Odens korpgalder (NFS)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Edda

Öfversättning:
Nils Fredrik Sander

Odens korpgalder

1.
Allfader verkar,
alfer urskilja,
vaner veta,
nornor visa väg,
jättemö närer,
åldrar föda,
tursar trängta,
valkyrjor trosta

2.
Asarne illa
sin aning Iedo,
fel togo frettmän
om fruktdisens runor;
Urds Odrörer
hon akta skulle,
ej mäktig att den
mot mängden värna.

3.
Förty hastar Hugen
att henne söka,
mannen ängslas
för ofärd, om hon dröjer;
ledsnad är för Tråens
lidande drömmen,
för Dåens dvalsömn
drömmen en leda.

4.
Dvärgarnes krafter
krympa och världar
på nytt i Ginnungs
nedan sjunka;
Allsvinn ofta
från ofvan dödar,
ofta de fallna
åter samlar.

5.
Fast ståndar ej mera
mark eller sol,
i luften ej stannar
strömmen af arglist;
dold i Mimers
djupa brunn
lär gåtan vara —
Veten I än eller hvad?

6.
Dväljes i dalarna
disen den nyfikna,
ned från Yggdrasil,
asken, fallen;
alfers ätter
henne Idun nämnde,
den äldre af Ivaldes
yngsta barn.

7.
Illa lät hon
om detta ofall,
hållen kvar
under högan trädstam;
Narfves dotter
dåligt led hon,
van att hafva
världar till hemvist.

8.
Segergudarne sågo
sorgen hos Nanna,
sände till hästdisens
hus en ulfpäls:
hon iklädde sig den,
ändrade lynne,
villade med svek,
växlade skepnad.

9.
Vidrer valde
väktarn å Bäfrast
att gällar-soIens
sorgvif spörja
allt hvad hon visste
om världens öde;
vittnesbörd buro
Brage och Lopt.

10.
Galdrar de instämde,
och på ulfvar redo
anförarn och vittnena
till världens ände.
Lyssnande Oden
i Lidskälf sitter,
låter dem färdas
de långa vägar.

11.
Drotten sporde
om för dryckgifverskan,
för gudars ättlingar
och egna vägkamrater,
för himmel, afgrund
och jord hon kände
ursprung, ålder
och ändalykt.

12.
Intet hon sade,
ej ett ord hon kunde
de ädla till svar gifva
eller glamma med dem:
blott tårar från hjärnans
sköldar tillrade,
den inhöljda kraften,
som återger hälsan.

13.
Med ens kommer östan
ur elivågor
flodträ-törnet,
den frostkalle jättens,
hvars drottmän alla
Dåen dräper
i nyväckt Midgård
natt för natt.

14.
Då dignar dådkraft,
domna händer,
en svindel den hvite
svärdås söfver:
vanmakt faller
å nattdisens vindfläkt,
å skälfvande säf,
öfver skapelsen all.

15.
Med julgästerna
tycktes Jorun kommen,
svullen af gråt,
när svar de ej fingo;
dess mer de sökte besked,
som syn var för saken,
men föga dock månde
deras mäle hjälpa.

16.
For så den främste
vid frågefärden,
väktarn öfver Herjans
Gjallarhorn;
den af Nål födde
till följes tog han,
Grimners skald
skulle grunden vakta.

17.
Vingolf nådde
Vidrers kämpar,
brådt flyktande bägge
för Fornjots söner;
in där trädde
förtroendemännen
att asarne hälsa
vid Yggs ölgille.

18.
De önskade Hangatyr
bland asar lyckligast
i välmakt städse
sin vörtbrygd laga,
och diarne att sälla
sitta vid bägarn
och för alltid glädje
hos Yggjung njuta.

19.
Bänksatt enhvar
efter Bölverks råd,
härskarne samman
af Särimner mättas;
med Nikars skaftkar
Skögul vid borden
utskänkte mjöd
i minneshornen.

20.
Vid denna måltid
mycket fråga
gudarne Heimdall,
hargmörna Loke,
— tills dagen framled
och dunklet inbröt — ,
om kvinnan dem spått
eller klokt råd yppat.

21.
Illa man tyckte
utförd vorden
frågans lösning
och föga berömvärdt:
nödgas man torde
ty till konstgrepp,
att så af kvinnan
kräfva ett svar.

22.
Mulnande Oden talar,
alla lyssna:
»Natt skall nyttjas
till nya rådslag;
enhvar, som mäktar,
må tills i morgon
tänka ut ett råd
till asarnes välfärd!« 

23.
Vid randen af höjderna
kring Rinds vallar
Fenrers afskum
föll förtröttadt.
Från gillet gudarne
gingo, hälsande
Ropt och Frigg
vid Rimfaxes affärd.

24.
Men Dellings son
sin dragare framdref,
ypperligt prydd
med ädelstenar:
öfver Manhem vardt glans
af gångarens man,
i vagnen drog han
Dvalens leksyster.

25.
Vid närande jordens
nordliga hästdörr
under ädla askens
yttersta rot
gingo till gömslena
gygjor och tursar,
spöken, dvärgar
och döckalfer.

26.
Härskarne reste sig,
högt rann solen,
norr ut till Niflhem
natten vek undan;
upp tog morgonväkten
Ulfruns ättling,
den i hornklang väldige
å himmelsbergen.