Forskjell mellom versjoner av «Kung Bele och Thorsten Vikingsson (Frithiofs saga)»
Hopp til navigering
Hopp til søk
Frithiofs saga
af Esaias Tegnér
(1782-1846)
(Kung Bele och Thorsten Vikingsson (Frithiofs saga)) |
|||
Linje 14: | Linje 14: | ||
− | + | ::Kung Bele, stödd på svärdet, i kungssal stod, | |
− | + | ::hos honom Thorsten Vikingsson, den bonde god, | |
− | + | ::hans gamle vapenbroder, snart hundraårig, | |
− | + | ::och ärrig som en runsten och silfverhårig. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::De stodo, som bland bergen två offerhus | |
− | + | ::åt hedna gudar vigda, nu halft i grus; | |
− | + | ::men visdomsrunor många på muren täljas, | |
− | + | ::och höga forntidsminnen i hvalfven dväljas. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::"Det lider emot qvällen", sad' Bele kung, | |
− | < | + | ::"ej mjödet vill mig smaka, och hjelm käns<!-- sic --> tung. |
− | + | ::Inför mitt öga mörkna de menskoöden, | |
− | + | ::men Valhall skiner närmre, jag anar döden. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Jag kallat mina söner och din också, | |
− | + | ::ty de tillsammans höra, liksom vi två. | |
− | + | ::En varning vill jag gifva de örnar unga, | |
− | + | ::förr'n orden somnat alla på död mans tunga." - | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Då trådde de i salen, som kung befalt, | |
− | + | ::och främst bland dem gick Helge, en mörk gestalt. | |
− | + | ::Han dvaldes helst bland spåmän kring altarrunden | |
− | + | ::och kom med blod på händren ur offerlunden. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Derefter syntes Halfdan, ljuslockig sven, | |
− | + | ::hvart anletsdrag var ädelt, men vekligt än. | |
− | + | ::Till lek han tycktes bära ett svärd vid bälte | |
− | + | ::och liknade en jungfru, förklädd till hjelte. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Men efter dem kom Frithiof med mantel blå, | |
− | + | ::ett hufvud var han högre än bägge två. | |
− | + | ::Han stod emellan brödren, som dag står mogen | |
− | + | ::emellan rosig morgon och natt i skogen. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::"I söner", sade kungen, "min sol går ned. | |
− | + | ::I endrägt styren riket, i brödrafred! | |
− | + | ::ty endrägt håller samman: hon är som ringen | |
− | + | ::på lansen; den förutan hans kraft är ingen. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Låt styrkan stå som dörrsven vid landets port | |
− | + | ::och friden blomstra inom å hägnad ort! | |
− | + | ::Till skygd blef svärdet gifvet, men ej till skada, | |
− | + | ::och sköld är smidd till hänglås för bondens lada. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Sitt eget land förtrycker dåraktig man, | |
− | + | ::ty kungen kan allenast hvad folket kan. | |
− | + | ::Grönlummig krona vissnar, så snart som mergen | |
− | + | ::i stammen är förtorkad på nakna bergen. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::På pelarstoder fyra står himlens rund, | |
− | + | ::men tronen hvilar endast på lagens grund. | |
− | < | + | ::Mär väld på tinget dömmer<!-- sic -->, står ofärd nära; |
− | + | ::men rätt är landets fromma och kungens ära. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Väl dväljas gudar, Helge, i disarsal, | |
− | + | ::men ej som snäckan dväljes i slutet skal. | |
− | + | ::Så långt som dagsljus skiner, som stämma ljudar, | |
− | + | ::så långt som tanke flyger, bo höge gudar. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Nog svika lungans tecken i offrad falk, | |
− | + | ::och flärd är mången runa, som skärs på balk; | |
− | + | ::men redligt hjerta, Helge, och friskt tillika, | |
− | + | ::skref Oden fullt med runor, som aldrig svika. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Var icke hård, kung Helge, men endast fast! | |
