Forskjell mellom versjoner av «Frithiofs frieri (Frithiofs saga)»

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
(Frithiofs frieri (Frithiofs saga))
 
 
Linje 14: Linje 14:
  
  
<blockquote>Väl klingar sången i Frithiofs sal,
+
::Väl klingar sången i Frithiofs sal,
<br>och skalderna prisa hans ättartal.
+
::och skalderna prisa hans ättartal.
<br>Men sången gläder
+
::Men sången gläder
<br>ej Frithiof, han hör ej hvad skalden qväder.
+
::ej Frithiof, han hör ej hvad skalden qväder.
  
<br><br>Och jorden har åter klädt sig grön,
 
<br>och drakarna simma igen på sjön.
 
<br>Men hjeltesonen
 
<br>han vandrar i skogen och ser på månen.
 
  
<br><br>Nyss var han likväl så lycklig, så glad,
+
::Och jorden har åter klädt sig grön,
<br>ty muntre kung Halfdan till gäst han bad
+
::och drakarna simma igen på sjön.
<br>och Helge dyster,
+
::Men hjeltesonen
<br>och de hade med sig sin sköna syster.
+
::han vandrar i skogen och ser på månen.
  
<br><br>Han satt vid dess sida, han tryckte dess hand
 
<br>och kände tillbaka en tryckning ibland,
 
<br>och såg betagen
 
<br>alltjämt på de kära, de ädla dragen.
 
  
<br><br>De taltes vid om de glada dar,
+
::Nyss var han likväl så lycklig, så glad,
<br>då morgonens dagg låg på lifvet qvar,
+
::ty muntre kung Halfdan till gäst han bad
<br>om barndomsminnen,
+
::och Helge dyster,
<br>de rosengårdar i ädla sinnen.
+
::och de hade med sig sin sköna syster.
  
<br><br>Hon helsade honom från dal och park,
 
<br>från namnen, som grodde i björkens bark,
 
<br>och från den kullen,
 
<br>der ekarna frodas i hjeltemullen.
 
  
<br><br>"Det var ej så trefligt i kungens gård,
+
::Han satt vid dess sida, han tryckte dess hand
<br>ty Halfdan var barnslig och Helge hård.
+
::och kände tillbaka en tryckning ibland,
<br>De kungasöner
+
::och såg betagen
<br>de höra ej annat än lof och böner.
+
::alltjämt på de kära, de ädla dragen.
  
<br><br>Och ingen (här rodnade hon som en ros),
 
<br>åt hvilken en klagan kunde förtros.
 
<br>I kungasalar
 
<br>hur qvaft var det der mot i Hildings dalar!
 
  
<br><br>Och dufvorna, som de matat och tämt,
+
::De taltes vid om de glada dar,
<br>nu voro de flugna, ty höken dem skrämt.
+
::då morgonens dagg låg på lifvet qvar,
<br>Ett par allena
+
::om barndomsminnen,
<br>var qvar; af de tvenne tag du den ena!
+
::de rosengårdar i ädla sinnen.
  
<br><br>Den dufvan hon flyger väl hem igen,
 
<br>hon längtar, som andra, väl till sin vän.
 
<br>Bind under vingen
 
<br>en vänlig runa! det märker ingen."
 
  
<br><br>Så sutto de hviskande dagen om,
+
::Hon helsade honom från dal och park,
<br>de hviskade ännu, när qvällen kom,
+
::från namnen, som grodde i björkens bark,
<br>som aftonvindar
+
::och från den kullen,
<br>om våren hviska i gröna lindar.
+
::der ekarna frodas i hjeltemullen.
  
<br><br>Men nu är hon borta, och Frithiofs mod
 
<br>är borta med henne. Det unga blod
 
<br>i kinden stiger,
 
<br>han lågar och suckar alltjämt, och tiger.
 
