Grimners ordskifte (NFS)

Fra heimskringla.no
Revisjon per 20. aug. 2021 kl. 10:16 av Carsten (diskusjon | bidrag)
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif


Edda

Öfversättning:
Nils Fredrik Sander

Grimners ordskifte



Odin hos kong Geirröd (W.G. Collingwood, 1908)

Konung Rödung hade två söner; den ene hette Agnar, den andre Geirröd. Agnar var tio vintrar gammal men Geirröd åtta. De rodde bägge i en båt med sina metref till småfiske. Vinden dref dem då ut i hafvet. I nattmörkret förliste de vid ett land, gingo där upp och träffade en fattig bonde; där stannade de öfver vintern. Hustrun fostrade Agnar, men mannen fostrade Geirröd och gaf honom råd. Om våren gaf dem mannen en farkost. Men när han och hustrun förde dem till stranden, talade mannen enskildt med Geirröd. De fingo vind och kommo till sin faders skeppsläge. Geirröd befann sig framme vid förstäfven; han sprang upp i land men sköt ut farkosten och sade: ”Far du nu dit, där trollen må taga dig!” Farkosten dref ut i hafvet. Geirröd gick upp till gården och vardt där väl mottagen; hans fader var då död. Vardt då Geirröd tagen till konung och en berömd man.

Oden och Frigg sutto i Lidskälf och sågo ut öfver alla världer. Oden sade: ”Ser du Agnar, din fosterson, hvar han aflar barn med en gygja i en klipphåla? Men Geirröd, min fostre, är konung och råder öfver land.” Frigg svarade: ”Han är en sådan matgnidare, att han svälter sina gäster, om de tyckas honom komma för många.” Oden sade, att dette vore den största lögn; och de höllo ett vad om detta tvistemål. Frigg sände sin önskemö Fulla til Geirröd. Hon bad konungen taga sig till vara, att icke en trollkunnig man, som vore kommen dit till landet, måtte förgöra honom; och hon tillade det kännetecken, att ingen hund vore så vild, att han ville rusa på mannen. Men det var det största förtal, att konung Geirröd icke vore gästfri; dock lät han gripa denne man, som hundarne icke fingo makt med. Mannen var klädd i blå pälskappa och kallade sig Grimner men yppade icke något mer om sig, oaktadt han åtspordes. Konungen lät pina honom till bekännelse och sätta honom mellan tvenne eldar; och där satt han åtta nätter.

Konung Geirröd hade en son, som då var tio vintrar gammal och hette Agnar efter sin farbroder. Agnar gick till Grimner, gaf honom ett horn, fylldt med dryck, och sade, att hans fader gjorde illa, då han pinade saklös man. Grimner tömde hornet; då var elden kommen så långt, att hans pälskappa brann. Han kvad:


1.
”Het är du, eld,
och alltför stark,
må vi längre skiljas, låge!
Skinnfodret svedes,
fast jag skörtar upp mig,
kappan börjar brinna för mig.

2.
Åtta nätter
satt jag mellan eldar här,
utan att någon mig nödtorft gaf
utom Agnar allena,
som ensam skall råda,
Geirröds son, i gotars land.

3.
Hell dig, Agnar,
i allt dig lyckosam
bjuder Väratyr vara!
För en dryck blott
aldrig skall
en bättre lön dig bringas.

4.
Land är heligt,
som jag ligga ser
asar och alfer nära;
men i Trudhem
skall Tor vistas,
tills de rådandes välde rifs.

5.
Ydalar de nämnas,
där Ull hafver
en sal åt sig ordnat.
Alfhem åt Frey
i urdagar redan
gudarne som tandgåfva gifvit.

6.
Är ock en tredje boning,
där blida makter
salen täckt med silfver;
Valaskälf den heter,
och denna hvälfde åt sig
asen själf i urtid.

7.
Sökvabäck heter den fjärde,
och fram däröfver
svala böljor brusa;
där Oden och Saga
dricka alla dagar
glada det goda mjöd.

8.
Gladshem heter den femte,
där i guldglans ligger
vidt vindomsusade Valhall;
och där skall Ropt
hvar dag, som går,
de vapendöda kämpar kora.

9.
Lätt igenkänd är
för dem till Oden komma
den salsinrättning att se;
af spjut är husets sparrverk,
med sköldar salen täckt,
och med brynjor bänkarna strödda.

