Gundelinus och hans syn

Fra heimskringla.no
Revisjon per 5. aug. 2017 kl. 22:06 av August (diskusjon | bidrag) (Gundelinus och hans syn)
(diff) ← Eldre revisjon | Nåværende revisjon (diff) | Nyere revisjon → (diff)
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Svensk.gif


Helgonsagor


Gundelinus och hans syn


George Stephens


Svenska Fornskrift-Sällskapet

Stockholm 1844


Om en gråbrödramunk, som fördes i en ande-syn

Om en Munk

Här säges, huru fienden frestade en man, hvilken nyligen vändt sig till Gråmunke-lefnaden, huru han blef hulpen af den Heliga Maria, vår Herres Jesu Christi moder, huru han såg i en syn himmelrikets saliga glädje, helvetet och onda mäns rysliga pina, samt huru han blef sedan återförd till sin lekamen.


Det var en gång uti England en man, vid namn Gundelinus. Denne man var till kroppsstyrka och oförskräckthet långt framom andra män, och derigenom vardt han mycket beryktad. När så hade lidit en tid bortåt, förde han sitt förflutna lif inför sin tankes öga, och säger honom hans eget samvete, att han i både många och stora ting brutit emot Gud, sin skapare och förlossare. Det ångrar honom nu ganska mycket, och besluter han inom sig, att, till bot derför, taga det heliga korset och fara till Jerusalem, och der använda sin styrkas kraft i Guds tjenst och strida för herrans kristendom, såsom den helige David säger: "Min styrka vill jag hålla dig tillhanda, Herre!" Derefter far han till en abbot af Gråmunkebröderna, och spörjer honom till råds härom. Abboten säger och bjuder, att han skall söka sig himmelsk glädje med fridsamma seder, det är, att han skall tjena Gud allsmägtig med rätto lydnad, och med helig sedlighet och ödmjukhet. Han gör så; går i kloster med samme abbot, och blir genast så from i sin lefnads-omvändelse, att han väl måtte kallas brinnande i kärlek till detta heliga lefnadssätt. Men som den gamle fienden hatar goda mäns gudliga handlinger, sökande att uppsluka dem med sina svek, och emedan han är den slugaste huggorm, så frestar han menniskor stundom så, att de icke veta det vara fiendens svek; då frestar han så denne man i hans tankars hugskott, att han ej tyckte det vara rätt, att så plötsligen ändra sitt beslut, och syntes honom att allenast det månde rätt vara, att han fore till Jerusalem såsom han förut hade lofvat.