− | + | ::det svärd, som biter skarpast, är böjligast. | |
− | + | ::Mildt sinne pryder kungen, som blommor skölden, | |
− | + | ::och vardag bringar mera än vinterkölden. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::En man förutan vänner, om än så stark, | |
− | + | ::dör hän, som stam i öken med skalad bark. | |
− | + | ::Men vänsäll man han trifves, som träd i lunden, | |
− | + | ::der bäcken vattnar roten och storm är bunden. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Yfs ej af fädrens ära! en hvar har dock blott sin; | |
− | + | ::kan du ej spänna bågen, är han ej din. | |
− | + | ::Hvad vill du med det värde, som är begrafvet? | |
− | + | ::Stark ström med egna vågor går genom hafvet. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Du Halfdan, glädtigt sinne är vis mans vinst; | |
− | + | ::men joller höfves ingen, och kungen minst. | |
− | + | ::Med humle brygges mjödet, ej blott med honung; | |
− | + | ::lägg stål i svärd och allvar i leken, konung! | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::För mycket vett fick ingen, hur vis han het, | |
− | + | ::men litet nog vet mången, som intet vet. | |
− | + | ::Fåkunnig gäst i högbänk försmås, men vitter | |
− | + | ::har ständigt lagets öra, hur lågt han sitter. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Till trofast vän, o Halfdan, till fosterbror | |
− | + | ::är vägen gen, om också han fjärran bor; | |
− | + | ::men deremot afsides, långt hän belägen | |
− | + | ::är oväns gård, om äfven han står vid vägen. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | < | + | ::Välj icke till förtrogen hvem helst som vill! |
− | + | ::Tomt hus står gerna öppet, men rikt stängs till. | |
− | + | ::Välj en, onödigt är det den andra leta, | |
− | + | ::och verlden vet, o Halfdan, hvad trenne veta". - | |
+ | |||
+ | |||
+ | ::Derefter uppstod Thorsten och talte så: | ||
+ | ::"Ej höfves kung att ensam till Oden gå. | ||
+ | ::Vi delat lifvets skiften ihop, kung Bele, | ||
+ | ::och döden, vill jag hoppas, vi också dele. | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::Son Frithiof, ålderdomen har hviskat mig | ||
+ | ::i örat mången varning, den ger jag dig. | ||
+ | ::På ätthög Odens foglar slå ned i Norden, | ||
+ | ::men på den gamles läppar mångvisa orden. | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::Främst vörda höga gudar! ty ondt och godt, | ||
+ | ::som storm och solsken, komma från himlen blott. | ||
+ | ::De se i hjertats lönhvalf, fast det är slutet, | ||
+ | ::och långa år få gälda hvad stunden brutit. | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::Lyd kungen! <i>En</i> skall styra med kraft och vett; | ||
+ | ::skum natt har många ögon, men dagen ett. | ||
+ | ::Helt lätt den bättre, Frithiof, fördrar den bäste, | ||
+ | ::och egg har svärdet nödig, men äfven fäste. | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::Hög kraft är gudars gåfva; men, Frithiof, mins, | ||
+ | ::att styrka båtar föga, der vett ej fins. | ||
+ | ::Tolfmannakraft har björnen, af <i>en</i> man slagen; | ||
+ | ::mot svärdshugg hålles skölden, mot våldet lagen. | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::Af få den stolte fruktas, men hatas af en hvar, | ||
+ | ::och öfvermod, o Frithiof, är fallets far. | ||
+ | ::Högt såg jag mången flyga, nu stödd på krycka, | ||
+ | ::ty vädret rår för årsväxt, och vind för lycka. | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::Dag skall du prisa, Frithiof, se'n bergad sol sig döljt, | ||
+ | ::och öl, när det är drucket, och råd, när följdt. | ||
+ | ::På mången sak förlitar sig ungersvennen, | ||
+ | ::men striden pröfvar klingan, och nöden vännen. | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::Nattgammal is tro icke, ej vardags snö, | ||