  
<br><br>Sin sorg, sin klagan med dufvan han skref,
+
::"Det var ej så trefligt i kungens gård,
<br>och glad for hon af med sitt kärleksbref:
+
::ty Halfdan var barnslig och Helge hård.
<br>men ack! tillbaka
+
::De kungasöner
<br>hon vände ej mer, hon blef hos sin maka.
+
::de höra ej annat än lof och böner.
  
<br><br>Det väsen behagade icke Björn.
 
<br>Han sade: "Hvad fattas vår unga örn,
 
<br>så tyst, så sluten:
 
<br>Är bröstet träffadt, är vingen skjuten?
 
  
<br><br>Hvad vill du: Ha vi ej i öfverflöd
+
::Och ingen (här rodnade hon som en ros),
<br>det gula fläsk och det bruna mjöd
+
::åt hvilken en klagan kunde förtros.
<br>och skalder många?
+
::I kungasalar
<br>Det tar aldrig slut på de visor långa.
+
::hur qvaft var det der mot i Hildings dalar!
  
<br><br>Sant nog, att gångaren stampar i spilt;
 
<br>på rof, på rof skriker falken vildt.
 
<br>Men Frithiof jagar
 
<br>i molnen allena, och tärs och klagar.
 
  
<br><br>Ellida hon har ingen ro på våg,
+
::Och dufvorna, som de matat och tämt,
<br>hon rycker alltjämt på sitt ankartåg.
+
::nu voro de flugna, ty höken dem skrämt.
<br>Ligg still, Ellida!
+
::Ett par allena
<br>ty Frithiof är fredlig, han vill ej strida.
+
::var qvar; af de tvenne tag du den ena!
  
<br><br>Den strådöd är också en död: till slut
 
<br>jag rister, som Oden, mig sjelf med spjut.
 
<br>Det kan ej fela,
 
<br>vi blifva välkomna hos blåhvit Hela." -
 
  
<br><br>Då släppte Frithiof sin drake lös,
+
::Den dufvan hon flyger väl hem igen,
<br>och seglet svälde, och vågen fnös.
+
::hon längtar, som andra, väl till sin vän.
<br>Rakt öfver fjärden
+
::Bind under vingen
<br>till kungens söner han styrde färden.
+
::en vänlig runa! det märker ingen."
  
<br><br>De sutto på Beles hög den dag
 
<br>och hörde folket och skipade lag;
 
<br>men Frithiof talar:
 
<br>den stämman förnimmes kring berg och dalar.
 
  
<br><br>"I kungar, skön Ingeborg är mig kär;
+
::Så sutto de hviskande dagen om,
<br>af eder jag henne till brud begär,
+
::de hviskade ännu, när qvällen kom,
<br>och den förening
+
::som aftonvindar
<br>hon var väl äfven kung Beles mening.
+
::om våren hviska i gröna lindar.
  
<br><br>Han lät oss växa hos Hilding opp,
 
<br>likt ungträn, som växa tillsammans i topp.
 
<br>Der ofvanföre
 
<br>band Freja de toppar med gyllne snöre.
 
  
<br><br>Min far var ej konung, ej jarl en gång,
+
::Men nu är hon borta, och Frithiofs mod
<br>dock lefver hans minne i skaldens sång.
+
::är borta med henne. Det unga blod
<br>Höghvälfda grifter
+
::i kinden stiger,
<br>förtälja på runsten min ätts bedrifter.
+
::han lågar och suckar alltjämt, och tiger.
  
<br><br>Lätt kunde jag vinna mig rike och land,
 
<br>men hellre jag blir på min fädernestrand.
 
<br>Der vill jag skydda
 
<br>så kungens gård som den ringes hydda.
 
  
<br><br>Vi äro på Beles hög; han hör
+
::Sin sorg, sin klagan med dufvan han skref,
<br>hvart ord i djupet här nedanför.
+
::och glad for hon af med sitt kärleksbref:
<br>Med Frithiof beder
+
::men ack! tillbaka
<br>den gamle i högen: betänken eder!" -
+
::hon vände ej mer, hon blef hos sin maka.
  