Och emedan abboten var så nära, att han kunde nå honom, fördröjde han sin bortfärd allt till morgonen, och gjorde det likväl emot sin vilja. Men samma natt, då han af trötthet går till sängs, ser han, på en bjelke i samma rum, der han och andra sofvo, fienden sitta i en apas skepelse, och emedan detta slags djur icke uppföddes bland gråbrödra-munkarne, menade han att denna icke månde vara någon apa, utan fienden i en apas hamn och liknelse. Men som fienden är klok och framför allt listig, då han nu finner sig vara känd, hoppar han ifrån bjelken ned på den nya munken, och slår honom så illa, att blod flyter både ur munn och näsa. Derefter försvinner han. Men novicius kallar bröderna sig till hjelp, och dervid vakna de, och gå att efterse allt detta. Taga de honom sedan upp derifrån, och bära honom sakta till sjukmanna-rummet, och lägga honom ned i en stilla säng, och der låg han i tre dagar, och syntes han dem mera död än lefvande, emedan han icke såg något med öpna ögon. Men vid han låg så, uppenbarades för honom den hedervärde herre, den helige Benedictus, abbot, talande till honom: "Benedicte." - Han svarar och säger: "Dominus." - Brodern spörjer: "Hvem är du min Herre?" - Han säger: "Jag är brodern Benediktus; kom nu och följ mig." - Han följde honom i andelig syn, och tycktes det honom, som de gingo uppför många trappor; men på hvarje trappsteg voro sju djeflar, hvilka frestade dem som gingo på dessa trappor, och på hvarje trappsteg slogo samma djeflar den nya munken. Han möddes så mycket af deras hugg, att han knappast kunde följa sin ledsagare. Derföre ser den helige Benediktus tillbaka på honom, och lägger sin hand öfver honom och styrker honom. Och sedan de kommit uppför trapporna, såg munk-ämnet [novicius] ett fagert ställe, skinande med så mycken klarhet i sjelfva lifshemmet, som i sjelfva himmelens sal, och ingen kommer dit, hvarom nu är sagdt. Der såg han ett litet kapell. Då mälte den helige Benediktus: "Icke skall du förundra dig öfver Guds verk, ty han ensam gitter uppskatta djupheten af sina verk." - Den helige Benediktus går in i kapellet, och bjöd den nye munken att under tiden stå utanföre. In i kapellet sutto rundtomkring en stor skara menniskor, så klara till åsyn, att allting tycktes honom vara uppfylldt af deras sken. Emellan dem satt misskundsamhetens moder, den heliga mö och moder Maria, himmelrikets drottning, strålende ibland de andra helige, såsom solen ibland de andre firmamentels stjernor. Den helige Benediktus går fram till henne ödmjukt, helsar henne och säger: "Benedicite!" - Men hon sjelf säger: "Dominus!" - Då talade den helige Benediktus: "Min käraste drottning! här är det munk-ämnet, som J bjudit mig föra hit." - Drottningen mälte: "Låt honom komma hit inför oss." - Då han kommer inför drottningen, säger hon till honom: "Vill du stadfästa dig med mig, i mitt herberge, mig till tjenare, som du har lofvat?" - Han svarar: "Sannerligen, min drottning!" - "Nå väl, svär mig denna ed öfver detta altare, och lofva mig orubbligen att du skall tjena mig och göra Guds drottnings verk." - Han gör som drottningen bjuder. Derefter talar drottningen till helige Benediktus: "För honom nu tillbaka, liksom J fört honom hit." - Den helige Benediktus förde honom nu ut ifrån kapellet, och bjuder honom stå utanför dörren, och talade till honom: "Begrunda granneliga, hvad du nu ser, och håll det fast och troligen i minnet; det skall blifva dig mycket nyttosamt." - Benediktus tager ett tvättbäcken i handen och gjuter vatten deri. Tager så en linneduk och omgjordar sig dermed. Handbäckenet lemnar han åt Vår Fru, och hon renar och tvår deras fötter; men den helige Benediktus torkar dem sedan med linneduken, och stod dervid på sina knän. Men efter lyktad fotatvagning, leder helige Benediktus den nye brodern kring ett fagert ställe, fullt af allehanda slags blommor, med så söt lukt, att ingen mans hug kan fatta all deras herrlighet. Då kom emot dem en skara munkar, och sådana män, som nyligen påtagit renhetens kläder. Ibland dessa män voro några, som hade fagra kronor på sina hufvud. Der voro ock andra, hvilka ännu icke hade sådana kroner, utan bidade dem med förtröstan på Gud. Ibland dessa var en munk, som, för något ändamåls skull, begärde tillåtelse af den helige Benedikt, att få tala med den nye munken, hvilket han ock genast fick, och efter erhållet orlof, talar han till den nye brodren: "Jag var munk i samma hus som du, och beder jag att du säger min abbot, det broder Mattheus, som fordom var hans munk, bjuder, att han gör bot och vinnlägger sig hädanefter med mera omhugsan än hittills om alla sina embetes åligganden: och till tecken härpå, såg honom, att innan jag for ifrån verlden, såg jag i en syn såsom en krona nedstigande ifrån himmelen. Denna krona ville jag taga; men hon blef gifven åt en munk, som förut hade aflidit. Deröfver bedröfvades jag öfvermåttan, och afundade min gudliga broder. Härom bigtade jag mig inför min abbot. Nu påminner jag dig, att du är fast i din föresats, lydig och ödmjuk; undfly verldslig heder, gläd dig aldrig deröfver att följa din egen vilja, och frukta Gud stadeligen." - Sedan han så talat, bad helige Benediktus den helige Raphael, att leda denne man på alla de ställen, der han skulle fara. Då leder Raphael, engelen, honom in i paradiset, och när de nalkades borgen, ser den nye brodern en borg, som var öfver allt bygd af guld. Dess port var så öfvermättan fager, att han förundrade sig länge deröfver. Engelen ledde honom in i borgen, och beser han så hela paradisets borg.


