ||
+ | ::Ringen bar han likväl. "Den är dyrköpt", sade han ofta, | ||
+ | ::"ty jag har darrat en gång i mitt lif, och det var, när jag tog den." | ||
+ | ::Smycket var vida berömdt och af smycken ypperst i Norden. | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::Skeppet Ellida till slut var en af slägtens klenoder. | ||
+ | ::Viking (sägs det) en gång, när han vände tillbaka från härtåg, | ||
+ | ::seglade längs med sin strand; då såg han en man på ett skeppsvrak | ||
+ | ::sorglöst gungande hän; det var, som han lekte med vågen. | ||
+ | ::Mannen var hög och af ädel gestalt och hans anlete öppet, | ||
+ | ::gladt, men föränderligt dock, likt hafvet, som leker i solsken. | ||
+ | ::Manteln var blå och bältet af guld, besatt med koraller, | ||
+ | ::skägget hvitt, som vågornas skum, men håret var sjögrönt. | ||
+ | ::Viking styrde sin snäcka deråt för att berga den arme, | ||
+ | ::tog den förfrusne hem till sin gård och förplägade gästen. | ||
+ | ::Dock, när han bjöds af värden till sängs, då log han och sade: | ||
+ | ::"Vinden är god, och mitt skepp, som du sett, är ej att förakta; | ||
+ | ::hundrade mil, det hoppas jag visst, jag seglar i afton. | ||
+ | ::Tack för din bjudning ändå! den är välment; kunde jag endast | ||
+ | ::ge dig ett minne af mig! men min rikedom ligger i hafvet; | ||
+ | ::kanske finner du dock i morgon en gåfva på stranden." | ||
+ | ::Dagen derpå stod Viking vid sjön, och si! som en hafsörn, | ||
+ | ::när han förföljer sitt rof, flög in i viken ett drakskepp. | ||
+ | ::Ingen syntes derpå, ej en gång man märkte en styrman; | ||
+ | ::rodret dock lette sin bugtiga väg bland klippor och blindskär, | ||
+ | ::liksom bodde en ande deri: när det nalkades stranden, | ||
+ | ::refvade seglet sig sjelf, och, ej rördt af menniskohänder, | ||
+ | ::ankaret sänkte sig ned och bet med sin hulling i djupet. | ||
+ | ::Stum stod Viking och såg, men då sjöngo de lekande vågor: | ||
+ | ::"Bergade Ägir ej glömmer sin skuld, han skänker dig draken." | ||
+ | ::Gåfvan var kunglig att se, ty de bugtiga plankor af eke | ||
+ | ::voro ej fogade hop som annars, men vuxna tillsammans. | ||
+ | ::Sträckningen var som en drakes i sjön: i stammen der framme | ||
+ | ::lyfte han hufvudet högt, och af rödt guld lågade svalget. | ||
+ | ::Buken var spräcklig med blått och med gult, men baktill vid rodret | ||
+ | ::slog han sin väldiga stjert i en ringel, fjällig af silfver; | ||
+ | ::vingarna svarta med kanter af rödt; när han spände dem alla, | ||
+ | ::flög han i kapp med den susande storm, men örnen blef efter. | ||
+ | ::Fyldes det skeppet med väpnade män, då skulle du trott dig | ||
+ | ::skåda en flytande konungastad, en simmande fästning. | ||
+ | ::Skeppet var vida berömdt, och af skepp var det ypperst i Norden. | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::Detta och mera dertill tog Frithiof i arf af sin fader. | ||
+ | ::Knappast fans i de nordiska land en rikare arfving, | ||
+ | ::om ej en konungason; ty kungars välde är ypperst. | ||
+ | ::Var han ej konungason, likväl hans sinne var kungligt, | ||
+ | ::vänsällt, ädelt och mildt, och med hvar dag växte hans rykte. | ||
+ | ::Kämpar hade han tolf, gråhåriga furstar i idrott, | ||
+ | ::faderns kamrater, med bröst af stål och med ärriga pannor. | ||
+ | ::Nederst på kämparnas bänk, jämnårig med Frithiof, en yngling | ||
+ | ::satt som en ros bland vissnade löf: Björn hette den unge, | ||
+ | ::glad som ett barn, men fast som en man och vis som en gubbe. | ||
+ | ::Upp med Frithiof han växt, och de blandat blod med hvarandra, | ||
+ | ::fosterbröder på nordmanna sätt, och svurit att lefva | ||
+ | ::samman i lust och i nöd och att hämna hvarandra i döden. | ||
+ | ::Midt bland kämpar och gästernas mängd, som kommit till graföl, | ||
+ | ::Frithiof, en sörjande värd, med ögon fylda af tårar, | ||
+ | ::drack på fädernas vis sin faders minne och hörde | ||
+ | ::skaldernas sång till hans lof, ett dundrande drapa; men sedan | ||
+ | ::steg han i faderns säte, nu hans, och satte sig neder | ||
+ | ::mellan dess Oden och Frej: det är Thors plats uppe i Valhall. | ||
[[Kategori:Alfabetisk indeks]] | [[Kategori:Alfabetisk indeks]] |
Nåværende revisjon fra 23. des. 2013 kl. 20:28
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► |
af Esaias Tegnér
(1782-1846)
- Voro nu satta i hög kung Bele och Thorsten den gamle,
- der de sjelfve befalt: på hvar sin sida om fjärden
- högarna lyfte sin rund, två bröst, dem döden har åtskilt.