<br><br>Då reste sig Helge och talte med hån:
 
<br>"Vår syster är ej för en bondeson.
 
<br>Nordlandens drotter
 
<br>må täfla, ej du, om den Valhallsdotter.
 
  
<br><br>Yfs gerna att helsas för ypperst i Nord,
+
::Det väsen behagade icke Björn.
<br>vinn männer med handkraft och qvinnor med ord!
+
::Han sade: "Hvad fattas vår unga örn,
<br>Men Odensblodet
+
::så tyst, så sluten:
<br>till pris ger jag icke åt öfvermodet.
+
::Är bröstet träffadt, är vingen skjuten?
  
<br><br>Mitt rike behöfver du ej ta dig an,
 
<br>jag skyddar det sjelf; vill du bli min man,
 
<br>en plats är ledig
 
<br>ibland mitt husfolk, den kan jag ge dig." -
 
  
<br><br>"Din man blir jag knappast", var Frithiofs svar,
+
::Hvad vill du: Ha vi ej i öfverflöd
<br>"är man för mig sjelf, som min fader var.
+
::det gula fläsk och det bruna mjöd
<br>Ur silfverskida
+
::och skalder många?
<br>flyg, Angurvadel, du får ej bida!"
+
::Det tar aldrig slut på de visor långa.
  
<br><br>I solen glänste den klinga blå,
 
<br>och runorna lågade röda derpå.
 
<br>"Du Angurvadel,
 
<br>du är dock", sad' Frithiof, "af gammal adel.
 
  
<br><br>Och vore det ej for högens fred,
+
::Sant nog, att gångaren stampar i spilt;
<br>stället jag högge dig, svartekung, ned.
+
::rof, på rof skriker falken vildt.
<br>Vill dock dig lära
+
::Men Frithiof jagar
<br>en ann' gång ej komma mitt svärd för nära." -
+
::i molnen allena, och tärs och klagar.
  
<br><br>Så sagdt, han klöf i ett hugg allen
 
<br>kung Helges guldsköld, som hängde på gren.
 
<br>I två halfrunder
 
<br>han klang emot högen, det klang inunder.
 
  
<br><br>"Väl träffadt, min klinga! Ligg nu och dröm
+
::Ellida hon har ingen ro på våg,
<br>om högre bedrifter; till dess förgöm
+
::hon rycker alltjämt på sitt ankartåg.
<br>de runolågor!
+
::Ligg still, Ellida!
<br>Nu segla vi hem öfver mörkblå vågor."</blockquote>
+
::ty Frithiof är fredlig, han vill ej strida.
 +
 
 +
 
 +
::Den strådöd är också en död: till slut
 +
::jag rister, som Oden, mig sjelf med spjut.
 +
::Det kan ej fela,
 +
::vi blifva välkomna hos blåhvit Hela." -
 +
 
 +
 
 +
::Då släppte Frithiof sin drake lös,
 +
::och seglet svälde, och vågen fnös.
 +
::Rakt öfver fjärden
 +
::till kungens söner han styrde färden.
 +
 
 +
 
 +
::De sutto på Beles hög den dag
 +
::och hörde folket och skipade lag;
 +
::men Frithiof talar:
 +
::den stämman förnimmes kring berg och dalar.
 +
 
 +
 
 +
::"I kungar, skön Ingeborg är mig kär;
 +
::af eder jag henne till brud begär,
 +
::och den förening
 +
::hon var väl äfven kung Beles mening.
 +
 
 +
 
 +
::Han lät oss växa hos Hilding opp,
 +
::likt ungträn, som växa tillsammans i topp.
 +
::Der ofvanföre
 +
::band Freja de toppar med gyllne snöre.
 +
 
 +
 
 +
::Min far var ej konung, ej jarl en gång,
 +
::dock lefver hans minne i skaldens sång.
 +
::Höghvälfda grifter
 +
::förtälja på runsten min ätts bedrifter.
 +
 