+ | ::ej somnad orm, ej talet af knäsatt mö; | ||
+ | ::ty qvinnans bröst är svarfvadt på hjul, som rullar, | ||
+ | ::och vankelmod bor under de liljekullar. | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::Du sjelf dör hän, och hän dör hvad dig tillhör; | ||
+ | ::men en ting vet jag, Frithiof, som aldrig dör, | ||
+ | ::och det är domen öfver död man: derföre | ||
+ | ::hvad ädelt är du vilje, hvad rätt du göre!" - | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::Så varnade de gamle i kungasal, | ||
+ | ::som skalden varnat sedan i Havamal. | ||
+ | ::Från slägt till slägte gingo kärnfulla orden, | ||
+ | ::och djupt ur kumlen hviska de än i Norden. | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::Derefter talte bägge mång hjertligt ord | ||
+ | ::allt om sin trogna vänskap, berömd i Nord; | ||
+ | ::hur trofast intill döden, i nöd och gamman, | ||
+ | ::två knäppta händer lika, de hållit samman. | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::"Med rygg mot rygg vi stodo, och hvarifrån<!-- sic --> | ||
+ | ::som Nornan kom, hon stötte på sköld, min son! | ||
+ | ::Nu före er till Valhall vi gamle ile; | ||
+ | ::men edra fäders ande på eder hvile!" | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::Och mycket talte kungen om Frithiofs mod, | ||
+ | ::om hjeltekraft, som mer är än kungablod. | ||
+ | ::Och mycket talte Thorsten om glans, som kröner | ||
+ | ::de höga Nordlands kungar, de Asasöner. | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::"Och hållen I tillhopa, I söner tre, | ||
+ | ::er öfverman - det vet jag - skall Nord ej se; | ||
+ | ::ty kraft, till kungahöghet osvikligt sluten, | ||
+ | ::hon är som mörkblå stålrand, kring guldsköld gjuten. | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::Och helsen till min dotter, den rosenknopp! | ||
+ | ::I lugn, som det sig höfdes, har hon växt opp; | ||
+ | ::omhägnen henne, låten ej stormen komma | ||
+ | ::och fästa i sin hjelmhatt min späda blomma! | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::På dig, o Helge, lägger jag faderns sorg, | ||
+ | ::o, älska som en dotter min Ingeborg! | ||
+ | ::Tvång retar ädelt sinne, men saktmod leder | ||
+ | ::båd' man och qvinna, Helge, till rätt och heder. - | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::Men läggen oss, I söner, i högar två | ||
+ | ::på hvar sin sida fjärden vid bölja blå! | ||
+ | ::ty hennes sång är ljuflig ännu för anden, | ||
+ | ::och som ett drapa klinga dess slag vid stranden. | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::När månen strör kring bergen sitt bleka sken | ||
+ | ::och midnattsdaggen faller på bautasten, | ||
+ | ::då sitta vi, o Thorsten, på högar runda | ||
+ | ::och språka öfver vattnet om ting, som stunda. | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::Och nu farväl, I söner! Gån mer ej hit! | ||
+ | ::Vår gång är till Allfader; vi längta dit, | ||
+ | ::liksom till hafvet längtar den trötta floden; | ||
+ | ::men Frej välsigne eder, och Thor och Oden!" | ||
[[Kategori:Alfabetisk indeks]] | [[Kategori:Alfabetisk indeks]] |
Nåværende revisjon fra 23. des. 2013 kl. 20:29
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► |
af Esaias Tegnér
(1782-1846)
- Kung Bele, stödd på svärdet, i kungssal stod,
- hos honom Thorsten Vikingsson, den bonde god,
- hans gamle vapenbroder, snart hundraårig,
- och ärrig som en runsten och silfverhårig.
- De stodo, som bland bergen två offerhus
- åt hedna gudar vigda, nu halft i grus;
- men visdomsrunor många på muren täljas,
- och höga forntidsminnen i hvalfven dväljas.
- "Det lider emot qvällen", sad' Bele kung,
- "ej mjödet vill mig smaka, och hjelm käns tung.
