Magnus-sönernas historia

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Snorre Sturlasson:

Norges konungasagor

översatta av Emil Olson

C.W.K. Gleerups Förlag
Lund
1919-26

MAGNUS-SÖNERNAS HISTORIA

1.

Efter konung Magnus barfots fall togo hans söner, Östen, Sigurd och Olav, konungadömet i Norge. Östen innehade den norra delen av landet och Sigurd den södra. Konung Olav var endast fyra eller fem år gammal, och den tredjedel som han ägde hade de båda andra under sin vård. Sigurd blev tagen till konung, då han var tretton eller fjorton år gammal; Östen var ett år äldre. Sigurd lämnade den iriske konungens dotter kvar väster om havet.

Då Magnus söner hade blivit tagna till konungar, kommo de män hem som hade farit ut med Skopte Ogmundsson, några från Jorsalaheim och några från Miklagård; de voro vida frejdade och hade många olika tidender att förtälja. Av dessa nyheter fingo många män i Norge lust att göra samma färd. Det sades, att i Miklagård fingo de norrmän, som ville träda i tjänst för sold, en myckenhet gods. Man bad nu konungarna, att en av dem, Östen eller Sigurd, skulle bliva ledare för de män som begåvo sig ut på denna färd. Konungarna samtyckte härtill och utrustade färden på gemensam bekostnad. I denna färd deltogo många stormän, både ländermän och mäktiga bönder. Då allt var redo till avfärd, bestämdes det, att Sigurd skulle fara, och att Östen under tiden skulle styra landet å bådas vägnar.

2. Om Orknöjarlarna.

Ett år eller två efter Magnus barfots fall kom Pål jarls son Håkon västerifrån från Orknöarna. Konungarna gåvo honom jarldöme och styrelsen över Orknöarna, så som hans fader Pål och hans farbroder Erlend hade haft före honom. Håkon for därefter tillbaka västerut till Orknöarna.

3. Konung Sigurds färd från landet.

Fyra år efter konung Magnus fall for konung Sigurd med sin här från Norge. Han hade sextio skepp. Så säger Thoraren »stuttfäll»:

Den mångkloke kungens

käcka manskap,

honom troget,

så talrikt mötte,

att sex gånger tio

de fagraste skepp

med Guds vilja

styrde hän över havet.

Gerhard Munthe: Konung Sigurd for med sin här från Norge.

Konung Sigurd seglade om hösten till England. Där var då Henrik, son till Vilhelm bastarden, konung. Konung Sigurd stannade där över vintern. Så säger Einar Skulesson:

Fursten, härdad i mödor,

styrde sin här mot väster;

havets fålar buro

sin herre till anglernas rike.

Den stridsglade kungen lät skeppen

vila där över vintern —

aldrig stiger en bättre

konung ned från skeppsdäck.

4. Konung Sigurds färd.

Våren därpå for konung Sigurd västerut till Valland och kom om hösten fram till Galizuland; där stannade han den andra vintern över. Så säger Einar Skulesson:

Folkkungen, han som hade

den yppersta makt på jorden,

nästa vinter, så sägs det,

i Jakobs land tog säte.

Jag sport, att härens herre

gäldade jarlen sveket —

blod den raske fursten

gav stridens svan att dricka.

Därmed förhöll det sig så, att den jarl som rådde över landet där gjorde ett avtal med konung Sigurd; jarlen skulle låta hålla torgdagar, där Sigurd och hans män kunde köpa mat under hela vintern. Detta fullgjordes emellertid icke längre än till julen, och det blev då ondt om livsmedel, ty landet är kargt och ett dåligt matland. Då drog konung Sigurd med en stor här till den borg som jarlen ägde. Jarlen flydde undan, ty han hade icke mycket folk. Konung Sigurd tog där en mängd livsmedel och mycket annat byte och lät föra det till sina skepp. Därefter redde han sig att fara bort och seglade västerut längs kusten av Spanien.

Då konung Sigurd for utefter den spanska kusten, hände det, att några vikingar, som sökte efter krigsbyte, kornmo emot honom med en flotta av »galejor». Konung Sigurd lade till strid med dem; det var hans första kamp emot hedniska män. Han vann av dem åtta »galejor». Så säger Halldor »skvaldre»:

Den hedniska vikingskaran

gick utan heder att möta

i striden den kampstarke fursten —

i hopar fällde han männen.

Åtta krigsskepp öddes,

och stort var talet av fallna;

den vänsälle fursten— mot männen

huld — fick rikligt byte.

Sedan styrde konung Sigurd till en borg som heter Sintre — det är i Spanien — och kämpade där sin andra kamp. I den borgen sutto hedniska män och gjorde därifrån härjningståg mot de kristna. Sigurd intog borgen, dräpte alla de män som icke ville låta kristna sig och tog stort byte. Så säger Halldor »skvaldre»:

Därnäst jag nu vill tälja

om konungens djärva bragder

i Spanien — den givmilde fursten

modigt stred mot Sintre.

Tungt det blev att kämpa

där med den starke kungen

för dem som vägrade lyda

Guds lag, den fursten bjöd dem.

5. Lissabon intages.

Därefter styrde konung Sigurd med sin här till Lissabon; det är en stor stad i Spanien, till hälften kristen och till hälften heden. Där går gränsen mellan det kristna och det hedniska Spanien; alla de bygder som ligga väster därom äro hedniska. Där hade konung Sigurd sin tredje strid mot hedningarna. Han vann seger och fick stort byte. Så säger Halldor »skvaldre»:

Tappre kungaättling!

den tredje segern vann du

i södern, när du styrde

till lands vid Lissabons murar.

Sedan styrde konung Sigurd med sin här västerut längs det hedniska Spanien och lade till vid en borg som heter Alkasse. Han hade där sin fjärde strid mot hedningarna. Han intog borgen och dräpte mycket folk, så att han lade borgen öde. De fingo där ett ofantligt byte. Så säger Halldor »skvaldre»:

Raske kämpe! jag spörjer,

att snart du längtade kämpa

den fjärde vassa striden

där ute vid Alkasse.

Och än vidare detta:

Jag hört, att i öde borgen

fick sorg den hedniska kvinnan,

när männen hastigt drevos

på flykt av fiendehären.

6. Strid vid Forminterra.

Efter detta fortsatte konungen sin färd och seglade in i Norvasund. I sundet mötte han en stor vikingahär. Konungen gick till strid med den; han hade där sin femte kamp och fick seger. Så säger Halldor »skvaldre»:

Djärvt du vågade bloda

öster om Norvasundet

din klinga — Gud dig hjälpte.

Till friska sår flög korpen.

Därefter styrde konung Sigurd med sin här fram på den södra sidan längs kusten av Serkland och kom till en ö som heter Forminterra. Där hade en stor skara av hedniska blåmän slagit sig ned i en klipphåla och byggt en stor stenmur framför ingången till hålan. De härjade vida omkring i landet och förde allt sitt byte till klipphålan.