Underliga örter ser han der, alla mera doftande än man kan omtala. Der voro foglar sjungande så ljufligt, som intet dödligt öra lofgifvit är att höra. Under ett träd var en den klaraste brunn, och ifrån den brunnen runno fagra strömmar öfver midten af borgen.


Nu ville den blifvande munken hvila sig en stund invid brunnen; men engeln ledde honom till ett annat fält. Det var underbart stort och skönt, och derinvid en den dägeligaste man, och så hög till vexten, som vore han en rese. Han var klädd ända ifrån foten upp under bröstet, och klädet glimmade af mångfaldiga färger och fager glans. Engelen mälte då till munk-ämnet: "Detta är den förstskapade fadern för allt menniskoslägte, Adam, återlöst till paradisets glädje, genom Jesu Christi Guds sons blod och hjerte-sorg. Men hans klädebonad är den äreklädnad som fienden, hela menniskoslägtets ovän, rånade ifrån honom då han bröt Guds bud-ord. Denna sin dyrbara klädnad tog han till bot för Abel sin son, den förste rättfärdige man, och skall han så ersättas för alla sina söners eller döttrars goda verk till dess han blir öfver allt fullklädd; men då är ock de helige männners tal fullt, efter som Gud vill skipa det; månde verlden ock då hafva sin ända." - Sedan Raphael, engelen, visat brodern paradisets herrlighet, ledde han honom bort derifrån. Och derefter kommo de till ett mörkt ställe, och till de platser, som äro fulla af dödens skuggor. Der såg han liksom ett förskräckligt torn, och tyckte han ej annat, än att det var sjelfva helvetet. Engeln talar då till honom: "Dessa torn, som du ser, äro icke sjelfva helvetet, utan hellre helvetets ugnar, så att ur dessa ugnar utgår rök och låga af helvetets eld." - Derefter ser han hvarest en man sitter på en brinnande stol. Framför honom stå såsom fagra qvinnor, hvilka hålla liksom brinnande ljus, och slå dem allt stadigt i anletet på honom. Samma ljus satte de i hans munn, och öfver hans inelfvor. En sådan pina tålde denne man utan återvändo. Då säger engeln till sin resebroder: "Denne man, som du ser, var medan han lefde, en stor ovän till sin egen själ. Han var både en stor drinkare och frossare."


"Men stolen, som han sitter på, utmärker, att han var ganska stark till sin kropp, medan han lefde. Han älskade mycket qvinnor, och derföre qvälja honom orena andar i qvinnoskepnad." - Sedan såg han en annan man, som vardt sålunda pinter, att svarta andar flådde huden ifrån honom lefvande, och gnedo honom sedan med salt, och derefter stekte de honom på halster. Engeln säger då till sin broder: "Denne man var rik och mägtig uti verlden, och mycket grym emot sina underlydande." - Härefter sågo de en man, ridande på en häst af eld, med en brinnande sköld. Men fram på hästens hals gnagde en get, och vid hästens svans släpade en munkekåpa. Engeln talar då till sin följeslagare: "Denne man som du nu ser, var fattig i verlden och lefde alltid af det han rånade ifrån andre män; han tog en get ifrån en fattig qvinna. Men vid slutet af sitt lif ville han blifva munk; icke för det att han ångrade sina stora brott, utan hellre, emedan han ville något öfverskyla sin vanfrägd. Men efter någon tid ernade han, om han lefde, vända åter till sitt förra handlingssätt, och derföre drager han efter sig renhetens klädbonad, som syntes honom af så ringa värde."