- Inför mitt öga mörkna de menskoöden,
- men Valhall skiner närmre, jag anar döden.
- Jag kallat mina söner och din också,
- ty de tillsammans höra, liksom vi två.
- En varning vill jag gifva de örnar unga,
- förr'n orden somnat alla på död mans tunga." -
- Då trådde de i salen, som kung befalt,
- och främst bland dem gick Helge, en mörk gestalt.
- Han dvaldes helst bland spåmän kring altarrunden
- och kom med blod på händren ur offerlunden.
- Derefter syntes Halfdan, ljuslockig sven,
- hvart anletsdrag var ädelt, men vekligt än.
- Till lek han tycktes bära ett svärd vid bälte
- och liknade en jungfru, förklädd till hjelte.
- Men efter dem kom Frithiof med mantel blå,
- ett hufvud var han högre än bägge två.
- Han stod emellan brödren, som dag står mogen
- emellan rosig morgon och natt i skogen.
- "I söner", sade kungen, "min sol går ned.
- I endrägt styren riket, i brödrafred!
- ty endrägt håller samman: hon är som ringen
- på lansen; den förutan hans kraft är ingen.
- Låt styrkan stå som dörrsven vid landets port
- och friden blomstra inom å hägnad ort!
- Till skygd blef svärdet gifvet, men ej till skada,
- och sköld är smidd till hänglås för bondens lada.
- Sitt eget land förtrycker dåraktig man,
- ty kungen kan allenast hvad folket kan.
- Grönlummig krona vissnar, så snart som mergen
- i stammen är förtorkad på nakna bergen.
- På pelarstoder fyra står himlens rund,
- men tronen hvilar endast på lagens grund.
- Mär väld på tinget dömmer, står ofärd nära;
- men rätt är landets fromma och kungens ära.
- Väl dväljas gudar, Helge, i disarsal,
- men ej som snäckan dväljes i slutet skal.
- Så långt som dagsljus skiner, som stämma ljudar,
- så långt som tanke flyger, bo höge gudar.
- Nog svika lungans tecken i offrad falk,
- och flärd är mången runa, som skärs på balk;
- men redligt hjerta, Helge, och friskt tillika,
- skref Oden fullt med runor, som aldrig svika.
- Var icke hård, kung Helge, men endast fast!
- det svärd, som biter skarpast, är böjligast.
- Mildt sinne pryder kungen, som blommor skölden,
- och vardag bringar mera än vinterkölden.
- En man förutan vänner, om än så stark,
- dör hän, som stam i öken med skalad bark.
- Men vänsäll man han trifves, som träd i lunden,
- der bäcken vattnar roten och storm är bunden.
- Yfs ej af fädrens ära! en hvar har dock blott sin;
- kan du ej spänna bågen, är han ej din.
- Hvad vill du med det värde, som är begrafvet?
- Stark ström med egna vågor går genom hafvet.
- Du Halfdan, glädtigt sinne är vis mans vinst;
- men joller höfves ingen, och kungen minst.
- Med humle brygges mjödet, ej blott med honung;
- lägg stål i svärd och allvar i leken, konung!
- För mycket vett fick ingen, hur vis han het,
- men litet nog vet mången, som intet vet.
- Fåkunnig gäst i högbänk försmås, men vitter
- har ständigt lagets öra, hur lågt han sitter.
- Till trofast vän, o Halfdan, till fosterbror
- är vägen gen, om också han fjärran bor;
- men deremot afsides, långt hän belägen
- är oväns gård, om äfven han står vid vägen.
- Välj icke till förtrogen hvem helst som vill!
- Tomt hus står gerna öppet, men rikt stängs till.
- Välj en, onödigt är det den andra leta,
- och verlden vet, o Halfdan, hvad trenne veta". -
- Derefter uppstod Thorsten och talte så:
- "Ej höfves kung att ensam till Oden gå.
- Vi delat lifvets skiften ihop, kung Bele,
- och döden, vill jag hoppas, vi också dele.