Konung Sigurd gick i land på ön och upp till klipphålan. Denna var belägen på ett berg; det var högt att gå upp till stenmuren, och berget ovanför sköt fram över den. Hedningarna försvarade stenmuren och hade icke något att frukta av norrmännens vapen; de kunde i stället själva kasta sten och vapen ned över sina fiender. Norrmännen kunde på det sättet icke komma upp. Hedningarna togo pellstycken och andra dyrbarheter och buro dem ut på muren, skakade dem framför norrmännen, ropade till dem och hånade dem såsom modlösa. Då fann konung Sigurd på råd. Han lät taga två skeppsbåtar av det slag som kallas »barkar», lät draga dem upp på berget ovanför ingången till hålan och binda tjocka tåg både under spanterna och stävarna. Därefter stego så många, män i skeppet, som fingo rum där, och skeppet sänktes med repen ned framför hålan. De som voro i skeppet sköto och kastade stenar, så att hedningarna veko undan från muren. Därefter gingo konung Sigurd och hans män upp på berget under stenmuren, bröto sönder denna och kommo så upp i hålan; hedningarna flydde då in förbi en annan stenmur, som var byggd tvärs över hålan. Konungen lät nu föra stora trästockar fram till hålan, göra ett stort bål i öppningen och tända eld därpå. När elden och röken nådde hedningarna, läto några livet därav, andra gingo emot norrmännens vapen; men alla blevo dräpta eller brända. Norrmännen togo här det största byte som de tagit under denna färd. Så säger Halldor »skvaldre»:

Snart den stridslystne

brytarn av freden

såg framför stäven

Forminterra.

Blåmännens skaror

där fingo tåla

eggar och eld,

förrn livet de läto.

Och än vidare detta:

Krigare, djärvt lät du sänka

skeppen ned framför berget —

den tappre kungens bragder

mot serkerna ryktats vida.

Raske kämpe! du trängde

själv med ett följe från nedan

upp för den stupande branten

till hålan, där männen sig värjde.

Än vidare säger Thoraren »stuttfäll»:

Stridsklok kungen

bjöd sina män

draga på klippan

två kolsvarta skepp;

fartygen gledo

med män ombord,

burna av repen,

till hålans mynning.

7. Strid.

Sedan for konung Sigurd vidare på sin färd och kom till en ö som heter Iviza. Han hade där strid och vann seger. Det var den sjunde striden. Så säger Halldor »skvaldre»:

Stridsrundelns blodare förde

frejdad till Iviza skeppen;

den ärorike fursten

längtade häftigt till kampen.

Därefter kom konung Sigurd till en ö som heter Manork. Där hade han den åttonde striden med hedningarna och vann seger. Så säger Halldor »skvaldre»:

Den åttonde spjutstormen väcktes

sen på det gröna Manork;

den präktiga kungahären

färgade pilarna röda.

8. Rodgeir jarl får konungsnamn.

Konung Sigurd kom om våren till Sikelö och stannade där länge. Där var då Rodgeir hertig; han tog väl emot konungen och inbjöd honom till gästabud. Konung Sigurd kom dit med ett stort följe. De blevo präktigt mottagna, och varje dag under gästabudet stod hertig Rodgeir och betjänade konungen vid bordet. På gästabudets sjunde dag, sedan man hade tvagit sig, tog konung Sigurd hertigen vid handen, ledde honom upp till högsätet och gav honom konungsnamn och rätt att vara konung över Sikelö-väldet. Förut hade detta rike styrts av jarlar.

9. Om konung Rodgeir.

Rodgeir, konungen över Sikelö, var en mycket mäktig konung. Han vann hela Pul och lade under sig många storöar i Greklandshavet; han blev kallad Rodgeir den mäktige. Hans son var konung Vilhjalm av Sikelö, som länge låg i strid med kejsaren av Miklagård. Konung Vilhjalm hade tre döttrar, men ingen son. En av sina döttrar gifte han bort med kejsar Henrik, son till kejsar Fredrik; deras son är Fredrik, som nu är kejsare av Rom. Den andra av konung Vilhjalms döttrar blev gift med hertigen av Cypern, den tredje med korsarhövdingen Margrit; dem båda dräpte kejsar Henrik. Konung Rodgeirs dotter blev förmäld med kejsar Manuel i Miklagård; deras son var kejsar Kirjalax.

Medelhavet med fornnordiska ortsnamn.

10. Konung Sigurds färd till Jorsaler.

Om sommaren seglade konung Sigurd ut över Greklandshavet till Jorsalaland. Han for upp till Jorsalaborg och träffade där Jorsalakonungen Baldvin. Konung Baldvin mottog konung Sigurd med den största vänlighet och red med honom ut till älven Jordan och tillbaka till Jorsalaborg. Så säger Einar Skulesson:

Fursten det svala skeppet

lät gunga på Greklandshavet —

ej litet prisar skalden

den prakt som stod kring kungen —,

tills rikdomsödarn förtöjde

vid Akersborg det breda;

härskaran all med sin herre

hälsade dagen med glädje.

Jag hört, att den kampglade kungen

till Jorsaler färden ställde —

yppare ädling förvisso

ej finns under himmelens fäste.

I Jordans rena vatten

den givmilde fursten sedan

sig lögade fromt — en gärning

som alla rättvist prisa.

Konung Sigurd uppehöll sig mycket länge i Jorsalaland under hösten och början av vintern.

11. Sätt intages.

Konung Baldvin gjorde ett präktigt gästabud för konung Sigurd och många av hans män. Därvid gav han konung Sigurd många reliker. Bland annat togs med konung Baldvins och patriarkens samtycke en spån av det heliga korset, och konungen och patriarken svuro båda vid denna samma helgedom, att detta trä var av det heliga korset, på vilket Gud själv hade pinats. Sedan skänktes denna relik åt konung Sigurd på det villkor, att han och tolv andra män med honom först svuro, att han skulle främja kristendomen av all sin makt och i sitt land upprätta en ärkebiskopsstol, om han det kunde, att korset skulle ha sin plats där den helige konung Olav vilade, samt att han skulle införa och själv giva tionde.

Konung Sigurd for sedan till sina skepp i Akersborg. Konung Baldvin gjorde sin här redo att draga till Syrland emot en befäst stad där som heter Sätt; den staden var hednisk. I denna färd deltog konung Sigurd med honom. Då konungarna en kort tid hade belägrat staden, gåvo hedningarna sig; konungarna vunno staden, och hären fick annat byte. Konung Sigurd överlät hela staden till konung Baldvin. Så säger Halldor »skvaldre»:

Den hedniska borgen tog du

med våld, men givmildt åter,

ulvmättare, bort den skänkte —

var strid dig ära vinner.

Einar Skulesson talar också härom:

Sätt vann dölernas herre —

männen väl det minnas;

slungorna häftigt svängde

sin arm i den vilda stormen.

Stridsfågelns mättare nedbröt

med kraft det hotande fästet —

svärden färgades röda.