- Helge och Halfdan, på folkets beslut, nu togo i samarf
- riket efter sin far; men Frithiof, som endaste sonen,
- delte med ingen och fäste i lugn sin boning på Framnäs.
- Tre mil sträckte sig kring den gårdens egor: på tre håll
- dalar och kullar och berg, men på fjerde sidan var hafvet.
- Björkskog krönte de kullarnas topp, men på sluttande sidor
- frodades gyllene korn, och manshög vaggade rågen.
- Sjöar, många i tal, sin spegel höllo för bergen,
- höllo för skogarna opp, i hvars djup höghornade elgar
- hade sin kungliga gång och drucko af hundrade bäckar.
- Men i dalarna vida omkring der bette i grönskan
- hjordar med glänsande hull och med jufver, som längta till stäfvan.
- Mellan dem spriddes än hit och än dit en oräknelig skara
- af hvitulliga får, som du ser hvitaktiga strömoln
- flockvis spridda på himmelens hvalf, när det blåser om våren.
- Springare två gånger tolf, bångstyriga, fjättrade vindar,
- stampande stodo i spiltornas rad och tuggade vallhö,
- manarna knutna med rödt och hofvarna blanka af jernskor.
- Dryckessalen, ett hus för sig sjelf, var timrad af kärnfur.
- Ej fem hundrade män (till tio tolfter på hundra't)
- fylde den rymliga sal, när de samlats att dricka om julen.
- Genom salen, så lång som han var, gick bordet af stenek,
- bonadt och blankt som af stål; högsätes-pelarna båda
- stodo för ändan deraf, två gudar, skurna af almträd:
- Oden med herskareblick och Frej med solen på hatten.
- Nyss emellan de två på sin björnhud (huden var kolsvart,
- gapet skarlakansrödt, men klorna skodda med silfver)
- Thorsten bland vännerna satt, som gästfriheten bland glädjen.
- Ofta, när månen bland skyarna flög, förtalde den gamle
- under från främmande land, dem han sett, och vikingafärder
- fjärran i Östervåg och i Vestersaltet och Gandvik.
- Tyst satt lyssnande lag, och dess blickar hängde vid gubbens
- läppar, som bi't vid sin ros, men skalden tänkte på Brage,
- när med sitt silfverskägg och med runor på tungan han sitter
- under den lummiga bok och förtäljer en saga vid Mimers
- evigt sorlande våg, han sjelf en lefvande saga.
- Midt på golfvet (med halm var det strödt) brann lågan beständigt
- gladt på sin murade häll, och igenom det luftiga rökfång
- blickade stjernorna in, de himmelska vänner, i salen.
- Men kring väggen på naglar af stål, der hängde det radvis
- brynja och hjelm vid hvarann, och här och der dem emellan
- blixtrade neder ett svärd, som i vinterqvällen ett stjernskott.
- Mera än hjelmar och svärd dock sköldarna lyste i salen,
- blanka som solens rund eller månens skifva af silfver.
- Gick der stundom en mö kring bordet och fylde i hornen,
- slog hon ögonen ned och rodnade: bilden i skölden
- rodnade äfven som hon; det gladde de drickande kämpar. -
- Rikt var huset; hvar helst som du skådade, mötte ditt öga
- fylda källrar och proppade skåp och rågade visthus.
- Många klenoder jämväl der gömdes, byten af segern,
- guld med runor uppå och det konstarbetade silfver.
- Tre ting skattades dock af all den rikedom ypperst:
- svärdet, som ärfdes från fader till son, var främst af de trenne,
- Angurvadel, så kallades det, och broder till blixten.
- Fjärran i Österland var det smidt (som sagan förtäljer),
- härdadt i dvärgarnas eld: Björn Blåtand bar det från början.