- Son Frithiof, ålderdomen har hviskat mig
- i örat mången varning, den ger jag dig.
- På ätthög Odens foglar slå ned i Norden,
- men på den gamles läppar mångvisa orden.
- Främst vörda höga gudar! ty ondt och godt,
- som storm och solsken, komma från himlen blott.
- De se i hjertats lönhvalf, fast det är slutet,
- och långa år få gälda hvad stunden brutit.
- Lyd kungen! En skall styra med kraft och vett;
- skum natt har många ögon, men dagen ett.
- Helt lätt den bättre, Frithiof, fördrar den bäste,
- och egg har svärdet nödig, men äfven fäste.
- Hög kraft är gudars gåfva; men, Frithiof, mins,
- att styrka båtar föga, der vett ej fins.
- Tolfmannakraft har björnen, af en man slagen;
- mot svärdshugg hålles skölden, mot våldet lagen.
- Af få den stolte fruktas, men hatas af en hvar,
- och öfvermod, o Frithiof, är fallets far.
- Högt såg jag mången flyga, nu stödd på krycka,
- ty vädret rår för årsväxt, och vind för lycka.
- Dag skall du prisa, Frithiof, se'n bergad sol sig döljt,
- och öl, när det är drucket, och råd, när följdt.
- På mången sak förlitar sig ungersvennen,
- men striden pröfvar klingan, och nöden vännen.
- Nattgammal is tro icke, ej vardags snö,
- ej somnad orm, ej talet af knäsatt mö;
- ty qvinnans bröst är svarfvadt på hjul, som rullar,
- och vankelmod bor under de liljekullar.
- Du sjelf dör hän, och hän dör hvad dig tillhör;
- men en ting vet jag, Frithiof, som aldrig dör,
- och det är domen öfver död man: derföre
- hvad ädelt är du vilje, hvad rätt du göre!" -
- Så varnade de gamle i kungasal,
- som skalden varnat sedan i Havamal.
- Från slägt till slägte gingo kärnfulla orden,
- och djupt ur kumlen hviska de än i Norden.
- Derefter talte bägge mång hjertligt ord
- allt om sin trogna vänskap, berömd i Nord;
- hur trofast intill döden, i nöd och gamman,
- två knäppta händer lika, de hållit samman.
- "Med rygg mot rygg vi stodo, och hvarifrån
- som Nornan kom, hon stötte på sköld, min son!
- Nu före er till Valhall vi gamle ile;
- men edra fäders ande på eder hvile!"
- Och mycket talte kungen om Frithiofs mod,
- om hjeltekraft, som mer är än kungablod.
- Och mycket talte Thorsten om glans, som kröner
- de höga Nordlands kungar, de Asasöner.
- "Och hållen I tillhopa, I söner tre,
- er öfverman - det vet jag - skall Nord ej se;
- ty kraft, till kungahöghet osvikligt sluten,
- hon är som mörkblå stålrand, kring guldsköld gjuten.
- Och helsen till min dotter, den rosenknopp!
- I lugn, som det sig höfdes, har hon växt opp;
- omhägnen henne, låten ej stormen komma
- och fästa i sin hjelmhatt min späda blomma!
- På dig, o Helge, lägger jag faderns sorg,
- o, älska som en dotter min Ingeborg!
- Tvång retar ädelt sinne, men saktmod leder
- båd' man och qvinna, Helge, till rätt och heder. -
- Men läggen oss, I söner, i högar två
- på hvar sin sida fjärden vid bölja blå!
- ty hennes sång är ljuflig ännu för anden,
- och som ett drapa klinga dess slag vid stranden.
- När månen strör kring bergen sitt bleka sken
- och midnattsdaggen faller på bautasten,
- då sitta vi, o Thorsten, på högar runda
- och språka öfver vattnet om ting, som stunda.
- Och nu farväl, I söner! Gån mer ej hit!
- Vår gång är till Allfader; vi längta dit,
- liksom till hafvet längtar den trötta floden;
- men Frej välsigne eder, och Thor och Oden!"