Fursten gladdes åt segern.

Därefter for konung Sigurd till sina skepp och rustade sig att fara bort från Jorsalaland. De seglade norrut till en ö som heter Cypern; där stannade konung Sigurd någon tid. Sedan for han till Grekland; han lade sig med hela hären ute vid Ängelsnäs och låg där en halv månad. Det blåste varje dag en stark förlig vind norrut över havet, men han ville invänta sidovind, så att man kunde ställa seglen längs med skeppen. Alla hans segel voro nämligen klädda med pell både på för- och aktersidan, ty ingen del av manskapet, varken de som hade sin plats i förskeppet eller de som voro i akterskeppet, ville se det mindre vackra av seglen.

12. Konung Sigurds färd till Miklagård.

Då konung Sigurd seglade in till Miklagård, lät han skeppen gå helt nära land. Där ligga överallt uppe i landet borgar och kastell och byar i en oavbruten rad. Man kunde från land se alla seglen utspända, och där var intet mellanrum emellan dem, så att det hela var som en sammanhängande mur. Allt folket stod ute för att se på konung Sigurds seglats. Även kejsar Kirjalax hade fått höra om konung Sigurds färd och lät öppna den stadsporten som kallas Gullvarta; genom den skall kejsaren rida in, då han länge har varit borta från Miklagård och har vunnit en stor seger. Han lät också breda pell på alla gatorna i staden från Gullvarta till Laktjarner; där är kejsarens präktigaste palats.

Konung Sigurd sade till sina män, att de skulle rida med stolthet och prakt in i staden och icke visa någon förvåning över alla de nya och märkvärdiga ting som de finge se; och så gjorde de. Med stor ståt redo konung Sigurd och alla hans män till Miklagård och fram till kejsarens praktfullaste palats. Där var allt tillrustat för dem. Konung Sigurd stannade där någon tid. Då sände konung Kirjalax sina män till honom och frågade, om han ville av kejsaren mottaga sex skeppund guld eller om han hellre ville, att kejsaren skulle ställa till sådana lekar, som han var van att låta uppföra i hippodromen. Konung Sigurd valde spelen, men sändebuden sade, att dessa kostade kejsaren icke mindre än det nämnda guldet. Sedan lät konungen anordna spelen, och de utfördes som vanligt; det gick denna gång bäst för konungen i alla tävlingarna. Drottningen har halva spelet, och hennes och konungens män tävla i alla lekar. Grekerna säga, att då konungen vinner flera tävlingar i hippodromen än drottningen, så kommer han också att vinna seger, om han far på härnadståg.

13. Om Sigurd Jorsalafares färd.

Därefter rustade konung Sigurd sig till hemfärden. Han gav kejsaren alla sina skepp. Det var guldprydda huvuden på det skepp som konungen hade styrt; dessa sattes upp på Peterskyrkan. Kejsar Kirjalax gav konung Sigurd många hästar och skaffade honom vägvisare genom hela sitt rike. Konung Sigurd for så bort från Miklagård, men en stor mängd av hans män stannade kvar och gick i tjänst för sold.

Konung Sigurd for först in till bulgarernas land och sedan genom ungrarnas rike, genom Pannonien och Svåva och byjarnas land; där träffade han kejsar Lotharius av Romaborg, och denne tog mycket vänligt emot honom, gav honom vägvisare genom hela sitt rike och lät hålla torg för honom och hans folk, så att de fingo tillfälle att köpa allt vad de behövde.

Då konung Sigurd kom till Slesvik i Danmark, gjorde jarlen Eiliv ett dyrbart gästabud för honom; det var vid midsommartiden. I Hedeby träffade han den danske konungen Nikolaus; denne tog emot honom med den största vänlighet, följde honom själv norrut till Jutland och gav honom ett skepp med full utrustning, på vilket han seglade till Norge. Konung Sigurd for så hem till sitt rike. Han blev väl mottagen, och det sades, att aldrig hade någon ärofullare färd gjorts från Norge än denna. Sigurd var då tjugo år gammal; han hade varit ute på denna färd i tre år. Hans broder Olav var nu tolv år gammal.

14. Om konung Östens gärningar.

Gerhard Munthe: Konung Östen bygger.

Konung Östen hade uträttat många nyttiga ting i landet, medan konung Sigurd var på utlandsfärden. Han grundade ett munkkloster på Nordnes i Bjorgvin och skänkte mycket gods till det. Han lät också bygga Mikaelskyrkan, en präktig stenkyrka, och i kungsgården lät han uppföra en träkyrka, Apostlakyrkan. Där lät han också resa den stora kungssalen, det ståtligaste trähus som blivit byggt i Norge. Han lät också bygga en kyrka på Agdanes jämte ett fäste och en hamn, där det förut var hamnlöst. Han lät också i konungsgården i Nidaros bygga Nikolauskyrkan; det huset var mycket omsorgsfullt utfört med sniderier och alla slags arbeten. Han lät också bygga en kyrka i Vågar på Hålogaland och skänkte jord till kyrkan och prästen.

15. Om konung Östen.

Konung Östen sände bud till de klokaste och mäktigaste männen i Jämtland och inbjöd dem till sig. Han mottog med stor vänlighet alla som kommo, skänkte dem vid avskedet vängåvor och band dem så med vänskap till sig. Då många av dem sålunda vande sig att fara till honom och taga emot hans gåvor, och då han sände gåvor även till andra, som icke kommo dit, så vann han snart stor vänskap hos alla de män som rådde för landet. Sedan talade han för dem och sade, att jämtarna hade handlat illa, då de hade vändt sig bort från Norges konungar och vägrat dem lydnad och skatter. Han erinrade, om att jämtarna hade givit sig under konung Håkon Adalsteinsfostres makt och sedan länge hade lydt under Norges konungar. Han nämnde också, huru många nödvändiga varor de kunde få från Norge och huru mycken omak det var för dem att hos sveakonungen söka det som de behövde. Han lyckades slutligen genom sitt tal bringa det dithän, att jämtarna själva erbjödo sig att underkasta sig konung Östen och lova honom lydnad. De sade, att detta var nyttigt och nödvändigt för dem. Därpå ingingo de ett förbund, så att jämtarna gåvo allt sitt land under konung Östen. Först togo stormännen trohetsed av allt folket; därefter foro dessa till konung Östen och svuro honom landet till. Detta avtal har blivit beståndande alllt sedan dess. Konung Östen vann Jämtland med klokhet och icke med våld såsom några av hans förfäder.

16. Om konung Östen.

Konung Östen var en mycket fager man till utseendet, med blå och något stora ögon, ljust och lockigt hår. Han var medellång till växten, mycket klok och förståndig, väl kunnig i allt, i lagar och sägner och människoöden, rådklok och vältalig, mycket gladlynt och vänlig, omtyckt och älskad av alla människor. Han var gift med Ingeborg, en dotter till Guthorm Steig-Thoresson; deras dotter var Maria, som Gudbrand Skavhuggsson sedan fick till hustru.