 +
 
 +
::Lätt kunde jag vinna mig rike och land,
 +
::men hellre jag blir på min fädernestrand.
 +
::Der vill jag skydda
 +
::så kungens gård som den ringes hydda.
 +
 
 +
 
 +
::Vi äro på Beles hög; han hör
 +
::hvart ord i djupet här nedanför.
 +
::Med Frithiof beder
 +
::den gamle i högen: betänken eder!" -
 +
 
 +
 
 +
::Då reste sig Helge och talte med hån:
 +
::"Vår syster är ej för en bondeson.
 +
::Nordlandens drotter
 +
::må täfla, ej du, om den Valhallsdotter.
 +
 
 +
 
 +
::Yfs gerna att helsas för ypperst i Nord,
 +
::vinn männer med handkraft och qvinnor med ord!
 +
::Men Odensblodet
 +
::till pris ger jag icke åt öfvermodet.
 +
 
 +
 
 +
::Mitt rike behöfver du ej ta dig an,
 +
::jag skyddar det sjelf; vill du bli min man,
 +
::en plats är ledig
 +
::ibland mitt husfolk, den kan jag ge dig." -
 +
 
 +
 
 +
::"Din man blir jag knappast", var Frithiofs svar,
 +
::"är man för mig sjelf, som min fader var.
 +
::Ur silfverskida
 +
::flyg, Angurvadel, du får ej bida!"
 +
 
 +
 
 +
::I solen glänste den klinga blå,
 +
::och runorna lågade röda derpå.
 +
::"Du Angurvadel,
 +
::du är dock", sad' Frithiof, "af gammal adel.
 +
 
 +
 
 +
::Och vore det ej for högens fred,
 +
::på stället jag högge dig, svartekung, ned.
 +
::Vill dock dig lära
 +
::en ann' gång ej komma mitt svärd för nära." -
 +
 
 +
 
 +
::Så sagdt, han klöf i ett hugg allen
 +
::kung Helges guldsköld, som hängde på gren.
 +
::I två halfrunder
 +
::han klang emot högen, det klang inunder.
 +
 
 +
 
 +
::"Väl träffadt, min klinga! Ligg nu och dröm
 +
::om högre bedrifter; till dess förgöm
 +
::de runolågor!
 +
::Nu segla vi hem öfver mörkblå vågor."
  
 
[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
 
[[Kategori:Alfabetisk indeks]]

Nåværende revisjon fra 23. des. 2013 kl. 20:26

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Frithiofs saga
af Esaias Tegnér
(1782-1846)


Frithiofs frieri


Väl klingar sången i Frithiofs sal,
och skalderna prisa hans ättartal.
Men sången gläder
ej Frithiof, han hör ej hvad skalden qväder.


Och jorden har åter klädt sig grön,
och drakarna simma igen på sjön.
Men hjeltesonen
han vandrar i skogen och ser på månen.


Nyss var han likväl så lycklig, så glad,
ty muntre kung Halfdan till gäst han bad
och Helge dyster,
och de hade med sig sin sköna syster.


Han satt vid dess sida, han tryckte dess hand
och kände tillbaka en tryckning ibland,
och såg betagen
alltjämt på de kära, de ädla dragen.


De taltes vid om de glada dar,
då morgonens dagg låg på lifvet qvar,
om barndomsminnen,
de rosengårdar i ädla sinnen.


Hon helsade honom från dal och park,
från namnen, som grodde i björkens bark,
och från den kullen,
der ekarna frodas i hjeltemullen.


"Det var ej så trefligt i kungens gård,
ty Halfdan var barnslig och Helge hård.
De kungasöner
de höra ej annat än lof och böner.


Och ingen (här rodnade hon som en ros),
åt hvilken en klagan kunde förtros.
I kungasalar
hur qvaft var det der mot i Hildings dalar!


Och dufvorna, som de matat och tämt,
nu voro de flugna, ty höken dem skrämt.
Ett par allena
var qvar; af de tvenne tag du den ena!