10.
Lätt igenkänd är
för dem till Oden komma
den salsinrättning att se;
varg hänger
västan för dörren,
bloddrypande örn där ofvan.

11.
Trymhem heter den sjette,
där Tjasse bodde
den åmäktige jätten;
nu bygger Skade,
den skira gudabruden,
å sin faders forna tomter.

12.
Breidablik är den sjunde,
och Balder där
en sal åt sig ordnat,
å det landet,
där jag ligga vet
det minsta tal af menliga runor.

13.
Himmelsberg är den åttonde,
där Heimdall sägs
öfver helgedomarna härska;
väktarn hos gudar
dricker i väna huset
gladlynt det goda mjöd.

14.
Folkvang är den nionde,
och Freya råder där
för delning af sätena i salen;
halfva valen
hon korar hvarje dag,
den andra hälften Oden äger.

15.
Glitner är den tionde,
å gyllne stolpar stödd
och sammaledes täckt med silfver;
Forsete där
sina dagar framlefver
och alla sakmål skäligt skiljer.

16.
Noatun är den elfte,
och Njord har där
en sal åt sig ordnat;
mannahärskarn,
den menlöse,
öfver högtimrad helgedom råder.

17.
Med busksnår höljdt
och med högt gräs
är Vidars land det vida;
där skall son
ur sadel stiga
färdig att fader hämnas.

18.
Andrimner
låter i Eldrimner
Särimner suden varda:
af fläsk det bästa!
Men få blott veta.
hvad enhärjarne äta.

19.
Gere och Freke
fostrar den stridsvane
härlige Härjafader;
men af vin blott
den vapenfrejdade
Oden alltid lefver.

20.
Hugin och Munin
flyga hvarje dag
öfver jordens fejdfält;
jag ängslas för Hugin,
att ej han kommer tillbaka,
men fruktar än mer för Munin.

21.
Tund tjuter
och Tjodvitners
fisk i floden leker;
den strömmande ån
tycks alltför stor
för de valglammande att vada.

22.
Valgrind heter
hon, som å vallen ståndar
helig för helga dörrar;
forn är den grinden,
och få blott veta,
hur hon i lås är lyckt.

23.
Fem hundra dörrar
och fyratio därtill
vet jag å Valhall vara;
åtta hundra enhärjar
på en gång gå ur hvarje dörr,
när till kamp mot ulfven de komma.

24.
Fem hundra salar
och fyratio därtill
har bågnande Bilskirner;
af kända byggnader,
som kommit under tak,
den största vet jag min sons vara.

25.
Heidrun heter geten,
som står öfver Härjafaders hall
och af Läråds grenar barr biter;
skepnadskärlet
skall hon med skirt mjöd fylla,
den drycken kan icke utsina.

26.
Eiktyrner heter hjorten,
som står öfver Härjafaders hall
och af Läråds grenar barr biter;
droppar af hans horn
i Hvergälmer falla,
dädan få vattnen sina vägar.

27.
Sid och Vid,
Säkin och Äkin,
Sval och Gunntro,
Fjörm och Fimbultul,
Rin och Rinnande,
Gipul och Göpul,
Gömul och Geirvimul
kring gudars boning sig bukta;
Tyn och Vin,
Töll och Höll,
Grat och Gunntorin.

28.
Vina heter en,
annan Vägsvinn,
en tredje Tjodnuma;
Nyt och Nöt,
Nönn och Rönn,
Slid och Rid,
Sylg och Ylg,
Vid och Vån.
Vand och Strand,
Göll och Leiptr,
de ligga mänskor nära
och mynna till Hel hädan.

29.
Körmt och Örmt
och Karlögar två,
öfver deras vatten skall Tor vada
hvarje dag,
när till doms han far
under Yggdrasils ask;
eljest skulle asars bro
uppgå helt i lågor
och de heliga vattnen hettas.

30.
Glad och Gyller,
Gler och Skidbrimer,
Silfvertopp och Siner,
Gisl och Falhofner,
Gulltopp och Lättfot,
de hästarna rida höga asar
hvarje dag,
när till doms de fara
under Yggdrasils ask.

31.
Tre rötter stånda
å tre vägar
under Yggdrasils ask;
Hel bor under den ena,
under den andra rimtursar,
och under den tredje Midgårds män.

32.
Ratatosk heter ikorn,
som ränna skall
i Yggdrasils ask;
örnens ord
skall han från ofvan bära
och säga åt Nidhögg nedan.