17. Om konung Sigurd.

Konung Sigurd var stor till växten och brunhårig, duglig, icke vacker men väl vuxen, rask i vändningarna, fåmält och oftast icke vänlig, vänfast och trofast, icke mycket talför, sedesam och ärelysten. Han var maktlysten och sträng i att straffa, iakttog noga lagarna, var givmild på gods, mäktig och hedrad.

Konung Olav var en lång och smärt man, fager till utseendet, gladlynt, vänlig och omtyckt av alla.

Medan dessa bröder voro konungar i Norge, avskaffade de många pålagor som danerna hade lagt på folket, då Sven Alvivasson styrde landet. Därigenom blevo de mycket älskade både av allmogen och av stormännen.

18. Konung Olavs död.

Gerhard Munthe:
Borghild faster til järnbörd.

Konung Olav fick en sjukdom, som förde honom till döden; han ligger begraven i Kristkyrkan i Nidaros. Hans död sörjdes djupt av alla.

Sedan rådde de två konungarna, Östen och Sigurd, över landet. Dessförinnan hade alla tre bröderna varit konungar i tolv år, fem sedan Sigurd kom hem till Norge och sju därförut. Konung Olav var sjutton år gammal, då han dog; det var den elfte kalendas januarii.

Då konung Östen hade varit en vinter österut i landet och konung Sigurd norrut, satt konung Östen länge under vintern i Sarpsborg.

19. Magnus den blindes födelse.

Olav i Dal hette en mäktig och rik man; han bodde på Stora Dal i Åmord. Olav hade två barn. Hans son hette Håkon »fauk» och hans dotter Borghild; hon var en övermåttan fager och klok kvinna och mycket kunnig. Olav och hans barn voro om vintern länge i Borg. Borghild var ständigt i samtal med konungen, och det gick mycket olika tal bland folket om deras vänskap.

Sommaren därefter for konung Östen norrut i landet och Sigurd österut, och under den följande vintern uppehöll sig konung Sigurd österut i landet. Han satt länge i Kungahälla och förkovrade den staden mycket. Han byggde där ett stort fäste och lät gräva en bred grav däromkring. Fästet var uppfört av torv och sten; inne i detsamma lät han bygga hus och lät även resa en kyrka där. Det heliga korset lät han stanna i Kungahälla. Häri höll han sålunda icke de eder som han hade svurit i Jorsalaland; men han fullgjorde tiondebetalningen och det mesta av det övriga som han hade lovat. Han satte korset österut vid landsgränsen, emedan han trodde, att det skulle bliva till skydd för allt; men det var ett mycket olyckligt råd att sätta denna helgedom på det sättet nästan i hedniska mäns våld, såsom det sedan visade sig.

Borghild Olavsdotter fick höra, att man talade illa om henne och konung Östen för deras samtal och vänskap. Då for hon till Borg och fastade där för järnbörd, bar sedan järn för denna sak och blev fullständigt renad. När konung Sigurd sporde detta, red han på en dag så mycket som utgjorde två goda dagsresor och kom på natten fram till Olav i Dal. Där tog han Borghild till frilla och förde henne med sig bort. Deras son var Magnus. Han sändes tidigt bort att uppfostras hos Vidkunn Joansson på Bjarkö i Hålogaland och föddes upp där. Magnus var en mycket vacker man och tidigt utvecklad i växt och styrka.

20. Konung Sigurds giftermål.

Konung Sigurd äktade Malmfrid, dotter till konung Harald Valdemarsson österut i Holmgård. Konung Haralds moder var drottning Gyda den gamla, dotter till den engelske konungen Harald Gudinisson. Malmfrids moder var Kristina, dotter till sveakonungen Inge Stenkilsson. En syster till Malmfrid var Ingelborg, som var gift med Knut »lavard», son till den danske konungen Erik den gode och sonson till Sven Ulvsson. Knuts och Ingelborgs barn voro: Valdemar, som tog konungadömet i Danmark efter Sven Eriksson, samt Margareta, Kristina och Katrina. Margareta var gift med Stig »hvitaläder». En dotter till dem var Kristina, som äktades av sveakonungen Karl Sverkersson; deras son åter var konung Sverker.

21. Konungarnas »manjämning».

Konung Östen och konung Sigurd voro en vinter båda på gästning i Upplanden; de hade där var sin gård. Men eftersom det icke var långt emellan gårdarna, där konungarna skulle taga gästning, så kom man överens om att de skulle båda vara tillsammans på gästningarna ömsevis på den enes och den andres gård. De voro först båda tillsammans på den gård som konung Östen ägde.

Om kvällen, då man började dricka, var ölet icke godt, och männen voro tysta. Då sade konung Östen: »Vad männen äro tysta! Det är bättre gästabudssed, att man gör sig glad. Låtom oss ställa till något dryckesskämt, så skall det nog åter bliva gamman bland männen! Broder Sigurd, det skall säkert synas alla lämpligast, att vi börja något skämtsamt tal.» Konung Sigurd svarade tämligen kort: »Var du så pratsam som du vill, men låt mig få tiga för dig!»

Då sade konung Östen: »Det har ofta varit sed vid dryckeslagen att välja sig män till jämförelse Nu vill jag, att vi också skola göra så här.» Konung Sigurd teg. »Jag ser», sade konung Östen, »att jag blir tvungen att börja denna lek. Jag tager dig, broder, till jämförelse med mig. Jag vill då börja med att säga, att vi båda ha samma värdighet och lika stor egendom; ej heller gör jag någon skillnad mellan vår börd eller uppfostran.» Då svarade konung Sigurd: »Minns du icke det, att jag lade dig på ryggen, när jag ville, och likväl var du ett år äldre?» Konung Östen sade: »Icke mindre minns jag det, att du icke kunde leka sådana lekar som krävde vighet.»

Då sade konung Sigurd: »Minns du, hur det gick, då vi skulle simma? Jag kunde doppa dig, när jag ville.» Konung Östen svarade: »Icke sam jag kortare än du, och icke var jag sämre i att dyka. Jag kunde också gå på »isläggar», så att jag icke vet någon som kunde tävla med mig i det; men du kunde icke det mer än en ko.» Konung Sigurd sade: »En hövdinglikare och nyttigare idrott tyckes det mig vara att kunna skjuta väl med båge; jag tror icke, att du kan använda min båge, även om du spänner den med fötterna.» Östen svarade: »Icke är jag så stark till att spänna en båge som du, men mindre skillnad är det på vår färdighet i att skjuta till måls, och jag kan bättre gå på skidor än du; det har också förr ansetts som en god idrott.»