Den dufvan hon flyger väl hem igen,
hon längtar, som andra, väl till sin vän.
Bind under vingen
en vänlig runa! det märker ingen."


Så sutto de hviskande dagen om,
de hviskade ännu, när qvällen kom,
som aftonvindar
om våren hviska i gröna lindar.


Men nu är hon borta, och Frithiofs mod
är borta med henne. Det unga blod
i kinden stiger,
han lågar och suckar alltjämt, och tiger.


Sin sorg, sin klagan med dufvan han skref,
och glad for hon af med sitt kärleksbref:
men ack! tillbaka
hon vände ej mer, hon blef hos sin maka.


Det väsen behagade icke Björn.
Han sade: "Hvad fattas vår unga örn,
så tyst, så sluten:
Är bröstet träffadt, är vingen skjuten?


Hvad vill du: Ha vi ej i öfverflöd
det gula fläsk och det bruna mjöd
och skalder många?
Det tar aldrig slut på de visor långa.


Sant nog, att gångaren stampar i spilt;
på rof, på rof skriker falken vildt.
Men Frithiof jagar
i molnen allena, och tärs och klagar.


Ellida hon har ingen ro på våg,
hon rycker alltjämt på sitt ankartåg.
Ligg still, Ellida!
ty Frithiof är fredlig, han vill ej strida.


Den strådöd är också en död: till slut
jag rister, som Oden, mig sjelf med spjut.
Det kan ej fela,
vi blifva välkomna hos blåhvit Hela." -


Då släppte Frithiof sin drake lös,
och seglet svälde, och vågen fnös.
Rakt öfver fjärden
till kungens söner han styrde färden.


De sutto på Beles hög den dag
och hörde folket och skipade lag;
men Frithiof talar:
den stämman förnimmes kring berg och dalar.


"I kungar, skön Ingeborg är mig kär;
af eder jag henne till brud begär,
och den förening
hon var väl äfven kung Beles mening.


Han lät oss växa hos Hilding opp,
likt ungträn, som växa tillsammans i topp.
Der ofvanföre
band Freja de toppar med gyllne snöre.


Min far var ej konung, ej jarl en gång,
dock lefver hans minne i skaldens sång.
Höghvälfda grifter
förtälja på runsten min ätts bedrifter.


Lätt kunde jag vinna mig rike och land,
men hellre jag blir på min fädernestrand.
Der vill jag skydda
så kungens gård som den ringes hydda.


Vi äro på Beles hög; han hör
hvart ord i djupet här nedanför.
Med Frithiof beder
den gamle i högen: betänken eder!" -


Då reste sig Helge och talte med hån:
"Vår syster är ej för en bondeson.
Nordlandens drotter
må täfla, ej du, om den Valhallsdotter.


Yfs gerna att helsas för ypperst i Nord,
vinn männer med handkraft och qvinnor med ord!
Men Odensblodet
till pris ger jag icke åt öfvermodet.


Mitt rike behöfver du ej ta dig an,
jag skyddar det sjelf; vill du bli min man,
en plats är ledig
ibland mitt husfolk, den kan jag ge dig." -


"Din man blir jag knappast", var Frithiofs svar,
"är man för mig sjelf, som min fader var.
Ur silfverskida
flyg, Angurvadel, du får ej bida!"


I solen glänste den klinga blå,
och runorna lågade röda derpå.
"Du Angurvadel,
du är dock", sad' Frithiof, "af gammal adel.


Och vore det ej for högens fred,
på stället jag högge dig, svartekung, ned.
Vill dock dig lära
en ann' gång ej komma mitt svärd för nära." -


Så sagdt, han klöf i ett hugg allen
kung Helges guldsköld, som hängde på gren.
I två halfrunder
han klang emot högen, det klang inunder.


"Väl träffadt, min klinga! Ligg nu och dröm
om högre bedrifter; till dess förgöm
de runolågor!
Nu segla vi hem öfver mörkblå vågor."