33.
Äro ock hjortar fyra,
som med halsar böjda
gnaga å askens grenar:
Dåen och Dvalen,
Dunör och Duratror.

34.
Ormar ligga flera
under Yggdrasils ask,
än mången ovis apa tror:
Goen och Moen,
som äro Grafvitners söner.
Gråbak och Grafvöllud,
Ofner och Svafner
menar jag alltid skola
å trädets kvistar tära.

35.
Yggdrasils ask
utstår mödor,
långt mer än mänskor veta:
hjort biter ofvan
men eld å sidan,
och nedtill fräter Nidhögg.

36.
Rist och Mist
skola räcka mig horn;
Skäggöld och Skögul,
Hild och Trud,
Löck och Härfjätter,
Göll och Geirönul,
Randgrid, Rådgrid,
och Reginleif,
de bära åt enhärjarne öl.

37.
Arvak och Allsvinn
skola upp och hädan
solen draga, de svånga;
men under deras bogar
de blida makter,
asarne, järnköld gömt.

38.
Svalen heter
han, som framför solen står,
skölden för skinande guden;
berg och bränning
brinna skulle, det vet jag,
om han fölle ifrån.

39.
Sköll heter en ulf.
som följer skirlette guden
till skogens hägnande hamn;
en annan är Hate,
Rodvitners ättling,
som löper före härlig himmelsbrud.

40.
Af Ymers kött
vardt jorden skapad
och böljande hafvet af bloden;
af benen bergen,
busksnår af håret
och himlen af hans hufvudskål.

41.
Med hans ögonbryn
inhägnade blida makter
åt mänskors söner Midgård;
men af hjärnan vordo
visserligen alla
de dystra skyar skapta.

42.
Ulls ynnest
och alla gudars har den.
som först tager fatt på elden;
ty världar öppnas vida
för asasöner,
när kittlar från härdar häfvas.

43.
Ivaldes söner
i urtiden gingo
att Skidbladner skapa,
det bästa af skepp,
åt den blide Frey,
Njords nyttige son.

44.
Yggdrasils ask
är ypperst af träd,
men af skepp Skidbladner,
Oden bland asar,
Sleipner af alla hästar.
Bilrast af broar,
Brage af skalder,
Habrok af hökar
och af hundar Garm.

45.
Mitt uppsåt nu jag sagt
för segergudarnes söner,
däraf god vilja skall väckas;
alla asar
hit in det kallar
till gäster å den grymmes bänkar,
vid den grymmes dryckesgille.

46.
Jag nämnde mig Grim,
jag nämnde mig Gångläre,
Herjan och Hjälmbäre,
Täck och Tredje,
Tunn och Unn,
Helblinde och Har;

47.
Sann och Svipal
och Sangetal,
Härteit och Nikar,
Bilögd, Bålögd,
Bölverk, Fjölner,
Grim och Grimner.
Glapsvinn och Fjölsvinn;

48.
Sidhatt och Sidskägg,
Segerfader, Nikud,
Allfader, Valfader,
Atrid, Farmatyr;
med samma namn
jag nämnde mig aldrig,
sedan jag bland folken for.

49.
Grimner jag nämndes
hos Geirröd,
men Jalk hos Asmund,
och Kjalar då,
när jag kälke drog,
Tror å tinget.
Vidur å valen,
Oske och Ome,
Jämnhög och Bäflinde,
Göndler och Harbard hos gudar.

50.
Svidur och Svidrer
hos Söckmimer jag nämndes
och gäckade åldrige jätten,
när jag Midvitners
mäktige sons
enbane vorden var.

51.
Du är rusig, Geirröd,
redlös drucken.
mycket du beröfvats,
när du mist min hjälp,
alla enhärjars
och Odens ynnest.

52.
Mycket jag sagt dig,
du minnes dock föga,
med konstgrepp dig vänner villa;
ligga ser jag
min lekväns svärd
blodbesudladt helt och hållet.

53.
Val, som för eggar dignat,
skall Ygg nu hafva,
jag vet, att din lefnad är liden;
diserna vredgas,
här varsnar du Oden,
nalkas mig, om du mäktar!

54.
Oden heter jag nu,
Ygg hette jag nyss,
men Tund en tid tillförne;
Vak och Skilfing,
Vafud och Roptatyr,
Gaut och Jalk hos gudar,

Ofner och Svafner
äro sannerligen vordna
alla till en i mig.”