Konung Sigurd sade: »Mig synes det vida mera hövdinglikt, att den som skall vara ledare för andra män är stor i flocken, starkare och mera vapenför än andra och lätt att se och känna igen, då många äro tillsammans.» Konung Östen svarade: »Icke är det av mindre vikt, att en man är fager; även en sådan kännes lätt igen i mängden. Det synes mig också mera hövdinglikt, ty en fager dräkt passar bäst ett fagert utseende. Jag känner också mycket bättre till lagarna än du, och i allt vad vi skola tala har jag mycket lättare för att lägga mina ord.»

Konung Sigurd sade: »Det kan vara, att du har lärt flera lagknep än jag, ty jag hade då annat att sträva med, och ingen förnekar, att du har lätt för att tala; men många säga, att du icke är riktigt ordhållig och att det är föga att fästa sig vid vad du säger. Du håller med den som du för tillfället talar med, och det är icke konungsligt.» Konung Östen svarade: »Det kommer sig därav, att när männen lägga fram sin sak för mig, så tänker jag först på att avgöra vars och ens mål så, som det synes honom bäst; men sedan kommer den som har sak med den förre, och då blir det ofta nödvändigt att medla, så att båda bliva nöjda. Det händer också ofta, att jag lovar det som man ber mig om, därför att jag vill, att alla skola fara glada ifrån mig. Jag ser väl också en annan utväg, om jag vill göra såsom du, den nämligen att lova alla ondt; icke hör jag någon som klagar över att de löftena icke hållas.»

Konung Sigurd sade: »Det har sagts bland männen, att den färd som jag gjorde bort ifrån landet var mycket hövdinglik; men du satt hemma under tiden, såsom om du vore din faders dotter.» Konung Östen svarade: »Nu rörde du vid bölden! Icke skulle jag ha väckt detta tal, om jag icke hade kunnat svara något till detta! Det tycktes nästan, som om jag sände dig hemifrån såsom en syster, innan du blev redo till färden.»

Konung Sigurd sade: »Du har väl hört omtalas, att jag hade många strider i Serkland; jag vann seger i alla och fick många slags kostbarheter, sådana som ej förut ha kommit hit till vårt land. Man hedrade mig mest, där jag var bland de främsta män; men jag menar, att du ännu icke har gnidit soten från härden här hemma av dig.» Konung Östen svarade: »Jag har sport, att du hade några strider utomlands, men nyttigare för riket var det, att jag under tiden reste fem kyrkor från grunden och byggde en hamn vid Agdanes, där som förut var hamnlöst, fastän var man måste där förbi, som far norrut eller söderut längs kusten. Jag byggde också tornet i Sinholmssundet och kungshuset i Bjorgvin, medan du slaktade blåmän åt fanen i Serkland; jag menar, att det nog var till föga gagn för vårt rike.»

Konung Sigurd sade: »Jag kom på den färden ända ut till Jordan och sam över älven; ute på älvbrinken växa några buskar, och bland dem knöt jag en knut och sade de orden över den, att du, broder, skulle lösa den knuten eller också lida det som var fäst därvid.» Konung Östen svarade: »Icke kommer jag att lösa den knut som du gjorde åt mig; men jag hade kunnat göra dig en knut, som du mycket mindre hade kunnat lösa, den gången då du kom hem till landet och seglade med ett enda skepp in i min här.» Efter dessa ord tego de båda och voro båda vreda.

Flera andra ting hände i umgänget mellan bröderna, av vilka man kunde se, att var och en ville hålla fram sig och sitt och vara förmer än den andre. Likväl hölls freden emellan dem, så länge de levde.

22. Om karbadet.

Konung Sigurd var en gång på gästning i Upplanden, och där tillreddes ett bad. Då konungen var i badet och det var tältat över karet, tyckte han, att en fisk sam i vattnet hos honom, och häröver föll han i så häftigt skratt, att han miste förståndet. Detta kom sedan mycket ofta över honom.

Konung Magnus barfots dotter Ragnhild blev av sina bröder given till hustru åt Harald »kesja»; han var son till den danske konungen Erik den gode. Deras söner voro Magnus, Olav, Knut och Harald.

23. Konung Östens skeppsbygge.

Konung Östen lät bygga ett stort skepp i Nidaros. Det gjordes till storlek och utseende efter mönstret av Ormen långe, som Olav Tryggvesson hade låtit bygga. Det hade också ett drakhuvud framtill och en stjärt i akterstammen, båda förgyllda. Skeppet hade höga bord, men stävarna voro något mindre, än de borde ha varit för att det skulle taga sig riktigt bra ut. Han lät också där i Nidaros bygga båthus. De voro så stora, att man icke förr sett deras make; de voro också gjorda av det bästa virke och präktigt arbetade.

Då konung Östen en gång var på gästning på Hustader på Stim, fick han en häftig sjukdom, som förde honom till döden. Han dog den fjärde kalendas septembris. Hans lik fördes norrut till köpstaden, och han ligger begraven i Kristkyrkan. Det säges, att över ingen annans lik ha så många män i Norge stått sörjande som över konung Östens, alltsedan konung Magnus, konung Olav den heliges son, gick bort. Östen var konung i Norge i tjugo år. Efter konung Östens död var Sigurd ensam konung i landet, så länge han levde.

Gerhard Munthe: Konung Östens likfärd.

24. Småland kristnas.

Den danske konungen Nikolaus, son till Sven Ulvsson, äktade Inges dotter Margareta, som förut hade varit gift med konung Magnus barfot. Hennes och Nikolaus son hette Magnus den starke.

Konung Nikolaus sände bud till konung Sigurd »jorsalafare» och bad, att han skulle giva honom folk och hjälp från sitt rike för att fara österut till Småland i Svearike och kristna folket där; ty de som bodde där, höllo icke den kristna tron, fastän en del av dem hade antagit kristendomen. På den tiden voro i Svearike många människor hedningar och många dåligt kristna, ty det var några konungar som avföllo från kristendomen och började blota, såsom Blot-Sven och Erik den årsälle gjorde. Konung Sigurd lovade att deltaga i färden, och de båda konungarna avtalade, att de skulle mötas i Öresund.

Konung Sigurd gjorde allmänt uppbåd i hela Norge av både män och skepp. Då hären var samlad, hade han godt och väl tre hundra skepp. Konung Nikolaus kom mycket tidigare än han till mötesplatsen och väntade där länge. Danerna knotade högljudt och sade, att norrmännen icke skulle komma. Därpå upplöste de ledingen, och konungen och hela hären foro därifrån. Något senare kom konung Sigurd dit; han blev mycket misslynt över danernas beteende Han styrde österut till Svimraros och höll där husting. Konungen klagade på tinget över den brist på ordhållighet som Nikolaus hade visat, och de blevo ense om att de skulle hämnas genom något krigiskt företag i hans land. De intogo en stad som heter Tumatorp och som ligger icke långt från Lund. Sedan styrde de österut till en köpstad som heter Kalmar. De härjade där och i Småland, lade underhållsskatt på småländingarna, femtonhundra nötkreatur, och tvungo dem att antaga kristendomen. Därefter vände konung Sigurd med sin här tillbaka och kom hem till sitt rike med många och stora kostbarheter och mycket gods, som han hade vunnit på den färden. Denna leding kallas för Kalmar-ledingen. Det var om sommaren före det stora mörkret. Detta var det enda härnadståg som konung Sigurd företog, medan han var konung.

