Oddruns klagan (NFS)

Fra heimskringla.no
Revisjon per 23. jan. 2019 kl. 14:35 av Carsten (diskusjon | bidrag)
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif


Edda

Öfversättning:
Nils Fredrik Sander

Oddruns klagan



Gunnar i ormegården (Fra Hylestad kirke, ca. 1175)


Heidrek hette en konung, hans dotter hette Borgny. Vilmund hette han, som var hennes älskare. Hon kunde Icke föda barn, förrän Oddrun kom tillstädes, Atles syster, hon, som varit Gunnars, Gjukes sons, käresta. Om denna sägen är här kvädet:


1.
Så hörde jag sägas
i sagor forna,
hur mön sig ämnade
till morna-land;
ingen på jorden,
ingen kunde
Heidreks dotter
hjälp bereda.

2.
Det sporde Oddrun,
Atles syster,
att mön var stadd
i mycken vånda;
tog så en af stallets
väl tyglade fålar
och å svarta hästen
sadel lade.

3.
Springarn lät hun jaga
å jämnan mullväg,
att snart till högresta
hallen hon kom;
sadeln strök hon
af svånga hästen
och trädde in
i ändlånga salen;
hvad först hon kvad
var följande ord:

4.
”Hvad nytt i världen
är nu att spörja
eller hvad hugnesamt
från Hunaland?”

En trälinna kvad:
”Här ligger Borgny
i barnsnöd fallen,
din väninna, Oddrun!
Äger du hjälp att lämna?”

5.
Oddrun kvad:
”Hvem är fursten,
som felet vållat?
Hvi är Borgny i nöd
så brådt kommen?”

Trälinnan kvad:
”Vilmand heter
härmännens vän,
som var hos jungfrun
i varma bädden
fem fulla vintrar, —
för sin fader hon dolde det.”

6.
Ej mälte de, tror jag,
mera i saken;
vid ungmöns knän
kärlig hon satte sig.
Rikt kvad Oddrun,
raskt kvad Oddrun
bitande galdrar
öfver Borgny.

7.
Kunde så mö och pilt
å mullvägen gånga:
de huldlingar små
hos Högnes bane!
Då först mälte
mön, den dödssjuka,
ej längre som förut
med lastande ord.

8.
”Så hjälpe dig, Oddrun,
de hulda vättar,
Frigg och Freya
och flera gudar,
som du afsvärjer nu
det onda från mig!”

9.
Oddrun kvad:
”Ej hugad var jag
till hjälp blott därför,
att någonsin du var
värdig sådan;
jag lofvat och hållit
det löfte, jag gjorde,
att hjälpa i allt
af hvad art som helst,
när ödlingar
arf skiftade.”

10
Borgny kvad:
”Du är upprörd, Oddrun,
och utan besinning.
när af agg det mesta
du ordar om mig;
dock följde jag dig
fordom på jorden,
som om af bröder tvenne
vi borna varit.”

11.
Oddrun kvad:
”Jag minnes, hvad du
mälte den afton,
när ett dryckesgille
åt Gunnar jag redde:
slikt föredöme — du sade —
ej sedermera månde
någon ungmö gifvas
utom mig allena.”

12.
Därpå satte sig ned
den sorgsna kvinnan
att tolka smärtan
af sitt tunga kval:

13.
”Jag fostrades opp
i furstesal,
de flesta till glädje.
efter folkets råd.
Min barndoms fröjder
och fäderne välstånd
blott vintrar fem jag njöt
i min faders lifstid.

14.
För sista gången
gick då att orda
lefnadströtte kungen,
innan kallad han vardt.
Mig bjöd han att rustad
med röda guldet
gifvas i söder
åt Grimhilds son.

15.
Men Brynhild bjöd han
att bära hjälm
och till valkyrja
korad varda:
han kvad, att aldrig
en ädlare mö än hon
i världen skulle aflas
före Yggdrasils fall.

16.
Brynhild i buren
bonad väfde,
hon hade lydfolk
och länder omkring sig;
jord och himmel lågo
i lugn hvila,
när Fafners bane
å borgen fäste sin blick.

17.
Vardt dä striden afgjord
med välska svärdet
och borgen bruten,
som Brynhild ägde;
men länge dröjde det ej.
blott en liten tid,
innan hon kände
de konstgrepp alla.

18.
Ty vardt ock hård
den hämnd hon tog,
såsom vi alla rönt
blott alltför bittert;
ryktet därom skall fara
till folkland alla,
hur sig själf hon lät
med Sigurd dö.

19
Men jag för Gunnar,
guldutdelaren,
brann af den kärlek,
som Brynhild skolat gifva;
ren tidigt röda
ringar de bjödo
och åt bröderna mina
böter, ej små.

20.
Femton gårdar
och Granes börda
bjöd ock Gunnar för mig,
om min broder så ville;
men Atle sade sig
aldrig vilja
sin syster till brud sälja
åt sonen af Gjuke.

21.
Ej mäktade vi två
att motstå vår kärlek,
till ringbrytarens bröst
min böjelse drog mitt hufvud;
det mälte ock många
af mina fränder
och sade, att vi båda
samman varit.

22.
Atle dock mente,
att icke de månde
det lytet mig påbörda
eller lösligt döma;
men i slik sak ingen
för en annan må
åldern förneka,
där älskog har sin del.

23.
Atle sände
sina svenner ut
å mörkan skog
mig att fresta;
och de kommo dit,
där de ej komma borde,
när vi samma täcke
för oss två bredt ut.

24.
Männen vi röda
ringar bjödo,
att icke de skulle
till Atle det säga;
de dock hasteligen
hemåt lupo
och snarligen
det sade för Atle.

25.
Men saken de höllo
hemlig för Gudrun,
fastän dubbelt mer
hon detta bort veta.

26.
Gny vardt att höra
af gullskodda hofvar,
när Gjukes söner
i gården redo.
Ur Högnes bröst
de hjärtat skuro
och i ormagård
Gunnar lade.

27.
En enda gång
var än jag borta
att hos Geirmund
gille tillreda,
när den vise härskarn
började harpan slå;
ty hopp han närde,
att honom till hjälp,
den snillrike kungen,
jag komma skulle.

28.
Först från Läsö
fann jag förnimbart,
hur smärtfullt
strängarna ljödo.
Jag bad mina tärnor
brådt sig rusta,
ty furstens lif
jag frälsa ville.

29.
Vårt skepp vi läto
löpa öfver hafvet,
tills åter jag såg
Atles alla gårdar.

30.
Då kom Atles
ömkliga moder
ut krälande
— må hon krympa till stoft! —
och grof sig in
till Gunnars hjärta,
att icke jag kunde
kungen frälsa.

31.
Ofta jag undrat,
hur efter slikt,
du ormbäddens mö,
jag mäktar lefva,
då jag tyckt mig älska
den tappre kämpen,
svärdutdelaren,
så som mig själf.

32.
Du suttit och lyssnat,
medan jag sagt dig
mång oblid skepnad,
andras och min egen;
för våra önskemål
vi alla lefva —
Oddruns klagan
är ändad nu.”