"Men hans get och sköld äro hans fördömelses qval och pina." - Derefter sågo de åtskilliga själar af de menniskor, hvilka i verlden burit renhetens klädebonad, både munkar, systrar, biskopar och klerker. Af dem logo några; andra gycklade, med begabbelse och spott; andre skämtade; andra äflades att mätta sin glupskhet; andra att tillfredsställa sina lustar. Detta skedde, icke derför, att sådana lidelser fortgå efter lekamens död, utan för att liknelserna af dessa lidne synder skola lära menniskor mera fruktan för förargelse och skam, och visa dem deras egen pina i sina qval med de djeflar, hvilka uppegga dem till sådana synder, och bortföra dem ur verlden utan bot. Derefter slogo samma djeflar de usla själarne i hufvudet, så att hjernen blef bar och ögonen sprungo ut. Dessa pinor tålde de usla själarne oaflåtligen, och lefde i all evighet i sagde qval. Sedan leder engeln Raphael denne man ned till helvetets nedersta pöl. Der såg han ett brinnande hjul, ganska förskräckligt, och en man utspänd deröfver. Vid denna syn vardt han öfvermåttan rädd, och då hjulet rullade omkring, hörde han en röst som talade till honom: "Ser du detta rysliga ting? Snart får du se det som är ännu rysligare!" - Och när han sagt detta, ser han att hjulet lopp med den häftigaste fart ned in i sjelfva helvetets pöl. Men då hjulet rullade ned i hålan, vardt ett sådant brak, att det tycktes för den nye brodern, som all verlden, himmel och jord och sjö, och allt som i dem finnes, hade sammanstörtat. Men då hjulet kom ned i pölen, då skyndade alla själar, som der voro fångade och alla djeflar, hvilka der voro pinade, och slogo denna man och förbannade honom. Denna eländige man var Judas, hvilken för en penning sålde vår herre Jesus Christus. Sedan den nye brodern sett denna gräsliga syn, leder den helige Raphael, erke-engelen, honom dädan. Derefter uppenbarades honom den engelen, som styr solen, till allehanda tjenst och hela menniskoslägtets nytta. Derefter talar den helige Raphael till munk-ämnet och säger: "Nu har du att vända åter till din lekamen; men synen, som du sett, skall du ej omtala för någon, utan blott för din abbot, då du bigtar dig." - Då vaknade han åter till lif, och hade redan legat tre dagar såsom död. Först begynte han att hosta, och sedan att tala. Han glömmer engelens bud, och började berätta för dem som när voro och sporde hvad han sett, och mälte så: "Jag såg helvetet och jag såg paradiset." - Men straxt han sagt detta, såg han den helige Benedikt, som står framför honom, och slår honom på munnen med sin staf, för hans olydnads skull. Han sträckte upp handen emot hugget; men hugget kom på handen, och blef fingret deraf mycket ömt. Han spörjer, hvarföre han slog honom. Den helige Benedictus svarar honom: "derföre att du var så olydig; och ehuru du är något öm i din lekamen af hugget, så vet dock för visst, att du är mycket mera andeligen sårad genom din olydnad; och emedan du gjorde mycket illa med dina ord, skall du i nio dagar mista ditt mål." - Sedan den helige Benedikt påbudit honom denna bot, försvinner han. Men den blifvande munken ligger nio dagar mållös och betryckt. Värkte äfven hans hand ganska svårt. Efter nio dagar vardt han helbregda, och sade till samme abbot, allt hvad han sett och hört. Men det var icke abboten bjudit att förtiga denna syn, och han omtalade allt, Gud den allsmägtige till lof och ära, och hans mildaste moder jungfru Sankta Maria till heder och vördnad, och alla dem till själatröst, som läsa eller höra.