25. Konung Sigurds dröm.

Konung Sigurd var en gång på sin gård. Om morgonen, då han var klädd, var han fåordig och dyster, och hans vänner voro rädda, att vansinnet åter hade kommit över honom. Gårdsfogden var en klok och oförskräckt man; han talade till konungen och frågade, om han hade fått några tidender som voro sådana, att de gjorde honom oglad, eller om det var så, att han icke var nöjd med gästningen, eller om det eljest var något som man kunde råda bot för. Konung Sigurd svarade, att det icke kom sig av något sådant som han talade om — »utan det kommer sig därav», sade han, »att jag tänker på en dröm, som jag hade i natt.» »Herre», sade fogden, »måtte det vara en god dröm! Vi skulle gärna vilja höra den.» Konungen sade: »Jag tyckte, att jag var här ute på Jadar. Jag såg ut över havet och blev varse ett stort mörker som hastigt rörde sig och nalkades hitåt. Sedan syntes det mig, som om det vore ett stort träd; grenarna sträckte sig uppåt, men rötterna gingo ned i havet. När trädet kom i land, bröts det sönder, och spillrorna drevo vida omkring landet, både över fastlandet och öarna, skären och stränderna. Sedan fick jag en så skarp syn, att jag tyckte mig se hela kusten av Norge längs havet, och jag såg, att i varje vik hade det drivit in stycken av detta träd; de flesta voro små, men några större.» Fogden sade: »Denna dröm torden I själv bäst kunna förstå, och vi ville gärna höra, att I tydden den.» Då sade konungen: »Troligast tyckes mig vara, att den förebådar, att någon man skall komma hit till vårt land; han skall sätta sig fast här, och hans ättlingar skola spridas vida omkring över landet och få en mycket olika ställning.»

26. Harald »gille» kommer till Norge.

Hallkel »huk», son till Joan »smörbalte», var länderman på Möre. Han for västerut över havet ända till Suderöarna. Där kom honom till mötes ute från Irland en man, som hette Gille-Krist och som sade sig vara son till konung Magnus barfot. Hans moder var i följe honom; hon sade, att han med ett annat namn hette Harald. Hallkel tog emot dessa båda och förde dem med sig till Norge. Där for han genast till konung Sigurd med Harald och hans moder, och dessa buro fram sitt ärende inför konungen. Konung Sigurd talade om denna sak med sina hövdingar och bad, att var och en skulle giva råd efter sin mening, men alla bådo honom själv råda. Då lät konung Sigurd kalla Harald till sig och sade honom, att han icke ville vägra honom att pröva gudsdom för att bevisa sin härkomst, dock på det villkor, att Harald ville giva ett oryggligt löfte, att även om han bevisade sig äga det faderskap som han påstod, han likväl aldrig skulle kräva konungadömet, så länge Sigurd eller hans son Magnus levde. Detta avtal bekräftades med eder.

Konung Sigurd fordrade, att Harald skulle stiga på glödande järn för att bevisa sin härkomst. Denna gudsdom syntes ganska hård, då han skulle undergå den blott för att bevisa sitt fäderne, men icke för att vinna konungadömet, som han nyss hade avsvurit; likväl samtyckte Harald härtill. Han fastade till järnprovet, och sedan fullgjordes den största gudsdom som någonsin hade förekommit i Norge. Nio glödande plogjärn lades på marken, och Harald gick över dem med bara fötter, ledd av två biskopar. Tre dagar senare såg man efter, huru provet hade utfallit, och hans fötter voro då obrända. Efter detta tog Sigurd vänligt emot Harald såsom sin frände; men hans son Magnus var mycket ovänlig emot honom, och många av stormännen rättade sig efter Magnus. Konung Sigurd litade så på sin gunst hos allt folket i landet, att han begärde, att alla skulle svärja, att hans son Magnus skulle bliva konung efter honom; denna ed fick han också av allt folket.

27. Harald och Magnus hålla vad.

Harald »gille» var en lång och smärt man, hade lång hals och något långlagt ansikte, svarta ögon och mörkt hår; han var rask och livlig i sina rörelser. Han bar vanligen irisk klädedräkt, korta och lätta kläder. Han hade svårt för att tala norska och famlade mycket efter orden; många gjorde spe av honom härför.

Harald satt en gång i dryckeslaget och talade med en annan man. Han berättade för honom saker och ting från Irland västerut och omtalade bland annat, att det i Irland fanns män som voro så snabbfotade, att ingen häst kunde hinna dem i en kapplöpning. Konungens son Magnus hörde detta och sade: »Nu ljuger han igen, såsom han är van.» Harald svarade: »Det är sant, att sådana män finnas i Irland, att ingen häst i Norge kan springa om dem.» De talade ännu några ord om detta; båda voro druckna. Då sade Magnus: »Du skall sätta ditt huvud i pant på att du kan springa lika fort som jag rider på min häst; jag sätter min guldring däremot.» Harald svarade: »Jag säger icke, att jag kan springa så fort; men jag kan finna män i Irland som löpa så, och det vill jag slå vad om.» Konungens son Magnus genmälte: »Jag ämnar icke fara till Irland; här skola vi hålla vadet och icke där.» Harald gick då att sova och ville icke ha mera att göra med honom. Detta hände i Oslo.

På morgonen dagen därpå, då »förmässan» var slut, red Magnus upp i »gatorna» och sände bud till Harald, att han skulle komma dit. När han kom, var han klädd i skjorta och byxor med fotband, kort kappa och en irisk hatt på huvudet; han hade ett spjut i handen. Magnus utstakade banan för kapplöpningen. Harald sade: »Alltför lång gör du banan!» Magnus gjorde den då genast mycket längre och sade, att den likväl var för kort. Många människor voro närvarande. Därpå började de löpningen, och Harald höll sig ständigt vid bogen på hästen. Då de kommo till ändan av banan, sade Magnus: »Du höll i sadelremmen, och hästen drog dig.» Magnus hade en mycket snabb, götisk häst. De löpte nu banan tillbaka, och Harald sprang hela vägen före hästen. När de kommo till ändan av banan, frågade Harald: »Höll jag nu också i sadelremmen?» Magnus sade: »Du hade försprång.» Magnus lät hästen pusta ut en stund; då han var färdig, drev han på hästen med sporrarna och satte snart full fart. Harald stod stilla. Magnus såg sig tillbaka och ropade: »Spring nu!» Då började Harald springa och kom snart förbi hästen och långt framför denna ända till slutet av banan; han hann dit så långt i förväg, att han lade sig ned och sprang upp och hälsade Magnus, då denne kom. Därefter gingo de hem till gården.