- Björn förlorade dock på en gång båd' svärdet och lifvet
- söder i Gröningasund, der han stridde mot väldige Vifell.
- Vifell hade en son, het Viking. Men gammal och bräcklig
- bodde på Ulleråker en kung med sin blomstrande dotter.
- Se, då kom det ur skogarnas djup en oskapelig jätte,
- högre till växten än menniskors ätt, och luden och vildsint,
- fordrade envigeskamp eller kungadottern och riket.
- Ingen vågade kampen likväl, ty det fans ej ett stål, som
- bet på hans skalle af jern, och derför nämndes han Jernhös.
- Viking allena, som nyss fylt femton vintrar, emottog
- striden, i hopp på sin arm och på Angurvadel. I ett hugg
- klöf han till midjan det rytande troll och frälste den sköna.
- Viking lemnade svärdet till Thorsten, sin son, och från Thorsten
- gick det till Frithiof i arf: när han drog det, sken det i salen,
- liksom flöge en blixt derigenom, eller ett norrsken.
- Hjaltet var hamradt af guld, men runor syntes på klingan,
- underbara, ej kända i Nord, men de kändes vid solens
- portar, der fäderna bott, förr'n Asarna förde dem hitupp.
- Matta lyste de runor alltjämt, när fred var i landet,
- men när Hildur begynte sin lek, då brunno de alla
- röda som hanens kam, när han kämpar: förlorad var den, som
- mötte i slagtningens natt den klingan med lågande runor.
- Svärdet var vida berömdt, och af svärd var det ypperst i Norden.
- Dernäst ypperst i pris var en armring, vida beryktad,
- smidd af nordiska sagans Vulkan, af den haltande Vaulund.
- Tre mark höll han i vigt, och arbetad var han af rent guld.
- Himlen var tecknad derpå med de tolf odödligas borgar,
- vexlande månaders bild, men af skalderna nämndes de solhus.
- Alfhem skådades der, Frejs borg det är solen, som nyfödd
- börjar att klättra igen för himmelens branter vid julen
- Söqvabäck var der också i dess sal satt Oden hos Saga,
- drack sitt vin ur det gyllene kärl; det kärlet är hafvet,
- färgadt med guld af morgonens glöd, och Sagan är våren,
- skrifven på grönskande fält med blommor i stället för runor.
- Balder syntes jämväl på sin tron, midsommarens sol, som
- gjuter från fästet sin rikedom ner, en bild af det goda;
- ty det goda är strålande ljus, men det onda är mörker.
- Solen tröttnar att stiga alltjämt, och det goda desslikes
- svindlar på höjdernas brant: med en suck försjunka de båda
- neder till skuggornas land, till Hel: det är Balder på bålet.
- Glitner, den fredliga borg, sågs äfven: förlikande alla
- satt der med vågen i hand Forsete, domarn på höstting.
- Dessa bilder och många ännu, som betecknade ljusets
- strider på himmelens hvalf och i menniskans sinne, de voro
- skurna af mästarens hand i den ringen. En präktig rubinknapp
- krönte dess bugtiga rund, som solen kröner sin himmel.
- Ringen var länge i slägten ett arf, ty hon ledde sin ättlängd,
- endast på mödernet dock, till Vaulund, räknad för stamfar.
- En gång stals den klenoden dock bort af röfvaren Sote,
- svärmande kring på de nordiska haf; se'n fans han ej åter.
- Slutligen taltes det om, att Sote på kusten af Bretland
- lefvande satt sig med skepp och med gods i sin murade grafhög;
- men der fann han ej ro, och det spökade ständigt i högen.
- Thorsten förnam det ryktet också, och med Bele besteg han
- draken och klöf den skummande våg och styrde till stället.
- Vid som ett tempelhvalf, som en kungsgård, vore den bäddad
- in i grus och grönskande torf, så hvälfde sig högen.
- Ljus ock lyste derur. Igenom en springa på porten
- tittade kämparna in, och det beckade vikingaskeppet
- stod der med ankar och master och rår; men hög i dess bakstam
- satt en förfärlig gestalt: han var klädd i en mantel af lågor.
- Bister satt han och skurade der blodfläckade klingan,
- kunde ej skura de fläckarna bort: allt guld, som han rånat,
- låg i högar omkring, och ringen bar han på armen.
- "Stiga vi", hviskade Bele, "dit ner och kämpa mot trollet,
- två mot en ande af eld?" Men halfvred svarade Thorsten:
- "En mot en var fädernas sed, jag kämpar väl ensam."
- Länge tvistades nu, hvem först af de tvenne det tillkom
- pröfva den vådliga färd; men till slut tog Bele sin stålhjelm,
- skakade om två lotter deri, och vid stjernornas skimmer
- kände Thorsten igen sin lott. För en stöt af hans jernlans
- sprungo riglar och lås, och han nedsteg. - Frågade någon,
- hvad han förnam i det nattliga djup, då teg han och ryste.
- Bele hörde dock först en sång, den lät som en trollsång;
- sedan förnam han ett rasslande ljud, som af klingor som korsas,
- sist ett gräseligt skri; då blef tyst. Ut störtade Thorsten,
- blek, förvirrad, förstörd; ty med döden hade han kämpat.
- Ringen bar han likväl. "Den är dyrköpt", sade han ofta,
- "ty jag har darrat en gång i mitt lif, och det var, när jag tog den."
- Smycket var vida berömdt och af smycken ypperst i Norden.
- Skeppet Ellida till slut var en af slägtens klenoder.
- Viking (sägs det) en gång, när han vände tillbaka från härtåg,
- seglade längs med sin strand; då såg han en man på ett skeppsvrak
- sorglöst gungande hän; det var, som han lekte med vågen.
- Mannen var hög och af ädel gestalt och hans anlete öppet,
- gladt, men föränderligt dock, likt hafvet, som leker i solsken.
- Manteln var blå och bältet af guld, besatt med koraller,
- skägget hvitt, som vågornas skum, men håret var sjögrönt.
- Viking styrde sin snäcka deråt för att berga den arme,
- tog den förfrusne hem till sin gård och förplägade gästen.
- Dock, när han bjöds af värden till sängs, då log han och sade:
- "Vinden är god, och mitt skepp, som du sett, är ej att förakta;
- hundrade mil, det hoppas jag visst, jag seglar i afton.
- Tack för din bjudning ändå! den är välment; kunde jag endast
- ge dig ett minne af mig! men min rikedom ligger i hafvet;
- kanske finner du dock i morgon en gåfva på stranden."
- Dagen derpå stod Viking vid sjön, och si! som en hafsörn,
- när han förföljer sitt rof, flög in i viken ett drakskepp.
- Ingen syntes derpå, ej en gång man märkte en styrman;
- rodret dock lette sin bugtiga väg bland klippor och blindskär,
- liksom bodde en ande deri: när det nalkades stranden,
- refvade seglet sig sjelf, och, ej rördt af menniskohänder,
- ankaret sänkte sig ned och bet med sin hulling i djupet.
- Stum stod Viking och såg, men då sjöngo de lekande vågor:
- "Bergade Ägir ej glömmer sin skuld, han skänker dig draken."
- Gåfvan var kunglig att se, ty de bugtiga plankor af eke
- voro ej fogade hop som annars, men vuxna tillsammans.
- Sträckningen var som en drakes i sjön: i stammen der framme
- lyfte han hufvudet högt, och af rödt guld lågade svalget.
- Buken var spräcklig med blått och med gult, men baktill vid rodret
- slog han sin väldiga stjert i en ringel, fjällig af silfver;
- vingarna svarta med kanter af rödt; när han spände dem alla,
- flög han i kapp med den susande storm, men örnen blef efter.
- Fyldes det skeppet med väpnade män, då skulle du trott dig
- skåda en flytande konungastad, en simmande fästning.
- Skeppet var vida berömdt, och af skepp var det ypperst i Norden.
- Detta och mera dertill tog Frithiof i arf af sin fader.
- Knappast fans i de nordiska land en rikare arfving,
- om ej en konungason; ty kungars välde är ypperst.
- Var han ej konungason, likväl hans sinne var kungligt,
- vänsällt, ädelt och mildt, och med hvar dag växte hans rykte.
- Kämpar hade han tolf, gråhåriga furstar i idrott,
- faderns kamrater, med bröst af stål och med ärriga pannor.
- Nederst på kämparnas bänk, jämnårig med Frithiof, en yngling
- satt som en ros bland vissnade löf: Björn hette den unge,
- glad som ett barn, men fast som en man och vis som en gubbe.
- Upp med Frithiof han växt, och de blandat blod med hvarandra,
- fosterbröder på nordmanna sätt, och svurit att lefva
- samman i lust och i nöd och att hämna hvarandra i döden.
- Midt bland kämpar och gästernas mängd, som kommit till graföl,
- Frithiof, en sörjande värd, med ögon fylda af tårar,
- drack på fädernas vis sin faders minne och hörde
- skaldernas sång till hans lof, ett dundrande drapa; men sedan
- steg han i faderns säte, nu hans, och satte sig neder
- mellan dess Oden och Frej: det är Thors plats uppe i Valhall.