Konung Sigurd hade under tiden varit i mässan och visste icke om saken förrän efter måltiden på dagen. Då sade han vredgad till Magnus: »Du kallar Harald enfaldig, men mig tyckes du vara en dåre. Du känner icke utländska mäns seder. Du visste icke, att utländska män öva sig i andra idrotter än att fylla sig med öl och göra sig huvudyra och oföra, så att de icke ha vett eller sans. Giv nu Harald hans ring och akta dig för att göra narr av honom mera, så länge mitt huvud är ovan mullen!»

28. Simning.

Då konung Sigurd en gång var ute på sina skepp, lade de till i en hamn; ett köpmansfartyg, en islandsfarare, låg bredvid dem. Harald »gille» var i »förrummet» på konungens skepp, och närmast framför honom låg Sven Hrimhildsson; han var son till Knut på Jadar. Sigurd Sigurdsson hette en namnkunnig länderman; han styrde ett av skeppen.

Det hände en dag, då det var vackert väder och varmt solsken, att många män både från långskeppen och från köpmansfartyget kastade sig i vattnet för att simma. En isländsk man, som var med och simmade, roade sig med att doppa ned de män som voro mindre skickliga i att simma. Man skrattade åt detta. Konung Sigurd såg och hörde det. Han kastade av sig kläderna, hoppade i vattnet, sam bort till isländingen, grep honom, tryckte honom ned under vattnet och höll honom nere. Så snart isländingen kom upp, förde konungen honom ned igen och så den ena gången efter den andra. Då sade Sigurd Sigurdsson: »Skola vi låta konungen döda karlen?» En man svarade, att ingen hade synnerlig lust att giva sig dit. Sigurd svarade: »Det skulle nog finnas en man till det, om Dag Eilivsson vore här.» Därpå hoppade Sigurd över bord och sam bort till konungen, tog fatt i honom och sade: »Fördärva icke mannen! Alla se nu, att du simmar mycket bättre än han.» Konungen svarade: »Släpp mig, Sigurd! Jag skall dräpa honom; han vill dränka våra män.» Sigurd genmälte: »Vi två skola nu leka först! Men du, isländing, sök dig till land!» Han gjorde så. Konungen släppte Sigurd och sam bort till sitt skepp; detsamma gjorde Sigurd. Men konungen sade, att Sigurd icke skulle vara djärv nog att någonsin mera komma inför hans ögon. Detta omtalades för Sigurd, och han gick i land.

29. Om Harald och Sven Hrimhildsson.

Om kvällen, när männen gingo till vila, lekte några män uppe i land. Harald var med i leken, och han bad sin tjänare att fara ut till skeppet och ställa i ordning hans säng och vänta på honom där. Svennen gjorde så. Konung Sigurd hade redan gått till vila. Då svennen tyckte, att det drog ut på tiden, lade han sig på Haralds plats. Sven Hrimhildsson sade: »Det är en stor skam för dugande män att fara hemifrån från sina gårdar för att se, huru knapar här dragas fram lika högt som de själva.» Svennen svarade, att Harald hade visat honom dit. Sven Hrimhildsson sade: »Det synes oss icke vara alltför godt för oss, att Harald ligger här, även om han icke drager hit upp trälar eller tiggare!» Därpå grep han en stock och slog svennen i huvudet, så att blodet rann omkring honom. Svennen sprang i land och omtalade för Harald, vad som hade händt.

Harald gick strax ut på skeppet och akterut till »förrummet». Han högg till Sven med en handyxa och gav honom ett stort sår i armen; därefter gick han genast åter i land. Sven sprang efter honom upp i land, hans fränder kommo till, och de grepo Harald och ämnade hänga honom. Medan de höllo på med tillredelserna härför, gick Sigurd Sigurdsson ut på konung Sigurds skepp och väckte honom. Då konungen slog upp ögonen och kände igen Sigurd, sade han: »För detta skall du dö, att du kom i min åsyn, ehuru jag hade förbjudit dig det!» I detsamma sprang han upp. Sigurd sade: »Därtill blir det nog tillfälle, konung, så snart du vill! Men nu äro andra sysslor nödvändigare. Gå, så fort du kan, upp i land och hjälp din broder Harald! Rygerna vilja hänga honom.» Då sade konungen: »Gud hjälpe oss nu! Ropa på lursvennen, Sigurd, och låt kalla hela hären upp i land efter mig!» Konungen sprang i land, och alla som kände igen honom följde honom dit där galgen var rest. Han tog genast Harald till sig, och hela hären skyndade fullt beväpnad till konungen, så snart luren hade ljudit. Konungen dömde Sven och hans medhjälpare fredlösa. På allas förbön lyckades det dock att utverka av konungen, att de skulle få vistas i landet och behålla sina egendomar; men för det sår som Sven fått skulle inga böter givas. Sigurd Sigurdsson frågade, om konungen ville, att han nu skulle fara bort. »Det vill jag icke», sade konungen, »aldrig kan jag vara utan dig.»

30. Konung Olavs underverk.

Kolbein hette en ung och fattig man. Konung Sigurd »jorsalafares» moder Thora hade låtit skära ut tungan ur huvudet på honom, och orsaken därtill hade icke varit någon större än den, att den unge Kolbein hade ätit ett halvt stycke från konungamoderns fat och sagt, att kocken hade givit honom det; men denne hade icke vågat att vidgå det för henne. Sedan var denne man stum i lång tid. Härom säger Einar Skulesson i »Olavsdråpan»:

Till straff för ringa gärning

hornets höga gudinna

lät vredgad skära tungan

ur mannens, den armes, huvud.

Ynglingen själva vi sågo

i sanning berövad målet,

när icke långt därefter

på Hlid vi voro gäster.

Han begav sig sedan till Tråndheim och Nidaros och vakade i Kristkyrkan. Vid ottesången den senare Olavsmässodagen somnade han och tyckte sig se Olav den helige komma till sig och gripa med handen om tungstumpen och draga i den, och när han vaknade, var han helbrägda. Han tackade med glädje vår Herre och konung Olav, av vilka han fått misskund och bot. Han hade kommit mållös till hans heliga kista, men nu for han därifrån helbrägda och med talande tunga.

31. Mera om konung Olavs underverk.

En ung man av dansk börd hade blivit tagen av hedniska män och förd till Vendland, och de höllo honom där fången tillsammans med andra härtagna män. Nu satt han om dagarna i järn ensam och utan vaktare, men om nätterna var bondens son kedjad tillhopa med honom, för att han icke skulle rymma ifrån honom. Den arme mannen njöt aldrig sömn eller ro för sorg och bekymmer; han tänkte hit och dit på vad som skulle kunna bringa honom hjälp, och han ängslades mycket för sin nöd och fruktade både hunger och plågor. Han väntade icke, att han skulle bliva utlöst av sina fränder, ty de hade två gånger förut köpt honom fri från hedniska länder, och han trodde sig veta, att det skulle tyckas dem både vanskligt och dyrt att åtaga sig detta för tredje gången. Lycklig den som slipper att pröva sådant ondt i denna världen, som denne man tyckte sig då ha prövat!

Nu såg han ingen annan utväg för sig än att fly och komma undan, om det kunde lyckas. Han gick till verket med detta under natten, dräpte bondens son, högg foten av honom och begav sig så till skogen släpande på sina fjättrar. Morgonen därpå, då det blev ljust, blev man varse vad som skett och satte efter honom med två hundar, som voro vana vid att spåra upp rymmare. Männen funno honom i skogen, där han låg och gömde sig för dem. De grepo honom, slogo och hankade honom och misshandlade honom på alla sätt. Sedan släpade de honom hem och läto honom med knapp nöd behålla livet, men visade honom ingen annan misskund. De pinade honom och satte honom genast i ett fängelse, där förut funnos sexton andra män, alla kristna; de bundo honom där både med järnkedjor och andra band, så hårdt de kunde.

Nu tycktes honom det elände och den pina, som han förut hade haft, blott såsom en skugga av allt det onda som han nu fick lida. Ingen människa såg han i detta fängelse, som ville bedja om misskund för honom. Ingen ömkade sig över denne olycklige utom de kristna män som lågo bundna där tillsammans med honom; dessa sörjde och gräto över hans elände och över sin egen nöd och olycka. En dag gåvo de honom det rådet, att han skulle lova sig åt den helige konung Olav och giva sig till tjänare i hans heliga hus, om han med Guds nåd och genom Olavs böner sluppe ut ur detta fängelse. Han samtyckte glad till detta och lovade sig genast åt den kyrka som de bådo honom att tjäna.

Gerhard Munthe:
Natten därefter tyckte han sig i drömmen se en icke särdeles högväxt man.

Natten därefter tyckte han sig i drömmen se en icke särdeles högväxt man stå tätt bredvid sig och tala till sig på detta sätt: »Hör, du arme man», sade han »varför stiger du icke upp?» Han svarade: »Min herre, vad är du för en man?» — »Jag är konung Olav, som du anropade.» — »Ack, min gode herre», svarade han, »jag ville med glädje stiga upp, om jag kunde, men jag ligger slagen i järn och dessutom fjättrad tillsammans med de män som ligga bundna här.» Sedan kallade mannen på honom och sade så: »Stig nu raskt upp och frukta icke! Visst är du nu lös!» Sedan vaknade han och omtalade för sina kamrater, vad han hade drömt. De bådo honom då stiga upp och pröva, om det vore sant. Han reste sig upp och kände, att han var fri. Men hans andra medfångar sade, att detta icke hjälpte honom mycket, ty dörren var låst både utantill och innantill.

Då tog en gammal man, som satt där i hårdt fängelse, till orda. Han bad honom icke tvivla på den mannens barmhärtighet, genom vars hjälp han hade blivit löst ur sina bojor. Han tillade: »Detta järtecken månde han hava gjort med dig, för att du skulle njuta hans misskund och bliva fri härifrån, och icke för att det skulle lända dig till mera nöd och pina. Gå nu raskt tillväga», fortsatte han, »och leta dig fram till dörren! Om du kan komma ut, så är du räddad.» Han gjorde så, fann genast dörren öppen och skyndade ut och bort till skogen. Så snart vaktarna blevo varse detta, släppte de sina hundar lösa och följde efter, så snabbt de förmådde. Han låg och gömde sig och såg tydligt, stackars man, huru de förföljde honom. Men nu tappade hundarna genast spåret, så snart de närmade sig honom, och synen förvillades för alla, så att ingen kunde finna honom, fastän han låg där framför fötterna på dem. De vände då tillbaka hem och klagade och harmades mycket över att de icke hade kunnat hindra hans flykt.

Konung Olav lät honom icke fördärvas, då han var kommen till skogen, utan gav honom hörsel och full hälsa; ty de hade förut slagit och bultat honom i huvudet, så att han hade blivit döv. Därefter lyckades han komma ombord på ett skepp tillsammans med två andra kristna män, som länge hade varit pinade där; de begagnade nu alla samman denna farkost med den största iver och togo sig sålunda fram på sin flykt. Sedan begav han sig till den helige mannens hus; han var nu helbrägda och vid fulla krafter.

Senare ångrade han emellertid sina löften och bröt sitt ord till den milde konungen; han rymde en dag och kom om kvällen till en bonde, som gav honom härbärge för Guds skull. Om natten, när han låg i sin sömn, såg han tre mör komma till sig, väna och fagert klädda; de talade till honom och förebrådde honom med hårda ord, att han hade varit så djärv att löpa bort från den gode konungen, som hade bevisat honom så stor barmhärtighet, då han hade löst honom först ur bojorna och sedan ur fängelset, och att han sålunda hade skilt sig från den käre herre som han hade lovat sin tjänst. Han vaknade förskräckt, steg tidigt upp och omtalade drömmen för sin värd. Den gode bonden vilade icke, förrän han hade förmått honom att vända tillbaka till det heliga stället.

Detta under blev först upptecknat av en man som själv hade sett fången och märkena efter järnkedjorna på hans kropp.

32. Köpstaden i Kungahälla förkovras.

Konung Sigurd lät göra så mycket för att upphjälpa köpstaden i Kungahälla, att det på den tiden icke fanns någon mäktigare köpstad i Norge. Han satt där långa tider för att värja landet. Han lät bygga en kungsgård i fästningen. Han ålade alla bygderna i närheten av köpstaden och likaledes stadens egna inbyggare, att var man som var nio år gammal eller äldre skulle varje år till fästet bära fem vapenstenar eller också fem störar, som skulle göras vassa i den ena ändan och vara fem alnar långa. Inne i fästningen lät han bygga en korskyrka; det var en träkyrka, omsorgsfullt utförd både i fråga om virke och arbete. Denna korskyrka invigdes, då Sigurd hade varit konung i tjugotre år. Konungen lät där förvara det heliga korset och många andra reliker. Den fick namnet Kastellkyrkan. Framför altaret lät han uppsätta en tavla som han hade låtit göra i Grekland; den var gjord av koppar och silver, vackert förgylld och besatt med emalj och ädelstenar. Där fanns också ett skrin, som den danske konungen Erik »emune» hade sändt konung Sigurd, och en »plenarius», skriven med gyllene bokstäver, som patriarken hade skänkt honom.

33. Konung Sigurds död.

Tre år efter det att korskyrkan hade blivit invigd, blev konung Sigurd sjuk; han var då i Oslo. Han dog där dagen efter Mariamässan i fastan och begrovs i Hallvardskyrkan, där hans lik nedsattes i stenmuren utanför koret på södra sidan. Konung Sigurds son, Magnus, befann sig vid detta tillfälle i staden. När konung Sigurd var död, tog han genast hand om alla konungens skattgömmor. Sigurd var konung i Norge i tjugosju år. Han var vid sin död fyrtio år gammal. Hans tid var god för folket i landet; det rådde under den både god äring och god fred.

Anmärkningar: